Förord

Oavsett om du tror att världen är på väg att gå under i flammor på grund av förbränningen av fossila bränslen eller att alltihop är en bluff, så är klimathotet en ödesfråga.

Finns det ett klimathot måste vi ändra livsstil NU eller dö. Annars är vi på väg att kasta bort enorma resurser på ett problem som inte finns istället för att lösa problem som vi med säkerhet vet finns. I båda fallen riskerar människor att drabbas och dö som en följd av våra beslut.

Därför ser jag det som en medmänsklig skyldighet att lära mig att förstå den vetenskapliga grunden för klimathotet, trots att jag riskerar att betraktas som förrädare av båda sidor.

Det är nämligen skarpa motsättningar i den här frågan. Man ser gärna meningsmotståndare som oresonliga och till och med illasinnade. Eller bara okunniga.

“Alarmisterna” ser skeptikerna som betalda lakejer eller nyttiga idioter åt oljebolagen, som bara bryr sig om sina egna profiter och gärna offrar människor, natur och miljö på tillväxtens altare.

Skeptikerna ser alarmisterna som betalda lakejer eller nyttiga idioter åt globalisterna, som vill skapa diktatoriska överstatliga myndigheter som beskattar oss och kontrollerar våra liv och världens resurser.

Men alla vi vanliga människor, som bara vill leva våra liv så gott vi kan och varken har intresse av profit eller världsherravälde, vi måste börja prata med varandra på allvar, lära, lyssna och tänka tillsammans med respekt för varandra, och försöka bli kloka på vad som är sant och vad som är bästa vägen till mänsklig blomstring.

Den största risken vi löper just nu är att det blir omöjligt att föra ett konstruktivt och sansat samtal, att allt blir polariserat och att vi tar alla beslut i panik utan att lyssna till varandra och tänka efter, tänka tillsammans.

Respekt betyder inte att tassa på tå med sina argument och slutsatser av oro för att någon ska bli provocerad. Det handlar istället om att hålla sig till sakargument och låta andra komma till tals på samma sätt utan att riskera personangrepp, etiketteringar eller hånfulla tillmälen.

Inledning: Borde man oroa sig för klimathotet

Oroar du dig för klimathotet? Kanske dina vänner, din familj eller dina barn gör det?

boken presenterar jag fakta om klimatet som du antagligen aldrig har hört talas om, men som du och dina närmaste borde känna till om ni verkligen vill ta klimathotet på allvar.

Här är ett exempel:

Du vet antagligen att polarisarna i Arktis (runt Nordpolen) smälter. Det har pågått i flera decennier. Är det något man ska oroa sig för? Grafer som den här ser onekligen skrämmande ut:

NSIDC 1979-2014Polarisens minsta utbredning (d v s i september) minskade med 2 miljoner kvadratkilometer mellan 1979 och 2015. Hur allvarligt är det egentligen?

Grafer över den arktiska polarisens utbredning har ofta sin startpunkt just 1979. Det brukar motiveras med att det var då man började använda satelliter för dessa mätningar. Men det finns satellitdata ända från 1973, bland annat publicerade i FN:s första rapport om klimathotet 1990 (IPCC 1990, s. 224), i en graf som visar avvikelser från det ”normala”, d v s genomsnittet för en representativ period (mina kommentarer i rött):IPCC 1990 Observed Climate Variation and ChangeDet verkar ju gå lite upp och ner. Kan de smältande isarna i Arktis möjligen handla om en naturlig klimatcykel snarare än en hotande katastrof orsakad av människan?

1979 var tydligen ett år med ovanligt mycket havsis i Arktis, nära 2 miljoner kvadratkilometer mer än 1973. I själva verket var 1979 det isrikaste året i Arktis under hela 1900-talet. Att välja 1979 som startår för en graf över havsisens utbredning i Arktis är ett exempel på den missledande teknik som brukar kallas ”cherry-picking the data”, när man alltså bara visar de data som stämmer med en viss hypotes, och medvetet bortser från data som talar emot – i det här fallet att det pågår en oroande utveckling i Arktis på grund av global uppvärmning. Men det verkar ju inte stämma – den arktiska havsisen har smält lika mycket förut, och sedan växt till igen.

Men Ok, man kan kanske inte jämföra den korta perioden 1973 – 1979 med vad som händer nu. Det var kanske en tillfällig förändring, ett exempel på väder och inte klimat?

Det finns dock officiella data för den arktiska havsisens utbredning ända från 1920-talet. Här är en graf över det årliga och 5-åriga genomsnittet i september från det amerikanska Energidepartementet publicerad 1985 (s. 152):

Screen-Shot-2017-02-14-at-6.12.59-AM-down-904x1024Dramatiskt minskande (och växande) isar i Arktis är uppenbarligen inget nytt. Avsmältningen mellan 1925 och 1955, innan koldioxidhalten i atmosfären stigit nämnvärt sedan förindustriell tid, är fullt jämförbar med vad vi sett efter 1979.

Sätter man ihop de tre föregående graferna – och anpassar skalan – framträder ett mönster som talar för att vi har att göra med en klimatcykel, inte en pågående klimatkatastrof (den antarktiska havsisens utbredning i gult – notera hur den vuxit sedan 1979):

3 grafer Arktisk havsis

Men om det är en klimatcykel borde vi kanske kunna se tecken på att trenden vänder nu efter 40 år? Här är en graf som visar den arktiska havsisens största och minsta utbredning årligen sedan 1979 (källa: Danmarks Meteorologiske Institut, DMI):Arktisk havsis från nollNotera särskilt vad som hänt sedan 2008. Havsisens utbredning i Arktis har faktiskt varit i stort sett oförändrad de senaste 10 åren:

https://klimathotetblog.files.wordpress.com/2017/07/arktis-is-2005-2017.jpg?w=640Det hör man inget om från vare sig journalister, meteorologer, politiker eller självutnämnda experter som (agronomen) Johan Rockström som bara fortsatt larma om att polarisen är på väg att försvinna. Ibland för att det varit en ovanligt varm dag, månad eller sommar (som 2012 eller för den delen, i Skandinavien i alla fall, 2018) men oftast liksom per automatik.

Det är i och för sig bara 10 år, men med tanke på hur isarna utvecklats tidigare under 1900-talet borde det i alla fall noteras och diskuteras tycker man.

Någon kanske invänder att isens utbredning inte säger så mycket, eftersom den påverkas av vindar, strömmar och stormar.

Men även isens volym har ökat:

Bild1

Liksom isens tjocklek:

Arktiska isens tjocklekKälla: Realclimatescience.com, baserat på data från Danmarks Meteorologiska Institut (DMI) och National Snow and Ice Data Center (NSIDC) Multisensor Analyzed Sea Ice Extent (MASIE).

I de följande kapitlen kommer jag att ge fler exempel på fakta som de flesta inte känner till. Om växthusgaser, extremt väder, havsnivåhöjning, havsförsurning och mycket annat. Men först vill jag röja undan det kanske största hindret för att ens börja ta kritiska argument om klimathotet på allvar: påståendet att nästan alla klimatforskare är överens.

1. Vad är 97% av alla klimatforskare överens om?

Konsensus

När Einstein blev uppvaktad av 100 forskare som ifrågasatte hans teorier svarade han att det var helt onödigt att vara så många – det hade räckt med en enda.

Vetenskap bygger inte på omröstningar. Men man kan trots allt inte bortse från betydelsen av vetenskaplig konsensus. Det är inte orimligt att förutsätta att mer korrekta teorier också har större chans att bli accepterade av en majoritet än felaktiga, eller mindre korrekta.

Det råder inget tvivel om att en majoritet ofta har bitit sig fast vid felaktiga teorier, och aktivt motarbetat teorier som senare skulle visa sig korrekta. Filosofen Thomas Kuhn har beskrivit hur ett vetenskapligt “paradigm” kan etableras, och hur svårt det kan vara för de forskare som byggt hela sitt livs karriär och prestige inom ramen för det att inse dess begränsningar och överge det.

Ett känt exempel är hur Galileo Galilei blev förföljd av kyrkan för upptäckten att jorden kretsar kring solen – även om det som provocerade kyrkan egentligen inte var just det, utan att Galileo vägrade ta tillbaka sin uppfattning att detta faktum betydde att människan inte var skapelsens krona.

Den ungerske läkaren Semmelweis (1818-1865) blev länge ignorerad och hånad för att han menade att de höga dödstalen på förlossningskliniken berodde på att läkarna inte tvättade händerna när de arbetade där efter att ha genomfört obduktioner.

Samma sak med Alfred Wegeners hypotes om kontinentaldrift, som han presenterade 1912, men som inte blev allmänt accepterade förrän 50 år senare.

Stanley B. Prusiner, som ensam fick nobelpriset i medicin 1997 för upptäckten av prionerna, finansierades av Tobaksindustrin för att ingen annan tog hans hypotes på allvar.

Läkarna Barry Marshall och Robin Warren, som fick nobelpris i medicin 2005, blev länge bemötta med skepsis för sin hypotes att magsår orsakas av en bakterie.

I efterhand kan det framstå som överraskande och onödigt, men i själva verket är det i huvudsak av godo att vetenskapen är konservativ och inte faller pladask för varje ny hypotes som dyker upp. Uppstickare ska förstås inte hånas eller frysas ut, men man får ha respekt för de forskare som tar intryck av konsensus, särskilt om det inte är deras eget specialistområde, och ännu mer förstås för alla lekmän.

Det betyder inte att majoriteten alltid har rätt. Ett vetenskapligt förhållningssätt kräver inte bara att avvikande uppfattningar får plats, utan också att man aktivt uppmuntrar försök motbevisa de etablerade teorierna. Enligt filosofen Karl Popper är själva kärnan i den vetenskapliga metoden inte att bevisa hypoteser, utan att försöka falsifiera dem. En vetenskaplig hypotes måste alltid i princip kunna falsifieras, och det är genom att motstå falsifikation som den – tills vidare – kan betraktas som korrekt. Det är genom att leta fel i etablerade teorier såväl som nya hypoteser som vetenskapen förs framåt.

Man kan tycka att det är slöseri med tid och resurser att bemöda sig om att försöka falsifiera evolutionsteorin eller att jorden är rund, men vi får aldrig glömma bort att vara självkritiska, och acceptera att även våra mest omhuldade och etablerade teorier kan och bör ifrågasättas. Vi får inte upprepa det högmod som fick fysiker i början av 1900-talet att påstå att man redan visste hur allt fungerade – bara några år innan Einstein vände upp- och ner på allt.

Skeptiker fyller en viktig funktion i vetenskapen, och deras insats är ofta heroisk, även när de har fel. Men ibland behöver man faktiskt bara skrapa lite på ytan av en populär hypotes för att upptäcka att allt inte står rätt till.

När det börjar upprepas frenetiskt att “97% är överens” och att “debatten är över” finns det anledning att börja undra och till att börja med åtminstone ta reda på om det verkligen stämmer. Och om det visar sig att de där 97 procenten bygger på rent forskningsfusk finns det skäl att bli misstänksam, särskilt om förment respektabla institutioner som NASA ställer sig bakom det.

Bedrägliga studier

Den prestigefyllda rymdorganisationen NASA skriver på sin hemsida att det finns ett flertal vetenskapliga studier som visar att minst 97% av klimatforskarna är överens om att den globala uppvärmningen med stor sannolikhet beror på människan.

Problemet är bara att det inte alls är vad dessa studier visar.

97%

För de flesta människor som inte studerat klimatvetenskap har det avgörande betydelse om 97% av alla forskare är överens om något. Och i klimatfrågan är det vad medierna rapporterar, och som till och med USA’s förre president Obama har sagt:

ObamaVi tar för givet att det är sant eftersom det står i tidningarna, och upprepas av massmedia, politiker och forskare hela tiden.

Påståendet härrör från ett antal studier som finns lätt tillgängliga på NASA:s hemsida.

Så här skriver man: “Multiple studies published in peer-reviewed scientific journals show that 97 percent or more of actively publishing climate scientists agree: Climate-warming trends over the past century are very likely due to human activities.

Det är i stort sett vad FN:s klimatpanel har sagt: Människan har med stor sannolikhet orsakat minst 50% av den globala uppvärmningen sedan 1950.

Däremot sägs ingenting alls i de studier NASA refererar till om att klimatförändringarna skulle vara farliga eller utgöra ett hot. Så på den punkten har Obama inte alls stöd av 97% av forskarna.

NASA anger – i juli 2016 – fyra källor till detta påstående, här redovisade i kronologisk ordning. Observera att det inte handlar om forskning i NASA:s regi, som man kunde tro:

  1. N. Oreskes, (historiker), “Beyond the Ivory Tower: The Scientific Consensus on Climate Change,” Science Vol. 306 no. 5702, p. 1686 (3 December 2004); DOI: 10.1126/science.1103618. (I själva verket publicerad som en kolumn, inte en vetenskapligt granskad artikel).
  2. P. T. Doran & M. K. Zimmerman, [collegeuppsats], ”Examining the Scientific Consensus on Climate Change,” Eos Transactions American Geophysical Union Vol. 90 Issue 3 (2009), 22; DOI: 10.1029/2009EO030002.
  3. W. R. L. Anderegg, [collegeuppsats], “Expert Credibility in Climate Change,” Proceedings of the National Academy of Sciences Vol. 107 No. 27, 12107-12109 (21 June 2010); DOI: 10.1073/pnas.1003187107.
  4. J. Cook, et al, ”Quantifying the consensus on anthropogenic global warming in the scientific literature,” Environmental Research Letters Vol. 8 No. 2, (June 2013); DOI:10.1088/1748-9326/8/2/024024

Ingen av dessa personer är klimatforskare, inte ens naturvetare. Det är dock ganska lätt att konstatera att ingen av uppsatserna heller visar vad NASA påstår att de visar, och som alla tror. Bortsett ifrån att de är fyllda med metodologiska brister och faktiskt inte räknar forskare, utan publicerade vetenskapliga artiklar (eller rättare sagt artiklarnas sammanfattningar, ”Abstracts”), så är slutsatserna helt triviala. Det är inte ett dugg förvånande om nästan alla seriösa forskare skulle vara överens om att:

  • koldioxid är en växthusgas, som åtminstone i någon mån bidrar till att värma jordens atmosfär,
  • koldioxidhalten ökat i atmosfären de senaste 150 åren och att ökningen accelererar, delvis beroende på förbränning av fossila bränslen
  • jordens medeltemperatur har stigit med ungefär 0,8-1,2°C, samt att
  • denna temperaturökning till någon del beror på att koldioxidhalten ökat.

Det är långt ifrån att ge stöd till NASA:s påstående. Att människan i åtminstone någon utsträckning påverkar klimatet med sina utsläpp av växthusgaser kan i princip alla skeptiker också hålla med om. Det är inte det frågan om klimathotet handlar om. Nästan alla som är kritiska till klimathotet håller med utan att blinka. Men det hindrar inte att de är betvivlar att koldioxidhalten har en avgörande, eller ens särskilt stor, betydelse för den globala medeltemperaturen. De ser oftast den milda uppvärmningen sedan 1880 som en del av en naturlig klimatcykel som med största sannolikhet är ofarlig.

Forskare som Craig Idso, Nicola Scafetta, Willie Soon, Nir Shaviv och Nils-Axel Mörner är alla välkända för sin kritik av klimathotet och har alla sagt ifrån att de blivit vantolkade. Men även de har räknats in i de 97 procenten, bara för att de håller med om att koldioxid antagligen har åtminstone någon effekt på den globala medeltemperaturen.

Sådana misstag är inte helt förvånande i undersökningar som bara utgår ifrån Abstracts, eftersom dessa inte kan återspegla alla nyanser i en studie. Det förstås en metodologisk svaghet, särskilt om de som läser och klassificerar inte själva är klimatforskare, och ska plöja tusentals artiklar.

I en av undersökningarna, av Cook et al (2013, se nedan), som studerade sammanfattningar (”Abstracts”) av vetenskapliga artiklar (”papers”) inkluderas sådana forskare i kategorin ”explicitly endorses but does not quantify”, alltså ”ger uttalat stöd men inte om hur mycket” (dvs hur mycket koldioxiden påverkar temperaturen).

Vidare räknar man även med artiklar som egentligen inte alls handlar om orsakerna till temperaturförändringar, men som tar klimathotet som en given utgångspunkt för att studera vilka effekter en förväntad uppvärmning kommer att få på ekonomin eller för en viss djurart. Cook et al kallar det för ”implicitly endorses”, dvs att de håller med om att klimatet förändras huvudsakligen på grund av människan, trots att dessa forskare faktiskt saknar expertis att bedöma det.

Även bland de artiklar som klassificerades som ”explicitly endorses” finns forskare som Cook et al misstolkat totalt, exempelvis skeptikern Craig Idso. Samtidigt fanns framstående skeptiker som Richard Lindzen inte med alls i undersökningen, trots över 200 publicerade vetenskapliga artiklar. Det finns inget som talar för att urvalet av forskare i Cook et al är representativt.

Till sist marknadsförs undersökningen av Cook et al som att den bygger på en analys av 11 944 artiklar, vilket ger intrycket att 97% baseras på det. Men i själva verket hade hela 66,73% av artiklarna ”ingen åsikt” (”no position”), och räknades inte med i slutresultatet.

Med andra ord så visar denna undersökning att av 11 944 artiklar, så var det bara 64, motsvarande 0,54%, som uttryckligen höll med om vad som påstås av NASA.

Cook et alAv de 11.944 undersökta sammanfattningarna (”abstracts”) av vetenskapliga artiklar bedömdes hela två tredjedelar som neutrala i frågan. De 97% man hänvisar till avser med andra ord andelen av den återstående tredjedelen, alltså 3.974 Abstracts. Men de flesta av dessa accepterar bara global uppvärmning som en given förutsättning för sin forskning (”implicitly endorses”) utan att självständigt undersöka eller uttryckligen ta ställning – exempelvis artiklar som undersöker hur en viss djurart kommer att påverkas av stigande temperaturer. Och 922 artiklar som uttryckligen stödjer hypotesen att människan bidrar till global uppvärmning tar inte ställning till hur stort detta bidrag är.

Bara 64, alltså 0,5% av de 11.944 artiklarna (eller 1,6% av de 3.974 som uttryckte en uppfattning) stödjer uttryckligen den uppfattning som alla tror att det råder konsensus om bland klimatforskarna, dvs att människan är huvudorsak till den globala uppvärmningen. Med största välvilja kan denna siffra möjligen sägas vara 6,3%, dvs om man även räknar bort alla de som bara hade en “implicit” uppfattning, och som alltså egentligen inte själva hade kompetens att bedöma den globala uppvärmningens orsaker (64 av 1 010 = 6,3%). Inte direkt något imponerande stöd åt NASA:s påstående det heller.

Min poäng är givetvis inte att hävda att den ena eller andra siffran skulle vara närmare sanningen, utan att peka på hur manipulativa dessa undersökningar är. Själva det faktum att NASA marknadsför detta nonsens, och att inga journalister tar sig för att avslöja det, är allvarliga tecken på att något inte står rätt till i prestigefyllda institutioner som vi normalt litar på.

Några korta kommentarer om de andra tre källorna:

Naomi Oreskes är historiker vid University of California i San Diego. Till att börja med bör noteras att hennes undersökning, även om den publicerades i en vetenskaplig tidskrift, egentligen inte är vetenskapligt granskad på det sätt som menas med “peer-reviewed”, utan en kort “op-ed”. Oreskes text bygger på en sökning på frasen ”Global Climate Change”, och är begränsad till de vetenskapliga artiklarnas sammanfattningar (”Abstracts”). Även här handlar det alltså inte om antalet forskare, utan antalet artiklar. Oreskes slutsats är att 97% av de undersökta artiklarna stödjer hypotesen att människan orsakar klimatförändringarna. En svaghet i hennes undersökning är dock att den inte är begränsad specifikt till klimatforskare, utan även inkluderar alla vetenskapliga artiklar som enbart hänvisar till klimatförändringarna som en förutsättning för studier inom helt andra områden som exempelvis studier av djurarters utbredning och livsvillkor. Inte heller Oreskes tar hänsyn till den helt avgörande frågan om i vilken utsträckning människan antas orsaka klimatförändringarna.

De två övriga källorna som NASA hänvisar till är skrivna av collegestudenter.

Maggie Kendall Zimmermann skrev en uppsats baserad på en gallup bestående av två frågor till ett stort antal forskare, av vilka dock endast 79 (5%) var klimatforskare och fick ingå i det slutliga urvalet. De två frågorna som ställdes var:

1. Har temperaturen stigit?

2. Bidrar mänsklig aktivitet signifikant.

Av de 79 forskarna svarade 98% ja på båda frågorna. När det gäller den första frågan är det knappast förvånande, eftersom alla seriösa forskare, även skeptiker, är eniga om att jordens medeltemperatur har stigit de senaste 150 åren.

Den andra frågan innehåller en oklarhet, eftersom ordet ”signifikant” kan betyda olika saker i vardagligt språkbruk och i en vetenskaplig kontext. Som statistiskt begrepp betyder ”signifikant” att exempelvis ett samband mellan två företeelser är ”urskiljbart”. Det betyder alltså inte att sambandet nödvändigtvis är starkt – det kan handla om ett mycket svagt samband, som ändå är statistiskt signifikant. Människans bidrag till temperaturökningen kan med andra ord vara mycket litet, men ändå signifikant. I vardagligt språkbruk tolkas däremot ”signifikant” gärna synonymt med ”betydande” eller till och med ”avgörande”. Men man kan inte självklart utgå ifrån att det är så Zimmermanns uppsats ska tolkas.

William R. Love Anderegg valde ut de 50 forskare som hade publicerat flest artiklar (i genomsnitt 408) med hjälp av ett verktyg som heter Google Scholar, och konstaterade att 97% av dem bekräftar den ståndpunkt som FN:s klimatpanel står för, dvs att människan är huvudorsak till de klimatförändringar som skett sedan 1950. Men antalet publicerade artiklar är normalt inte ett självklart bevis för kvalitet, och att stå med på en artikel betyder inte nödvändigtvis att man medverkat till den. Verktyget Google Scholar innehåller heller inte bara vetenskapligt granskade artiklar, och omfattar dessutom inte all forskning. Även i detta fall undersöktes endast artiklarnas sammanfattningar. Att en artikel accepterar FN:s ståndpunkt betyder, slutligen, inte heller nödvändigtvis att författaren har expertis att självständigt bedöma vare sig omfattningen eller orsakerna till att klimatet ändras, utan i många fall bara att det är artikelns utgångspunkt.

En femte studie, Cook et al 2016 (samma Cook som 2013), är numera tillagd bland källorna på NASA-GISS hemsida, och påstås visa att det råder 90–100% konsensus i klimatfrågan. Det är en ”metastudie av metastudier”, som sammanfattar 14 olika studier av graden av konsensus i klimatfrågan. I underlaget ingår även de fyra studier jag redovisat ovan, vilket naturligtvis gör slutsatserna även i denna studie lika tveksamma.

Att NASA presenterar dessa bristfälliga och intetsägande undersökningar som stöd för att ”97 percent or more of actively publishing climate scientists agree: Climate-warming trends over the past century are very likely due to human activities” är ganska uppseendeväckande. Lika oroande är det att nästan alla accepterar detta som en sanning utan att kontrollera fakta.

Andra undersökningar ger en helt annorlunda bild, t.ex. Legates et al 2013, eller Strengers et al 2015 (nedan), som är baserade på omfattande frågeformulär besvarade av forskare med kompetens inom områden som har relevans för själva kärnfrågan om orsakerna till klimatförändringar:

Noconsensus

Min poäng är dock inte att argumentera om hur många av världens forskare som tycker det ena eller andra om klimathotet. Det skulle inte förvåna mig om det faktiskt skulle visa sig vara en majoritet, kanske till och med en stor majoritet, med tanke på den oerhörda politiska och ekonomiska uppbackningen för forskning som på ett eller annat sätt bekräftar klimathotet. Både enskilda forskare och hela institutioner är numera beroende av statliga forskningspengar, och för dagen är det klimathotet som är högst prioriterat. Forskare som inte följer den officiella linjen blir utfrysta och kallade ”förnekare”, och även de som egentligen är skeptiska håller god min officiellt. För yngre forskare kan det vara slutet på karriären att ställa obekväma frågor, och de som vågar är därför till stor del pensionerade och ekonomiskt oberoende.

Dessutom förutsätter de flesta forskare att både officiella temperaturdata från exempelvis amerikanska NOAA och NASA är pålitliga, och att klimatmodellerna bygger på en korrekt förståelse av klimatsystemet. Då är det svårt att komma till någon annan slutsats än att människan är huvudorsak till den globala uppvärmningen och att allt ifrån torka, översvämningar och snöstormar beror på växthusgaserna. Systemet är ju riggat så. Men båda dessa antaganden är tvivelaktiga (se tidigare bloggposter och http://www.klimathotet.com).

Vad som verkligen är anmärkningsvärt är ändå att så många människor, journalister, politiker och forskare helt okritiskt accepterat att 97% av alla forskare är överens om vad NASA och FN:s klimatpanel påstår utan att granska källorna. Och, framför allt, att NASA presenterar ett så undermåligt, och i själva verket obefintligt, stöd för det man påstår.

Det är svårt att tro att NASA medvetet skulle vilseleda världen. Men är det inte ännu svårare att tro att det handlar om ett oavsiktligt misstag eller ren inkompetens?

I kapitel 7. FN:s klimatpanel finns en lista på flera hundra specialister som är skeptiska, varav många är eller har varit inblandade i FN:s klimatpanel.

En av dem är Richard Lindzen, professor i atmosfärfysik vid MIT (Massachusetts Institute of Technology):

Video: Jag har samlat föreläsningar av några av världens främsta skeptiker här.

Grundläggande fysik

De allra flesta klimatforskare är alltså överens om att

  • koldioxid är en växthusgas, som åtminstone i någon mån bidrar till att värma jordens atmosfär,
  • koldioxidhalten ökat i atmosfären de senaste 150 åren och att ökningen accelererar, delvis beroende på förbränning av fossila bränslen
  • jordens medeltemperatur har stigit med ungefär 0,8-1,2°C, samt att
  • denna temperaturökning till någon del beror på att koldioxidhalten ökat.

Men det är inte detsamma som att de är överens om att människans utsläpp av koldioxid är huvudorsak till den globala uppvärmningen sedan 1950, att temperaturen kommer att fortsätta att öka eller att denna uppvärmning skulle vara eller riskera att bli ett problem.

Även om det finns andra hypoteser om hur man kan förklara att temperaturen på jorden är 33 grader varmare än den skulle vara utan atmosfär, så är det växthuseffekten som accepteras av de flesta och som i den meningen kan betraktas som etablerad vetenskap och grundläggande fysik.

Växthuseffekten upptäcktes redan på 1800-talet (Fourier 1824) och kan lätt bevisas med enkla laboratorieförsök. Gaser som koldioxid och metan, men framför allt vattenånga, som står för 95% av växthuseffekten, saktar ner värme från jordytan på dess väg ut i rymden:

Växthuseffekten

Växthuseffekten är en av de fysikaliska mekanismer som enligt den dominerande teorin gör livet möjligt på jorden, som annars skulle vara alltför kall.

Det är i princip alla klimatforskare och fysiker överens om, även om det har funnits och finns alternativa teorier. Man kan med visst fog kalla det “grundläggande” eller i varje fall “etablerad” fysik, även om det fortfarande finns rivaliserande hypoteser.

Men det räcker inte långt för att förklara den globala uppvärmningen, eftersom det kräver osäkra och kontroversiella antaganden som inte ens FN:s klimatpanel är eniga om.

Det är lätt att tro att även om koldioxid är bra till en viss gräns, så kan det bli för mycket av det goda. Ju mer koldioxid, desto varmare, tänker nog de flesta, och föreställer sig ett mer eller mindre linjärt förhållande mellan koldioxidhalt och temperatur – kanske till och med exponentiellt.

Det stämmer dock inte.

Till grundläggande fysik hör nämligen att den direkta växthuseffekten av koldioxid ökar LOGARITMISKT, på ett sätt som är motsatsen till exponentiellt, när ytterligare koldioxid tillförs:

logarithmic

Den röda linjen i grafen markerar de förindustriella värdena, den gröna linjen värdena i början av 2000-talet och den svarta linjen effekten av en fördubbling av de förindustriella värdena.

Den direkta växthuseffekten av ytterligare koldioxid AVTAR alltså efter hand som halten ökar, enligt mönstret att en fördubbling av halten alltid leder till 1,1 grads temperaturhöjning. Om en fördubbling från 100 ppm (”parts per miljon”, 100 miljondelar=0,01%) till 200 ppm orsakar 1,1 grads temperaturökning, så kräver nästa ökning med 1,1 grad att halten återigen fördubblas från 200 ppm till 400 ppm. Och nästa ökning med 1,1 grad kräver en ny fördubbling till 800 ppm, och därefter till 1600 ppm osv.

Det här beror på att koldioxid absorberar infraröd strålning med olika effektivitet i olika våglängdsområden. I våglängden 667 svängningar per centimeter absorberar alla molekyler energi, och ju fler molekyler det finns desto mer energi absorberas. Men i kortare eller längre väglängder absorberar koldioxiden med successivt minskande effektivitet. För varje våglängdssteg på 33 svängningar per centimeter minskar effekten med 90%. I våglängderna 633 och 700 absorberar i genomsnitt 10% av molekylerna infraröd strålning, men när halten av gasen ökar blir 10% ett allt större antal molekyler. (Källa)

En annan graf visar hur mycket varje extra dos på 20 ppm koldioxid påverkar (även om värdet för “Today” är föråldrat (412 ppm i april 2019):

Logaritmiskt ny

Det är alltså ett misstag att tro att bara för att halten av en växthusgas som koldioxid är låg, så kan den inte ha någon effekt på klimatet. Det är tvärtom när halten är riktigt låg som den direkta effekten är som starkast.

Vid högre halter närmar sig ökningstakten av växthuseffekten noll, även om den fortsätter att öka i oändlighet. Därför kan inte ens en extrem ökning av koldioxidhalten ge någon nämnvärd ökning av växthuseffekten. Det beror på att koldioxid, liksom övriga växthusgaser, bara absorberar infraröd strålning inom vissa våglängder:

Absorptionsspektrum

Som framgår absorberar exempelvis metan inom ett fåtal våglängdsområden där vattenånga redan absorberar värmestrålning. En ökad metanhalt är med andra ord egentligen inget problem, även av den anledningen att metan snabbt reagerar med syret i luften och bildar koldioxid. Koldioxid, däremot, “täpper till” luckor där vattenånga inte absorberar. Men effekten blir “mättad” när koldioxiden i princip absorberar all värme inom sitt våglängdsområde.

Det är vattenånga som har den absolut dominerande växthuseffekten (90-95%), eftersom det finns så stora mängder i atmosfären. Övriga växthusgaser absorberar jämförelsevis mycket smala delar av spektrum, särskilt ozon, kväveoxid och metan, och effekten är dessutom ganska liten. Framför allt absorberar dessa gaser nästan bara inom våglängdsområden där vattenånga redan absorberar all infraröd strålning, och gör därför ingen skillnad. Det gäller exempelvis metan. (Eftersom många är särskilt oroade för metan förtjänar det också att nämnas, att halterna aldrig kan bli särskilt höga i en atmosfär med 20% syre. Metan oxideras snabbt till koldioxid och vatten). Den enda växthusgasen, förutom vattenånga, som gör någon nämnvärd skillnad är koldioxid, och det är därför naturligt att fokusera på den.

Alla växthusgaser, inklusive vattenånga, har gemensamt att deras värmande effekt avtar logaritmiskt med ökande halt:

Logaritmiska effekten av olika växthusgaser för sig själva

Om man dessutom tar hänsyn till de olika gasernas överlappande absorptionsspektra förändras bilden. Den potentiella effekten av exempelvis metan vid 600 ppm (idag 1,85 ppm) blir 1,5°C istället för 2,5°C:

Logaritmiska effekten av olika växthusgaser för sig själva2Dessa värden handlar dock bara om den direkta växthuseffekten av koldioxid, som den kan mätas i laboratoriet.

2. Fundamental oenighet och osäkerhet

Den direkta växthuseffekten från koldioxid, som skulle kunna räknas till “grundläggande fysik”, räcker inte på långt när till för att förklara den officiella temperaturkurvan, trots att koldioxidhalten och temperaturen följs åt närmast identiskt i grafer som den här:

temp & co2

I atmosfären råder nämligen helt andra förhållanden än i laboratoriet, och effekten av växthusgaser är betydligt svårare att fastställa, eftersom en stor mängd olika faktorer påverkar varandra i ett komplext samspel.

Det betyder att klimathotet handlar om mycket mer än ”bara grundläggande fysik” och enkla välkända mekanismer. Om växthuseffekten var densamma i atmosfären som i laboratoriet skulle det inte finnas någon anledning till oro.

Hypotesen bakom klimathotet bygger på antagandet att även en liten temperaturökning, exempelvis orsakad av en ökning av koldioxidhalten i atmosfären, leder till andra effekter (positiv feedback) som förstärker uppvärmningen. Framför allt leder en temperaturökning, även en liten, till ökad avdunstning av vatten till atmosfären – och ökad luftfuktighet ger en växthuseffekt som är betydligt starkare än från koldioxid. Därmed är en ond cirkel igång, där ännu mer vattenånga frigörs till atmosfären, som ytterligare förstärker växthuseffekten, och med stigande temperaturer kommer fler förstärkande faktorer in i bilden.

Det är därför det talas om en ”tipping point”, en ”point of no return”, då klimatet antas börja skena okontrollerat. Om denna hypotes stämmer kan vi förvänta oss att temperaturen inte bara ökar, utan att ökningstakten accelererar exponentiellt.

Men växthuseffekten ger inte bara upphov till förstärkande mekanismer (positiv feedback), utan också dämpande (negativ feedback). Högre luftfuktighet bidrar exempelvis till ökad molnbildning – höga moln bidrar visserligen till uppvärmning av markytan, medan låga, vita moln har en avkylande effekt på dagen genom att skugga jorden, men en värmande effekt på natten. Molnbildning är dock fortfarande ett relativt outforskat område inom klimatvetenskapen, och det råder oenighet om huruvida den samlade effekten av moln är uppvärmande eller avkylande totalt sett. Men som vi ska se i kapitel 28. “Vad styr klimatet?” finns det ett starkt samband mellan mängden låga, vita moln och den globala medeltemperaturen.

I det här sammanhanget bidrar positiv feedback till uppvärmning, och negativ feedback till avkylning. Men egentligen handlar det om “förstärkning” eller “dämpning” av en initial effekt oavsett om den är värmande eller avkylande. Även en initial avkylning kan förstärkas av positiv feedback, som i det fallet alltså leder till ytterligare avkylning.

Positiv feedback är med andra ord destabiliserande, medan negativ feedback är stabiliserande. Om positiv feedback dominerar över negativ är klimatet instabilt (känsligt), och kan lätt urarta oåterkalleligt.

Det faktum att jorden inte redan råkat ut för en oåterkallelig skenande växthuseffekt talar för att atmosfären på jorden har en förmåga att balansera växthuseffekten, att klimatet i grunden är stabilt på grund av negativ feedback. Om klimatet dominerades av positiv feedback och därmed var väldigt känsligt för små temperaturförändringar, borde det ha skenat för länge sedan. Koldioxidhalten har också varit många gånger högre än idag tidigare i jordens historia – förbränning av fossila bränslen, dvs gamla växter, frigör ju koldioxid som en gång fanns i atmosfären – utan problem. Det verkar till och med som om livet blev till och frodades med mångdubbelt högre koldioxidhalt än idag.

En förklaring till att livet på jorden överlevt och utvecklats genom tiderna kan vara att olika klimatfaktorer har effekter som balanserar varandra.

Det finns mängder av feedback-effekter, alla är säkert inte kända, och vi vet ännu inte i detalj hur de påverkar klimatet. Här är ett exempel på möjlig negativ feedback som kanske inte är så uppenbar men som kan tänkas ha en stabiliserande effekt på jordens temperatur:

Negativ feedback från svavel

Uppvärmning av haven bidrar till en ökning av sulfat-aerosoler i atmosfären, som i sin tur bidrar till molnbildning, som kyler jorden.

Växthuseffekten påverkar i själva verket en stor mängd faktorer, som i sin tur sekundärt bidrar till uppvärmning eller avkylning. Atmosfären är ett oerhört komplext och kaotiskt system av komplexa och kaotiska system som vi ännu vet alltför lite om för att kunna beskriva och förutsäga säkert. Genom att väga samman många olika observationer kan vi dock få indikationer om vart klimatet är på väg när koldioxidhalten i atmosfären ökar.

Det sammanfattande värdet på summan av effekterna från en ökad koldioxidhalt brukar kallas för ”klimatkänslighet”. Ett värde över 1 betyder att den direkta växthuseffektens uppvärmning förstärks, ett värde lägre än 1 att den försvagas, av sekundära effekter, dvs feedbacks.

Här är vi dock långt utanför vad som kan kallas grundläggande fysik eller etablerad vetenskap. Här är osäkerheten stor och man borde förvänta sig att det skulle pågå en öppen och frejdig vetenskaplig debatt, där alla gjorde sitt yttersta för att (respektfullt) falsifiera varandras (och sina egna) teorier.

Men istället får vi höra att debatten är avslutad, och att skeptiker är vetenskapsförnekare som kan liknas vid ”the Flat Earth Society”. Detta är i sig en varningssignal för en tänkande människa. Det är inget tecken på sund vetenskap.

Även FN:s klimatpanel erkänner att vi vet lite eller mycket lite om de olika faktorer som påverkar klimatet (från rapporten AR2007, 2.9.1 Uncertainties in Radiative Forcing):

Level of understandingKlimatkänsligheten, alltså hur mycket en fördubbling av koldioxidhalten orsakar inräknat feedback-effekter, beräknades ursprungligen av Svante Arrhenius till 6°C. 1988 presenterade dåvarande chefen för NASA-GISS James Hansen 4,2°C för amerikanska kongressen, men 1995 trodde FN:s klimatpanel på 3,8°C, vilket 2001 reviderades ner till 3,5°C och 2007 till 3,26°C. Och redan året efter återkom James Hansen med en ny beräkning på 2,5°C.

I de datormodeller som används för att simulera, dvs teoretiskt ”experimentera med” jordens atmosfär räknar man med att den direkta effekten från koldioxid tredubblas av feedback-effekterna:

FeedbacksVilken klimatkänslighet man räknar med har förstås en helt avgörande betydelse för klimatfrågan, men det är allt annat än självklart vad som är det rätta värdet. Dr William Gray, professor emeritus i atmosfärvetenskap vid Colorado State University menar till och med att den negativa feedbacken från moln minskar koldioxidens effekt med 0,8 grader C, till enbart 0,3 grader C per fördubbling. Då kan vi lugnt fortsätta elda med fossila bränslen.

Det finns också problem med hur man ska räkna. Formeln för att beräkna feedback är hämtad från elektronikvetenskapen (feedback=”rundgång”). Den framstående amerikanske fysikern William Happer har påtalat en rad felaktigheter i FN:s tillämpning av formeln, och menar att klimatkänsligheten är betydligt lägre än vad FN:s klimatpanel tror. Det finns en intervju med Happer längst ner på denna sida. Han betonar bland annat starkt koldioxidens positiva effekter för växtligheten.

Happers slutsats är att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären leder till en temperaturökning på mellan 1,1*0,9 och 1,1*1,3 grader C, med ett centralt värde på 1,1*1,1, dvs 1,21 grader C. Inte heller då behöver vi oroa oss för att koldioxidutsläpp ska orsaka några problem.

En vanlig uppfattning bland skeptiker är att klimatkänsligheten är ungefär 0,5, vilket innebär att summan av positiv och negativ feedback minskar den direkta effekten av en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären till +0,55 grader C:

Låg klimatkänslighet

Men det är inte bara några udda skeptiker det handlar om. Det råder stor oenighet – och framför allt osäkerhet – bland etablerade och allmänt erkända forskare om vilken påverkan koldioxid faktiskt har på klimatet, dvs hur känsligt klimatet är för tillförsel av koldioxid. Bedömningarna skiljer sig och nästan ingen kommer till någon särskilt exakt slutsats:

Ingen konsensus om klimatkänslighet

Osäkerheten beror bland annat på bristande kunskap om molnbildning och effekten från aerosoler.

Med tiden har dock fler och fler forskare kommit att tro på en allt lägre klimatkänslighet under 2°C både på kort (TCR) och lång (ECR) sikt:

cooling of climate sensitivity

Det kan till och med vara så att den direkta effekten från koldioxid totalt sett försvagas av alla de olika sekundära effekterna sammantagna. I den här frågan, som rör hur känsligt klimatet är för förändringar av koldioxidhalten, råder det allt annat än konsensus bland klimatforskarna. Man kan fråga sig varför NASA och hela etablissemanget påstår att det råder konsensus i klimatfrågan när det är helt uppenbart att det inte gör det ens i fundamentala frågor och ens bland forskare som tror på klimathotet.

Att inte ens FN:s klimatpanel är överens framgår med all önskvärd tydlighet av att de många olika simuleringarna ger så olika resultat (de olikfärgade prickade linjerna):

Spagetti-ensemble

Högst en av dessa 102 prognoser kan förstås vara rätt, men FN:s klimatpanel verkar mena att ett genomsnitt av 101 felaktiga och en – ingen vet vilken – korrekt kommer närmare sanningen.

I själva verket har ingen av klimatmodellerna har lyckats förutsäga framtiden, dvs ingen av dem verkar stämma med verkligheten så som den observerats av satelliter och väderballonger. I vetenskapliga sammanhang kallar man det falsifiering. Klimatmodellerna stämmer bättre bakåt i tiden, eftersom det är så de har kalibrerats. Men det är uppenbarligen ingen garanti för att de får klimatsystemets många olika kända och okända drivkrafter rätt. I själva verket använder man osäkra parametrar som “fudge-factors”, till exempel aerosoler och moln. Dessa kan man skruva på, eftersom ingen ännu vet exakt vilken roll de spelar, för att få det resultat man vill.

Ändå anser många forskare att FN:s klimatmodeller är pålitliga, och att de bygger på tillräcklig kunskap om hur klimatsystemet fungerar. Antingen talar de mot bättre vetande, eller så litar de bara blint på auktoriteter som FN:s klimatpanel, NOAA och NASA – vilket man kanske inte kan klandra dem alltför hårt för.

Det finns goda skäl att tvivla på att vare sig den moderna termometer-serien eller de officiella kurvorna över temperaturen de senaste 1 000 åren, är tillförlitliga. Jag kommer att belysa varför i senare kapitel, men det handlar dels om att en stor del av den officiella temperaturkurvan för tiden sedan 1880 består av tveksamma “administrativa justeringar” i efterhand, och att den bild av de senaste 1 000 årens temperaturer som FN:s klimatpanel ger sedan 2001 också kommit till på ett högst tvivelaktigt sätt, i strid mot en stor mängd andra data.

Inte heller de data som presenteras för koldioxidhalten är självklara vare sig i modern, historisk eller geologisk tid. Mätningarna på Mauna Loa är nog pålitliga, men det finns frågetecken kring hur de fogats samman med data från iskärnor. De senare skiljer sig dessutom från andra data, framför allt från fossilerade löv, där mängden så kallade stomata, öppningar för att släppa in koldioxid till växten, är ett pålitligt tecken på den samtida koldioxidhalten.

Intervju med Dr. William Happer, fysiker vid Princeton University, specialiserad på koldioxid

Skeptiska argument

De forskare som är skeptiska till klimathotet förenas först och främst av att de inte anser att vi ännu har tillnärmelsevis tillräcklig kunskap om klimatsystemet, vilket inte minst visar sig i det faktum att vi inte kan förutsäga det. Att förstå ett system betyder att man kan förutsäga det. Det är så många faktorer som påverkar klimatet, och vi vet ännu inte ens exakt hur de viktigaste fungerar, samtidigt som det sannolikt finns faktorer som vi inte ens känner till. På den punkten är det svårt att inte ge skeptikerna rätt.

Klimatet är dessutom ett kaotiskt system, som antagligen är omöjligt att förstå och förutsäga, och alla förändringar har inte nödvändigtvis en bestämd, identifierbar orsak. Även om all input var konstant skulle klimatet förändras.

Men skeptikerna anser inte bara att vetenskapen bakom klimathotet är osäker, utan pekar också på tunga skäl till att den sannolikt är felaktig. Här är de viktigaste:

Om positiv feedback dominerar skulle klimatet ha urartat för länge sedan

Frågan om klimatkänslighet handlar om huruvida jordens klimatsystem i grunden är stabilt eller instabilt. Positiv feedback är destabiliserande/förstärkande, negativ feedback är stabiliserande, dämpande. “Positiv” och “negativ” har alltså inget att göra med om feedbacken resulterar i uppvärmning eller avkylning, utan om den förstärker eller dämpar en given input i klimatsystemet vare sig den är uppvärmande eller avkylande. Den officiella uppfattningen är att klimatet är mycket känsligt och instabilt, medan skeptikerna anser att det är i grunden stabilt. Faktum är att det inte finns några andra exempel från naturen där den positiva feedbacken är starkare är den initiala drivkraften. Naturen strävar alltid efter jämvikt.

Om man, som ett tankeexperiment, antar att förstärkningseffekterna, den samlade positiva feedbacken, är kraftfullare än både den direkta effekten från växthusgaserna och den samlade negativa feedbacken, får man ett problem. Det blir svårt att förklara varför inte klimatet urartat redan för länge sedan. Det betyder att klimatet är i grunden instabilt, och bara en liten förändring av temperaturen mångfaldigas av mycket kraftfullare processer. I så fall spelar det ju ingen roll om den initiala förändringen upphör – de positiva feedbackeffekterna driver den onda spiralen oavsett.

Det talar för att stora klimatförändringar inte drivs så mycket av positiv feedback som av de initiala förändringarna, till exempel av hur mycket solenergi som når jorden. Att istider kommer och går förklaras då av att mängden solenergi ökar och minskar av olika skäl, exempelvis solens egen intensitet eller förändringar av jordens lutning och bana runt solen. Eftersom både halten av koldioxid varit betydligt högre i jordens historia utan att orsaka oåterkallelig värmedöd är det en rimlig slutsats att klimatet i grunden är stabilt, dvs att negativ feedback, de dämpande sekundära effekterna, dominerar över de förstärkande, och att positiv feedback aldrig kan vara kraftfullare än den initiala drivkraften till en klimatförändring.

Observationer talar emot en förstärkt växthuseffekt

Existensen av förstärkningseffekter kan också prövas experimentellt. Jag kommer att ta upp några viktiga sådana bevis, som det räcker med enkel logik och allmänbildning för att förstå:

1. Om effekten från växthusgaser förstärks av ökad avdunstning borde särskilt atmosfären över tropikerna bli varm av fuktig luft 10 km över jordytan. Det kan man mäta med hjälp av väderballonger och satelliter:

Till vänster i denna bild visas de mätresultat som hypotesen om en växthuseffekt förutsäger, och till höger vad som faktiskt har uppmätts av väderballongerna:

Hot spot

Trots att färgkodningen för temperaturskalan är betydligt ”snällare” (den röda färgkodningen börjar redan vid +0,4 grader C) i bilden till höger syns inte ett spår av någon ”hot-spot”.

2. Ökad avdunstning borde göra atmosfären fuktigare. Luftfuktigheten har mätts globalt sedan 1948:

Luftfuktighet står för 95% av växthuseffekten. Klimathotet bygger på hypotesen att den blygsamma uppvärmningen från koldioxid leder till mer avdunstning, och därmed en kraftigt förstärkt växthuseffekt. Men den specifika luftfuktigheten i troposfären har inte ökat sedan 1948, utom i viss utsträckning närmast markytan efter mitten av 1970-talet, vilket är en förväntad effekt av, och inte en orsak till, att det blivit varmare på jorden.

Specifik luftfuktighet

3. Om växthuseffekten tilltar, så att alltmer värme stannar kvar runt jorden, borde värmeutstrålningen till rymden minska.

Forskarna Lindzen och Choi undersökte saken under 30 års tid med hjälp av satelliter:

Kap 12 Erbe ny

De röda pilarna ovan illustrerar vad 11 av FN:s klimatmodeller förutspådde skulle ske – att den infraröda strålningen från jorden till rymden skulle minska i takt med att växthuseffekten tilltog och fångade värmen i atmosfären. Men den gröna pilen visar resultatet av mätningarna. I takt med att jorden blivit varmare har den infraröda utstrålningen till rymden ökat.

Det kan tyda på att negativ feedback dominerar över positiv, men hur som helst klart och tydligt på att klimatet inte alls är så känsligt för en ökning av koldioxidhalten i atmosfären som klimathotet förutsätter.

Resultatet kan också tala för att uppvärmningen inte alls i någon större utsträckning beror på växthuseffekten, utan snarare på att instrålningen av solenergi till jorden ökat av en eller flera anledningar, exempelvis på grund av ökad solaktivitet eller minskad molnighet, eller både och. Solaktiviteten har ökat under nästan hela 1900-talet, och det verkar också ha ett samband med minskad molnighet. Och en varmare jord avger i sin tur mer infraröd strålning till rymden. Det faktum att den lägre stratosfären blivit kallare anses dock tala för att växthuseffekten faktiskt har tilltagit.

Självklart har resultaten från Lindsen&Choi ifrågasatts, och andra forskare har kommit till andra resultat (till exempel Chung et al 2010). Men alla studier blir ifrågasatta, till och med respekterade atmosfärfysiker som Richard Lindzen och Yong-San Choi. Och som vi sett finns det en tendens bland en del forskare att gärna vilja bekräfta klimathotet. Lindzen och Choi har givetvis besvarat invändningarna, och resultaten har inte påverkats av de korrigeringar som gjorts. Hur som helst är det i alla fall uppenbart att den vetenskapliga debatten definitivt inte är över.

4. Det verkar inte pågå några klimatförändringar som kan kopplas till en accelererande växthuseffekt.

Extremt väder har inte ökat vare sig i omfattning eller intensitet, smältande isar kan förklaras naturligt och havsvattenståndet stiger inte på något oroande sätt, för att bara ta några exempel. Jag går närmare in på detta, och ger fler exempel, i kapitel 6. Är katastrofen redan på väg?

Den korta effekten av vulkanutbrott

Vulkanutbrott kan tyckas spy ut enorma mängder koldioxid, men det är försvinnande lite i jämförelse med andra källor, inklusive de antropogena, och de anses inte ha någon betydelse för klimatet. Det kan i och för sig verka lite motsägelsefullt, om man samtidigt menar att klimatet är instabilt och mycket känsligt för input.

Betydligt kraftfullare effekt har dock sotet och svavelföreningarna från vulkanutbrotten. De ha en erkänt avkylande effekt på temperaturen, oklart hur stor, men denna input i klimatsystemet verkar bara under en kort tid, maximalt några år, även de största som förekommit i historisk tid. Men det talar för en att klimatsystemet inte har hög känslighet, att den negativa feedbacken är tillräcklig för att snabbt stabilisera den avkylande effekten.

Vad kan vi lära av andra planeter?

Vetenskapliga ”kändisar” som brittiske Brian Cox och amerikanske Bill Nye (”the science guy”) har gjort fantastiska insatser för att popularisera modern forskning och försvara vetenskapen mot irrationalitet. De blir tagna på allvar när de säger att den ”skenande växthuseffekten” på Venus, som är 462°C varm vid markytan, skulle kunna inträffa på jorden.

Venus

Den dominerande teorin är att Venus en gång i tiden var ganska lik jorden, med hav av flytande vatten som av någon anledning dunstade och skapade en skenande växthuseffekt utan slut. Det är inte omöjligt att stigande koldioxidhalter, till exempel på grund av enorma vulkanutbrott, haft en initial betydelse, men man måste också väga in att Venus ligger mycket närmare solen än Jorden och roterar mycket långsamt runt sin egen axel – ett dygn på Venus motsvarar 243 dygn på jorden. De långa dagarna med starkare solljus bidrog rimligen också till att vattnet förångades.

Idag kan man inte förklara värmen på Venus med vattenånga, eftersom den inte längre finns kvar i atmosfären. Däremot består Venus atmosfär till 96,5% av koldioxid, så det skulle kanske inte vara så konstigt om där rådde en stark växthuseffekt.

Men eftersom koldioxid bara absorberar energi i ett fåtal smala våglängdsområden kan den inte påverka mer än en bråkdel av värmestrålningen.

Absorptionsspektrum

Stora mängder fukt i atmosfären kan mycket väl ha gjort Venus till en ångbastu en gång i tiden, men knappast drivet enbart av hög koldioxidhalt. Det är också rimligt att tänka sig att klimatet på Venus var mer instabilt, med  hög känslighet på grund av att positiv feedback dominerade. Jorden, däremot, som undvikit den totala katastrofen hittills verkar därför verkar ha ett i grunden stabilt klimat, med låg klimatkänslighet och en balans mellan positiv och negativ feedback. Om Jorden hade kunnat bli som Venus skulle det också ha skett för länge sedan under perioder med hög värme och koldioxidhalt.

Dessutom finns det helt andra teorier om hur växthuseffekten fungerar, exempelvis genom atmosfäriskt tryck, som är beroende av atmosfärens täthet.  Att Venus är så mycket varmare än jorden beror i så fall på att dess atmosfär är 92 gånger tätare än jordens.

Man kan jämföra med planeten Mars, som är mycket kall (i genomsnitt -60°C), och vars atmosfär består av nästan lika mycket (95%) koldioxid, men är väldigt tunn – lufttrycket vid ytan är i genomsnitt bara en hundradel av lufttrycket på Jorden.

I artikeln från 2017, New Insights on the Physical Nature of the Atmospheric Greenhouse Effect Deduced from an Empirical Planetary Temperature Model hävdar Ned Nikolov och Karl Zelle, baserat på studier av Venus, Jorden, Mars och tre månar, att:

“the atmospheric ‘greenhouse effect’ currently viewed as a radiative phenomenon is in fact an adiabatic (pressure-induced) thermal enhancement analogous to compression heating and independent of atmospheric composition.”

29573093_354025215099732_8712576932112468476_n

Om man antar att Venus atmosfär alltid varit lika tät, borde planetens yta även alltid ha varit lika varm, givet att det vi kallar växthuseffekt i själva verket handlar om adiabatiskt tryck. I så fall kan naturligtvis Jorden aldrig gå samma väg som Venus, så länge inte lufttrycket skulle öka dramatiskt av någon outgrundlig anledning.

3. Koldioxid och klimat i jordens historia

Mysteriet med den svaga, tidiga solen 4,5 miljarder år sedan

I jordens allra tidigaste historia var solen mycket svagare än idag. Jorden borde ha varit en isboll, men var ändå tillräckligt varm för att ha flytande vatten och förutsättningar för liv. För 3,5-4 miljarder år sedan, när de första encelliga livsformerna uppstod, var det antagligen ungefär 10 grader varmare än idag, trots att solen hade kanske 75-80% av dagens styrka. Sedan dess har det alltså blivit kallare, samtidigt som solen blivit varmare.

Det verkar ju inte gå ihop.

En förklaring skulle kunna vara att halterna av koldioxid i atmosfären var betydligt högre och har sjunkit stadigt till dagens nivåer. Det skulle i så fall tala för att växthuseffekten från koldioxid har en avgörande betydelse för jordens temperatur och klimat.

Det framstår som ett starkt argument.

Men, först och främst är det förstås inte det enda argumentet i klimatfrågan. Så länge det finns så mycket som talar emot att koldioxidhalten i atmosfären styr klimatet är det berättigat att förhålla sig skeptisk.

För det andra är det inte självklart att argumentet håller.

Det är svårt att veta något säkert om förhållandena på jorden under dess allra tidigaste geologiska historia. Det är ingen tvekan om att solen var svagare, och att det fanns flytande vatten redan för 3,5-4 miljarder år sedan – det framgår av fossilerade sediment och var naturligtvis en förutsättning för att livet skulle uppstå. Men denna paradox skulle kunna förklaras på fler än ett sätt, och frågan är vad vi kan veta säkert om atmosfärens sammansättning för så länge sedan. Att det skulle ha varit halten av koldioxid som skapade en växthuseffekt som höll jorden tillräckligt varm är en hypotes, inte ett faktum.

Vilka andra förklaringar är tänkbara?

1. Även om solen var svagare så var den antagligen mer aktiv, med en kraftigare solvind. Enligt en hypotes kan det ha bidragit till att det bildades färre moln som reflekterade solljuset, som därmed kunde värma jorden mer än idag. Antagandet är att solvinden skyddar jorden från kosmisk strålning, som har betydelse för molnbildning. Här kan, enligt samma teori, frekvensen av supernovor och solens position i Vintergatan, ha spelat in.

2. Den starkare solvinden kan också ha bidragit till höga halter av kväveoxid i atmosfären, som kan ha haft en mycket kraftigare växthuseffekt än koldioxid, men som inte är något vi behöver oroa oss för idag.

3. Det är mycket som var väldigt annorlunda i jordens barn- och ungdom. Månen låg betydligt närmare jorden, jorden roterade snabbare och kontinenterna låg inte som idag. Hur dessa faktorer påverkat jordens klimat är svårt att säga, men de kan mycket väl ha bidragit till ett varmare klimat på olika sätt.

4. Om atmosfärens täthet har den avgörande betydelsen för temperaturen så kan det ha varit den viktigaste förklaringen, snarare än dess sammansättning.

Även dessa hypoteser är osäkra, men med tanke på att det finns så många andra, oberoende skäl att tvivla på koldioxidens roll, bör man inte avfärda vare sig dem eller möjligheten till andra, ännu okända, förklaringar.

Sammanfattningsvis är vår kunskap om förhållandena i jordens tidiga historia för dålig för att någon enstaka hypotes ska kunna användas som ett särskilt starkt argument för att koldioxid orsakar ett klimathot idag.

Hur den tidiga, svaga solen går ihop med existensen av flytande vatten på jorden är inte så mycket ett argument som ett ouppklarat mysterium.

De senaste 800 miljoner åren

För att avgöra vilken beräkning av klimatets känslighet för växthusgaser som ligger närmast sanningen kanske man studera hur klimatet faktiskt har påverkats av koldioxidhalt och andra faktorer genom tiderna?

Det finns data som ger indikationer på temperatur och koldioxidhalt i atmosfären långt tillbaka i tiden – även om osäkerheten blir större ju längre tillbaka vi kommer – så att man kan göra någorlunda kvalificerade gissningar om hur de korrelerar med varandra.​ Hur starkt verkar sambandet vara?

800 miljoner år

(Temperatur efter C.R. Scotese. CO2-halten efter R.A. Berner, 2001 (GEOCARB III)).

Sett över större delen av livets historia på jorden framgår det att vi, tvärtemot vad många kanske tror, inte lever i en ovanligt varm period, utan tvärtom ovanligt kall. Tekniskt sett är vi fortfarande inne i en istid. Och koldioxidhalten i atmosfären är också historiskt extremt låg, på gränsen till vad jordens växter klarar.

Både medeltemperaturen och koldioxidhalten har varit betydligt högre än idag (dvs c:a 14,5 grader C resp. 400 ppm) samtidigt som livet blomstrat, exempelvis under den ”kambriska explosionen” av nya arter (22 grader C resp. 4 000 – 7 000 ppm).

Men det verkar inte finnas något samband alls mellan koldioxidhalten och temperaturens växlingar genom jordens geologiska tidsåldrar. Det beror dock på att koldioxid samspelar med andra faktorer, inte minst solaktiviteten. Om man tar hänsyn till solens betydelse är korrelationen tydlig (Royer et al, 2009):

Sol o koldioxid geologiskt ny

Koldioxid verkar alltså, över dessa långa tidsspann, ha ett samband med jordens medeltemperatur, och därmed med klimatet. Men det är svårt att säga hur sambandet närmare bestämt ser ut. Över så här långa tidsperioder är upplösningen låg, och det skulle lika gärna kunna vara temperaturen som styr koldioxidhalten som tvärtom – eller båda som styrs av en tredje faktor.

Höga koldioxidhalter i atmosfären och värme verkar däremot inte ha varit något negativt för växter och djur. Den geologiska historien visar att livet blomstrat under mycket långa tidsperioder med betydligt högre temperaturer, och med mångdubbelt högre koldioxidhalt i atmosfären än idag, till exempel under Kambrium och Ordovicium:

Geologiskt liv

Under Kambrium utvecklades och diversifierades livet på jorden så kraftigt att man kallat det för den “kambriska explosionen”.

Men under de 800 miljoner år som komplext liv funnits på jorden har det också förekommit fem större ekologiska katastrofer, ibland kallade “massutrotningar”, och det alarmister varnar för att det skulle kunna vara på väg att ske igen.

Det betyder i och för sig att massutrotningar är mycket ovanliga, och att jordens klimat varit väldigt stabilt och tåligt, särskilt som det aldrig spårat ur totalt, utan alltid återhämtat sig, även om så mycket som 90% av alla arter på jorden utplånats vid enstaka tillfällen. 

99% av alla arter som någonsin funnits på jorden är utdöda, men det beror på flera olika faktorer, inte bara globala ekologiska katastrofer. Det är ingen tvekan om att människan idag är orsak till att oroande många djur- och växtarter dör ut genom att sprida miljögifter, avverka skogar och dika ut våtmarker. Men ger den geologiska historien anledning till oro för just stigande koldioxidhalter?

Vad orsakade de fem massutdöendena?

  1. 444 miljoner år sedan (slutet av Ordovicium). 86% av alla arter, som nästan alla levde i havet, dog ut under loppet av några miljoner år, antagligen på grund av en omfattande istid, som sänkte havsvattenståndet och som möjligen kan ha orsakats av sjunkande koldioxidhalter beroende på geologiska faktorer. Det är ingen tvekan om att koldioxid har en ansenlig effekt på temperatur vid extremt låga halter, så det verkar rimligt. Men växter och djur är också beroende av koldioxid för sin metabolism, och klimatet påverkas i sin tur även av växtlighet. Det är inte så lätt att veta exakt hur det gick till för så länge sedan, men vid just den här katastrofen finns det inget som talar för att förhöjd koldioxidhalt hade någon betydelse.
  2. 375 miljoner år sedan (slutet av Devon). 75% av alla arter dog ut, möjligen på grund av syrebrist i haven till följd av övergödning från den kraftigt tilltagande växtligheten på land.
  3. 251 miljoner år sedan (Perm). 96% av alla arter dog ut på grund av ett gigantiskt vulkanutbrott som förvandlade halva Sibirien till ett kilometerdjupt hav av lava. Perm-katastrofen
    Det frigjorde tusentals gigaton koldioxid, men även enorma mängder andra giftiga gaser, vilket först orsakade en djup istid, som sänkte havsvattenståndet dramatiskt och därmed stängde av havscirkulationen. Det gynnade tillväxten av giftiga cyanobakterier, vilket också bidrog till att andra arter dog ut. Denna istid följdes sedan av global uppvärmning, men det är allt annat än självklart att det huvudsakligen berodde på förhöjd koldioxidhalt.
  4. 200 miljoner år sedan (slutet av Trias), då 80% av alla arter dog ut. I det här fallet finns ingen allmänt accepterad förklaring.
  5. 65 miljoner år sedan (slutet av Krita), då 76% av alla arter dog ut, bland annat de stora dinosaurierna (dagens fåglar härstammar från mindre dinosaurier, som överlevde) på grund av att en 9,5 kilometer stor asteroid slog ner på jorden i en hastighet av 60 000 kilometer i timmen. Nedslaget utvecklade inte bara en enorm hetta och orsakade stora skogsbränder, utan även en kilometerhög tsunami, men det som gjorde katastrofen global var att stora mängder stoft slungades upp i atmosfären, förmörkade himlen och orsakade en köldperiod som dödade både växter och djur.

Även för 55 miljoner år sedan, i övergången mellan Paleocen och Eocen, inträffade en period av global uppvärmning som anses bero på extremt hög koldioxidhalt, dock med jämförelsevis milda effekter på livet – 10% dog ut, medan de flesta arter anpassade sig och några faktiskt tillkom. Därför brukar det inte heller räknas med bland de stora massutdöendena ovan.

Det är ingen tvekan om att koldioxidhalten ökade och att temperaturen steg med 5°C, men det är inte på något sätt klarlagt vad som är orsak och vad som är verkan. Analyser av klimatförändringarna de senaste 400 000 åren talar inte för att koldioxidhalten har någon större betydelse som drivkraft, utan i första hand är en effekt av temperaturen. Jag kommer in på det alldeles strax.

Däremot är det mycket som är osäkert i hypoteserna om vad som orsakat klimatväxlingar för miljontals år sedan. I själva verket beror nog tvärsäkra tolkningar mest på vilka antaganden man redan på förhand gör om klimatkänsligheten, men också på att man inte tar hänsyn till den grundläggande fysiken.

Att en ökande koldioxidhalt skulle ha varit den viktigaste drivkraften när jorden drabbats av värmekatastrofer är inte möjligt, eftersom effekten snabbt planar ut på grund av den logaritmiska effekten. Dessa värmekatastrofer kan inte ha orsakats ens av oerhörda mängder koldioxid. De smala band i spektrum som koldioxid kan absorbera i mättas snabbt, och även om effekten förstärks i princip oändligt, så närmar sig ökningstakten noll. Och om man menar att den begränsade effekten från koldioxid triggade betydligt kraftfullare positiv feedback måste man också förklara hur uppvärmningen till slut kunde avta och minska igen.

Det faktum att dessa katastrofer är så ovanliga och jordens klimat inte ens då spårat ur helt talar dock starkt för att klimatet inte är särskilt känsligt för koldioxidhalten. Det är uppenbart att negativ feedback balanserar positiv feedback på uppvärmning, vare sig den beror på en växthuseffekt eller inte.

Vid de tillfällen då jorden kylts ner och förvandlats till en ”snöboll” kan en dramatiskt minskande koldioxidhalt i atmosfären ha haft en betydelse. Liksom även när dessa djupa istider till slut bringades till ett slut genom att små, potenta mängder koldioxid från vulkanutbrott kan ha skapat en uppvärmande växthuseffekt.

De senaste 65 miljoner åren

I ett kortare perspektiv, säg de 65 miljoner år då däggdjuren utvecklats som mest efter dinosauriernas försvinnande, är det verkligen inte särskilt varmt idag – tvärtom. Sedan 50 miljoner år tillbaka har det blivit stadigt kallare, och vi lever nu i en de kallaste perioderna i jordens historia, om än i en tid av tillfälligt förhållandevis milt klimat (källa: James Hansen, NASA-GISS):

65 miljoner år

Primaterna, som skulle komma att utvecklas till människor, uppstod för 85-55 miljoner år sedan i en livsmiljö som var 10-15°C varmare än idag, med en koldioxidhalt på uppskattningsvis 1 000 – 2 000 miljondelar, jämfört med dagens drygt 400 miljondelar. Sedan dess åren har koldioxidhalten successivt sjunkit ner till 280 ppm för 150 år sedan, och närmat sig gränsen för vad växter klarar. 

Men den geologiska klimathistorien tyder i alla fall på att det verkar finnas ett samband mellan temperatur och koldioxidhalt. Frågan är vad som orsakar vad: Är det koldioxidhalten som driver temperaturen, eller är den en verkan av temperataturförändringar som orsakas av andra faktorer?

Upplösningen i de geologiska data som finns är dock för dålig för att svara säkert på den frågan. Vi måste zooma in.

De senaste 2 miljoner åren har jorden varit så kall att vi nästan hela tiden haft istid, avbruten av korta perioder på några tusen år med mildare klimat.

De senaste 400 000 åren

Under de senaste 400 000 åren har det i princip varit konstant istid, med bara korta avbrott på några få tusen år.

Al Gores diagram från ”An Inconvenient Truth”, boken och filmen som gav honom både en Oscar och Nobels Fredspris, visar data från iskärnor borrade i glaciären på Antarktis:

400 000 år

Koldioxidhalten och temperaturerna följer varandra nästan perfekt. Men sambandet är inte så självklart som det verkar.

I filmen antyder Al Gore att det egentligen är komplicerat, utan att berätta på vilket sätt, och konstaterar sedan bara att “när koldioxidhalten går upp, så går temperaturen också upp”, dvs att det är koldioxiden som orsakar temperaturförändringarna.

Men då glider han förbi ett viktigt problem med den slutsatsen: Två faktorer kan samvariera av olika skäl – den ena kan orsaka den andra, eller båda orsakas av något annat, eller så är sambandet bara tillfälligt.

En närmare analys av visar att förändringarna av koldioxidhalten kommer efter – ibland långt efter – förändringarna av temperaturen, inte före:

Temp och koldioxid 800 år

Det betyder ju att det knappast kan vara koldioxidhalten som styr temperaturen, utan snarare temperaturförändringarna som påverkar koldioxidhalten? Hur kan det sambandet tänkas se ut?

Ett varmare klimat tycks leda till högre koldioxidhalt i atmosfären, inte tvärtom. Och när klimatet blir kallare sjunker koldioxidhalten igen. En förklaring är att varmt vatten kan absorbera mindre koldioxid än kallt. När haven kyls tar de upp koldioxid från atmosfären, som avges när haven blir varmare.

Men varför ändras temperaturen?

Det finns en tredje faktor som visat sig ha den avgörande betydelsen i det här sammanhanget – nämligen de förändringar av jordens lutning och bana runt solen som kallas Milankovich-cykler.

Jordbanan runt solen är till exempel ibland rundare och ibland mer oval, vilket har betydelse för hur mycket energi som jorden tar emot. Milankovich-cyklerna samvarierar på ett slående sätt med både temperaturen och koldioxidhalten de senaste 400 000 åren, vilket inte lämnar så mycket att undra över när det gäller orsakssambanden mellan dessa tre faktorer (efter bl.a. Muller et al, 1997 och Pettit et. al., 1999, skalan går från höger till vänster):

Solens excentricitet

De varmare perioderna mellan istiderna varar oftast bara några tusen år, så man kan undra om det möjligen är dags för en ny istid nu. Men det är det inte – förändringarna av jordbanans form runt solen har nämligen även en 400 000-årig cykel. Vi har turen att leva i en tid då jordbanan håller sig relativt rund även i den elliptiska fasen. Med hänsyn även till andra klimatcykler dröjer det antagligen 25 000 – 50 000 år innan det blir en djup istid igen.

Att det är Milankovich-cyklerna som varit den yttersta drivkraften för de stora istiderna är inte alls kontroversiellt, utan har varit känt och vedertaget länge. Men sedan koldioxidhypotesen blivit populär har också invändningar dykt upp. Milankovic-cyklerna anses inte ha tillräckligt stark påverkan på jordens energibalans för att helt förklara växlingarna mellan istider och varmare perioder. Man tänker sig däremot att de små förändringar i temperatur som de orsakar sätter igång andra processer som förstärker effekten. När temperaturen börjar stiga börjar också is smälta, vilket minskar jordens albedo, medför ökad avdunstning och frigör ytterligare koldioxid ur haven. Eftersom växthuseffekten är logaritmisk är den också kraftigast när halten av växthusgaser ökar från väldigt låga nivåer. Upptiningen av en istid förutsätter med andra ord ett samspel mellan en rad faktorer, varav utgasning av koldioxid från haven sannolikt är en. Förändringar av havstemperaturen sker dock långsamt, vilket förklarar fördröjningen mellan lufttemperaturen och koldioxidhalten.

Det är alltså fullt tänkbart att en extremt låg koldioxidhalt, nära noll, under vissa omständigheter kan bidra till starten av en istid, och att en mycket liten ökning från en extremt låg nivå, nära noll, under vissa omständigheter kan bidra till den uppvärmning som tinar upp den.

Att temperaturen ändras före koldioxidhalten under de senaste 400 000 åren är med andra ord bara ett bevis på att det inte är koldioxidhalten som startar processerna, inte på att koldioxid saknar betydelse för luftens temperatur, framför allt inte vid förändringar till/från låga nivåer. Frågan är hur stor betydelse.

Titta noga på skalorna i grafen från Vostok igen:

400 000 år

Koldioxidhalten varierar ganska lite, mellan180 ppm och 280 ppm. Temperaturen varierar däremot mycket, ungefär 10°C. Det kan man definitivt inte förklara med att koldioxidhalten ökar eller minskar med 100 ppm. Det skulle förutsätta en absurt hög klimatkänslighet, som ingen kan eller vill försvara.

Man kan invända att effekten av Milankovich-cyklerna är alldeles för liten för att orsaka så kraftiga klimatförändringar och egentligen bara räcker för att trigga igång betydligt starkare feedback-effekter från exempelvis koldioxid, avdunstning och albedo. Men om effekten från Milankovich-cyklerna är mycket svagare än feedback-effekterna så kan man ju inte förklara hur en uppvärmning eller nedkylning kan ta slut. Jorden skulle för länge sedan ha fastnat i ett glödhett eller djupfryst klimat för evig tid.

Det problemet kan inte lösas med hänvisning till att växthuseffekten decelererar, eftersom den trots allt ändå ökar hela tiden, om än allt långsammare, och feedbackprocesserna är självförstärkande när de väl kommit igång. 

Och även om det är sant att Milankovich-cyklerna inte påverkar den mängd solljus jorden tar emot totalt så mycket, så är deras effekt på latituden 65°N är upp till 25%, och det är det som driver de här stora klimatväxlingarna.

Även under kortare tidsspann verkar det vara temperaturen som styr koldioxidhalten i atmosfären, inte tvärtom. Här är en analys av perioden 1960-2016 (skalan från vänster till höger):

Orsak verkan 1900-tal

Andra analyser talar för att det inte finns något samband alls mellan temperatur och halten av koldioxid i atmosfären. Så här skriver Magnus Cederlöf på Stockholmsinitiativet:

”Nedan följer en figur med förändringen i temperatur som funktion av förändringen i koldioxidhalt. Värdena har samplats med c:a 1000-års mellanrum, vilket innebär att en punkt i figuren motsvarar en tidsperiod på c:a 1000 år:

Samband temp o CO2

Här syns inte någon koppling alls mellan koldioxidhalt och temperatur. När koldioxidhalten ökar eller minskar verkar temperaturen både kunna öka och sjunka. Kanske är inte mätningarna tillförlitliga eller också döljs det ändå en koppling i bruset, eller också är klimatkänsligheten faktiskt väldigt låg – dvs temperaturen bryr sig inte särskilt mycket alls om koldioxidhalten.

Klimathotets försvarare påpekar dock gärna att det inte spelar någon roll om koldioxidhalten spelat en marginell roll i historien – det betyder ju inte automatiskt att den inte gör det idag. Men som vi ska se är även bevisen för det svaga.

De senaste 10 000 åren

För 15 000 år sedan var stora delar av norra halvklotet täckt av ett kilometertjockt lager av is, och temperaturen på Grönland låg – enligt borrkärnor i isen – 25°C lägre än idag:

Climate change debate – latest results | Watts Up With That?

Sedan istiden tog slut för 10 000 år sedan har vi haft en ovanligt lång period av behagligare klimat, som varit upp till 5 rader varmare än idag. Polarisarna har varit mindre, och havsvattenståndet högre. Att det inte medförde någon katastrof betyder givetvis inte att det inte skulle göra det idag, men världen gick trots allt inte under.

Det hade också sina fördelar. Ett tecken på att det blivit kallare sedan dess är att Sahara är en öken idag. För mellan 5 000 och 10 000 år sedan var Sahara ett grönskande landskap med sjöar, floder och goda jaktmarker. Spår av de människor som levde där finns fortfarande kvar. Det kan låta motsägelsefullt, men högre global medeltemperatur ger ett fuktigare klimat med mer nederbörd, eftersom mer vatten avdunstar från haven, vilket gynnar växtligheten. Lägre temperaturer ger ett torrare klimat med mer öken. 

Men sedan 3 500 år har det blivit svalare igen, samtidigt som koldioxidhalten faktiskt stigit:

11000 år

Både bronsåldern och romartiden var varmare än idag. Under den Medeltida Värmeperioden koloniserade vikingar Grönland, som då också var grön med odlingsbar jord, och Vinland i norra Kanada. Och i norra England kunde man göra vin av egna druvor, men det är omdiskuterat både om den var global och om den var varmare än idag.

Climate and Human Civilization for the Past 4,000 Years ...

De senaste 1000 åren

Den medeltida värmeperioden och den Lilla istiden

I den första rapporten från FN:s klimatpanel 1991 noterades att klimatet växlat mellan varmare och kallare perioder de senaste 1000 åren, vilket illustrerades med den här grafen:

Giving Credit Where Credit Is Due | Real Science

Det stämmer bra med historisk dokumentation, som vittnar om att vikingar koloniserade både Grönland och Vinland i norra Kanada och att det odlades vin i England under medeltiden, och att det var bitande kallt i Europa under vad som kommit att kallas den Lilla istiden.

Vi hör ständigt om att den senaste månaden var den varmaste hittills. Men med det menar man egentligen bara att det blivit varmare sedan mena började använda termometrar på 1700-talet, d v s precis när den 500 år långa Lilla Istiden började tina upp. Med tanke på hur temperaturen svängt upp och ner genom hela historien är det inget konstigt alls att det vänder uppåt igen efter en lång period av kyla:

1900-talet1

Grafer liknande den här används gärna för att ge intryck av att uppvärmningen beror på stigande koldioxidhalter. Koldioxidhalt och temperatur korrelerar närmast perfekt med varandra. Men sambandet har, som sagt, visat sig vara det omvända.

Och om vi vidgar perspektivet lite igen så blir bilden helt annorlunda:

MWP och LIA

Här ser man inte alls någon slående samvariation mellan koldioxid och temperatur. Under de senaste 2 000 åren är korrelationen mellan koldioxidhalt och temperatur bara 4,5%.

Det har dock ifrågasatts om den medeltida värmeperioden och den lilla istiden var globala fenomen, eller bara regionala.

Ett antal forskare vid brittiska Climate research Unit (CRU), vid University of East Anglia, UK, under ledning av Dr. Michael Mann, presenterade 1998 ett diagram (kallat ”hockeyklubban” efter sin form), som kom att publiceras av FN:s klimatpanel 2001 och därför fick stor spridning och betydelse:

Hockey-klubban

Den här grafen över den globala medeltemperaturen de senaste 1000 åren vände upp-och-ned på allt man dittills trott sig veta om klimatet under denna period. Den har etsat sig fast hos många som en sanning – att klimatet var mycket stabilt tills människan började använda fossila bränslen och fick temperaturen att skena.

Men vart hade den Medeltida Värmeperioden tagit vägen? 

“Hockey-klubban” fick hård kritik på grund av metodologiska brister, och för att man till största del använde sig av ett mycket begränsat urval av en särskilt olämplig trädart för att uppskatta temperaturen med hjälp av årsringarna (och i mycket liten utsträckning koraller, iskärnor och historiska data). Andra forskare har också visat att de algoritmer som användes ger upphov till en ”hockey-klubba” nästan helt oberoende av vilka data man använder (McIntyre).

Grafen togs bort från senare upplagor av FN-rapporten.

Det var särskilt tre omständigheter som gjorde det hela till en skandal.

Till att börja med olika metodologiska tveksamheter. De data från årsringar i träd man använde tydde nämligen på att det blivit kallare från under andra hälften av 1900-talet (grafen till vänster):

Hide the decline 2

Därför bytte man ut denna del av kurvan mot data från väderstationer och fick istället en graf som visade snabb uppvärmning i slutet, utan att ange det. Det kan i och för sig tyckas vara en pålitlig källa, men det kan också ifrågasättas (se kapitel 4).

Problemet är inte bara att det är en tveksam metod att blanda data från olika källor på det viset, utan även att man i så fall även borde ha ifrågasatt de övriga resultaten i studien. Om årsringarna inte duger från 1960-talet och framåt, så kanske de inte duger alls. Som framgår av grafen till höger var dessutom felmarginalen betydligt större för årsringarna än vad som framgick av den artikel som publicerades i Nature och i rapporten från klimatpanelen.

De dataunderlag man använde var i spretigt, redan i urvalet av vilka träd som fick ingå i studien använde en algoritm som favoriserade dataserier med formen av en hockeyklubba, och viktade dem nästan 400 gånger tyngre än andra data: 

För det andra vägrade forskarteamet att lämna ut sina rådata, vilket naturligtvis strider mot den vetenskapliga metoden. En av forskarna, Phil Jones, skrev till Steve McIntyre i ett av de läckta emailen att (fritt översatt): “Varför ska jag lämna ut mina data till dig när du bara försöker hitta något fel med dem?”.

Det är väl precis det som den vetenskapliga metoden går ut på – att falsifiera?

2004 visade dock Stephen McIntyre och Ross McKitrik att samma algoritm producerar en graf med formen av en hockeyklubba även med slumpmässiga data. (Källa)

Det som verkligen skapade skandal var just de läckta emailen. Det påstås ibland att de blev hackade, men jag ser det som mer sannolikt att det fanns en “visselblåsare” på CRU, som inte hade samvete att bara se på vad som hände.

Formuleringar som “Mike’s nature trick” och “hide the decline” har fått många att misstänka att den här studien byggde på medveten manipulation. 

Det finns tre tre teman i de läckta mailen:

  1. Inflytelserika forskare som argumenterar för klimathotet döljer data och diskussioner.

“I’ve been told that IPCC is above national FOI [Freedom of Information] Acts. One way to cover yourself and all those working in AR5 would be to delete all emails at the end of the process,” skriver Paul Jones, en forskare som medverkar I FN:s klimatpanel.

 “Any work we have done in the past is done on the back of the research grants we get – and has to be well hidden,” skriver Jones också. “I’ve discussed this with the main funder (U.S. Dept of Energy) in the past and they are happy about not releasing the original station data.”

“Mike, can you delete any emails you may have had with Keith [Briffa] re AR4 [UN Intergovernmental Panel on Climate Change 4th Assessment]?” skriver Jones I ett annat mail till Michael Mann, ledande klimatforskare vid Penn State University och huvudaansvarig för den s.k. hockey-klubban. “Keith will do likewise. … We will be getting Caspar [Ammann] to do likewise. I see that CA [the Climate Audit Web site] claim they discovered the 1945 problem in the Nature paper!!”

2. Dessa forskare ser klimathotet som en del av ett politiskt mål snarare än en balanserad vetenskaplig undersökning.

 “The trick may be to decide on the main message and use that to guid[e] what’s included and what is left out” skriver Jonathan Overpeck, koordinerande huvudförfattare I FN:s klimatpanel.

Michael Mann: “I gave up on [Georgia Institute of Technology climate professor] Judith Curry a while ago. I don’t know what she thinks she’s doing, but its not helping the cause”.

Tom Wigley, forskare vid the University Corporation for Atmospheric Research, uppmanar i ett mail sina kolleger att de “must get rid of” redaktören för en vetenskaplig tidskrift som hade publicerat några studier som ifrågasatte klimathotet.

3. Flera av dem erkänner till varandra att vetenskapen bakom klimathotet är svag och beroende av att data manipuleras.

Peter Thorne vid brittiska Met Office till Phil Jones, den ledande forskaren på Hadley Climatic Research Unit (HadCRUT) vid University of East Anglia: “Observations do not show rising temperatures throughout the tropical troposphere unless you accept one single study and approach and discount a wealth of others. This is just downright dangerous. We need to communicate the uncertainty and be honest. Phil, hopefully we can find time to discuss these further if necessary”. Han tillägger: “I also think the science is being manipulated to put a political spin on it which for all our sakes might not be too clever in the long run,”.

Till Michael Mann skriver Wigley:“Mike, The Figure you sent is very deceptive … there have been a number of dishonest presentations of model results by individual authors and by IPCC”.

Här finns mailen på nätet. Läs gärna även professor Gösta Petterssons analys av den här kontroversen kring “Hockeyklubban” i hans webb-baserade bok Falskt larm kapitel 4. En bra sammanfattning har också gjorts av Karl-Erik Tallmo, Klimatet och den omstridda hockeyklubban.

Michael Mann och hans medarbetare blev frikända från anklagelsen om forskningsfusk, men det har naturligtvis inte åtgärdat bristerna i deras forskning, och betyder inte att de hade rätt. Och de får stå ut med satiren “Mann-made Global Warming”.

Men hur var det egentligen med den Medeltida Värmeperioden?

Denna varma tid är väl belagd i historiska källor. Det går inte att komma ifrån att Vikingar koloniserade ett Grönland – där det verkligen var grönt och gick att odla – och Vinland i norra Kanada, eller att det gick att göra vin på egenodlade druvor i norra England under den här tiden.

Men kanske var Den Medeltida Värmeperioden begränsad till enbart Europa? Det är i alla fall vad som påstås av de som vill försvara hypotesen om ett klimathot.

Det finns dock data från hela världen – från historiska angivelser av vattenståndet, snäckskal, droppstenar och iskärnor till trädringar, pollen, glaciärer och  sediment:

Bevisen för MVP

Ett överflöd av data talar för att den medeltida värmeperioden var global.

MWP global

Sajten Notrickszone.com har samlat 300 grafer över forskningsresultat som talar emot hockeyklubban. Här är en:

Hanno 1000 år

Graph drawn by Hanno using data published by A. Moberg, D.M. Sonechkin, K. Holmgren, N.M. Datsenko, W. Karlén, and S.-E. Lauritzen (2005, Highly variable Northern Hemisphere temperatures reconstructed from low- and high-resolution proxy data. Nature (London), 433, 613–617). Temperatures for the last three decades of the 20th Century were taken from P.D. Jones, D.E. Parker, T.J. Osborn & K.R. Briffa (2005, Global and hemispheric temperature anomalies – land and marine instrumental records. In Trends: A Compendium of Data on Global Change. Carbon Dioxide Information Analysis Center, Oak Ridge National Laboratory, U.S.

Varför var så viktigt för Michael Mann och hans kolleger att bli av med den Medeltida Värmeperioden? Kanske för att det faktum att det har varit varmare förr än idag utan katastrofala konsekvenser förtar intrycket att det pågår något extremt och unikt hotfullt just nu. Hockeyklubban ger intryck av att klimatet varit stabilt under tusentals år innan det plötsligt börjar förändras dramatiskt i samband med den industriella revolutionen. Hockey-klubban förmedlar tanken att det finns en “naturlig balans”, som människan rubbat på grund av sin kortsiktiga girighet. I själva verket är klimatförändringar, ibland dramatiska och förödande, det naturliga tillståndet, och det är först med industrialiseringen som vi kunnat bygga samhällen som kan skydda oss mot både klimat- och andra naturkatastrofer.

Kanske också för att det omöjligt att förklara vare sig den Medeltida värmeperioden eller den Lilla istiden med koldioxidhalten i atmosfären, eftersom den legat nästan oförändrad de senaste 2000 åren:

Antarctic Ice Cores: The Sample Rate Problem | Watts Up ...

Från och med 1600-talet finns det dock data gällande en annan tänkbar drivkraft för klimatförändringar, nämligen solaktiviteten, som kan mätas med hjälp av observationer av antalet solfläckar.  Här kan man se en betydligt bättre korrelation med både den Lilla istiden och den moderna uppvärmningen:

Ice Age 2050s: Certainty 1Jag går in närmare på detta samband och vad som orsakar klimatförändringar i kapitel 5.

4. Temperaturdata de senaste 150 åren

Den trend av uppvärmning vi ser idag började alltså redan 1700-talet. Vi hör ständigt om att den senaste månaden var den varmaste hittills. Men med det menar man egentligen bara att det blivit varmare sedan man började mäta med termometrar, d v s sedan den 500 år långa Lilla Istiden började tina upp. Med tanke på hur temperaturen svängt upp och ner genom hela historien är det inget konstigt alls att det vänder uppåt igen efter en lång period av kyla.

Varför kan man inte tänka sig att det är samma orsaker som fortfarande är verksamma?

Det officiella svaret att uppvärmningen sedan 1950 har varit för kraftig för att kunna förklaras av naturliga orsaker.

Rising Global Temperatures and CO2 | Climate CentralI själva verket är dock den här temperaturkurvan för 1900-talet, där koldioxidhalt och temperatur följs åt så dramatiskt, allt annat än självklar. Det finns andra officiella data för 1900-talet som visar en betydligt mildare uppvärmning (HadCRUT, Hadley Climate Research Unit, University of East Anglia 2009):The trend repeatsDet här ser mer ut som en upprepad klimatcykel, och uppvärmningen på ungefär 0,8°C sedan 1850 framstår som mild och välkommen.

Hur kan det bli så olika?

Att mäta den globala medeltemperaturen är en invecklad procedur med många felkällor, korrigeringar och justeringar. Den globala medeltemperaturen är inte ett mätvärde, utan en produkt av en komplicerad bearbetningsprocess, som till stor del idag sköts av algoritmer.

NOAA, National Oceanic and Atmospheric organization, är USA’s motsvarighet till SMHI, men med ett globalt uppdrag och ett världsomspännande nätverk av väderstationer, som bland annat rapporterar dygnets minimi- och maximi-temperaturer dagligen.

Dessa data bearbetas av NOAA, men även av exempelvis NASA-GISS (Goddard Institute for Space Studies, ej att förväxla med det NASA som skickade människor till månen), och brittiska Hadley Climate Research Unit (HadCRU) vid University of East Anglia. Men det vore fel att säga att de är oberoende av varandra, och de arbetar i princip på samma sätt, även om framför allt HadCRU historiskt har avvikit något från NOAA och NASA och haft färre justeringar.

Den bearbetade, officiella temperaturkurvan från dessa organisationer ligger till grund för FN’s klimatpanel och deras rekommendationer till världens regeringar, och är själva förutsättningen för klimathotet (NASA-GISS, GISTEMP v.3):

NASA-GISS senaste

Det har självklart avgörande betydelse för all forskning om klimathotet att dessa temperaturkurvor är korrekta, och ju mer jag studerar frågan desto mer undrande blir jag till att inte en enda av våra vassa vetenskapsjournalister andas ett ord om hur komplicerad, kontroversiell och tankeväckande den är.

Det finns många svagheter med den mätteknik som NOAA och NASA bygger sina kurvor på, dvs termometrar vid väderstationer på marken (och i viss mån fartyg). Till att börja med kan NASA-GISS själva försöka ge svar på vad det är man mäter (från Q&A, numera borttaget):

Q. What exactly do we mean by SAT (Surface Air Temperature)?

A. I doubt that there is a general agreement how to answer this question. Even at the same location, the temperature near the ground may be very different from the temperature 5 ft above the ground and different again from 10 ft or 50 ft above the ground. Particularly in the presence of vegetation (say in a rainforest), the temperature above the vegetation may be very different from the temperature below the top of the vegetation. A reasonable suggestion might be to use the average temperature of the first 50 ft of air either above the ground or above the top of the vegetation. To measure SAT we have to agree on what it is, and as far as I know, no such standard has been suggested or generally adopted.

Det finns ingen ”global termometer” där man kan läsa av den ”globala temperaturen”, utan markstationerna är ojämnt utspridda över jordklotet, och mätningarna från fartyg täcker inte de enorma ytvattnen utanför handelsrutterna, särskilt inte sedan Panama- och Suez-kanalerna byggdes.

Det här är the Global Weather Observation network (2014)

Det finns också en mängd stationer i Arktis och Antarktis som inte finns med på denna karta, men som inte har funnits där så länge:

Stationer Arktis och Antarktis

Väderstationerna mäter naturligtvis bara den helt lokala temperaturen, och enorma områden saknar data. De officiella temperaturkurvorna kan ungefärligen sägas täcka 30% av jordens markyta, vilket i sin tur bara är 30% av jordens totala yta, som till 70% upptas av hav. Mätningarna täcker med andra ord ungefär 10% av jordytan.

Dessutom har antalet väderstationer inte varit konstant genom tiderna. Det här är vad “den globala medeltemperaturen” för 1880 grundar sig på:

Stationer 1880

1920:

Stationer 1920

Än idag saknas stationer i enorma områden i Sydamerika, Afrika, Sibirien, Arktis och Antarktis. Att tala om global medeltemperatur är följaktligen inte verklighetsförankrat.

Antalet stationer ökade fram till 1970 (prickade linjen nedan), men har därefter minskat av olika skäl (Källa: Ross McKitrick, University of Guelph, CA):

Antalet stationer

Framför allt skedde en drastisk minskning 1989, i samband med att Sovjetunionen föll samman. Att den globala medeltemperaturen plötsligt steg kraftigt i samband med det skulle kunna hänga samman med att många mätstationer på jordens kallaste platser slutade rapportera efter denna omvälvning. NOAA har förlorat 80% av sina stationer sedan 1980, framför allt i norr, vilket medfört att stationernas genomsnittliga latitud har förskjutits 8 grader söderut.

Screen-Shot-2017-03-05-at-4.17.26-PM

Justeringar av uppmätta data

Temperaturdata från markbaserade väderstationer genomgår omfattande och komplicerad bearbetning innan de offentliggörs, och är långt ifrån detsamma som de faktiskt uppmätta temperaturerna. Det legitima syftet är att korrigera för felkällor, men processen innehåller också osäkra och i viss mån godtyckliga uppskattningar där det inte finns någon objektiv måttstock för att avgöra vad som egentligen är korrekt och inte. Justeringar av nutida data kan exempelvis ge statistiska dominoeffekter som ändrar temperaturen för 75 år sedan – utan att någon vet vad den “egentligen” var.

Nödvändigheten av justeringar av data från markbaserade väderstationer, delvis på oklara eller osäkra grunder, är en av anledningarna till att de betraktas som en sämre datakälla jämfört med radiosonder (väderballonger och dropp-sonder) och satellitdata, som har den bästa kvaliteten när det gäller global medeltemperatur.

Ändå är det dessa “justerade” temperaturkurvor som ligger till grund för all nutida forskning om klimatet, och för FN:s klimatpanel och politiker, och som alla beslut om resurskrävande åtgärder bygger på. Det spelar verkligen stor roll om dessa kurvor är pålitliga eller inte.

Därför är det i och för sig inte så förvånande att justeringar ifrågasätts av “skeptiker”, och inte heller att det förekommer misstankar om att det döljer sig illegitima manipulationer i dunklet av dessa svårbedömda procedurer. Särskilt som det inte finns någon oberoende kvalitetssäkring, utan bara en auktoritativ försäkran från NOAA och NASA att de minsann “kontrollerar processen noga”.

Så här har NASA-GISS successivt ändrat sina egna data sedan 1981:

Adjustments

Det är uppseendeväckande stora ändringar som med råge överskrider NASA:s egna felmarginaler.

Faktum är att hela den del av den moderna uppvärmningen som enligt FN:s klimatpanel inte kan förklaras naturligt, utan måste bero på människan, beror på ändringar av de data som rapporterats in från väderstationerna.

Konstigt nog verkar inte dessa brännande, avgörande och hyperintressanta frågor locka till sig några grävande journalister.

Icke desto mindre har kvalificerade utomstående forskare och entusiaster upptäckt både tveksamheter och uppenbara orimligheter i den här hanteringen, ofta utan att få vare sig förklaring eller rättelse från NOAA.

Antalet justeringar har ökat dramatiskt de senaste decennierna. Idag handlar det om nästan hälften av alla data:

Adjustments increasingMen det slutar inte där. I samtliga fall har man dessutom justerat på ett sådant sätt att kurvan blivit allt brantare och gett ett intryck av allt kraftigare global uppvärmning. Äldre temperaturer har konsekvent gjorts kallare, och senare varmare:

adjustments 6

Det är svårt att värja sig för tanken att man ändrat temperaturerna för att matcha ökningen av koldioxidhalten i atmosfären. Efter justeringarna är kurvorna nästan identiska:

Justeringar, Kurvorna nästan identiska, kopia

USA har världens största och bästa nätverk av väderstationer, och fram till 1999 visade temperaturkurvan från NASA-GISS att det blivit svalare sedan 1930-talet. 2016 har man ändrat på det.

USA temp

James Hansen, som var chef för GISS, skrev i augusti 1999 en artikel om hur olika klimatet utvecklats i USA jämfört med globala data:

Hansen, US temperatures 1999

Med tanke på att data för resten av världen är mycket mera sparsam, med kortare dataserier av sämre kvalitet, särskilt längre tillbaka i tiden, kan man tycka att det skulle vara logiskt att justera dessa med hänsyn till USA, men det verkar som om man gjort tvärtom.

Hur motiverar NOAA det här?

Klimatologen Judith Curry, som är specialiserad på kvalitetssäkring av temperaturdata, vill inte tro att det pågår några medvetna manipulationer, men analyserar NOAA’s data noggrant och har hittat allvarliga brister.

Andra, som elektronikingenjören Tony Heller, också han specialiserad på kvalitetssäkring av bland annat klimatmodeller, är säker på att det handlar om ideologiskt och ekonomiskt motiverat bedrägeri.

Det viktiga för min del är dock enbart frågan om justeringarna är försvarliga och korrekta. Jag vill först och främst hålla mig till fakta, och tillåter mig bara undantagsvis, och med reservationer, att spekulera om människors motiv.

Officiellt finns det tre typer av justeringar:

1. Time of observation bias adjustment (TOB)

Stationer som läser av på eftermiddagen kommer i viss utsträckning ge högre temperaturer genom att dubbelräkna varma dagar, medan stationer som läser av på morgonen kommer att dubbelräkna kalla dagar. Om en station alltid läser av en viss tid gör det i och för sig ingen skillnad för den långsiktiga trenden, men om en station byter tid spelar det roll. Och det var också vad som skedde på 1950-talet, då de stationer som tidigare läst av temperaturen på eftermiddagen började göra det på morgonen istället.

“On average, observing temperatures (and resetting the minimum-maximum thermometer) in the early morning results in reading about 0.15 C cooler than if temperatures were observed at midnight. Observing temperatures in the late afternoon results in temperatures about 0.45 C warmer on average than if temperatures were observed at midnight. Switching from an afternoon time of observation to a morning time of observation would result in minimum, maximum, and mean temperatures around 0.6 C colder previously measured.” (Judith Curry, Understanding Time of Observation Bias.)

Denna förklaring motiverar en stor del av de justeringar som görs.

Tony Heller har ifrågasatt TOB på grundval av analyser och jämförelser av stationer som 1936 läste av temperaturen på morgonen respektive eftermiddagen, där han visade att det i själva verket var “morgonstationerna” som hade högre temperaturer: Morgon- och kvällsstationer… och att det helt enkelt berodde på att de låg längre söderut. I varmare klimat är det antagligen naturligare att göra avläsningarna på morgnarna än i kallare klimat:

Average latitude 2

Av detta diagram framgår dock att den genomsnittliga latituden förändrats över tid, framför allt för “morgonstationerna”, så detta är också något som man justerar för. Det verkar rimligt, men om man verkligen vill komma åt de faktiska temperaturförändringarna borde man kanske snarare studera mätserierna vid stationer som inte ändrats.

Tony Heller har visat att stationer som konsekvent mätt på morgonen eller eftermiddagen, och som inte heller flyttats vare sig norrut eller söderut i någon nämnvärd utsträckning faktiskt visar samma mönster som NASA:s officiella kurvor gjorde 1999, dvs en mild avsvalning mellan 1930-talet och 2000.

Morgonstationer:

Heller, morgonstationer på samma latitud, kopia

Eftermiddagsstationer

Heller, eftermiddagsstationer på samma latitud, kopia

Efter ytterligare 18 år är huvudintrycket fortfarande inte uppvärmning, utan en klimatcykel utan trend.

Dessa justeringar verkar med andra ord skulle med andra ord sakna täckning i verkligheten, och både byte av tid för avläsning och förändringar av stationers latitud helt betydelselöst för vilken temperatur en station rapporterar.

2. Pairwise homogenization algorithm (PHA)

PHA är en algoritm som upptäcker och justerar avvikelser i data från en station, som kan bero på teknikbyte, platsbyte eller andra lokala förändringar, genom att jämföra med andra, närliggande stationer.

Den australiska biologen Dr Jennifer Morohasy berättade vid ett framträdande vid Heartlandinstitutets 9:th International Conference on Climate Change (ICCC) 2014 om sina erfarenheter av temperaturjusteringar. I staden Amberley visade data från väderstationen att det pågått en svagt avkylande trend sedan 1940-talet (blå linjen):

Amberley

NASA-GISS justerade alltså temperaturserien så att det istället blev en uppvärmande trend för Amberley (röda linjen). Dr Morohasy kontaktade Gavin Schmidt, chef för GISS sedan 2013, och fick förklaringen att man justerat dataserien för Amberly med hänsyn till en närliggande station.

Det enda problemet med den förklaringen var att den stationen låg 600 engelska mil från Amberley. I själva verket visade den station som ligger närmast Amberley samma temperaturer som den i Amberley. När Dr Morohasy frågade varför fick hon till svar: ”Du ställer fel frågor!”.

Sedan dess har Jennifer Marohasy engagerat sig djupt i frågan om justeringar av både nutida och historiska data, och skriver om dem på sin blogg, bland annat i en post den 16 februari 2019: “The Australian Bureau of Meteorology keeps remodelling the temperature record for Australia – and not just by a little bit. Temperatures are changed through a process known as homogenisation, and then changed again, sometimes by as much as 6.4 degrees Celsius for the one day.”

“For example, on 8th February 1933 the maximum temperature as measured at Albany in Western Australia was 44.8 degrees Celsius. Then, six years ago it was changed to 51.2 degrees Celsius! Recently it was changed again, this time to 49.5.

Changing the temperature record like this is not unusual for institutions such as the Australian Bureau of Meteorology, though the extent of the change for Albany on this day in 1933, and also the direction of the change, is unusual.

Usually past temperatures are cooled relative to the present as part of remodelling, which is called ‘homogenisation’. Cooling the past relative to the present has the effect of exaggerating global warming.

Given the magnitude and direction of this change to the Albany temperatures, which was first made six years ago, several of us asked the Bureau: ‘Why’?

Why was the temperature at Albany on this day (February 8, 1933) adjusted-up by so much (6.4 degrees) in the official version 1 of the ACORN-SAT dataset that was published six years ago?

I never got an answer.”

Här är justeringarna för 1900-talets temperaturer i Alice Springs i Australien:

alice springs

Den australiske underhållaren Ed Morrissey (ingen expert alltså, men läskunnig) har jämfört uppmätta och rapporterade data för Darwin, som visar samma sak:

“Before getting homogenized, temperatures in Darwin were falling at 0.7 Celcius per century … but after the homogenization, they were warming at 1.2 Celcius per century. And the adjustment that they made was over two degrees per century … when those guys “adjust”, they don’t mess around. And the adjustment is an odd shape, with the adjustment first going stepwise, then climbing roughly to stop at 2.4C. …”

Det stämmer precis, men det är bara temperaturer efter 1940 som justerats, och trenden per århundrade därefter är hela 5,9°C (den svarta linjen visar vilka justeringar som gjorts enligt skalan till höger, enligt Anthony Watts):

Do humans influence temperature records? | Uncommon Descent3. Infilling (ifyllnad av data)

Många av NOAA’s väderstationer drivs av amatörer. Antalet aktiva stationer är inte konstant, och det förekommer att stationer missar eller upphör att rapportera. Och ibland bedöms data från en station som osäkra, till exempel på grund av en pågående flytt. Då uppskattar man istället stationens data, exempelvis med hjälp av den närmast liggande stationen eller med ledning av den saknade stationens statistiska trend, vilket därför inte ska göra någon skillnad. Men det verkar även göras på oklara och rentav tveksamma grunder, särskilt när det inte ges någon förklaring.

Ifyllda data markeras med ett E, och kan därför lätt identifieras i NOAA’s data. Man punlicerar faktiskt också klimatkartor månadsvis och årsvis, där det framgår var man inte har data, utan har fyllt i temperaturen och alltså uppskattat den, på oklara grunder.

För 2016 rapporterade NOAA rekordvärme i stora delar av världen där man, enligt egen uppgift, inte hade några data:

Infilling 2016

Det handlar till stor del om områden där vi vet att NOAA inte faktiskt inte har, eller ens någonsin har haft, väderstationer. Vilken grund har man då för sina uppskattningar?

Det mesta av den här processen sköts förvisso inte manuellt, utan av algoritmer, men de är trots allt skapade av människor.

Här är samma jämförelse mellan de data NOAA hade tillgång till för Afrika i september 2016 (till vänster), och vad man rapporterade samma månad:

Record warm with no data

Det är förstås förbryllande att NOAA har dessa data tillgängliga om man inte kommenterar och förklarar dem. Ännu märkligare är det att ingen grävande reporter skrivit om det.

4. Administrativa justeringar (utan förklaring)

Wibjörn Karlén, professor emeritus i Naturgeografi vid Stockholms universitet och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademin från 1992, noterade under vintern 2012–13 att NASA-GISS utan förvarning eller förklaring hade tagit bort de tidigare lättillgängliga dataserierna från världens olika markstationer.

Men han lade också märke till att dataserierna hade ändrats, som kurvorna för Reykjavik nedan visar. Så här justerades Islands 1900-talstemperaturer mellan 2012 och 2013:

Island före och efter

Den trendlösa, cykliska växlingen mellan helt jämförbara perioder av uppvärmning och avsvalning, som på ett uppenbart sätt korrelerar med Atlantens varma och kalla faser (AMO, Atlantic Multidecadal Oscillation) ersattes plötsligt med en kurva som istället stämmer bättre med hur koldioxidhalten i atmosfären ökat.

Det finns ingen förklaring till denna ändring, och den isländska vädertjänstens (Veðurstofa Íslands) ställer sig helt frågande. Här är deras egna data för hela 1900-talet vid stationen i Stykkisholmur (årlig medeltemperatur):

Stykkishólmshiti

Mönstret är detsamma i Reykjavik och Akureyri. I princip hela uppvärmningen på Island sedan 1800 skedde fram till 1941, och berodde knappast på koldioxid från fossila bränslen. Efter en avkylning 1941 – 1979 steg temperaturen igen till ungefär samma nivå som 1941. (Källa)

Professor Karlén publicerade sina iakttagelser 2013 under rubriken ”GISS/NASA manipulation of temperature data”, och skriver bland annat:

Adjustments of data that are several decades old may be justified in some specific cases. However, this would require very strong indications that they are necessary, which then, of course, must be carefully spelled out. The number of stations found with data from both 2012 and 2013 is small, but the extent of changes to their data is startling. As the two sets of data series differ significantly, none of them can be accepted as the real temperature for calculation of a global mean.

Liknande justeringar har gjorts av data från Vestmannaöarna, antagligen alla isländska väderstationer, och det ser faktiskt likadant ut över hela världen:

Före och efter

Aswan, Egypt

Världens största och mest välskötta väderstationer finns i USA. Så här har 1900-talets temperaturkurva ändrats i efterhand:

global warming | The k2p blog

Kurvan för den faktiskt uppmätta temperaturen i USA (Measured) är nästan identisk med den för Sverige, till exempel Uppsala (källa):

Uppsalas årsmedeltemperatur. Det skuggade området är tiden mellan 1960 och 1990 som SMHI anväder som referensmätningar när de anger avvikelser.

I Sverige kan SMHI ändå tala om uppvärmning, eftersom man använder en sval period som “normalvärde”.

I USA justerar man. Här är ett exempel från Texas på skillnaden mellan den faktiskt uppmätta och den bearbetade, rapporterade temperaturen:
NOAASouthMeasuredVsReported

Texas, measured reported

… precis som i alla andra andra delstater:

Rådata USA ny

Ska vi verkligen tro att detta har gjorts på grund av att väderstationer flyttats eller tiden för avläsning av instrumenten ändrats?

Enligt bevarade originaldata har antalet dagar med extrem värme i USA har sjunkit under 1900-talet (över 32,2°C i grafen nedan, men detsamma gäller för dagar över 35°C och 37,8°C – grafen från Tony Heller):

USA dagar över 90 FOch det är betydligt färre värmerekord nuförtiden (John Christy):
Värmerekord, graf ny

Den borttrollade avkylningen 1940 – 1975

De stora justeringar som gjorts globalt under 2000-talet har aldrig fått någon förklaring. NASA-GISS hänvisar till att deras data överensstämmer med NOAA och HadCRUT, men talar för övrigt bara om “homogenisering”.

På 1960-och 70-talen var alla överens om att det hade blivit svalare sedan 1940:

CoolingMånga forskare förutspådde att världen var på väg mot en lång period av kallare klimat, liknande den Lilla istiden, och att det skulle föra med sig extremt väder, livsmedelskris och sträng kyla.

Avkylningen mellan 1940 och 1975 syns också i den här grafen som fanns med i den andra rapporten från FN:s klimatpanel 1995 (kurvan till vänster):

FN temp 1958-1995Kurvorna till höger är data från satelliter och väderballonger med start i mitten av 1970-talet fram till 1995, och där fanns faktiskt ingen trend alls.

Men redan 1987 hade började NASA-GISS börjat ändra data för hela 1900-talet, tills avkylningen mellan 1940 och 1975 förvandlats till en temperaturplatå:

GISS 1980, 1987 och 2007

Jag kan inte förstå hur man kan motivera dessa dramatiska ändringar med någon av de tre officiella typerna av justeringar.

Kanske får vi en ledtråd i ett läckt (eller hackat?) e-mail från klimatforskaren Tom Wigley på UCAR (University Corporation för Atmospheric Research, som ansvarar för amerikanska NCAR, National Center for Atmospheric Research) till Phil Jones, chef för CRU (Climate Research Unit vid brittiska MetOffice’s Hadley Centre vid University of East Anglia – UEA).

Notera att det finns en värmepuckel på 1940-talet i föregående grafer, även 2007 – låt oss kalla det en “blip”. Tom Wigley har  problem med att bli av med den och funderar över hur det ska gå till.

Climategate

Så har det fortsatt, tills man skapat hela klimathotet:

Adjustments

Ole Humlum, dansk klimatolog och professor i fysisk geografi vid Oslo universitet, har undersökt de här justeringarna noga utan att se att det finns någon vetenskaplig grund för dem:

Desinformation i Wikipedia

Man försöker också skriva om historien på andra sätt. Det författas vetenskapliga artiklar där man framställer det som en myt att det blev kallare mellan 1940 och 1975, och Wikipedia sprider denna desinformation vidare.

Den 28 april 1975 varnade tidningen Newsweek för att världen var på väg att bli kallare:

Global Cooling Science

Men enligt Wikipedia var det här bara något som slogs upp i media, och inget som de flesta forskare höll med om.

“Global cooling was a conjecture during the 1970s of imminent cooling of the Earth’s surface and atmosphere culminating in a period of extensive glaciation. Press reports at the time did not accurately reflect the scientific literature. The current scientific opinion on climate change is that the Earth underwent global warming throughout the 20th century and continues to warm” (Wikipedia)

Man hänvisar till studier som visar att det bara fanns ett fåtal vetenskapliga artiklar, enligt en studie bara 7, som argumenterade för en kommande global nedkylning under tidsperioden 1965 – 1979. 

Men det är ett bedrägeri, som kastar en skarp skugga över Wikipedia som kunskapskälla.

Officiella källor som NCAR (National Center for Atmospheric Research), Journal of the Atmospheric Sciences och National Academy of Sciences rapporterade följande data, som också återgavs i National Geographic:

Global Cooling konsensus

Det finns en överväldigande mängd rapporter från nyhetsmedia på 1970-talet som bekräftar att det rådde stor enighet både bland forskare och officiella institutioner om att världen blivit kallare under flera decennier, att glaciärerna växte och att klimat antagligen var på väg att bli lika bistert som under den Lilla istiden, med missväxt och svält som följd.

Alla trodde på global avkylning

Global cooling tidningsklipp 2

Global Cooling tidningsklipp

Det lät faktiskt väldigt mycket som idag, fast det handlade om hotande kyla, inte hotande värme – mer torka, översvämningar, stormar och annat onormalt väder:

Returning to harcher state 1974

Även Stephen Schneider, som senare skulle bli en av de främsta företrädarna för global uppvärmning, varnade för svält på grund av global nedkylning:

Och han ansågs även då representera rådande vetenskaplig konsensus:

Även de notoriska alarmisterna Paul Ehrlich och John Holdren, som senare skulle bli president Obamas vetenskapsrådgivare, varnade för risken för en ny istid:

42 världsledande forskare som samlats till klimatkonferens på Brown University 1972 var så oroade att de skrev följande till president Nixon:


(Källa till brevet och tidningsklippen: Tony Heller)

Och CIA analyserade konsekvenserna av den nya förväntade “lilla istiden”:

“The western world’s leading climatologists have confirmed recent reports of a detrimental global climate change. The stability of most nations is based upon a dependable source of food, but this stability will not be possible under the new climatic era. A forecast by the University of Wisconsin projects that the earth’s climate is returning to that of the neo-boreal era (1600- 1850) – an era of drought, famine and political unrest in the western world.” (Källa)

Men klimathistorien har sedan dess skrivits om av NOAA och NASA-GISS (nedan).

Enligt NCAR (ovan) var det kallare 1970 än 1900, men nu ser den officiella temperaturkurvan från NOAA och NASA-GISS ut så här:

NASA-GISS senaste

Den nästan 40 år långa avsvalningen har förvandlats till en platå med oförändrad temperatur (se kapitel 4. Temperaturdata de senaste 150 åren).

Det stämmer ju illa med att det skulle ha rått enighet om Global Cooling på 1970-talet. De som vill försvara den klimathotet vill därför gärna tona ner det, och påstår att det är en “myt”.

Wikipedia hänvisar bland annat till en artikel av Thomas Peterson, William Connolley och John Fleck “The Myth of the 1970s Global Cooling Scientific Consensus” publicerad i Bulletin of the American Meteorological Society (2008), som påstås visa att det i själva verket var mycket få klimatforskare, och bara 7 publicerade vetenskapliga artiklar, som talade för global avkylning 1965-1980, och att de flesta redan då varnade för global uppvärmning. Den baseras på ett underlag som tagits fram av William Connolley.

Vem är det?

Jo, en klimatalarmistisk propagandist, som inte minst utnyttjat sitt inflytande över Wikipedia för att censurera information om klimatet. Så här skrev den undersökande journalisten Andrew Bolt i en artikel i The Daily Telegraph, 2009:

All told, Connolley created or rewrote 5,428 unique Wikipedia articles. His control over Wikipedia was greater still, however, through the role he obtained at Wikipedia as a website administrator, which allowed him to act with virtual impunity. When Connolley didn’t like the subject of a certain article, he removed it — more than 500 articles of various descriptions disappeared at his hand. When he disapproved of the arguments that others were making, he often had them barred — over 2,000 Wikipedia contributors who ran afoul of him found themselves blocked from making further contributions. Acolytes whose writing conformed to Connolley’s global warming views, in contrast, were rewarded with Wikipedia’s blessings. In these ways, Connolley turned Wikipedia into the missionary wing of the global warming movement.

Kenneth Richards, som driver bloggen NoTricksZone, har kontrollerat Connolleys undersökning (källa):

As will be shown here, the claim that there were only 7 publications from that era disagreeing with the presupposed CO2-warming “consensus” is preposterous. Because when including the papers from the 1960s and 1970s that indicated the globe had cooled (by -0.3° C between the 1940s and ’70s), that this cooling was concerning (leading to extreme weather, drought, depressed crop yields, etc.), and/or that CO2’s climate influence was questionable to negligible, a conservative estimate for the number of scientific publications that did not agree with the alleged CO2-warming “consensus” was 220 papers for the 1965-’79 period.  If including papers published between 1960 and 1989, the “non-consensus” or “cooling” papers reaches 285.” Längst ner på sidan listar jag alla dessa forskare.

Den kompletta listan över 285 vetenskapliga artiklar som talar för “Global Cooling” eller “svagt inflytande från koldioxid” finns här:

Part 1
Part 2
Part 3

Dåliga data: Den urbana värmeeffekten

Den kanske viktigaste förändringen av alla som påverkat mätningarna av temperatur under 1900-talet är urbaniseringen. Stationer som från början låg lantligt står numera omgivna av asfalt, betong, hus, maskiner och människor i takt med att städerna och flygplatserna vuxit.

Det ger en s.k. ”heat island effect”, särskilt på nätterna, då värme som staden absorberat under dagen strålar tillbaka till atmosfären:

Urban heat island effect

Las Vegas är ett bra exempel (data från National Wetherservice, Las Vegas)):

Las Vegas

Stapeldiagrammet högst upp till vänster visar hur staden vuxit, och de tre övriga diagrammen visar hur max-, min- och medeltemperaturerna uppmätts mellan 1937 och 2012.

Medeltemperaturen har stigit, men det verkar främst vara en effekt av att min-temperaturen stigit. Max-temperaturerna är i princip oförändrade, med en svagt avsvalnande trend. Det beror helt enkelt på att max-temperaturen mäts på dagen, medan min-temperaturen på natten påverkas av att byggnader och vägar strålar ut den värme de absorberat under dagen. Medeltemperaturen ser ut att öka, men ökningen beror helt på den urbana värmeeffekten.

Följaktligen skiljer sig temperaturkurvorna från stads- eller flygplatsbaserade mätstationer och lantligt placerade mätstationer åt (källa: 2000-2014, www.ncdc.noaa.gov/cag):

Stad och land ny

Temperaturangivelserna till höger i diagrammet ovan avser vad förändringen motsvarar i grader Fahrenheit per århundrade på var och en av platserna.

Temperaturskillnaden mellan stad och land har ökat kraftigt i USA sedan 1960-talet (Källa: Dr. Edward Long, Contiguous U.S. Temperature Trends Using NCDC Raw and Adjusted Data for One-Per-State Rural and Urban Station Sets):

Stad o land 1960-2010

När den oberoende forskaren Anthony Watts upptäckte att många av mätstationerna i USA var mycket olämpligt placerade på grund av att städer och flygplatser vuxit – omgivna av betong och värmealstrande maskiner – gjorde NOAA (under ledning av Tom Karl) en utredning (Menne, M.J., C.N. Williams, Jr., and M.A. Palecki, 2010).

Överraskande nog kom man fram till att dessa stationer i själva verket hade visat för låga temperaturer – vilket skulle bero på att man bytt mätteknik:

“Of significant note, the sign of the bias is counterintuitive to photographic documentation of poor exposure because associated instrument changes led to an artificial negative (“cool”) bias in maximum temperatures and only a slight positive (“warm”) bias in minimum temperatures.”

Så löste NOAA både problemet med värmeöar och med illa placerade mätstationer i ett enda slag, och därför justerar NOAA för den urbana värmeeffekten genom att höja temperaturerna, även vid de sämst placerade stationerna.

Den självklara invändningen är förstås att det är de bäst placerade stationerna, särskilt de lantliga som berättar sanningen. En bearbetad temperaturkurva som avviker från den historiken är automatiskt misskrediterad.

Astrofysikern Willie Soon har också sammanställt data från de bästa belägna väderstationerna på hela det norra halvklotet med samma resultat (Källa):

De danska forskarna Frank Lansner och Jens Olaf Pepke Jacobsen publicerade 2018 en helt ny form av analys av väderstationernas temperaturdata. De misstänkte att stationer som påverkades av vinden från havet (Ocean Air Affected, OAA) och stationer som låg skyddade (Ocean Air Sheltered, OAS) systematiskt uppmätte olika temperaturtrender, och analyserade dessa data var för sig i 10 olika områden i världen:

OAS och OAA

Grafen till vänster visar båda dataserierna, och den till höger enbart OAS-stationernas data. Skillnaden förklaras enligt forskarna av att det tog betydligt längre tid för havet att värmas upp efter den Lilla istiden, medan temperaturen på land reagerade mer direkt på uppvärmningen. Det är med andra ord grafen till höger som mer korrekt beskriver den globala medeltemperaturen under 1900-talet ur klimatperspektiv, och i så fall finns det inget fog för att säga att uppvärmningen efter 1950 fram till idag är alarmerande på något sätt. I själva verket var det varmare på 1930-talet. (Källa)

“The little ice-age centuries led to a very cold ocean around 1900-1920 and so ocean and ocean-affected stations were not able to show the warming around 1920-30 so well. The ocean kept the warming hidden to some degree. Ocean temperature rise was somewhat delayed for decades it appears. That’s why ocean temperatures do not well reflect the heat balance over the Earth 1920-50 – unlike OAS areas valleys that reflected the change in heat balance rapidly. Thus it appears OAS data are the data best suited for evaluating the heat balance over the Earth.” (Frank Lansner, källa).

På Notrickszone finns 600 grafer från studier gjorda mellan 1993 och 2016 som också talar för att det inte pågår någon normal eller katastrofal uppvärmning.

Försvunna och manipulerade originaldata

En hel del originaldata verkar ha försvunnit eller raderats, men det senaste är att även de ändras. Tony Heller har visat att man inte bara rapporterat “justerade” data för Island, utan även manipulerat de data som justeringarna är baserade på, de “råa”, faktiskt uppmätta värdena. Det kan det naturligtvis inte finnas något legitimt vetenskapligt motiv till att göra. Den här grafen visar att man att man gjort originaltemperaturerna kallare före 1993 och varmare efter:

De senaste 40 åren – satellitmätningar

Det brukar sägas att satellitmätningarna av den globala medeltemperaturen började 1979, för 40 år sedan.

Till skillnad från de markbaserade väderstationerna kan satelliter verkligen mäta globalt, särskilt om de kretsar runt jorden över polerna:

Vädersatelliter

Satelliter som kretsar runt ekvatorn kan inte observera vädret vid polerna, men de de som kretsar runt jorden över polerna kan samla in data för hela jorden, eftersom jorden roterar under dem.

Satelliterna mäter inte med vanliga termometrar som vid de markbaserade väderstationerna, och inte heller temperaturen vid markytan, utan i den mellersta troposfären (det ungefär 10 km tjocka luftskiktet närmast jorden). För att kunna jämföra med data från marken anger man därför inte temperaturer i absoluta tal, utan som avvikelser från ett normalvärde, här exemplifierat av dataserien från UAH (Roy Spencer, University of Alabama, Huntsville):

Att den globala medeltemperaturen stigit med bara 0,14C i september 2018 är dock inte det intressanta, eftersom det ändras från månad till månad och varierar en hel del. Det viktiga ur klimatsynpunkt är istället den långa trenden, beräknad som ett löpande genomsnitt.  

Det mest slående med satellitmätningarna är att de inte visar den temperaturökning som förutspåtts officiellt. Det ser ut som om den globala uppvärmningen tagit en “paus” från 2002, i 17 år, samtidigt som koldioxidhalten stiger i allt snabbare takt. Under denna tid har i själva verket en tredjedel av människans samtliga utsläpp skett.

Det borde vara goda nyheter, men har naturligtvis varit ett problem som måste lösas för dem som tror på koldioxidhypotesen.

Bland annat har satellitmätningarna ifrågasatts, och det är sant att det har funnits utmaningar även med denna mätmetod. Framför allt upptäckte man på ett tidigt stadium att satelliterna successivt sjunker i sin bana, och därför inte mäter kontinuerligt vid samma tidpunkt. Men det är ett tekniskt och geometriskt problem av en helt annan art än de som finns med markstationernas data, och det är jämförelsevis enkelt att korrigera för på ett transparent sätt som vem som helst kan kontrollera. Här finns inte alls samma utrymme för subjektiva bedömningar, uppskattningar, gissningar eller tendentiös manipulation som när det gäller dataserierna från väderstationer.

När det gäller global medeltemperatur är satellitdata tveklöst det bästa vi har. Att de stämmer överens med de helt oberoende observationer som görs med radiosonder (väderballonger och droppsonder) innebär att vi kan betrakta satelliternas data som i princip helt säkra.

Den bortrollade pausen

Under det första decenniet av 2000-talet visade alla mätningar – från markstationer, satelliter och radiosonder – att den globala medeltemperaturen slutade stiga eller till och med började falla, trots att FN:s klimatmodeller (röda linjen) förutsagt fortsatt global uppvärmning:

Spagetti-ensemble

Den globala uppvärmningen verkade ha tagit en “paus”.

Från början avfärdade NASA-GISS och NOAA denna utveckling med att det handlade om väder, inte klimat. Och det är riktigt, klimat är vädertendenser under längre tid – man brukar (lite godtyckligt) säga 30 år. Och klimatmodellerna är inte kalibrerade för att förutsäga vädret, som skiftar extremt mycket från år till år, och till och med från decennium till decennium.

Men när pausen i den globala uppvärmningen drog ut på tiden blev den ändå ett problem, som behövde hanteras och förklaras, och man kastade fram en mängd hypoteser, bland annat att stoft (aerosoler) från Kinas och Indiens kraftigt ökade användning av kolenergi reflekterade solens värme, eller att värmen absorberats av haven

Uppfinningsrikedomen var stor, men att ens börja fundera på att den globala uppvärmningen kanske bara varit del av en naturlig cykel var otänkbart. Ingen var intresserad av att ens pröva hypotesen att mänskligheten kanske inte står inför en klimatkatastrof. 

Därför var antagligen lättnaden stor när Tom Karl, chefen för NOAA, i maj 2015 – inför klimatmötet i Paris – kunde meddela att man funnit bevis för att det aldrig hade varit någon paus i den globala uppvärmningen. Den hade i själva verket pågått oförminskat hela tiden.

Studien från Karl et al 2015 fick stort genomslag i världens media. Det var ”breaking news” att den globala uppvärmningen inte alls tagit “paus” utan fortsatt som förut.

“Abstract: Much study has been devoted to the possible causes of an apparent decrease in the upward trend of global surface temperatures since 1998, a phenomenon that has been dubbed the global warming ‘hiatus’. Here we present an updated global surface temperature analysis that reveals that global trends are higher than reported by the IPCC … These results do not support the notion of a “slowdown” in the increase of global surface temperature.” (“Hiatus” är en term hämtad från geologin som betyder att data saknas för en viss tidsperiod).

“Pausen”, som varit ett av skeptikernas mest effektiva argument mot klimathotet, hade alltså aldrig egentligen existerat, utan påstods bero på mätfel.

Men i själva verket är det precis tvärtom. Det var den nya studien som var baserad på riktigt dåliga data och metoder. 

Klimatologen dr Judith Curry pekar på allvarliga brister: “I am … unconvinced by NOAA’s gap filling in the Arctic, and in my opinion this introduces substantial error into their analysis.” 

“Gap filling” innebär att man helt enkelt gissar temperaturen i stora områden där det inte finns väderstationer. 

Klimatforskarna Patrick J. Michaels, Richard S. Lindzen, Paul C. Knappenberger påpekar också att studien bygger på opålitliga data från fartyg, där temperaturen mäts  vid vattenintaget till motorerna: ”As has been acknowledged by numerous scientists, the engine intake data are clearly contaminated by heat conduction from the structure, and they were never intended for scientific use.”

Man använde sig visserligen även av data från ARGO-systemet, de tusentals automatiska sjunkbojar som finns utspridda över hela världen, men gav dem i praktiken ingen tyngd: ”The treatment of the buoy sea-surface temperature (SST) data was guaranteed to put a warming trend in recent data. They were adjusted upwards 0.12°C to make them “homogeneous” with the longer-running temperature records taken from engine intake channels in marine vessels … Adjusting good data upwards to match bad data seems questionable.”

Man justerade säkra data, som visade lägre temperaturer, uppåt för att passa osäkra data, som visade mer uppvärmning. Ändå är det den här studien som numera accepteras som sanning:

NASA-GISS senaste

Intressant nog har studiens originaldata försvunnit.

Källa: Judith Curry, Has NOAA ‘busted’ the pause in global warming?

Hur NOAA värmde världen för att skapa panik inför klimatmötet i Paris 2015 – och om klimathotets djupaste rötter

Tendentiösa justeringar av data från satelliter och väderballonger

Satellitmätningarna från UAH och RSS har också stämt bra överens – hittills. Våren 2017 meddelade dock forskarna vid RSS att man justerat sina data, så att de ligger mer i linje med de markbaserade väderstationerna. Förklaringen skulle vara att man korrigerat för att satelliter drivit ur sin bana. Det är i sig ingen orimlig förklaring – den typen av justeringar måste man göra, och det gäller även UAH. Det som framstår som mindre rimligt är storleken på de justeringar man gjort, och att man av någon anledning ansett sig ha skäl att sänka temperaturer man uppmätt före 1998, men höja temperaturer man uppmätt efter 1998 – i princip på samma sätt som NOAA har gjort med sina data från markbaserade väderstationer.

Resultatet har blivit att den tidigare ganska måttliga uppvärmning RSS dokumenterat nu har blivit brantare, och mer i linje med de markbaserade mätningarna, och med FN:s prognoser.

Så här såg temperaturkurvan från RSS ut innan:

RSS

Och så här har man justerat sina egna data retroaktivt:

RSS-manipulation

Den grå linjen representerar den tidigare versionen, den röda den nya, som stämmer bättre med de data från markstationer som NOAA publicerar.

Det är svårt att undvika misstanken att RSS gett efter för trycket från klimatalarmisterna på NOAA, NASA-GISS och FN och börjat korrumpera sina data även de. Roy Spencer, som tillsammans med John Christy leder forskargruppen vid UAH förutsåg att det skulle ske, liksom att RSS snabbt skulle få sina nya resultat publicerade utan att få granskas av UAH-gruppen.

UAH fortsätter dock att visa mycket små förändringar ända sedan 1979, och särskilt sedan 2002. Och som vi har sett har det stämt med data från radiosonder.

Hittills – för även dessa data har “justerats” på senare tid. Sedan James Angell vid NOAA’s Air Resources Laboratory (ARL) i Silver Spring i Maryland gick i pension 2012 har även data från väderballonger ändrats för att stämma bättre med markstationerna:

Justeringar radiosonder

Statistiskt fusk

För att visa att temperaturökningen har accelererat under 1900-talet, i takt med att halten av koldioxid i atmosfären ökat, har FN:s klimatpanel publicerat den här grafen:
Accelererande uppvärmning

Trendlinjerna i grafen lutar allt brantare, dvs uppvärmningen går allt snabbare. Eller?

Är de här trendlinjerna verkligen helt OK?

Svaret är att detta är ett flagrant exempel på statistisk manipulation. Hur en trendlinje lutar beror helt på var man väljer start- och slutpunkt.

Exakt samma data kan användas för att påvisa att temperaturökningen är på väg att stanna av:

Decelererande uppvärmning

Så här ser en korrekt tillämpning av trendlinjer ut:

Korrekta trendlinjer

Det visar sig att uppvärmningen sedan 1860 skett i tre perioder, som är i stort sett identiska. Uppvärmningen har varje gång haft samma hastighet (lutning) och har med andra ord inte accelererat.

5. Orsaker till den globala uppvärmningen

Det enda “beviset” för växthusgasernas dominans

Det finns många olika faktorer som påverkar klimatet, men enligt den officiella berättelsen är det den stigande halten av växthusgaser, främst koldioxid, i atmosfären till följd av människans industriella aktiviteter som är den viktigaste förklaringen till att det pågår en accelererande global uppvärmning som är på väg att bli katastrofal.

Det enda entydiga beviset för detta framgår av denna bild:

Climate Change Attribution

Först och främst menar man att klimatmodellerna (bruna linjen), som bygger på vissa antaganden om vilken roll olika faktorer spelar, bekräftas av observationerna av stigande temperaturer (svarta linjen). De matchar varandra närmast perfekt i grafen.

Sen konstaterar man att denna temperaturökning inte kan förklaras naturligt (röd, blå, grön och lila linje), utan förutsätter att man också räknar med växthusgaserna, framför allt koldioxid, vars halt människan till stor del bidragit till.

Den globala uppvärmningen sedan 1950 kan inte förklaras utan antropogena drivkrafter. Det är hittills det enda entydiga beviset för att människan bidrar på ett avgörande sätt till global uppvärmning – givet att det bygger på sanna premisser.

Men det är mycket tveksamt.

1. Det är osäkert, kontroversiellt och historiskt sett orealistiskt att den ökade halten av växthusgaser i atmosfären alls kan ha denna stora effekt på temperaturen. Det förutsätter nämligen osäkra, kontroversiella och historiskt orealistiska antaganden om hur känsligt klimatet är – att positiv feedback dominerar kraftigt över negativ, och att klimatet i grunden är instabilt. Det finns inte heller entydiga bevis för en förstärkt växthuseffekt, till exempel att den utgående strålningen från jorden skulle ha minskat, men däremot starka indikationer emot, till exempel att det inte bildats någon “hot-spot” med varm luft i troposfären över tropikerna (se tidigare bloggposten Fundamental oenighet i klimatvetenskapen).

2. Klimatmodellerna är programmerade med samma osäkra och kontroversiella antaganden. De ger inte heller ett så entydigt resultat som den bruna (?) linjen, dvs genomsnittet av 100 simuleringar, ger intryck av. (Se gårdagens bloggpost Varför man inte kan lita på klimatmodellerna).

3. Den kylande effekten av aerosoler, till exempel svavelföreningar (lila linjen) är mycket osäker, för att inte säga okänd. Den används, just därför, för att kalibrera modellerna bakåt i tiden, så att de ser ut att vara korrekta. (se tidigare bloggposten Fundamental oenighet i klimatvetenskapen).

4. Det finns starka skäl att ifrågasätta den temperaturkurva man refererar till som “observed”. Hela den del av uppvärmningen som inte kan förklaras av naturliga drivkrafter har skapats genom tvivelaktiga “administrativa justeringar” (se bloggposten Är justeringarna av temperaturdata legitima?).

5. Det finns inga tecken på att det pågår en dramatisk klimatförändring. Det påstås visserligen, och anses allmänt ge stöd till klimatmodellernas och temperaturkurvornas trovärdighet, men en närmare analys visar att antingen finns inte förändringarna (stormarna har exempelvis inte blivit starkare) eller så har de mycket mer sannolikt naturliga förklaringar (minskningen av de arktiska havsisarna). Det kan du läsa mer om på Klimathotet.com. Det kommer fler poster om det också.

6. Beviset förutsätter att man verkligen förstår, och kan simulera, de naturliga drivkrafterna, till exempel hur variationer i solintensiteten påverkar klimatet, och att det inte finns andra naturliga faktorer som har stor betydelse, till exempel molnbildning och oceancykler.

Klimatmodeller

Den del av FN:s klimatrapporter som antagligen får mest uppmärksamhet är förutsägelserna för framtiden. Så här ser ett förenklat diagram över datormodellernas prognoser ut:

Klimatscenarier ny

Klimatmodellerna är grunden för alla förutsägelser om hot och katastrofer till följd av en accelererande global uppvärmning. Det ger stora rubriker, men som vi ska se finns det inga tecken på att något av detta verkligen håller på att ske, trots att det ofta påstås. Det handlar om spekulation och manipulation, inte observation.

Det är ett misstag att tro att bara för att det är svårt att förutsäga vädret, så kan man inte förutsäga klimatet. Från dag till dag, vecka till vecka och månad till månad kan i princip vad som helst hända. Men när man betraktar vädret över längre tidsperioder, säg 30 år, får man en uppfattning om hur klimatet förändras, till exempel hur den längre temperaturtrenden ser ut och hur känsligt klimatet är för olika förändringar av exempelvis atmosfärens sammansättning.

Genom att studera klimatet tusentals och miljontals år tillbaka i tiden – det finns gott om naturliga “termometrar – kan vi få en uppfattning både om klimatcykler och drivkrafterna bakom dessa.

Att klimatet utvecklats på ett visst sätt historiskt, och visar stark korrelation med sannolika drivkrafter, betyder dock inte självklart att det är samma saker som händer idag.

Men om det finns osäkerheter kring hur känsligt klimatet är för olika förändringar, till exempel av atmosfärens sammansättning, så blir förstås även prognoserna osäkra.

Men det är faktiskt ett omöjligt projekt att modellera ett kaotiskt system som klimatet. Det konstaterade även FN:s klimatpanel (IPCC) i sin tredje rapport 2001:

“The climate system is a coupled non-linear chaotic system, and therefore the long-term prediction of future climate states is not possible.”

Ett kaotiskt system skulle förändras på ett oförutsägbart sätt även med all input oförändrad. Klimatmodellerna kalibreras mot historiska data, men eftersom de inte dessutom bygger på en fullständig förståelse av klimatsystemet (som alltså heller inte är möjlig) är de dömda att göra de felaktiga förutsägelser som de faktiskt också gjort.

Stephen Schneider, som själv stödjer IPCC:s slutsatser, konstaterar att: ”uncertainties in emissions scenarios feed into uncertainties in carbon-cycle modelling, which feed into uncertainties in climate modeling, which drive an even larger range of uncertain climate impacts.” (Nature 411:17-19).

Donald DuBois, Computer Modeler: “I know something about how misleading models can be, and the fact that their underlying assumptions can completely predetermine the results of the model.”

Men FN:s klimatmodeller har ju testats mot historiska temperaturdata (gröna kurvan ovan)? De verkar ju kunna ”förutsäga” hur klimatet verkligen utvecklats under 1900-talet, och då borde de vara tillräckligt avancerade för att kunna förutsäga framtiden.

Detta är dock en sanning med modifikation. Att klimatmodellerna kan fås att stämma med historiska temperaturdata beror paradoxalt nog just på osäkerhet eller bristande kunskap om vissa parametrar. Man vet exempelvis mycket lite om i vilken utsträckning aerosoler (partiklar, t ex från sot) påverkar klimatet – mer än att de har en avkylande effekt. Det betyder att man kan kalibrera klimatmodellerna lite som man vill, och på så vis få dem att stämma hyggligt.

Dessutom finns det en rad allvarliga frågetecken kring de temperaturkurvor för 1900-talet som presenteras officiellt och som FN:s klimatpanel stödjer sig på. De skiljer sig kraftigt från vad som rapporterats tidigare under 1900-talet, eftersom man under senare år “justerat” historiska data i ökande omfattning. Jag fördjupar mig i denna fråga i kapitel 11, där jag konstaterar att 1900-talets officiella temperaturkurvor successivt justerats för att stämma med FN:s klimatmodeller, snarare än tvärtom, och att modellerna sedan början av 2000-talet avviker allt kraftigare från de enda riktigt pålitliga temperaturmätningarna med satelliter (och väderballonger).

En annan viktig klimatfaktor som man ännu inte vet tillräckligt mycket om är molnbildning. I rapporten från FN:s klimatpanel 2013, AR5 (Assessment Report 5), skriver man att ”The simulation of clouds in climate models remains challenging. There is very high confidence that uncertainties in cloud processes explain much of the spread in modelled climate sensitivity.” (kap. 9, s 743).

Med andra ord: “vi är mycket säkra på att vi är osäkra”.

Därför hittar man också förbehåll som den nedan i rapporter baserade på klimatmodeller:

Important disclaimer

Notera: “Models involve simplifications of the real processes that are not fully understood”. Men det är det nog inte många som lägger märke till. Media och politiker tar utan vidare fasta på de mest skrämmande scenarierna från klimatmodellerna, som om de vore fakta.

Klimatmodellerna har en viss upplösning, ungefär som en datorskärm, som återger bilder med ett visst antal pixlar. Medan väder och klimat består av processer som försiggår på avstånd mindre än en millimeter, är klimatmodellernas pixlar 100 kilometer stora.

Klimatmodellerna bygger alltså på en simulering av verkligheten, som dels har en viss upplösning som är betydligt sämre än verkligheten, och dels utgår ifrån ofullständig och osäker kunskap om klimatsystemets drivkrafter och mekanismer, men dessutom, med stor sannolikhet, tveksamma klimatdata.

Det finns också flera olösta matematiska problem som gör klimatmodellerna osäkra. Två av dem är Millenium Prize Problems, som alltså ger en belöning på 1 miljon dollar till den som löser dem, nämligen Navier-Stokes-ekvationen och “P vs NP”-problemet. Ett tredje, som mer är ett fysikaliskt problem, är “The closure problem of turbulence” som handlar om hur vätskor och gaser uppför sig. Det går visserligen att skapa algoritmer som gör att ögat uppfattar simuleringar av vatten och moln som realistiska, men de bygger ändå på grova förenklingar som faktiskt också ger observerbara felaktigheter.

Datorer har också andra begränsningar som ger upphov till fel. “The finite representation of computers”, innebär att samma ekvation faktiskt inte alltid ger exakt samma resultat, eftersom beräkningarna innehåller avrundningar (“machine epsilon”). Klimatmodeller kan ger med andra ord i viss utsträckning “garbage out” även utan “garbage in”.

Det är alltså ingen tvekan om att klimatmodellerna har betydande felkällor. Men inte nog med det. Modellerna beräknar klimatets utveckling år för år, och tar med sig felen från det ena året till det andra, vilket betyder att felen multipliceras. En prognos för 10 år framåt, för att inte tala om 100 år framåt, har en ackumulerad felmarginal som är så stor att förutsägelsen blir meningslös. Modellen förutsäger i praktiken att nästan vad som helst kan hända.

Osäkerhet är förstås en del av all vetenskap. Och i den första grafen ovan ser det trots allt ut som om denna osäkerhet är angiven i god vetenskaplig ordning. Varje projektionslinje har en färgad felmarginal markerad, och den ser hanterbar ut:

Klimatscenarier nyMen den står inte för vad man kanske tror. Den anger inte felmarginalen för vad temperaturen i framtiden faktiskt kommer att bli, utan för modellernas precision.

Det som anges är det område inom vilket 95% av simuleringarna med en viss modell hamnar. Detta har ingenting med modellernas reliabilitet att göra, dvs hur bra de är på att faktiskt förutsäga temperaturer.

Hur väl har då datormodellerna fungerat hittills för att förutsäga framtiden? Om man jämför med temperaturmätningar från satelliter och väderballonger – inte alls:

Modeller vs observationer ny

Den röda linjen är i själva verket ett genomsnitt av resultatet från många klimatmodeller:

Spagetti-ensemble

Högst en av dessa 102 prognoser kan förstås vara rätt, men FN:s klimatpanel verkar mena att ett genomsnitt av 101 felaktiga och en – ingen vet vilken – korrekt kommer närmare sanningen.

Men hittills har ingen av klimatmodellerna har lyckats förutsäga framtiden, dvs ingen av dem verkar stämma med verkligheten så som den observerats av satelliter och väderballonger. I vetenskapliga sammanhang kallar man det falsifiering. Klimatmodellerna stämmer bättre bakåt i tiden, eftersom det är så de har kalibrerats. Men det är uppenbarligen ingen garanti för att de får klimatsystemets många olika kända och okända drivkrafter rätt. I själva verket använder man osäkra parametrar som “fudge-factors”, till exempel aerosoler och moln. Dessa kan man skruva på, eftersom ingen ännu vet exakt vilken roll de spelar, för att få det resultat man vill.

Ändå anser många forskare att FN:s klimatmodeller är pålitliga, och att de bygger på tillräcklig kunskap om hur klimatsystemet fungerar. Antingen talar de mot bättre vetande, eller så litar de bara blint på auktoriteter som FN:s klimatpanel, NOAA och NASA – vilket man kanske inte kan klandra dem alltför hårt för.

Definitionen på att “förstå ett system” är “att kunna förutsäga det”, och den här grafen visar tydligt att klimatmodellerna bygger på felaktiga antaganden. Och när det gått 20 år är det svårt att hävda att det bara beror på “väder”.

Solintensiteten

Både i ett långt och kort perspektiv korrelerar temperaturförändringar på jorden med variationer i solaktiviteten. Solaktiviteten varierar i flera cykler med olika tidsspann, av vilka solfläckarnas 11-årscykel är den mest kända.

Här är en graf som visar hur solaktiviteten och temperaturen (som den uppmätts med hjälp av borrkärnor i den grönländska glaciären) samvarierat sedan slutet av 1800-talet:

Sol och temp Izzit

Som framgår av grafen ovan finns det ett närmast perfekt samband mellan solaktivitet och global medeltemperatur från 1860 fram till 1985, åtminstone om man väljer att lita på den temperaturkurva som gällde officiellt innan NOAA och NASA-GISS började “justera” 1900-talets temperaturdata. Och om man litar på data för hur isar och glaciärer vuxit och minskat under 1900-talet:

Kurvan för hur koldioxidhalten ökat i atmosfären stämmer däremot sämre med dessa data, utom från 1975 till 2000, vilket snarast framstår som en tillfällighet:

Solaktivitet och co2 18660-1985

Sambandet mellan solaktivitet och global medeltemperatur är tydligt under de senaste 400 åren (bilderna från filmen The Great Global Warming Swindle):

Solaktivitet och co2 400 år

… och kan beläggas flera tusen år tillbaka i tiden med hjälp av analyser av droppstenar:

Sol o temp tusentals år

En invändning mot att solaktiviteten skulle ha haft en avgörande betydelse för den globala uppvärmningen sedan 1950 är dock att variationerna är små. Dessutom har solaktiviteten minskat och gått in i en kall fas efter år 2000, samtidigt som temperaturen fortsatt att stiga, åtminstone enligt den officiella temperaturkurvan:

Minskande solaktivitet 3

Därmed framstår den ökande koldioxidhalten genast som en mer sannolik förklaring till den stigande temperaturen, i alla fall just nu.… och åtminstone om man tror att den globala medeltemperaturen verkligen har stigit på det sätt som NASA-GISS och NOOA påstår, dvs ungefär lika brant som koldioxidhalten i atmosfären:

Global temperature and Carbon Dioxide

Men det finns starka skäl att tvivla på det. 1900-talets temperaturer har ändrats i efterhand på ett tendentiöst sätt, och jämför man med NASA:s officiella temperaturkurvor vid olika tidpunkter visar det sig att hela den del av den globala uppvärmningen som man säger inte kan förklaras naturligt beror på “administrativa justeringar” som det inte verkar finnas någon legitim förklaring till:

Adjustments

Antalet justeringar har ökat dramatiskt de senaste decennierna till närmare 50%:

adjustments 5

Och alla dessa ändringar bidrar till att göra den globala uppvärmningen värre genom att sänka temperaturer före 2005 och höja dem därefter i förhållande till vad som faktiskt uppmätts vid väderstationerna:

adjustments 6

Det finns, vad jag vet, ingen rimlig vetenskaplig förklaring till detta (se bloggposten Är justeringarna av temperaturdata legitima?).

Och enligt data från satelliter (och väderballonger) har den globala medeltemperaturen inte stigit sedan 2002 (bortsett från värmetoppar orsakade av väderfenomenet El Nino 2010 och 2016):

UAH_LT_1979_thru_May_2018_v6

Denna “paus” var ett stort problem för NOAA, som producerade tiotals olika hypoteser för att förklara “vart värmen tagit vägen”, till exempel i havsdjupen – vilket är omöjligt, eftersom haven inte kan värmas av den infraröda strålningen från växthusgaserna. Så sent som 2015 löste man “problemet” genom en studie som baserat på mycket tveksamma data påstods visa att pausen aldrig existerat (Karl et al, läs kritiken här).

Det är inte heller så säkert att solaktiviteten minskat så mycket som i grafen ovan. Även dessa data har “justerats”. 2013 såg den officiella kurvan ut så här:

Fusk solaktivitet

Men ett år senare ändrades den:

Fusk solen 2

Det kanske var välmotiverat, men att officiella data ändras drastiskt på det här sättet är inte direkt förtroendeingivande, och tyder allra minst på att beräkningarna är väldigt osäkra. Jag ska återkomma till det, men en spontan misstro är väl motiverad med tanke på hur temperaturkurvan “justerats” utan rimlig vetenskaplig förklaring.

Men – variationerna i solaktiviteten anses ju ändå för små för att förklara klimatförändringar på jorden. Hur kan man i så fall förklara korrelationen med temperatur?

Kosmisk strålning och molnbildning

Fysikern Henrik Svensmark har visat att det finns ett omvänt samband mellan styrkan i solaktivitet och kosmisk strålning, som i sin tur verkar ha avgörande betydelse för molnbildningen på jorden. Enligt teorin, som testats med positiva resultat i CLOUD-projektet vid CERN, har kosmisk strålning stor betydelse för uppkomsten de låga vita moln som kyler jorden genom att reflektera solljus tillbaka ut i rymden (albedo). Den kosmiska strålningen ger nämligen upphov till de partiklar i atmosfären som krävs för att vattenånga ska kunna kondenseras till moln.

Hög solaktivitet betyder stark solvind som skyddar jorden från kosmisk strålning, vilket medför färre låga, vita moln och därmed att mer solljus når jordytan, som blir varmare. Ett svagare magnetfält släpper igenom mer strålning vilket gynnar bildningen av mer låga, vita moln, som reflekterar mer solljus och därmed kyler jorden.

Solaktiviteten kan avläsas i antalet solfläckar, och det är väl dokumenterat att solen hade få eller inga fläckar under den 500 år långa Lilla Istiden. Låg solaktivitet medförde svag solvind och att mer kosmisk strålning träffade jorden, så att det blev mer moln och kallare klimat. Under 1900-talet har solaktiviteten mer än fördubblats, parallellt med att de globala medeltemperaturen stigit. Därefter har solen gått in i en period med låg aktivitet, vilket stämmer väl med de temperaturdata vi har från satelliter och väderballonger, som visar att uppvärmningen avstannat.

Korrelationen mellan kosmisk strålning och temperatur kan beläggas en halv miljard år tillbaka i tiden (bilden från filmen The Great Global Warming Swindle):

Temp och kosmisk strålning 500 miljoner år

Och sambandet mellan kosmisk strålning, låga vita moln och global medeltemperatur är tydligt (från vänster till höger: Marsch&Svensmark 2003, Marthinus Potgieter et al 2009, Shaviv & Vezier 2003, Svensmark 2007):

Strålning, moln och temperatur

I stora drag verkar den uppvärmning som pågick mellan 1980 och 2000, liksom ”pausen” därefter, kunna relateras till variationer i molntäcket (nedan – obs att skalan för molntäcket till höger i diagrammet är inverterad). Moln och temp

Korrelationen är inte perfekt, eftersom den globala medeltemperaturen påverkas av många olika tillfälliga faktorer, men trenderna samvarierar tydligt (HadCRUT = temperaturdata från brittiska Hadley Center, Climate Research Unit).

I bilderna från NASA-GISS nedan illustreras hur molntäcket i februari har förändrats mellan 2002 och 2015:

Ökad molnighet

Det är tydligt att jordens albedo, alltså reflektivitet, har ökat på grund av ökad molnbildning, som kyler jorden. Det är svårt att få ihop med de stigande temperaturerna som NASA-GISS själva rapporterar, och ökar trovärdigheten i temperaturserierna från radiosonder och satelliter.

I den mån växthusgaserna värmer jorden verkar klimatsystemet ha en förmåga att balansera deras effekt, eller så har växthusgaserna en mycket liten effekt och klimatet styrs huvudsakligen av andra faktorer.

Svensmarks och Shavivs hypotes beskrivs närmare i filmen “The Cloud Mystery”:

Och i det här föredraget berättar Svensmark om de senaste resultaten:

Oceancylerna

Till skillnad från solen genererar haven ingen värme, men de är väldiga energireservoarer, som fördelar solvärmen över tid och rum. ”The Pacific Decadal Oscillation” (PDO) i Stilla havet och ”The Atlantic Multidecadal Oscillation” (AMO) i Atlanten, har båda ett tydligt samband med temperaturförändringarna på jorden. De har varma och kalla faser, som har stor betydelse för temperatur och nederbörd över hela världen.

Notera i grafen nedan hur en varm fas av PDO sammanfaller med den period av uppvärmning mellan 1980 och 2000 som fått så stor betydelse för hypotesen om en pågående global uppvärmning som orsakas av koldioxid. Kanske borde vi istället oroa oss för att vi i så fall står inför en period där båda cyklerna samverkar till avkylning.
Sun and ocean cycles

Att klimatet förändras i cykler som utspelas över olika tidsperioder har vi sett flera exempel på, och de drivs naturligtvis av solen. Det finns bland annat en längre 230-årig solcykel (de Vries) och en kortare 65-årig oceancykel som samspelar (nedan). Under 1900-talet har vi upplevt en uppvärmande del av den längre 230-årscykeln, som modulerats av en kortare 65-års-cykel. När båda cyklerna samverkade mellan 1980 och 2000 blev effekten extra stark, vilket bidrog till oron för en hotande global uppvärmning och ledde till bildandet av FN:s klimatpanel.

Två cycler

Med hjälp av spektralanalys kan man identifiera cykler i temperaturdata och visa att de samvarierar med sol- och oceancykler och inte med koldioxidhalten i atmosfären. (källa). Professor Carl-Otto Weiss berättar om denna forskning i det här föredraget för Schillerinstitutet:

Reflektion

Klimatet är ett komplicerat fenomen som vi ännu inte helt förstår oss på, och självklart spelar även växthusgaser en roll. Men atmosfärfysikern Richard Lindzen har antagligen rätt: tanken att komplexa fenomen som klimatförändringar skulle vara ”simply a matter of the response to a single forcing, CO2 (or solar forcing for that matter), represents a gigantic step backwards in the science of climate”.

Självklart har Svensmark stött på patrull, som om de som vill försvara klimathotet inte ens tycker att hans hypotes är intressant. Det är ett öde som många klimatskeptiker fått erfara – bli kallade “förnekare” och få svårt både att få finansiering och bli publicerade.

Det sägs ibland att klimathotet inte kan vara en konspiration, eftersom forskare gör karriär på att kritisera sina kolleger, och den som kunde motbevisa klimathotet skulle bli en hjälte som fick nobelpriset. Men i själva verket gör man idag karriär genom att anpassa sig till det rådande paradigmet, och etablissemanget är inte ett dugg intresserad av några motbevis. Hypoteser som förklarar klimatförändringar med naturliga drivkrafter eller talar emot att vi står inför en klimatkatastrof hälsas inte med glädje, utan med tystnad eller klassas som desinformation.

Svensmark, Soon och Shaviv har kanske fel, men det bemötande de får av etablissemanget är ägnat att starkt underminera klimathotets legitimitet. Ingen kan påstå att deras forskning inte förtjänar uppmärksamhet. Om klimathotet handlade om ärlig och noggrann vetenskap skulle det pågå en öppen diskussion, men det handlar i uppenbarligen om helt andra saker än vetenskap – själv gissar jag på pengar, makt och ideologi.

6. Klimatförändringar

Det råder inget tvivel om att det blivit varmare på jorden de senaste 150 åren, oberoende av vad det beror på. Men de som vill hävda att denna uppvärmning riskerar att bli katastrofal pekar ofta på att vi kan se tecken på att detta redan har börjat ske: polarisarna smälter, extremt väder med torka och översvämningar ökar, det blir fler skogsbränder, havens blir varmare, försuras och stiger.

Alla dessa fenomen förekommer, men har de verkligen ökat? Och beror de på människan, eller ens på den globala uppvärmningen?

6.1 Smältande isar

Du vet antagligen att polarisarna i Arktis (runt Nordpolen) smälter. Det har pågått i flera decennier. Är det något man ska oroa sig för? Grafer som den här ser onekligen skrämmande ut:

NSIDC 1979-2014Polarisens minsta utbredning (d v s i september) minskade med 2 miljoner kvadratkilometer mellan 1979 och 2015. Hur allvarligt är det egentligen?

Grafer över den arktiska polarisens utbredning har ofta sin startpunkt just 1979. Det brukar motiveras med att det var då man började använda satelliter för dessa mätningar. Men det finns satellitdata ända från 1973, bland annat publicerade i FN:s första rapport om klimathotet 1990 (IPCC 1990, s. 224), i en graf som visar avvikelser från det “normala”, d v s genomsnittet för en representativ period (mina kommentarer i rött):IPCC 1990 Observed Climate Variation and ChangeDet verkar ju gå lite upp och ner. Kan de smältande isarna i Arktis möjligen handla om en naturlig klimatcykel snarare än en hotande katastrof orsakad av människan?

1979 var tydligen ett år med ovanligt mycket havsis i Arktis, nära 2 miljoner kvadratkilometer mer än 1973. I själva verket var 1979 det isrikaste året i Arktis under hela 1900-talet. Att välja 1979 som startår för en graf över havsisens utbredning i Arktis är ett exempel på den missledande teknik som brukar kallas “cherry-picking the data”, när man alltså bara visar de data som stämmer med en viss hypotes, och medvetet bortser från data som talar emot – i det här fallet att det pågår en oroande utveckling i Arktis på grund av global uppvärmning. Men det verkar ju inte stämma – den arktiska havsisen har smält lika mycket förut, och sedan växt till igen.

Men Ok, man kan kanske inte jämföra den korta perioden 1973 – 1979 med vad som händer nu. Det var kanske en tillfällig förändring, ett exempel på väder och inte klimat?

Det finns dock officiella data för den arktiska havsisens utbredning ända från 1920-talet. Här är en graf över det årliga och 5-åriga genomsnittet i september från det amerikanska Energidepartementet publicerad 1985 (s. 152):

Screen-Shot-2017-02-14-at-6.12.59-AM-down-904x1024Dramatiskt minskande (och växande) isar i Arktis är uppenbarligen inget nytt. Avsmältningen mellan 1925 och 1955, innan koldioxidhalten i atmosfären stigit nämnvärt sedan förindustriell tid, är fullt jämförbar med vad vi sett efter 1979.

Sätter man ihop de tre föregående graferna – och anpassar skalan – framträder ett mönster som talar för att vi har att göra med en klimatcykel, inte en pågående klimatkatastrof (den antarktiska havsisens utbredning i gult – notera hur den vuxit sedan 1979):

3 grafer Arktisk havsis

Nyare forskning bekräftar bilden:

Arctic Sea Ice Extent

Intressant nog verkar havsisen i Antarktis (runt Sydpolen) förändras på ett motsatt sätt, som en spegelbild av Arktis (inklusive rekordåret 1979), vilket förstärker bilden av naturliga cykler (IPCC 1990, s. 224):

Sea Ice Southern hemisphere, IPCC 1990

Under ungefär samma period som den arktiska isen växte med nära 2 miljoner kvadratkilometer, minskade havsisen i Antarktis med nästan 5 miljoner kvadratkilometer (havsisarna runt Sydpolen är större, eftersom det finns mer utrymme än runt Nordpolen), för att sedan börja växta igen när den arktiska isen började smälta 1979 (Källa: amerikanska National Snow and Ice Data Center, NSIDC):

Arktis - AntarktisNär det smälter i norr fryser det till i söder, och tvärtom – det kan ju knappast bero på global uppvärmning…

Däremot har det med havsströmmarna att göra. Golfströmmen transporterar varmt ytvatten norrut till Arktis, där det bidrar till ett varmare klimat innan det sjunker och blir en djuphavsström söderut ända till Antarktis, där det väller upp och bidrar till ett kallare klimat.

Att den antarktiska havsisen vuxit sedan 1979 brukar förklaras med att stora mängder sött smältvatten från glaciärerna har höjt fryspunkten, men det handlar nog mest om något så enkelt som att havet har blivit kallare (SST=Sea Surface Temperature, källa: Bintanja et al, 2013. Från http://www.antarcticglaciers.org, se även Reynolds OI.v2):

temp vs sst antarctica

Både i norr och söder verkar isutbredningen växla naturligt. Isen smälter och fryser till med jämna mellanrum när det blir varmare eller kallare, helt utan människans hjälp.

Men om det är en klimatcykel borde vi kanske kunna se tecken på att trenden vänder nu efter 40 år? Här är en graf som visar den arktiska havsisens största och minsta utbredning årligen sedan 1979 (källa: Danmarks Meteorologiske Institut, DMI):Arktisk havsis från nollNotera särskilt vad som hänt sedan 2008. Havsisens utbredning i Arktis har faktiskt varit i stort sett oförändrad de senaste 10 åren:

https://klimathotetblog.files.wordpress.com/2017/07/arktis-is-2005-2017.jpg?w=640Det hör man inget om från vare sig journalister, meteorologer, politiker eller självutnämnda experter som (agronomen) Johan Rockström som bara fortsatt larma om att polarisen “smälter snabbare än väntat”. Ibland för att det varit en ovanligt varm dag, månad eller sommar (som 2012 eller för den delen, i Skandinavien i alla fall, 2018) men oftast liksom per automatik.

Det är i och för sig bara 10 år, men med tanke på hur isarna utvecklats tidigare under 1900-talet borde det i alla fall noteras och diskuteras tycker man.

Någon kanske invänder att isens utbredning inte säger så mycket, eftersom den påverkas av vindar, strömmar och stormar.

Men även isens volym har ökat:

Bild1

Liksom isens tjocklek:

Arktiska isens tjocklek

Källa: Realclimatescience.com, baserat på data från Danmarks Meteorologiska Institut (DMI) och National Snow and Ice Data Center (NSIDC) Multisensor Analyzed Sea Ice Extent (MASIE).

2012 var sommaren dock som synes ovanligt varm, vilket föranledde larmrubriker i media om att isen i Arktis skulle vara borta inom bara några år.

Även glaciärerna har minskat åtminstone sedan 1700-talet, vilket knappast kan skyllas på förbränning av fossila bränslen (United States Geological Survey, de sarkastiska röda etiketterna tillagda av Tony Heller). Titta nog:

USGS

Att glaciärer försvinner behöver inte heller bero på uppvärmning. Al Gore gjorde Kilimanjaro till en ikonisk symbol för global uppvärmning, men isen och snön har minskat ända sedan 1700-talet på grund av att det regionala klimatet blivit torrare, med mindre nederbörd. Temperaturen på Kilimanjaros glaciärer har aldrig varit över fryspunkten. Man kan lätt se det på de strukturer i isen som formats när den minskat på grund av torka (Källa: Jim Steele):

Kilimanjaro

Glaciärerna i Alperna har också minskat sedan den Lilla istiden, men också periodiskt växt, i takt med att jordens klimat blivit varmare och kallare. Under 1940-talet var minskningen i stort sett lika omfattande som 2010 (Källa: Jim Steele):

Alperna

Hur står det då till med de grönländska glaciärerna? Deras massbalans har faktiskt varit helt normal eller över det normala åtminstone sedan 2011, bortsett från en ovanligt kraftig avsmältning den varma sommaren 2012 (=den röda linjen i alla graferna nedan från Danmarks Meteorologiske Institut, DMI):

Grönland 2011-2018Vintern 2016-17 ackumulerades mycket mer is än normalt på de grönländska glaciärerna, och 2017-18 var överlag normalt, men långt över genomsnittet under sommarmånadernas smältperiod :

Greenland Ice Sheet Mass Balance 2016-2018

Det här tas ibland som ett bevis på att det inte kan pågå någon global uppvärmning – glaciärerna ser ju ut att växa!? Det är dock inte självklart något starkt argument, eftersom det handlar om en så kort tidsperiod, och det dessutom är en misstolkning av graferna.

Det som visas är balansen mellan hur mycket det snöar och hur mycket av denna nederbörd som försvinner som smältvatten och genom avdunstning. Men glaciärernas totala volym påverkas också av kalvning – glaciärerna rör sig ju mot havet, där is lossnar och flyter iväg som isberg.

Enligt NASA har de grönländska glaciärernas volym minskat med i genomsnitt 286 miljarder (286.000.000.000) ton varje år mellan 2002 och 2017. Det är väl ändå väldigt alarmerande?!

NASA, mass loss greenland's ice sheetDet är, till att börja med, viktigt att få ett grepp om proportionerna här: 286 miljarder ton (286 gigaton) låter väldigt mycket, men man måste  sätta det i relation till den totala ismassan på Grönland:

286 gigaton

När vi får höra att Grönland förlorar is motsvarande hela Manhattan låter det förstås mycket. Men i jämförelse med Grönland är Manhattan inte så stort:

Manhattan jfr Grönland

I förlängningen skulle förstås en fortsatt avsmältning ändå innebära att den grönländska inlands isen försvann. Men, precis som när det gäller den arktiska havsisen, så smälter och växer även de grönländska glaciärerna med jämna mellanrum:

Grönland 1900-talet diagramDen andra stora landismassan på jorden, på Antarktis, har förlorat hela 3 biljoner (3.000.000.000.000) ton is sedan 1992. Det låter galet mycket, men det är faktiskt bara 0,011% av den totala ismassan på Antarktis (27.601.654.000.000.000 ton).

Nu är det i och för sig nästan bara i Västra Antarktis som det blivit varmare och is smälter:

Östra och västra Antarktis, temp

Men 3 biljoner ton är ändå bara 0,1% av den totala ismassan i Västra Antarktis (2.990.275.000.000.000 ton).

Isen i västra Antarktis har varit instabil i tusentals år, delvis beroende på ett mildare klimat orsakat av den cirkumpolära strömmens varma subtropiska vatten:

Cirkumpolära strömmen

Dels kommer strömmen närmare västra Antarktis än övriga delar av kontinenten, och dels förekommer uppvällning av dess varma vatten i Rosshavet och Weddellhavet där glaciärerna ligger på shelfen.

Men också på grund av vulkanisk aktivitet på havsbottnen:

Volcanos in AntarcticaHavsbottnen i västra Antarktis är full av vulkanisk aktivitet. När det larmas om smältande isar på Antarktis är det alltså oftast detta det handlar om, inte global uppvärmning orsakad av människan.

Även 1977, då man larmade om Global Cooling efter nästan 40 år av sjunkande temperaturer och växande isar, varnades för att shelfisen i västra Antarktis var på väg att smälta, men glaciologerna var på det klara med att det inte handlade om ett resultat av klimatförändring, utan en process som pågått i 6 000 år.

Västra antarktis 1977

Till skillnad från resten av Antarktis ligger isen i västra Antarktis till allra största del inte på land utan i havet, på shelfen:

Antarktis

Det betyder dels att isen är mer utsatt för påverkan från havet, och dels att avsmältning och kalvning inte påverkar havsvattenståndet lika mycket.

På östra Antarktis (den stora delen) har dock isen vuxit sedan 1992 till följd av mer snöfall (Devis et al 2005, Boening et al. 2012), men överlag verkar inte de enorma landisarna där ha förändrats nämnvärt de senaste 7 000 åren (Mackintosh, A., White, D., Fink, D., Gore, D.B., Pickard, J. and Fanning, P.C. 2007, Geology 35: 551-554). NASA:s satellitmätningar mellan 2003 och 2008 visar också att glaciärerna blivit tjockare och vuxit med 82 miljarder ton is om året.

Totalt sett har snömängden över Antarktis har ökat med 10% sedan 1800 – det motsvarar 272 gigaton vatten i form av mer snö per år (källa: Thomas et al 2017 och CNN 2018):

ais smbNär glaciärer växer kalvar de också mer, eftersom de blir tyngre och rör sig snabbare mot havet. Och eftersom den ökande ismassan består av vatten från haven (som nederbörden dunstat ifrån), gör den ökande kalvningen ingen skillnad för havsvattenståndet.

Ökad kalvning av isberg betyder alltså inte nödvändigtvis att glaciärerna minskar på Grönland heller, utan det kan tvärtom vara ett tecken på att de växer på grund av att det snöar mer.

Men att det snöar mer är å andra sidan inte något självklart bevis emot global uppvärmning. Mer nederbörd är nämligen en förväntad effekt av ett varmare klimat. När det blir varmare ökar ju avdunstningen från haven, vilket leder till mer nederbörd – självklart i form av snö i områden där temperaturen ligger under noll.

Den teorin förutsätter dock att det verkligen blivit varmare i Antarktis.

Men den södra oceanen har generellt blivit kallare sedan 1982 (SST=Sea Surface Temperature):

Södra oceanen kallare

Och lufttemperaturen har legat stadigt kring det normala, med små naturliga cykliska svängningar upp och ner sedan 1979, med en svagt sjunkande trend sedan 2002:

Antarctic temp 1979-2017

Och isarna runt Antarktis har vuxit sedan 1979:

Southern Hemisphere Sea Ice Anomaly

Teoretiskt skulle växande havsisar kunna bero på att smältvatten från glaciärerna sänker vattnets salthalt och därmed också dess fryspunkt. Men förklaringen är nog mycket enklare – havet runt Antarktis har blivit kallare (SST=Sea Surface Temperature, källa: Bintanja et al, 2013. Från http://www.antarcticglaciers.org, se även Reynolds OI.v2):
temp vs sst antarcticaGlaciärerna har avgett sötvatten i alla tider. Den största avsmältningen är i västra Antarktis och där har den pågått länge, och i de östra delarna finns ingen akut avsmältning som kan förklara havsisens tillväxt på detta sätt. Den rimliga förklaringen är väl att det blivit lite kallare i både luften och havet.

Den växande havsisen runt Antarktis talar inte direkt för ökad avdunstning, och varken på södra eller norra halvklotet finns någon direkt korrelation mellan temperatur och nederbörd under 1900-talet:

temp vs precipitation sh

temp vs precipitation nh

(Källa: Bob Tisdale, baserat på data från NCDC)

Men det har inte bara snöat mer – på norra halvklotet har också snöns utbredning ökat sedan 1967:

Winter Northern Hemisphere Snow Extent

Även det kan faktiskt bero på ett varmare klimat som försvagar polarvirveln på vintrarna och låter jetströmmen krypa söderut med polarkyla från Arktis, som istället blir – inte “varmare” men – mindre kall (dvs fortfarande långt under fryspunkten). Det fenomenet kan mycket väl ha bidragit till det ökande snötäcket från 1989 till 2012, men totalt sett har faktiskt antalet köldknäppar på vintrarna minskat sedan 1930-talet, åtminstone i USA:

Färre köldknäppar i USA

Givet att global uppvärmning orsakar kallare vintrar talar det för att klimatet blivit svalare sedan dess. Jag fördjupar mig i det här skenbart paradoxala förhållandet i kapitel 17. Kan global uppvärmning orsaka kalla vintrar?

Även på Grönland har snöutbredningen ökat både på vintrarna och – framför allt – somrarna ända sedan 1972, särskilt sedan mitten av 1990-talet:

greenland-min-summer-snow-coverDet har också blivit kallare på Grönland sedan slutet av 1980-talet, med en klart avkylande trend sedan början av 2000-talet, enligt data från fem grönländska väderstationer:

Greenland cooling since 2005Värmetoppen 2010 har inget med global uppvärmning att göra utan berodde på det återkommande väderfenomenet El Nino (om grafen fortsatt ett år till skulle den visa samma sak 2016).

Man kan visserligen inte dra några säkra slutsatser om klimatet baserat på en så kort period som 15 år. Men det är ändå mer än bara några få speciella år, och det ser mer och mer ut som en klimatcykel, snarare än en tillfällig väderförändring.

Man kan även invända att medeltemperaturen inte säger allt, och att vi måste ta hänsyn till hur temperaturerna över årets alla månader förändrats. 2018 låg exempelvis temperaturerna under årets första månader till stor del långt över det normala i Arktis (DMI, Danmarks Meteorologiska Institut):

2018Det ser dramatiskt ut, även om det trots allt inte blev “varmare” än -9°C under en kort period (vilket inte smälter några isar) och temperaturen annars låg mellan -18 och -28°C de första 75 dagarna (temperaturerna i grafen är angivna i Kelvin)0. Och det är faktiskt inte något ovanligt utan förekommer då och då under det grönländska vinterhalvåret. Det är heller inte något som ökat de senaste 50 åren. Här är en animation från DMI som visar temperaturerna över året i Arktis under 55 år mellan 1958 och 2013:

dmi_80ntemp_animation_1961-2013Här syns över huvud taget inga tecken på att det skulle pågå en dramatisk klimatförändring. Notera särskilt temperaturerna på somrarna, då det normalt är plusgrader och isarna smälter. Där finns inga tecken på global uppvärmning, som högre temperaturer eller längre smältperiod – och ändå är det i Arktis som den globala uppvärmningen enligt den officiella hypotesen skulle ha störst effekt…

Sommaren 2018 var ovanligt varm här i Skandinavien, vilket orsakade mycket oro och kanske räddade miljöpartiet i riksdagen, men det hade inget med global uppvärmning att göra, utan är något som händer då och då. I själva verket var det kallare än genomsnittet för de senaste 10 åren i större delen av världen i juni 2018:

Temperaturkarta juni 2018Och det gäller även Arktis  norr om 80:de breddgraden:

Temp Arktis sommaren 2018

Över en ännu längre period har medeltemperaturen i Arktis (70°N-90°N) gått lite upp och ner sedan 1920, enligt brittiska HadCRUT (Hadley Climate Research Unit vid University of East Anglia):

Temp Arktis 1920-2016, HadCRUTDet stämmer bra med de data vi sett för havsis och glaciärer. Det ser mer ut som en mild klimatcykel än skenande global uppvärmning. Och värmetopparna var fler och högre på 1930-talet än de senaste 30 åren.

Isarnas cykliska tillväxt och avsmältning i Arktis under 1900-talet stämmer väldigt väl med äldre officiella data för temperaturen på norra halvklotet. Här är en graf över medeltemperaturen på norra halvklotet från amerikanska National Academy of Sciences 1975:

National Academy of Science 1975

Temperaturen går upp och ner – när det blir varmare smälter isarna och när det blir kallare fryser de igen. I början av seklet blev det varmare (och det larmades även då om dramatiskt minskande glaciärer och havsisar), men ungefär runt 1940 började det bli kallare igen, och på 1970-talet larmades det om dramatiskt växande glaciärer och havsisar.

På 1960- och 70-talen var många klimatforskare övertygade om att vi stod inför en ny istid – det är faktiskt inte en myt som vissa påstår (s285 Papers From 1960s-’80s Reveal Robust Global Cooling Scientific ‘Consensus’). Och amerikanska CIA varnade för stormar, torka, översvämningar och missväxt som skulle leda till social oro och konflikter på grund av Global Cooling. Även då skylde man på fossila bränslen.

6.2 Isbjörnarna

Isbjörnarna är förmodligen den starkaste symbolen för den globala uppvärmningen, och klimathotet mot livet på jorden. Jag gissar att de flesta tror att de är på väg att drunkna och svälta ihjäl på grund av att havsisarna i Arktis smälter bort. Men isbjörnarna mår bra, bättre än på länge. De har överlevt stora variationer i isarnas utbredning förr, och minskande is på sommaren har inte påverkat populationen negativt – tvärtom har stammen vuxit parallellt med att isarna krympt:

Is och isbjörnar

I själva verket är isbjörnarna fler nu än på minst 50 år:

Isbjörnarna 1965-2006 ny

Varför anses i så fall isbjörnen som en hotad art?

Man anser att det är säkerställt att det pågår en katastrofal global uppvärmning och att de arktiska isarna, som isbjörnarna är beroende av, därför kommer att smälta bort.

Men inget av detta är självklart, inte ens att isbjörnar inte överlever utan havsisen. De har överlevt perioder med högre temperaturer än idag, och drunknar normalt inte när de simmar extremt långa sträckor (om det inte stormar).

Havsisens utbredning på sommaren har ingen större betydelse för isbjörnarna, som framför allt fyller på sina fettförråd under våren. Men den arktiska havsisen har faktiskt inte minskat sedan 2008:

Arktis is 2005-2017

Minskningen av havsis sedan 1979 är inte heller unik, utan motsvaras av vad som skedde under uppvärmningen mellan. Det handlar om en klimatcykel, där isen ömsom minskar och ökar, så man kan förvänta sig att det vänder igen:

Arctic Sea Ice Extent

Det påstås att isarna smälter tidigare på våren så att isbjörnarna får mindre tid att jaga och äta:

Bildresultat för arctic sea ice melting season earlier

Det stämmer ju – mellan 1979 och 1995. Sedan dess har tidpunkten för smältsäsongens start varierat, men inte fortsatt att komma tidigare.

Det allvarligaste hotet mot isbjörnsstammen har varit möten med människor, som jagat dem eller dödat dem i självförsvar.

6.3 Golfströmmen

a5b317_56cefa6d8b9b4f21b3ccd30930b64d26mv2

Golfströmmen transporterar varmt ytvatten från ekvatorn till norra Atlanten, och bidrar på så sätt till det milda klimatet i norra Europa. Den kallas också Atlantic Meridional Overturning Circulation (AMOC) och är en del av den globala Termohalina cirkulationen som främst drivs av vindarna, men i norra Atlanten även av vattnets salthalt, som får vattnet att sjunka och strömma tillbaka söderut igen.

Många oroar sig för att den globala uppvärmningen ska leda till att sött smältvatten från Grönland ska stoppa Golfströmmen, och därmed ge norra Europa ett kallare klimat, kanske till och med en ny “liten istid”. 

Det har sannolikt hänt förr, när smältvatten från den senaste inlandsisen som samlats i en gigantisk, uppdämd insjö i Nordamerika en gång på mycket kort tid vällde ut i norra Atlanten. Finns det en risk att något liknande kan hända idag?

Kylan i det inre av Grönland talar inte för det. Det är framför allt havets temperatur vid kusterna som styr avsmältningen. Smältvatten och is från kalvning strömmar successivt ut i havet, och däms inte upp i någon gigantisk fördämning som plötsligt kan brista. Ingen seriös forskare tror att de grönländska glaciärerna kommer att smälta så snabbt eller på ett sådant sätt att det orsakar en plötslig katastrof. Det är alltså ett orealistiskt skräckscenario som sprids av media och politiker, ofta underförstått i påståenden om vad som “skulle hända om” Grönlands glaciärer smälte.

Som jag skrev i bloggposten den 20 april 2019 Historielöst i SvD om glaciärer har isen på Grönland minskat de senaste decennierna. Sedan 2011 har också norra Atlanten blivit kallare, vilket är ett tecken på att Golfströmmen förlorat kraft:

Norra Atlanten kallare

Frågan är om det är en effekt av global uppvärmning orsakad av människan, och ett oroande tecken på att Golfströmmen kan vara på väg att stanna. 

Det är ingen tvekan om att Golfströmmen försvagats något under några decennier, men enligt brittiska MetOffice (Reporting Climate Science, 2016) beror det på en naturlig klimatcykel:

“The reanalysis data place the ten years of observations—April 2004 to February 2014—into a longer-term context and suggest that the observed decrease in the overturning circulation is consistent with a recovery following a previous increase. We find that density anomalies that propagate southwards from the Labrador Sea are the most likely cause of these variations. We conclude that decadal variability probably played a key role in the decline of the AMOC observed over the past decade.” (Jackson et al, Nature Geoscience 2016)

En annan studie publicerad i Nature 2018 (Xianyao Chen, Ka-Kit Tung. Global surface warming enhanced by weak Atlantic overturning circulation) konstaterar också att:

”Our results, based on several independent indices, show that AMOC changes since the 1940s are best explained by multidecadal variability, rather than an anthropogenically forced trend.”

“Many have focused on the fact that it’s declining very rapidly, and that if the trend continues it will go past a tipping point, bringing a catastrophe such as an ice age. It turns out that none of that is going to happen in the near future. The fast response may instead be part of a natural cycle and there are signs that the decline is already ending.” (Ka-Kit Tung, Science Daily)

Data från en rad olika källor talar för att Golfströmmens styrka varierar som en del av en 60 till 70 år lång, självreglerande cykel:

Golfströmmens faser

Den här variationen har en naturlig logik: När strömmen är starkare förs mer av det varma och salta tropiska vattnet upp i norra Atlanten, vilket leder till ökad avsmältning på Grönland. Tillflödet av sötvatten leder efterhand till att salthalten i havet minskar och att Golfströmmen saktar av. Men eftersom mindre varmt vatten transporteras i denna långsamma fas blir norra Atlanten kallare igen, avsmältningen och tillflödet av sötvatten från glaciärerna minskar vilket så småningom gör att Golfströmmen åter får mer kraft igen. (Källa: Science Daily)

“Recent measurements of density in the Labrador Sea suggest the cycle is beginning to shift”, säger Tung, en av författarna till artikeln i Nature.

Den här klimatcykeln återspeglas förstås även i hur de grönländska glaciärerna vuxit och minskat under 1900-talet:

Grönland 1900-talet diagram

Det stämmer bra med temperaturdata för Arktis från brittiska Hadley Climate Research Unit (HadCRUT) vid University of East Anglia:

Nope, ingen accelererande uppvärmning av Arktis ...

De temperaturdata från amerikanska NOAA och NASA-GISS som verkar tala för skenande global uppvärmning, och som ligger till grund för oroande prognoser för avsmältningen på Grönland, stämmer däremot illa både med Golfströmmens cykler, och de grönländska glaciärernas faktiska historiska utveckling:

File:Global Temperature Anomaly.svg - Wikimedia Commons

Dessa data har dessutom många andra allvarliga brister som jag har skrivit om i kapitel 4. Temperaturdata de senaste 150 åren.

6.4 Metanbomben

Metan är, i en viss mening, en kraftfullare växthusgas än koldioxid, men finns i betydligt mindre halt i atmosfären, c:a 1850 miljarddelar, dvs 0,000185%, eller knappt 2 miljondelar, jämfört med koldioxid som ligger på strax över 400 miljondelar, eller 0,04%.

Metan2

(Observera att y-axeln i diagrammet ovan inte börjar på noll. Halten ser ut att ha stigit en hel del, men det handlar om mycket små förändringar på mycket låga nivåer.)

Metan absorberar värmestrålning i ett par mycket smala delar av spektrum, där även vattenånga till stor del redan absorberar, och påverkar egentligen inte den totala absorptionen nämnvärt:

Metaan spektrum

Även metan har en logaritmisk växthuseffekt, som alltså decelererar med ökande halter. Den svarta linjen i grafen nedan är metan – som alltså idag har en halt i atmosfären på nära noll (röda pricken till vänster).

Växthusgaser logaritmiska

Effekten är som störst när halten ökar från extremt låga nivåer. Det är med andra ord inte metanet i sig som är så kraftfullt, utan just det faktum att halten är så låg, vilket gör effekten av en ökning större än för koldioxid.  Det skulle krävas att halten ökar mer än 50 gånger jämfört med idag, från 1,85 ppm till 100 ppm, för att effekten av metan ska bli 1°C.

Livslängden i atmosfären är dock kort, eftersom metan är mycket mera reaktivt än koldioxid (det är därför det brinner så bra). I den mån det inte absorberas av växter och mikroorganismer så oxideras det så snart det stöter på syre och omvandlas till vatten och koldioxid. Och syre finns det gott om i atmosfären (c:a 20%).

Metan ackumuleras därför inte nämnvärt i atmosfären, och ökningen har varit ganska liten och utplanande under 1900-talet och början av 2000-talet, med en liten ökning igen de senaste 10 åren. Däremot omvandlas det alltså till koldioxid, som visserligen också är en växthusgas, men som ligger på halter i atmosfären där effekten på temperaturen av detta extra lilla tillskott inte är mätbar (se kapitel 1, avsnittet om koldioxidensrundläggande fysik).

De risker som framförts med metan är främst kopplade till de stora reservoarer som finns i frusen form, dels i permafrosten på tundran och dels i enorma mängder i sediment på havsbottnen (i form av hydrater). Inte minst oroar man sig för att minskande isar ska påskynda uppvärmningen av haven. Om de stora mängderna metan på havsbottnen skulle frigöras till atmosfären på kort tid  på kort tid skulle det, antar man, medföra en katastrofal global uppvärmning.

Det är ett tacksamt skräckscenario, men inte särskilt sannolikt.

Det är främst metandepåerna på den arktiska oceanens grunda kontinentalsocklar som påverkas när havet blir varmare. Det metan som finns på djupare vatten är under så högt tryck i kallt bottenvatten att det bara skulle frigöras under mycket extrema omständigheter. Men den ryska kontinentalsockeln under den arktiska oceanen är vidsträckt:

Topografy Arctic Ocean

När isarna blir mindre antar man att solen kan värma havet mer, så att mer metan frigörs.

Det frigjorda metanet verkar dock till största del stanna i sedimenten eller lösas upp i vattnet där det absorberas eller bryts ner, enligt en studie från University of Rochester (Sparrow et al, Science Advances 2018, källa):

“Our data suggest that even if increasing amounts of methane are released from degrading hydrates as climate change proceeds, catastrophic emission to the atmosphere is not an inherent outcome”, säger studiens huvudförfattare Katy Sparrow.

Det är inga klimatskeptiker som ligger bakom den här studien. Man utgår från att klimatförändringarna kommer att fortgå, och den centrala slutsatsen i artikeln är att människans utsläpp är mycket viktigare för den globala uppvärmningen än de naturliga metandepåerna.

Det verkar dock inte som om den globala medeltemperaturen skenar på något oroande sätt, vilket ytterligare minskar risken för att det ska explodera en metanbomb. Enligt satellitmätningar har den globala medeltemperaturen varit i princip oförändrad sedan 2002 (topparna 2010 och 2016 berodde på naturfenomenet El Nino):

Detsamma gäller sommartemperaturerna i Arktis:

Arctic summer temperatures UAH

Det verkar inte ens som om temperaturen i Arktis skenat på något oroväckande sätt de senaste 100 åren:

Temp Arktis 1900-tal

Det ser mer ut som en mild klimatcykel än en katastrofal uppvärmning på grund av människans utsläpp av växthusgaser. Det talar inte bara emot hypotesen att stigande halter av växthusgaser orsakar global uppvärmning, utan är också lugnande besked till de som oroar sig för att stigande temperaturer ska frigöra mer metan.

De officiella temperaturkurvorna från NASA-GISS visar visserligen en allt kraftigare uppvärmning som korrelerar med de stigande halterna av växthusgaser i atmosfären, men det finns många skäl till varför de sannolikt inte är korrekta (se kapitel 4 Temperaturdata de senaste 150 åren). Bland annat så stämmer de inte med data för havsisens utbredning under 1900-talet, som också talar för en naturlig klimatcykel:

Arctic-Sea-Ice-Alekseev-2016-as-shown-in-Connolly-2017

Inte heller med de grönländska glaciärernas utveckling:

Grönland 1900-talet diagram

Haven har en avgörande betydelse för klimatet världen över, även i Arktis, men det är inte växthuseffekten som värmer dem (se kapitel 6, avsnittet Varför blir haven varmare?) utan solen. Det stämmer förstås att solstrålningen kan träffa och värma större vattenytor när isarna minskar. Men det är ändå inte det som förklarar vare sig isutbredningens växlingar eller hur mycket metan som frigörs från havsbottnen.

Under det arktiska ytvattnet strömmar vatten från Atlanten, vars temperatur skiftar cykliskt mellan varmare och kallare faser (Atlantic Multidecadal Oscillation, AMO). Det är alltså atlantströmmen som i de varma faserna både hämmar isbildningen och frigör metan från havsbottnen. I den kalla fasen gynnas istället isbildningen.

Atlantströmmen

Att solstrålningen kan träffa större vattenytor när isens utbredning minskar har liten betydelse. De båda vattenskikten – ytvattnet och den djupare strömmen av atlantvatten (Atlantic Water, AW) – skiljs åt av den så kallade pyknoklinen, som fungerar som en barriär mot konvektion (värmeöverföring), men i den mån det sker så är det av naturliga skäl det varmare atlantvattnet som värmer ytvattnet, inte tvärtom. Desto mer betydelsefullt är att atlantströmmens vatten på olika sätt förs upp från djupen, och på så vis kan smälta havsis även när det är mycket kallt i luften:

“Warm water is brought from the AW layer up to the surface through near-inertial waves generated by winter storms, large barotropic tides over steep topography and/or geostrophic adjustments.” (Koenig 2017)

Det är alltså inte på grund av konvektion från ytan som den arktiska oceanen blivit varmare sedan 1979, utan på grund av att Atlanten haft en varm fas. Sedan 2005 har en kall fas inletts:

Atlantic Multidecadal Oscillation (AMO) January 2017 ...

På Grönland har det också blivit kallare sedan 2005 (bortsett från El Nino-året 2010):

Greenland cooling since 2005

Den arktiska havsisens utbredning har ökat, eller i varje fall inte minskat:

Arktis is 2005-2017

Detsamma gäller för havsisens volym :

Bild1

Och tjocklek:

Arktiska isens tjocklek

(Se kapitel 6.1 Smältande isar)

Till sist: med tanke på att det var varmare än idag både under bronsåldern, romartiden och medeltiden utan att det exploderade någon metanbomb som fick klimatet att urarta, finns det ingen anledning till oro för detta idag heller:

11000 år

En studie vid Oregon State University publicerad i tidskriften Nature (Petrenko et al, 2017) konstaterade att det faktiskt inte frigjordes några större mängder av metan från vare sig tundra eller marina sediment i samband med den kraftiga uppvärmningen i slutet av den senaste istiden (Källa):

“Our findings show that natural geologic emissions of methane – for example, leakage from oil seeps or gas deposits in the ground – are much smaller than previously thought”, säger säger Edward Brook, paleoklimatolog vid Oregon State University, som medverkade i studien. “A lot of people have painted the Arctic as a methane time bomb, but this shows that it may be more stable than we thought.”

Inte heller denna studie är gjord av klimatskeptiker – slutsatsen är att det är människans utsläpp som är boven i dramat, inte de naturliga källorna.

6.5 Köldknäppar

Det låter som en motsägelse, och bara ytterligare ett exempel på det gamla vanliga, att global uppvärmning påstås orsaka ALLT – både mindre snö och mer snö, torka och ösregn, saltare hav och mindre salta hav. Ingenting verkar kunna falsifiera påståendet om global uppvärmning. Vare sig sommaren blir kall eller varm, stormarna blir fler eller färre, vintrarna varmare eller kallare – vad som än händer så påstår man att det beror på global uppvärmning.

Men ibland är paradoxen skenbar. Att det snöar mer i kalla områden kan exempelvis mycket väl bero på att det blivit varmare i varma områden så att mer vatten avdunstat.

Å andra sidan är klimathotet förstås inte den enda tänkbara förklaringen till vare sig mer eller mindre nederbörd, och tittar man närmare på olika väderfenomen finner man normalt andra, naturliga förklaringar och inte global uppvärmning orsakad av människan.

Så, hur är det med de senaste årens rejäla köldknäppar i Nordamerika?

För tredje året i rad har vintern i Kanada och USA varit hård och kall med extrem kyla och stora mängder snö. Många har säkert börjat tvivla på klimathotet av den anledningen, men den officiella förklaringen är – global uppvärmning. Och det nya ordet på allas läppar är “Polar vortex”, polarvirveln.

Hur kan global uppvärmning orsaka kalla vintrar? Jo, det verkar faktiskt vara så.

Vad jag kallat “polarvirveln” är ett oerhört kraftfullt fenomen som uppstår varje vinter i stratosfären, alltså luftskiktet över det närmast jorden, och som huvudsakligen drivs av temperaturskillnaden mellan polerna och ekvatorn. Det är inte samma sak som “jetströmmen” som ligger högt upp i troposfären, luftskiktet närmast jorden där allt vad vi kallar “väder” utspelar sig. Men jetströmmen påverkas av polarvirveln. En stark polarvirvel håller jetströmmen på plats runt Arktis, där kylan stängs in. Ju större skillnad i temperatur mellan Arktis och ekvatorn, desto starkare polarvirvel och jetström.

Om den globala medeltemperaturen stiger, så påverkas polerna mer än ekvatorn, vilket innebär att temperaturskillnaden som driver polarvirveln minskar, och polarvirveln blir svagare och kan splittras i flera delar. Det gör att jetströmmen kan ringla söderut släppa ner kall luft från Arktis, vilket drar in varmare luft över Arktis.

Teoretiskt är det alltså fullt rimligt att global uppvärmning skulle kunna orsaka kalla vintrar i Nordamerika.

Men det finns ändå goda skäl att ifrågasätta att de kalla vintrarna faktiskt beror på global uppvärmning, och det gör inte bara de som är skeptiska tillklimathotet, utan även forskare som för övrigt är helt main-stream och inne på att människans utsläpp av koldioxid orsakar global uppvärmning (se referenser nedan).

Anledningen är framför allt att det här fenomenet verkar uppstå helt naturligt ungefär sju gånger per decennium. Det verkar inte heller öka, och enligt klimatmodeller förväntas det inte heller göra det i framtiden även om den globala uppvärmningen fortsätter till 2100. Alla är förstås inte överens om detta, men det råder hur som helst inte konsensus om att global uppvärmning leder till hårdare vintrar.

Men vi vet faktiskt att antalet riktigt kalla vintrar i USA minskat under hela den tid som global uppvärmning varit på tapeten, så det finns goda skäl att anta att de här köldknäpparna inte har något med global uppvärmning att göra.

Färre köldknäppar i USA

Grafen visar hur antalet köldknäppar per år i 27 delstater i den norra halvan av USA har minskat totalt sett från 1900 till idag.

Ironiskt nog kan man faktiskt se en viss korrelation mellan global uppvärmning och köldknäppar i mitten av 1930-talet och mellan 1980 och slutet av 1990-talet då det var varmt. Och när jorden blev lite svalare mellan 1940 och 1975 var det färre köldknäppar. Se kapitel 11 Hur mycket varmare har jorden blivit sedan 1800-talet?

De forskare som tror att fortsatt global uppvärmning inte kommer att öka antalet köldknäppar, trots att de accepterar ett samband mellan temperatur och polarvirvelns styrka, drar fel slutsats eftersom de utgår från “justerade” temperaturdata och inte får ihop den ökande värmen med den sjunkande frekvensen av köldknäppar.

Kanske är det helt enkelt så, att det är helt riktigt att köldknäppar orsakas av global uppvärmning, och att skälet till att man inte kan se någon ökande trend är att den globala medeltemperaturen inte heller ökat nämnvärt sedan man började studera det här fenomenet. Vinterkylan i år och förra året kan i så fall kanske istället förklaras av exempelvis 2016 års kraftiga El Nino.

Att köldknäpparna i USA minskat sedan 1935 talar i så fall för att polarvirveln blivit lite starkare på grund av att det blivit lite kallare, och att temperaturskillnaden därmed ökat mellan Arktis och ekvatorn. Men klimatet är ett komplext och kaotiskt system, så man ska akta sig för förenklade förklaringar.

Det stämmer också med data för temperaturerna i USA som inte utsatts för “justeringar”, dvs “råa”, obearbetade temperaturdata:

USA, measured - reportedAntalet dagar över 90°F  (32,22°C) har minskat, enligt US Global Historical Climatology Network:USA dagar över 90 F

…och antalet värmerekord:
Värmerekord, graf ny

Så ja, global uppvärmning kan orsaka kalla vintrar, men det verkar inte vara det som sker, eftersom antalet köldknäppar inte ökat. Det är snarare sannolikt att bland annat USA och Island har blivit något svalare sedan 1930-talet, vilket i sin tur betyder att den ökade koldioxidhalten i atmosfären sedan dess knappast kan påstås ha haft ett avgörande inflytande på klimatet genom sin växthuseffekt.

För tydlighets skull bör det avslutningsvis påpekas att temperaturen på vintrarna givetvis även påverkas av andra faktorer. Under istidsförhållanden är förstås vintrarna överlag kalla, liksom när sot i stratosfären från ett vulkanutbrott under en tid skärmar av solljuset och kyler hela jorden. Dessutom spelar naturligtvis kaotiska faktorer roll, och avgör vädersystemens banor på ett oförutsägbart sätt. En köldknäpp eller en kall vinter kan ha olika orsaker. Det är, som sagt, inte heller klarlagt exakt hur polarvirveln påverkar vädret i troposfären.

Referenser: 

Simon James Clark 2017, Quasi-geostrophic influence of the polar stratosphere on the troposphere

Blanca Ayarzagüena et al 2018, No robust evidence of future changes in major stratospheric sudden warmings: a multi-model assessment from CCMI

När inget annat angivits är graferna från Tony Heller, Realclimatescience.com

6.6 Extremt väder

Nästan dagligen får vi höra att det pågår klimatförändringar som orsakar mer extremt väder – torka, översvämningar, orkaner och – lite överraskande kanske – snöfall. Och eftersom det alltid är extremt väder någonstans i världen har media alltid dramatiska bilder att visa. Men aldrig klimatstatistik.

Intressant nog genomskådade ledarskribenten på Brisbane Courier det här redan 1871:

Onormalt väder är normalt

Klimat handlar om statistik, inte om vad som hände just den här sommaren eller vintern. Så, här är lite statistik:

6.6.1 Nederbörd (extremt torrt eller blött)

Global uppvärmning sägs leda till fler och längre torrperioder, men också ökad nederbörd som leder till översvämningar och erosion. Olika regioner är sårbara på olika sätt – där det är torrt blir det torrare, där det är blött, blir det blötare.

Om vi börjar med torka, så har den faktiskt både minskat och blivit mindre extrem globalt sett sedan 1983:

Torka

Det stämmer ju faktiskt bra med att det blivit varmare, och det har det ju. En varmare atmosfär kan hålla mer fukt, och avdunstningen från haven ökar, vilket leder till mer nederbörd (både i form av regn och snö).

1930-talet i USA är berömt för “the dustbowl”, den extrema torka som förvandlade bördig jordbruksmark till sandöken och drev tusentals människor på flykt. Det kan man bland annat läsa om i nobelpristagaren John Steinbecks roman Vredens druvor. Så här kunde det se ut:Colorado - Depression-era dust storms - Pictures - CBS News

Dustbowl

Men om man startar kurvan 1960, som amerikanska Miljödepartementet (EPA, Environmental Protection Agency) gjorde i sin National Climate Assessment (NCA) inför klimatmötet i Paris 2015, ser det dock ut som en ökning (röda staplarna, resten av grafen visar man inte):

EPA US temperaturesOch även om skogsbränder gärna blåses upp som exempel på hur allt blivit värre, så var det inte bättre förr. Tvärtom, enligt amerikanska jordbruksdepartementet:

Men inte om man startar kurvan 1980, det amerikanska miljödepartementet (EPA) gjorde i sitt National Climate Assessment inför klimatmötet i Paris 2015:

Extreme Wildfire Fraud In The National Climate Assessment ...

Inte heller globalt sett har några nya värmerekord satts sedan 1977 (data från WMO, World Meteorological Organisation):

Globala värmerekord WMO

Om vi tittar närmare på USA, som har bra väderstatistik, så kan vi se att totalt sett har det varken blivit torrare eller blötare. Torrt och blött väder växlar cykliskt, men utan trend under åren mellan 1974 och 2014, allt medan koldioxidhalten i atmosfären skjutit i höjden:

a5b317_bd32fdaa2bc842e3a930606d30094d48mv2Och här är data för ett par regioner i USA, som redan har ett torrt klimat och därför skulle vara särskilt känsliga för torka till följd av global uppvärmning – Texas och Kalifornien:

a5b317_1448a39a3773478e9514d588b7bbbe9amv2

Kalifornien har haft torka sedan 2014, och många har fruktat att den skulle bli permanent. Huruvida den blöta vintern 2016-17 markerade slutet på torkan eller inte återstår att se:

Kalifornien 2014 och 2017

Torrperioder är normalt för Kalifornien, men de var både längre och svårare under 1900-talet, framför allt på 20- och 30-talen:

California ny

Men det gäller att ta tillvara vattnet också. En del menar att Kaliforniens vattenproblem handlar lika mycket om politik – exempelvis den inflytelserika miljörörelsens motstånd mot “ingrepp i naturen” – som om klimat (källa).

De senaste 600 åren har sydvästra USA varit jämförelsevis blött, och de senaste 150 årens torrperioder kan inte på långa vägar mäta sig med de långa perioder av svår torka som rådde under medeltiden:

Drought is normal in the westNederbörden har ökat i hela världen sedan 1950, vilket alltså är en förväntad effekt av att jordens medeltemperatur stiger (bruna staplar=torrt, gröna staplar=blött):

Precipitation worldwide

Torrare och blötare perioder avlöser varandra i ett vågmönster. Det talar för att det är naturliga processer som i huvudsak ligger bakom förändringarna, snarare än människans utsläpp av växthusgaser, som ju bara går i en riktning – uppåt. Någon katastrofsignal finns i alla fall inte i dessa data.

Även världens torraste områden har fått mer regn de senaste årtiondena, vilket bidragit till krympande öknar. Sahelbältet söder om Sahara, som upplevde svår torka under 1980-talet, har också fått mer nederbörd de senaste 20 åren när det blivit varmare globalt (källa):

a5b317_024f0766e5894326a17e03f3e0738ebcmv2

Det är alltså inte riktigt sant att ett varmare klimat orsakar mer torka ens i torra områden. Sahara grönskade, med sjöar, floder och goda jaktmarker för mellan 12 000 och 5 000 år sedan när den globala medeltemperaturen var mycket högre än idag. Men den långsiktiga trenden i Sahel de senaste dryga hindra åren talar snarare för att det blivit lite svalare än lite varmare. Någon katastrof verkar dock inte vara på väg.

I torra områden är regnet förstås välkommet, men hur påverkas områden som normalt är mycket blöta när nederbörden ökar?

Data från Indien talar inte för någon dramatisk utveckling, utan bara ett tydligt cykliskt vågmönster (och möjligen en svagt minskande trend):

Rajan's Take: Climate Change: How Indian Farmers Beat the ...

Det finns dock statistik som ser mer oroande ut. Inför FN:s klimatmöte i Paris 2015 sammanställde den amerikanska administrationen under president Obama rapporten National Climate Assessment, en sammanfattning av hur klimatet i USA utvecklats:

a5b317_72062365a9bf4d83846d04d964865f29mv2

Ett av rapportens nyckelbudskap (Key Message 6) var att den häftiga nederbörden, som orsakar allvarliga översvämningar, ökat i USA under de senaste 30–50 åren. En kontroll med data från USHCN (US Historical Climatology Network) visar att det faktiskt stämmer att antalet dagar med mer än 5 cm nederbörd ökat under denna tid:

a5b317_672505bd960f4f87af8b6a08c86533femv2

Men varför valde man att redovisa data från just 1958 och framåt?

Svaret kan du ge själv genom att titta på nedanstående graf över hur den häftiga nederbörden förändrats under hela 1900-talet:

a5b317_d25a3a723adf48768b5e0d5ecbcb1e0amv2

Här är för övrigt historiken för extrem nederbörd i Sverige (källa: SMHI):Sverige, extrem nederbörd

Och för antalet torra dygn (källa: SMHI):
Sverige, torra dygn

6.6.2 Stormar

Tvärtemot vad många tror förutspår inte FN:s klimatpanel att stigande temperaturer leder till fler stormar.

Förklaringen är att polerna värms snabbare och mer än ekvatorn när den globala medeltemperaturen stiger, vilket betyder att temperaturskillnaderna, som driver luftströmmarna, jämnas ut.

Men det är svårt att hävda att det hänt något dramatiskt alls sedan 1970:

“Extreme Weather” Page | Watts Up With That?

Kurvan går lite upp och ner, utan att antalet stormar vare sig ökar eller minskar. Från 1972 kan man visserligen påstå att trenden till 2018 är minskande, men från 1978 är den å andra sidan ökande. I själva verket är det väl en kurva med cyklisk vågform, som tydligt talar för att förändringarna är naturliga.

Däremot antas stormarna bli energirikare när haven blir varmare. Men data sedan 1972 talar inte för någon katastrofal utveckling i det avseendet heller, bara kortsiktiga förändringar som knappast kan förklaras med global uppvärmning på grund av stigande koldioxidhalt:

Look at the trends in extreme weather & see the state of ...

Räknar man från 1972 är trenden visserligen svagt ökande (starkare om man börjar 1975!), men från 1993 är den minskande. En klimatcykel, helt enkelt.

6.6.3 Fler rapporterade naturkatastrofer

Av viss statistik kan man få intrycket att antalet klimatbetingade naturkatastrofer har ökat:

The number of natural disasters is on the rise – Make ...

Men det beror förstås dels på att kurvan startar 1980, men dels också på att rapporteringen blivit noggrannare och effektivare:

EM-DAT är en databas för internationella naturkatastrofer som drivs av CRED (Centre for Research on the Epidemiology of Disasters), och analyseras av IRSS (Institut de Recherche Santé et Société, Institutet för forskning om hälsa och samhälle), som är två institutioner vid UCL, det katolska universitetet i Louvain.

Den här statistiken är uppenbart opålitlig före 1960. 1930-talets torka har inte ett något avtryck alls, trots de stora dödstalen (källa till alla klipp och bilder nedan: Tony Heller och Realclimatescience.com):

Inte heller den gigantiska översvämningen som drabbade östra USA 1936, samtidigt som en fruktansvärd sandstorm rasade i västra USA:

Eller den som dränkte Rhode Island 1938:

Eller drabbade Florida 1928, samtidigt som fyra gigantiska skogsbränder rasade i Kalifornien:

Florida Hurricane 1928

Eller den tornado som dödade eller skadade 4 000 människor i mellanvästern 1925:

1925

Eller den enorma översvämningen i Vermont 1927:

Vermont 1927

Eller orkanen som utplånade Galveston, Texas, år 1900:

This Date In 1900 — Galveston Destroyed By A Hurricane ...

Eller någon annan av de 14 ödeläggande orkaner som drabbade USA mellan 1900 och 1950:

US Hurricanes killed 11000

Eller det “freak weather” som enligt Los Angeles Times drabbade hela världen 1934:Freak weather 1934

För att inte tala om översvämningarna i Kina 1931:

Den här sortens naturkatastrofer har inte förekommit på decennier. Åtta av USA:s värsta klimatrelaterade naturkatastrofer skedde mellan år 1900 och 1936 – innan koldioxidhalten i atmosfären börjat stiga nämnvärt (källa: Tony Heller):

Värsta naturkatastroferna i USA

Skälet till att antalet rapporterade naturkatastrofer ökat efter 1960 är alltså att man bortser från alla dessa stora händelser, men också att man numera räknar med även små och medelstora.

Man har uppenbarligen inte koll på de storas katastroferna före 1960, men numera räcker det med att ett av fyra mycket lågt ställda kriterier är uppfyllda för att ett naturfenomen ska räknas som en internationell naturkatastrof, till exempel att minst 10 personer dör eller 100 personer påverkas. Det var inget som rapporterades och dokumenterades före 1960:

Definition katastrof

Och mycket riktigt är en växande andel av de naturkatastrofer som rapporteras små eller mindre:Proportion disasters

6.6.4 Människan har gjort klimatet mindre farligt, inte mer

Klimatet verkar inte ha blivit farligare, men det är ingen tvekan om att det alltid kommer att förekomma klimatrelaterade katastrofer, vare sig de beror på koldioxidutsläpp eller inte. Men användningen av fossila bränslen har gjort klimatkatastrofer och -variationer mindre farliga.

Statistiken är tydlig – antalet ”klimatrelaterade dödsfall” har sjunkit med 98% sedan 1900-talets början.

Klimatrelaterade dödsfall

Den billiga, pålitliga, mångsidiga och lätthanterliga energin från fossila bränslen gjort det möjligt för oss att bygga samhällen som är betydligt säkrare för väder- och klimatkatastrofer. Människans förmåga att stå emot vädrets makter ökat tack vare all den teknologi som tillgången på billig och pålitlig energi har möjliggjort. Vi klarar inte bara katastrofer bättre, utan även oväder, värmeböljor och köldknäppar, tack vare bättre byggnadsteknik, luftkonditionering, uppvärmning och – i värsta fall – snabba transporter till avancerad sjukvård.

Istället för att göra klimatet farligt har alltså de fossila bränslena bidragit till att göra människan tryggare när stormar, torrperioder, översvämningar och skogsbränder härjar.

Naturen ger oss inte ett säkert klimat som vi gör farligt, utan ett farligt klimat som vi gör säkert. Det verkliga hotet från klimatet är inte ett problem som orsakats av fossila bränslen, utan ett problem som fossila bränslen i stort sett har löst.

6.7 Varmare hav

6.7.1 Haven är nyckeln till klimatet

I genomsnitt har världshaven blivit varmare de senaste 150 åren, precis som troposfären (lufthavet från jordytan till ungefär en mils höjd). Det råder det ingen diskussion om.

Frågan är varför haven blivit varmare, och specifikt vilken roll halten av växthusgaser i atmosfären spelat. Är det den varmare atmosfären som värmer haven, eller tvärtom varmare hav som värmer luften – eller kanske både och?

Haven innehåller tusen gånger mer energi än atmosfären, eftersom de har så mycket större massa, och vatten har så mycket högre värmekapacitet än luft. (Källa)

Haven absorberar mer än 90% av den strålningsenergi som ackumuleras på jorden, atmosfären bara 1%:

Ocean warming dominates the increase in energy stored in the climate system, accounting for more than 90% of the energy accumulated between 1971 and 2010 (high confidence), with only about 1% stored in the atmosphere.” (FN:s klimatpanel, Climate Change 2014 Synthesis Report Summary for Policymakers, s. 4)

Det betyder att haven spelar den ojämförligt största rollen både för väder och klimat. Värmen lagras och avges dygnsvis och säsongsvis, men även exempelvis genom det fenomen som kallas El Nino, som med 5-10 års mellanrum ger kraftiga men temporära väderförändringar med värme och häftiga stormar över stora delar av världen.

Havens energiomsättning är dock till stor del mycket långsam, och spänner över cykler som omfattar decennier, sekler och till och med millennier.

Havens temperatur har alltså den helt avgörande betydelsen för luftens temperatur och därmed för klimatet. Men vad är orsaken till att haven blivit varmare? Växthuseffekten?

6.7.2 Kan växthuseffekten värma haven?

Nej, det hör till grundläggande fysik att det bara är det direkta solljuset som har energi nog att tränga ner i vattnet och värma haven. Den lågintensiva infraröda värmestrålningen från växthusgaserna kan bara värma det allra översta, mikrometertunna  avdunstningsskiktet (Knudsen-skiktet) som består av en blandning av vatten- och luftmolekyler, vilket leder till ökad avdunstning, som KYLER haven.  (Läs mer).

Enligt en hypotes skulle denna avkylning paradoxalt nog kunna bidra till att haven värms genom att den förhindrar att energin i de djupare vattenskikten avges till atmosfären. Det kalla ytskiktet skulle alltså ha samma sorts effekt på haven som växthusgaserna har på atmosfären, och fungera som en filt som gör att alltmer solenergi ackumuleras i haven.

Men denna hypotes verkar inte bygga på en korrekt förståelse av hur avdunstningen och termodynamiken i haven fungerar. Den blandar exempelvis ihop det mikrometertunna Knudsen-skiktet med det millimetertunna ytskiktet, och hypotesen är bara testad med hjälp av datormodeller som bygger på samma misstag. Det framstår mest som ett desperat försök att rädda (inte planeten, utan) klimathotet, dvs hypotesen att människans koldioxidutsläpp är huvudorsak till den globala uppvärmningen.

Men om växthuseffekten värmer atmosfären så kanske haven i sin tur värms av den allt varmare luften, inte genom strålning, utan konduktion? Det är fysikaliskt möjligt, och sker om luften är varmare än vattnet. Men havens ytvatten är i genomsnitt 1-2°C varmare än luften, varför det generellt sett är haven som värmer luften och inte tvärtom. (Källa)

Och haven i sin tur värms alltså enbart av det direkta solljuset, inte av växthuseffekten. Koldioxidens roll för den globala uppvärmningen begränsar sig med andra ord till att bidra till en del av uppvärmning av atmosfären, där alltså bara 1% av energin som når jorden från solen absorberas.

Den globala uppvärmningen beror alltså i huvudsak på att haven värmts upp av mer direkt solljus, exempelvis beroende på ökad solintensitet eller minskad molnbildning (se bloggposten 10 mars 2019). Växthuseffekten, och därmed människans utsläpp av växthusgaser, kan bara ha marginell betydelse.

Den ökade avdunstningen från haven medför förvisso högre luftfuktighet, som bidrar till uppvärmning, men också till molnbildning som kyler, och då är vi tillbaka till kärnfrågan om balansen mellan positiv och negativ feedback, d v s om klimatkänsligheten. (se bloggposten 2 mars 2019).

6.7.3 Korrelerar havens uppvärmning med koldioxidhalten?

Hur mycket har då haven värmts? Kan man se något samband med ökningen av mängden växthusgaser i atmosfären, som tog fart efter 1950?

2004 startades det världsomspännande ARGO-systemet, som består av mätutrustning placerad på nära 4000 sjunkbojar världen över som mäter temperaturen i haven ned till 2000 meters djup.

ARGO-bojar

Resultaten fram till 2017:

Havstemperaturer enligt ARGO

Haven värms alltså inte lika mycket överallt. I den tropiska zonen blev havet varmare under fyra år från 2012 till 2016, då kurvan vänder nedåt igen. De nordliga haven har blivit kallare de senaste åtta åren, och de sydliga haven har varken blivit varmare eller kallare sedan 2004. Det är raka motsatsen till vad hypotesen om global uppvärmning på grund av accelererande växthuseffekt förutsäger – att det framför allt i polartrakterna som temperaturen skulle stiga. Att haven runt ekvatorn blir varmare medan vattnen runt polerna blir kallare eller oförändrade är ett uttryck för att det är värme från solstrålning som är orsaken.

Hur ser det ut över en längre tidsperiod? Här är fyra datakällor:

Äldre temperaturdata

Den totala uppvärmningen sedan slutet av 1800-talet är bara ungefär 0,5°C, motsvarande en trend på 0,36°C per århundrade. Man kan se en period av uppvärmning mellan 1910 och 1945, som faktiskt är brantare än den mellan 1975 och 2005, varefter alla kurvorna vänder nedåt, eller i varje fall planar ut (pausen!). Här syns ingen acceleration av uppvärmningen, och haven värms i stort sett lika mycket före 1945 som efter.

Enligt Gouretski et al 2012 inträffade den allra största delen av temperaturhöjningen i haven på djup ner till 20 meter under 1900-talet före 1945, hela 1,3°C på 45 år, och bara 0,3°C dunder de följande 65 åren fram till 2010 – inklusive 30 år av sjunkande temperaturer (-0,3°C):

Gouretski et alRäknat på de 35 åren från 1975, då temperaturen slutar sjunka, till 2010, är det en ökning med 0,5°C, men inte alls lika brant som före 1945, dvs uppvärmningen accelererar inte, utan decelererar, samtidigt som koldioxidhalten i atmosfären ökat kraftigt.

Jämför med den officiella kurvan för den globala medeltemperaturen i nedre troposfären, som korrelerar nästan perfekt med hur koldioxidhalten ökat:

Global temperature and Carbon Dioxide

Det bekräftar inte bara att koldioxidhalten inte verkar ha så mycket med havens temperatur att göra, utan också att allt inte står rätt till med den officiella kurvan för den globala medeltemperaturen. (Se bloggposten 3 mars 2019).

6.8 Stigande havsvattenstånd

6.8.1 Globala data

Havsvattenståndet i världen har stigit ända sedan den senaste istiden på grund av en uppvärmning orsakad av förändringar av jordens bana och lutning runt solen, och sedan 8000 år är vi inne i en lång period med mycket små växlingar:

Post-glacial Sea Level Rise

Under denna tid har havsnivån varierat med naturliga klimatcykler över decennier och sekler på grund av global uppvärmning och avsvalning med tiondelar till enstaka grader som fått isar att smälta och frysa, och havsvattenståndet att stiga och sjunka med decimetrar.

Spår av hamnar anlagda under den romerska eller medeltida värmeperioden, som idag ligger flera kilometer från kusten, vittnar om hur havsvattenståndet sjunkit sedan dess.

Under 1900-talet har havsytan i genomsnitt höjts med cirka 1,14 millimeter per år.

Officiellt har höjningen av havsvattenståndet accelererat, framför allt efter 1993, vilket skulle kunna kopplas till den kraftigt ökande halten av koldioxid i atmosfären, men som givetvis i princip också skulle kunna ha en naturlig förklaring:

Global mean sea level changeDet finns dock en helt annan förklaring till den tvära vändningen uppåt 1993. Det var nämligen då man började mäta havsytans nivå med hjälp av satelliter – den röda och gröna linjen ovan visar två olika studier av satellitdata. Den svarta linjen över den blå delen av kurvan fram till 1993 bygger på data från tidvattenmätare runt om i världen. (Källa)

Beror accelerationen på teknikbytet eller på själva havsvattenståndet?

Svaret är uppenbart:

Tidvattenmätarna (tide gages) fortsätter nämligen att leverera data även sedan man började mäta med satelliter, och de visar inte någon acceleration från 1993. Havsvattenståndet verkar helt enkelt fortsätta att stiga i samma takt som tidigare. (Källa)

Och inte heller satelliterna visar någon acceleration (källa):

Global Mean Sea Level

Det som ser ut som en acceleration från 1993 beror följaktligen med största sannolikhet enbart på teknikbytet.

Däremot talar satelliternas data trots allt för att havsnivån stiger mer än vad man tidigare trott. Det finns dock anledning att tvivla på det. Medan satelliter är mer pålitliga än mätningar vid marken när det gäller luftens temperatur, är de inte lika självklart det bästa vi har när det gäller havsvattenståndet. Havsnivån skiljer sig kraftigt runt jorden beroende på tidvatten och strömmar, och inte minst mellan vågtoppar och dalar vilket satelliternas utrustning saknar tillräcklig upplösning för att kompensera för med den millimeterprecision som man vill ge intryck av att ha.

Data från markbaserade tidvattenmätare påverkas visserligen av lokala förhållanden, som man måste justera för, till exempel landhöjning. Men tolkningsproblemen är inte tillnärmelsevis så stora som när det gäller mätningar av lufttemperaturen vid markbaserade väderstationer. När man väl korrigerat för lokala och regionala felkällor har det egentligen ingen betydelse var i havet man mäter – världshaven är kommunicerande kärl. Väder, vind, havsströmmar och lufttryck påverkar visserligen också havsnivån, men det jämnar ut sig över åren och påverkar inte havshöjningens långsiktiga takt eller trend.

Man ska också komma ihåg att dessa mätningar haft en mycket viktig praktisk funktion för sjöfarten, vilket givetvis gjorde att de sköttes ännu mer noggrant än om det bara handlat om nyfikenhet eller en fritidssyssla (som vid många väderstationer). Det handlade om liv och död, eftersom förändringar av havsnivån är detsamma som förändringar i vattendjup. I första hand var man förstås intresserad av just tidvattnet, men data för den genomsnittliga havsnivån kom ju på köpet.

Generellt finns det alltså anledning att ta dessa historiska dataserier på stort allvar.

Satellitmätningarna har fördelen att täcka hela jordytan, men det har mindre betydelse när det gäller havsnivån än lufttemperaturen. Och eftersom tidvattenmätarna inte har samma problem som väderstationerna är skillnaden i kvalitet inte alls lika stor jämfört med satelliterna.

En av världens främsta experter på havsvattenståndet, Nils-Axel Mörner, förlitar sig dock inte på någon av dessa tekniker, utan på fältstudier och fysikens lagar. Han använder istället observationer på plats av hur strandlinjen förändrats genom att studera vegetation, erosion, koraller, sediment, geologiska spår med mera, självklart med hänsyn till lokal landhöjning eller -sänkning, vilket ger helt andra och antagligen mycket mer tillförlitliga resultat, som motsäger den officiella bilden. (Se hans föredrag sist i den här artikeln.)

Dessutom gör NASA-GISS “administrativa justeringar” även av dessa historiska data, så att kurvan efterhand har pekat allt brantare uppåt för att ge intryck av acceleration (källa: Tony Heller):

2016-04-25065924

Justeringarna motiveras bland annat med att havsbottnen antas sjunka som en effekt av den senaste istiden. Det kallas Global Isostatic Adjustment (GIA). Originaldata kommer från de två satelliterna inom ramen för GRACE (Gravity Recovery and Climate Experiment). Så här stor skillnad gör dessa justeringar (Källa):

Adjustments, sea level GRACE

Men GIA-justeringarna framstår som minst sagt märkliga kopplat till havsvattenståndet. Att havsbottnen sjunker innebär ju att havsnivån sjunker eller i varje fall stiger långsammare. Däremot betyder det ju att havens vattenvolym ökar mer än vad havsvattenståndet ger intryck av, men det är knappast det som oroar i samband med klimathotet, utan stigande vattennivåer vid kusterna.

Det finns också en annan viktig skillnad mellan satelliternas mätningar av det globala havsvattenståndet och tidvattenstationernas mätningar vid kusterna. En stor del av havsnivåhöjningen ute till havs beror nämligen på att havsvattnet expanderat när haven blivit varmare, och den expansionen har ingen betydelse vid kusterna, där vattenpelarens höjd går mot noll. Där finns inte tillräckligt med vatten för att expansionen ska märkas.

Idag är den officiella siffran för den globala havsnivåhöjningen 3,3 mm per år. Det betyder 3,3 decimeter på hundra år – för närvarande, mer om höjningen verkligen accelererar. Denna kurva korrelerar bättre med ökningen av koldioxidhalten i atmosfären och tycks därmed tala för att en fortsatt förbränning av fossila bränslen kommer att bidra till ytterligare acceleration. Men det är förstås bara en korrelation, inte ett bekräftat orsakssamband. Som jag har beskrivit i en tidigare post (10 mars 2019) finns det inga entydiga bevis för att människan haft någon avgörande betydelse för den globala uppvärmningen.

Klimatmodellerna ger som vanligt flera olika scenarier beroende på hur utsläppen av växthusgaser kan tänkas förändras och glaciärerna reagera – i grund och botten beroende på osäkerheten om hur känsligt klimatet är (Se posten 2 mars 2019).

Predictions made by climate models | Earth 501 ...

(Källa)

Spännvidden är stor, men alla officiella prognoser ligger långt ifrån de värsta skräckscenarierna från media och klimatalarmister, som talar om flera meters höjning. Nog för att en höjning med 0,7 meter jämfört med idag skulle kunna orsaka problem på många håll, men inte civilisationens undergång.

Skräckscenarierna bygger på att landisen på Grönland eller hela västra Antarktis – eller båda – smälter helt, vilket inte har någon vetenskaplig grund (se posten Borde man oroa sig för klimathotet). Enligt Nils-Axel Mörner är sådana scenarier dessutom helt enkelt fysikaliskt omöjliga.

Men klimatprofeten framför andra, forskaren James Hansen, som var chef för NASA-GISS fram till 2013, förutspådde redan 1988 att Manhattan skulle vara översvämmat 20 år senare, dvs år 2008, för över 10 år sedan:

a5b317_177830066e2a41d080d8af3baac3c34bmv2

Samma varning hördes faktiskt redan 1934, då man också skapade fantasifulla bilder av Manhattan under vatten:

Klipp Manhattan under vatten

Då hade det blivit varmare sedan 1910, med smältande havsisar och glaciärer.

Trots att förutsägelserna inte slår in fortsätter man att upprepa dem, med nya årtal, och de tas på lika stort allvar varje gång.

Så låt oss än en gång gå tillbaka till källorna, de faktiska mätningarna. NOAA har totalt 233 mätstationer världen över som rapporterar havsnivån. Bara 14% av stationerna visar en höjning av havsvattenståndet med 3,4 mm/år eller mer (källa):

Global Data Change – Vital Signs Of NASA Climate ...

Varken tidvattenmätningarna eller satelliterna, tagna var för sig, ger någon anledning att tro på de dramatiska prognoserna från FN:s klimatpanel:

Alla de mätstationer som NOAA använder finns tillgängliga på webbsidan Tides&Currents, avdelningen Sea Level Trends. Surfa gärna runt där. Där finns bland annat data för hur vattenståndet förändrats vid Battery Park på Manhattan sedan 1850-talet:

Manhattan havsnivå

Det är ju uppenbart att Manhattan inte har översvämmats, men vattenståndet vid Battery Park stiger trots allt med 2,8 millimeter i genomsnitt per år. Det har det å andra sidan gjort ända sedan 1850-talet, utan någon som helst långsiktig acceleration eller några tvära trendbrott. Sanningen är också att höjningen av vattennivån inte bara beror på att havet stiger, utan också till stor del på att marken sjunker. Jämför med Los Angeles:

Los Angeles

I Kalifornien har flera Counties nyligen stämt oljebolagen för höjningen av vattenståndet i havet, som man menar hotar att åstadkomma enorma skador.

Kaliforniska staten stämmer Big Oil

Som tur är har domstolarna tillbakavisat dessa absurda anklagelser. Och det finns inget som helst vetenskapligt stöd för detta. Havsvattenståndet har stigit stadigt och mycket blygsamt med mindre än 1 mm per år i Los Angeles sedan mätningarna startade på 1920-talet. En jämförelse mellan bilder tagna vid Cove of La Hoja i Kalifornien 1879 och 2017 visar att skillnaden i havsnivå vid högvattenstånd inte ens är urskiljbar – identiska utsnitt av bilderna har dubbelexponerats längst ner (källa):

La Jolla

Den enda slående skillnaden mellan bilderna är att det är mycket grönare idag.

I Juneau, Alaska, sjunker havsvattenståndet, eftersom det pågår landhöjning sedan istiden, precis som i Skandinavien:

Alaska

Man ser dock inga spår av att människans utsläpp av växthusgaser skulle ha haft någon påverkan.

Ett svep över världens mätstationer visar att havsnivån stiger på vissa håll, men sjunker på andra, av flera olika skäl, men i genomsnitt stiger i en jämn och icke accelererande takt, mest sannolikt för att den globala medeltemperaturen stigit efter den extrema kölden under den Lilla istiden.

Jag kan inte hitta belägg för acceleration någonstans, och alltså inte 1993 heller. Här är ytterligare 12 exempel:

Florida

Aberdeen, Skottland

Portugal

Hakodate, Japan

Filippinerna

Mar del Plata (marinbas), Argentina

Buenos Aires

PåskönMidway, Stilla havetMumbay

Sydney.jpg

Och till sist Stockholm, som fortfarande har landhöjning efter den senaste istiden:

Stockholm

6.8.2 Hotas korallöarna i Söderhavet av översvämning?

Liksom isbjörnarna har de låga söderhavsatollerna, exempelvis Tuvalu (med huvudorten Funafuti) och Kiribati, blivit till symboler för klimathotet. Höjningen av havsytan sägs vara på väg att dränka dessa låga öar. Men det är ett missförstånd som sprids av sensationshungriga medier, inte av seriösa forskare. De vet nämligen hur korallöar fungerar.

Det finns en väldigt bra förklaring till att dessa öar ligger precis i nivå med havsytan, och ändå har klarat sig bra trots stora förändringar av havsnivån genom tiderna. De anpassar sig.

Många tänker sig nog att dessa atoller består av växande koraller, men det är en total missuppfattning. De består nämligen inte av levande koraller, utan av korallsediment – den finkorniga sand som bildas när korallerna mals av vågorna och av fiskar som äter koraller.

Korallöarna ligger där de ligger och precis i vattenbrynet, oavsett hur havet höjs och sänks, på grund av hur vindar, stormar och havsströmmar i alla tider drivit sanden in mot land eller ut i havet.

Officiellt har havsytan stigit mer runt Söderhavets atoller än på andra håll de senaste 30 åren. Det verkar i och för sig inte stödjas av data (se nedan), men visst har havvattenståndet stigit. Vad har hänt? Finns det tecken på att deras yta minskar? En artikel i tidskriften New Scientist från 2 juni 2015 rapporterade resultatet från en studie av Paul Kench vid University of Aukland på Nya Zeeland: Small atoll islands may grow, not sink, as sea levels rise (New Scientist, 2 juni 2015).

Funafuti

Det verkar inte heller som om stormar tär på korallöar, utan snarare omfördelar sanden och till och med kan öka landytan. Och hittills finns ju inte heller tecken på att stormarna ökar vare sig till frekvens eller intensitet globalt sett. Men stormar kommer naturligtvis att fortsätta att drabba öarna och orsaka erosion som förändrar landskapet, mer eller mindre katastrofalt. Så har det alltid varit.

Skräckscenarierna verkar återigen bygga enbart på klimatmodellernas worst-case och inte på faktiska observationer.

Som framgår av data från NOAA:s mätstationer nedan finns det inte data för vattenståndet så långt tillbaka i tiden från de här öarna, men i alla fall från 1950 eller 1980, då klimathotet varit på tapeten. Den längsta serien i NOAA:s databas är från Kiribati (men märkligt nog saknas helt data från Maldiverna, som brukar framhållas som särskilt hotat. Där har dock den framstående forskaren Nils-Axel Mörner gjort noggranna fältstudier – se videon nedan).

Ingenstans ser man någon plötslig acceleration som skulle kunna förklaras med stigande halter av växthusgaser i atmosfären (NOAA, Sea level Trends, Tides and Currents):

Kiribati

Funafuti, Tuvalu

Rarotonga, Cook islandsPenrhyn, Cook IslandsPapete, Franska PolynesienRikitea, Franska Polynesien

Palau

Marshall Islands

Det skiljer en hel del, men det är svårt att se att det skulle pågå någon accelererande katastrof i det här området.

Fiji ligger också i samma område som ögrupperna ovan. Det är visserligen ingen korallö, men är just därför intressant att jämföra med. En vulkanö lär ju stå stabilt på havsbottnen och därför ge mer pålitliga data för vattenståndet.

Fiji

Här stiger havet nästan dubbelt så mycket som det globala genomsnittet enligt NOAA, och just för att Fiji står stadigt märks det höjda vattenståndet också mycket tydligare vid kusterna.

Men någon acceleration på 1990-talet kan man inte se, och den närmaste mätstationen på fast mark, i Auckland på Nya Zeeland, observerar något helt annat:

Aukland 1

Mer läsning: Sea Level Rise Accelerating? Not. Av Willis Eschenbach / July 20, 2017

Video: Föreläsning av Dr. Nils-Axel Mörner, professor emeritus i paleogeofysik och geodynamik vid Stockholms universitet:

En mycket underhållande och informativ föreläsning  av Nils-Axel Mörner på hans omisskännliga svengelska. Han är en av världens främsta experter på havsvattenståndet och har bland annat studerat förhållandena på Maldiverna mycket noga.

6.9 Havsförsurning

En av de mest oroande konsekvenserna av de ökande halterna av koldioxid i atmosfären är att havsvattnet skulle ”försuras”, vilket skulle kunna påverka det marina livet negativt, framför allt skaldjur, koraller och vissa alger i botten på näringskedjan, eftersom bildningen av deras skal antas försvåras av ett sjunkande pH-värde.

Skaldjurens skal består av kalciumkarbonat, dvs en förening av kalk och kol. Koldioxid bidrar visserligen med kol till denna process, men kalk löses upp i sur miljö.

När vatten absorberar koldioxid bildas bland annat den svaga syran divätekarbonat (kolsyra, som i kolsyrade drycker), men det sker också andra reaktioner som frigör vätejoner som också påverkar vattnets pH åt det sura hållet (”H” i pH står för väte, hydrogen).

Begreppet “havsförsurning”, som ger intryck av att vattnet  blir frätande, är dock helt missledande. Havens vatten är inte i närheten av att bli surt i teknisk mening, utan kan bara bli mindre alkaliskt, eller mer neutralt om man så vill. Neutral pH är 7:

Claim: Ocean Acidification Is Climate Change’s ‘Equally ...

Mjölk och regnvatten har ett surt pH, under 7, utan att vara särskilt frätande. Havsvatten är däremot tydligt alkaliskt, och varierar generellt i pH mellan 7,8 och 8,4 beroende på exempelvis temperatur, marin fotosyntes, havsströmmar och geologiska förhållanden (källa):

Ocean pH 2

Vulkanism på havsbottnen kan lokalt medföra lägre pH, bland annat på grund av koldioxid från jordens inre. Kallare vatten har lägre pH än varmt, eftersom det kan absorbera mer koldioxid. Därför varierar pH även med havsdjupet, och uppvällning av kallt vatten till ytan ger lokalt lägre pH. Omvänt absorberar varmare vatten mindre koldioxid, och är därför mer alkaliskt. Havets temperatur har på så vis stor betydelse för koldioxidhalten i atmosfären – om haven blir varmare, avger de koldioxid, och blir samtidigt mer alkaliska (vilket motverkar “försurning”).

Vattnets pH varierar också kraftigt över ett dygn. I en studie av Georgiou et al (2015) vid Heron Island vid Stora Barriärrevet uppmättes som högst pH-värden uppemot 8,4 under dagen i juni, och som lägst 7,9 under natten i december. På natten pågår nämligen ingen fotosyntes som kan binda koldioxid.

Det skulle vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att göra haven “sura”. Hundramiljontals år av sedimenterad kalk från döda skaldjur har nämligen försett haven med en gigantisk buffer mot försurning.

Men vad finns det då för data? Blir haven mindre alkaliska? Och hur påverkar det i så fall skaldjuren?

Ett vanligt påstående är att medelvärdet för havens pH sjunkit med pH 0,1 (dvs 30%)sedan 1750. Men det är absurt, eftersom begreppet pH uppfanns 1913, och instrument för att mäta pH först 1924. Inte heller därefter mättes havens pH vare sig systematiskt eller globalt, och inte heller kontinuerligt på samma sätt som exempelvis temperatur, nederbörd och andra data som behövs för att göra väderleksprognoser. pH-mätningar kan dessutom inte automatiseras eftersom det måste ske ett prov i taget. Det världsomspännande nätverket av automatiserade sjunkbojar (ARGO-systemet) kan mäta mycket, men inte pH.

På Aloha-stationen norr om Hawaii tar man dock prover och mäter pH-halten i havet regelbundet sedan 1988:

pH Hawaii

Koldioxidhalten i atmosfären stiger, och pH-halten i havet sjunker, som vore de varandras spegelbilder. Den övertygande visuella effekten beror dock på skalan. Det ser dramatiskt ut, men under 20 år har pH-halten faktiskt bara förändrats med 0,034 enheter på en 14-gradig (förvisso logaritmisk) skala. Det kan man också presentera på det här sättet:

Aloha site measurements ny

Om trenden skulle fortsätta till år 2100 skulle havets PH ha sjunkit med totalt ungefär 0,17 enheter till strax under pH 8 (7,945), dvs fortfarande klart alkaliskt.

Här är FN:s ”worst case scenario”:

Worst case ny

Det är i och för sig inte särskilt realistiskt, eftersom det förutsätter att vi bränner mer kol än vad vi vet existerar, att inga konkurrenskraftiga koldioxidfria energislag kommer att uppfinnas, att haven kan absorbera hur mycket koldioxid som helst, att havens enorma kalkreserver inte neutraliserar koldioxid, och att koldioxid inte absorberas av de organismer det fungerar som gödningsmedel för (!).

Men inte ens då blir havet försurat, utan är fortfarande klart alkaliskt över pH 7,5. Det betyder i och för sig inte att marint liv inte kan påverkas negativt av en sådan förändring, bara att det inte finns någon risk att havet blir surt, under 7 pH, på grund av människans utsläpp av koldioxid.

Kurvan från Hawaii visar naturligtvis bara hur havets pH förändras på en plats. Men det finns data som ger en bredare bild av vad som händer i världshaven globalt.

2010 presenterade Dr. Richard A. Feely, vid Pacific Marine Environmental Laboratory (PMEL) för NOAA:s räkning den röda kurvan i grafen nedan inför den amerikanska kongressen:

2 miljoner mätpunkter ny

Den verkade bekräfta farhågorna. pH-värdet i haven såg ut att sjunka under hela 1900-talet, med en acceleration från mitten av seklet då människans utsläpp av koldioxid och halten i atmosfären började skena uppåt.

Men den röda kurvan visade sig bygga på en dataserie som saknade över 1,5 miljoner mätningar. När hydrologen Mike Wallace kompletterade med dessa data 2014 visade det sig att haven totalt sett blivit mer alkaliska i genomsnitt (blå kurvan) sedan början av 1900-talet. (Källa)

Carles Pelejero et al redovisade i en studie 2005, Preindustrial to Modern Interdecadal Variability in Coral Reef pH, hur pH-halten förändrats vid Flinders reef i det Stora Barriärrevet sedan 1700-talet (röda linjen):

De blå prickarna markerar de halter av koldioxid som uppmätts med hjälp av borrkärnor i glaciäris, och den blå linjen till höger representerar mätningarna av koldioxidhalten i atmosfären vid Mauna Loa i Hawaii (fr o m 1957). Något samband mellan koldioxidhalt och pH-halt syns inte.

Den korta grönmarkerade svarta linjen längst till höger i grafen visar de data från mätningarna av havets pH-halt vid Aloha-stationen sedan 1988 som presenterades ovan. I jämförelse med de naturliga cyklerna under 300 år ter sig den lilla förändringen knappast dramatisk längre. Det är helt enkelt sån’t som händer naturligt.

Hur är det då med det andra antagandet, att det marina livet skulle skadas av sänkta pH-värden? Det visar sig faktiskt att marina organismer ofta är anpassade för att klara variationer till och med i den storleksordning som FN:s worste-case scenario varnar för.

Hofmann et al (2011) har visat att pH-värdet varierar naturligt mellan 8,356 och 6,669 i ett brett urval av marina miljöer (ishaven, tropikerna, öppet hav, kust, kelpskogar och korallrev): ”These biome-specific pH signatures disclose current levels of exposure to both high and low dissolved CO2, often demonstrating that resident organisms are already experiencing pH regimes that are not predicted until 2100.

Det verkar i alla fall som att en del kalcifierande havsorganismer kan anpassa sig bra till högre koldioxidhalter, till och med frodas bättre. Exempelvis krabbor och humrar, enligt en studie av Ries et al 2009:

Skaldjur

Krabba

Fytoplankton, som exempelvis de livsviktiga Coccolitoforerna, verkar trivas med ökad koldioxidhalt. De har ökat med 40% sedan 1950 (källa):

Matt Ridley: Oceans And Acid Again - The Global Warming ...Skaldjur använder kolet från koldioxid för att bilda kalciumkarbonat till sina skal, och har gjort så alltsedan de uppstod för hundratals miljoner år sedan, och de har levt och frodats under långa tider med betydligt högre halter av koldioxid i atmosfären än idag.

Men laboratorieförsök visar trots allt att lägre pH har många negativa effekter, exempelvis på koraller. De producerar mindre kalciumkarbonat, blir övervuxna av alger och har svårt att skapa sina kalkskelett när de är små.

På grund av dessa oroande resultat förväntade sig den forskargrupp vid MIT som står bakom studien Barkley et al (publicerad i Science Advances 2015) alla möjliga negativa effekter inför fältstudierna vid det kraftigt ”försurade” revet vid Palau Rock Islands.

Men till stor förvåning fann man istället ett friskt och blomstrande rev där koraller och artrikedomen snarare verkade ha gynnats. Försöken i laboratoriemiljö, där man sänker vattnets pH artificiellt med hjälp av syra, inte genom att höja koldioxidhalten, var kanske helt enkelt inte riktigt naturtrogna. Det finns också en risk att det UV-ljus man belyser korallerna med bidrar till att skada korallerna.

En sammanfattning av resultaten finns här.

‘Based on lab experiments and studies of other naturally low pH reef systems, this is the opposite of what we expected’, says lead author Hannah Barkley, a graduate student in the WHOI-MIT joint program in oceanography“.

‘Surprisingly, in Palau where the pH is lowest, we see a coral community that hosts more species, and has greater coral cover than in the sites where pH is normal,’ says Anne Cohen, a co-author on the study and Barkley’s advisor at WHOI.

Anne Cohen kan dock inte tänka sig att det kan vara tack vare den höga koldioxidhalten, men det är förstås bara en spekulation från hennes sida: ‘That’s not to say the coral community is thriving because of it, rather it is thriving despite the low pH, and we need to understand how.’” (Citerat från forskargruppens pressmeddelande)

På andra “försurade” rev såg man i och för sig negativa effekter, men det visar ändå att frågan är mer komplex än vad man kan tro. I själva verket påverkas olika marina organismer olika av pH-förändringar, och de kan gynnas i vissa avseenden, men hämmas i andra.

CO2Science.org finns många fler forskningsstudier samlade om allt som rör koldioxidens roll, bland annat för havens pH och det marina livet.

Där finns även Ocean Acidification database, med över 1 100 publicerade studier, som bland annat visade att en sänkning av havets pH-värde med upp till 0,3 fick följande effekter på de undersökta marina organismerna, specificerat på 5 olika parametrar:

Ocean Acidification Database

Från Papua Nya Guinea, finns flera exempel på korallrev som frodas mitt i områden med naturliga utsläpp av koldioxid, till exempel vid Dobu Island (källa, foto Bob Halstead):

image

Enligt havsforskaren Walter Starck, som besökte Dobu Island 2010, växte friska koraller här i vatten med pH så lågt som 7,74 – jämfört med öppna havet utanför på pH 8,23. (Källa)

Seafriends.org.nz finns också en gedigen genomgång av forskningsläget kring havsförsurning.

6.10 Korallblekning

Korallblekning

Korallernas hårda delar består av kalciumkarbonat och byggs av polyper, ryggradslösa nässeldjur som lever i symbios med en alg. Polypen förser algen med koldioxid, fosfor och kväve och får syre och energi i utbyte från algens fotosyntes. Det är också algen som ger korallen dess färg.

Korallblekning är en naturlig skyddsmekanism som inte har någonting med vare sig havsförsurning eller global uppvärmning att göra. 

Koraller tycker om värme. En studie av Reynaud et al. (Marine Ecology Progress Series 2004) visar att korallers kalcifiering ökar linjärt med stigande temperaturer från 20 till 29 grader C. Liknande resultat har presenterats av Clausen and Roth (1975), Coles and Coles (1977), Kajiwara et al. (1995), Nie et al. (1997), Lough and Barnes (1997, 2000), Reynaud-Vaganay et al. (1999), Bessat and Buigues (2001), Carricart-Ganivet (2004), McNeil et al. (2004) och Reynaud et al. (2007).

Däremot är koraller känsliga för intensivt solljus, dvs i stark UV-strålning producerar algens klorofyll ett överskott av syre som orsakar oxidativ stress, varför korallerna reagerar med att göra sig av med algen och bli kalkvita.

“While endosymbiont photosynthesis serves as the engine to power the growth and calcification of coral reefs, sunlight capture, absorption, and utilization presents a high potential for photo-oxidative damage. Oxidative stress results from the production and accumulation of reactive oxygen species (ROS) and can damage lipids, proteins and DNA and signal cell apoptosis or exocytosis (). Oxidative stress is considered the unifying mechanism for a number of environmental insults that elicit coral bleaching (), resulting in the loss of Symbiodinium from host cells via mechanisms such as apoptosis, exocytosis, and necrosis (reviewed in ).” (Källa)

Världens koraller har varit med  om mycket under sin långa evolution sedan de uppstod i betydligt varmare hav än idag, och med betydligt högre koldioxidhalt. Däremot kan de skadas av mycket snabba temperaturförändringar, både varma och kalla, men det är en helt annan sak.

2016 drabbades bland annat Stora Barriärrevet utanför Australien hårt av korallblekning, och det påstods förstås per automatik bero på den globala uppvärmningen. Men korallerna på Stora Barriärrevet finns även i tropikerna och tål alltså värme bra. Det handlade istället om väderfenomenet El Nino, som även orsakade omfattande korallblekning 1998–1999.

El Nino påverkar vädret över hela världen, exempelvis med stormar på delar av Atlanten och Stilla havet, eller med minskad molnighet och torka i Kalifornien och Australien, dvs intensivt solljus. Det påverkar framför allt de snabbväxande korallerna på grundare vatten, som även drabbas hårdare av stormar. De har alltid levt riskabelt, men kompenserat med att växa snabbt. De stora koraller som växer långsamt på större djup, påverkas inte, utan blir mycket gamla. 

Reven brukar återhämta sig efter några år:

Great Barrier Reef starts to recover after severe coral bleaching, survey of sites between Cairns and Townsville shows

Scientists from the Australian Institute of Marine Science this month surveyed 14 coral reefs between Cairns and Townsville to see how they fared after being bleached. The institute’s Neil Cantin said they were surprised to find the coral had already started to reproduce.

Photo: Coral which has produced eggs near Fitzroy Island, in Queensland (Supplied: Australian Institute of Marine Science, Neal Cantin )

”We’re finding corals that are showing early signs of reproductive development, really visible eggs that we can see under the naked eye,” Dr Cantin said.

”[It’s] very surprising as previous studies have shown a two-to-three year delay in reproductive activity following bleaching events.

”It means they have enough energy, they’ve recovered the zooxanthellae and the symbiosis and they even have energy to invest in reproduction and egg development.”

(ABC NEWS, Australian Broadcasting Corporation, 29 september 2017)

Hur påverkas då koraller av havsförsurning? Som jag skrivit om tidigare i bloggposten den 24 mars Hotas skaldjuren av havsförsurning? är det tveksamt om det pågår någon allmän försurning av haven och att det i så fall skulle vara ett problem. 

En studie av De’ath et al 2009 påstods visa att korallernas skalbildning på Stora Barriärrevet försämrats dramatiskt med hela 15% mellan 1990 och 2005. Den byggde dock på ett par helt avgörande misstag, som professor Peter Ridd uppmärksammat (Ridd et al. 2013, Journal Marine Geology):

“First, there were instrumental errors with the measurements of the coral layers. This was especially the case for the last layer at the surface of the coral, which was often measured as being much smaller than the reality. This forced an apparent drop in the average calcification for the corals that were collected in the early 2000s – falsely implying a recent calcification drop. Second, an ‘age effect’ was not acknowledged. When these two errors are accounted for, the drop in calcification rates disappear, as shown in Figure 1.2.”

Grafen till vänster visar de alarmerande resultaten som de presenterades av De’ath et al 2009, och grafen till höger visar samma data, men efter korrigering av felaktigheter. I själva verket hade korallernas skalbildning förbättrats.

“The problem with the ‘age effect’, mentioned above, arose because in the study De’ath and colleagues included data from corals sampled during two distinct periods and with a different focus; I will refer to these as two campaigns. The first campaign occurred mostly in the 1980s and focused on very large coral specimens, sometimes many metres across. The second campaign occurred in the early 2000s due to the increased interest in the effects of CO2. However, presumably due to cost cutting measures, instead of focusing on the original huge coral colonies, the second campaign measured smaller colonies, many just a few tens of centimetres in diameter.

In summary, the first campaign focused on large old corals, while, in contrast, the second campaign focused on small young corals. The two datasets were then spliced together, and wholly unjustifiable assumptions were implicitly made, but not stated – in particular that there is no age effect on coral growth…”

En annan studie av dr Juan D’Olive Cordero vid University of Western Australia (D’Olivo et al 2013) visade att 99% av alla koraller på Stora Barriärrevet hade ökat skalbildningen med 10% sedan 1940. Bara 1% kunde konstateras ha minskad kalcifiering, med 5%, och det var kustnära koraller.

Kanske påverkas de mer av mänsklig aktivitet? Ja, men också en mängd andra faktorer.

Det är ingen tvekan om att många av världens korallrev är hotade på många sätt. Det finns en rad olika miljöfaktorer som orsakar problem för koraller, och som kommer helt i skymundan på grund av det ensidiga fokuset på koldioxid, exempelvis extrem värme eller kyla, sjukdomar, gifter, övergödning, variationer av salthalten, till exempel på grund av tillflöde av färskvatten, samt såväl ökad som minskad solintensitet (exempelvis på grund av vattengrumling). Människan påverkar korallreven negativt på flera olika sätt, men inte just genom utsläpp av koldioxid. 

När ekosystem rubbas utgår forskare gärna ifrån att det beror på människan. Det är förstås ofta sant, men inte självklart, och därför kan man missa de verkliga orsakerna. Ett exempel är hur massangrepp från korallätande sjöstjärnor (Acanthaster Planci, på engelska kallade Crown of Thornes Starfish, COTS) omedelbart hänfördes till överfiskning eller övergödning, när det visat sig att korallreven drabbats av COTS i årtusenden, och dessutom återhämtar sig.

Bara för att ett fenomen precis upptäckts av människor för första gången betyder det inte att det inte är helt naturligt och har förekommit sedan urminnes tider. Det gäller även korallblekning, hur chockerande det än kan se ut.

Gareth Phillips arbetar som guide vid Reef Tech på Stora Barriärrevet. Vissa skulle säga att han därmed är partisk, men frågan är vad han skulle tjäna på att locka turister till ett dött rev. Hursomhelst vet han vad han pratar om:

Dead? Dying? Or distorted truth?

Läs mer om koraller och det Stora Barriärrevet på CO2Science.org.

Huvudkälla till avsnittet om koraller är, när inget annat är angivet: Climate Change – The facts 2017, en antologi utgiven av Institute of Public Affairs med JenniferMarohasy som redaktör, kapitel 1. The extraordinary resilience of Graet Barrier Reef Corals, and Problems with Policy Science, av professor Peter Ridd, och kapitel 2. Ocean Acidification: Not Yet a Catastrophe for the Great Barrier Reef, av Dr John Abbot och Dr Jennifer Marohasy.

Geologen Don Easterbrook vittnar inför den amerikanska senaten om att det inte finns något som tyder på ett klimathot:

7. FN:s klimatpanel

FN:s klimatpanel sägs bestå av “tusentals av världens bästa klimatforskare” – och de är eniga! Kan verkligen alla dessa experter ha fel?

1989 förutsåg FN att höjningen av havsnivån till följd av global uppvärmning skulle ha utplånat hela nationer redan år 2000. 2005 trodde man att det skulle det ske 2010 (Myers, 2005).

FNs klimatpanel

2011 hade katastrofen skjutits fram till 2020 (mindre än ett år från nu):

50 miljoner klimatflyktingar 2005

Så ja, visst kan de ha fel. Det är i och för sig inte så märkvärdigt. Alla seriösa forskare har fel ibland, det är en del av den vetenskapliga metoden att ha fel.

Det viktiga är att man lär sig något av misstagen. Korrigerar sin hypotes. Och är försiktig med att dra lika drastiska slutsatser i fortsättningen. Så det borde väl skada klimatpanelens trovärdighet åtminstone lite grann att man gång på gång gör så dramatiska förutsägelser som slår fel?

Hur vetenskaplig är egentligen FN:s klimatpanel?

FN:s klimatpanel har en enorm prestige och trovärdighet – ingen verkar komma ihåg misstagen. De flesta antar nog också att det just handlar om tusentals av världens bästa klimatexperter, som gemensamt sammanställer det bästa av all aktuell forskning.

Men det är en missuppfattning. FN:s klimatpanel är en politiskt styrd organisation. På engelska heter den “the Intergovernmental Panel on Climate Change” – IPCC – en organisation som styrs av de medverkande regeringarna.

Journalisten Donna Laframboise har i sin bok “The Delinquent Teenager who was Mistaken for the World’s Top Climate Expert” visat att de forskare som tillsätts ofta inte håller den kvalitet som påstås. Alla som deltar har inte ens doktorsexamen, och all litteratur man hänvisar till är inte vetenskapligt granskad. Många av deltagarna i klimatpanelen är tillsatta snarare för att skapa global representativitet än för att ”toppa laget”, och aktivister från miljöorganisationer har stort inflytande, även på högsta nivå.

FN:s klimatpanel påstår att man enbart förlitar sig på vetenskapligt granskade och publicerade (”peer-reviewed”) artiklar. Men av 18 531 referenser i rapporten 2007 var 5 587 inte det. I 21 av 44 kapitel (48%) var färre än 60% av referenserna granskade vetenskapliga artiklar. En del av dessa är legitima referenser till exempelvis statliga utredningar och liknande, men i många fall handlar det om rapporter som måste betraktas som partsinlagor från miljöorganisationer som World Wildlife Fund och Greenpeace.

Den australiske klimatdata-analytikern Dr. John McLean uppmärksammade i en studie att det också är mycket få forskare som är aktivt inblandade i processen. Bland annat noterade han följande angående klimatpanelens centrala slutsats, d v s att människan högst sannolikt är huvudorsak till den globala uppvärmningen sedan 1950: ”The IPCC leads us to believe that this statement is very much supported by the majority of reviewers. The reality is that there is surprisingly little explicit support for this key notion. Among the 23 independent reviewers just 4 explicitly endorsed the chapter with its hypothesis, and one other endorsed only a specific section.”

Intervju med Donna Laframboise, journalist och författare till boken “The Delinquent Teenager who was Mistaken for the World’s Top Climate Expert”:

FN:s klimatpanel är ett institutionaliserat samarbete mellan regeringar, och dess sekretariat i Geneve utser medlemmar och deltagande forskare utan transparens. Panelen har egentligen inte heller ett öppet vetenskapligt mandat, utan arbetar utifrån politiska direktiv som förutsätter att det pågår en farlig klimatförändring orsakad av människan.

Därför intresserar man sig inte särskilt aktivt för att hitta bevis för motsatsen, eller undersöka naturliga klimatfaktorer.

Klimatpanelens direktiv talar om objektivitet, men har inbyggda antaganden som inte är förutsättningslösa: ”Att analysera – på ett uttömmande, objektivt, öppet och transparent sätt – den vetenskapliga, tekniska och socioekonomiska information som är relevant för att förstå den vetenskapliga grunden till riskbedömning av klimatförändring orsakad av människan, dess möjliga påverkan och möjligheter till anpassning och mildring av effekterna” (min fetstil). Utgångspunkten är med andra ord att det pågår en klimatförändring orsakad av människan som är riskabel och kräver åtgärder. Detta är inte så konstigt, eftersom klimatpanelen bildades just mot bakgrund av en oro för att människans utsläpp av växthusgaser skulle orsaka global uppvärmning. Det mål som fastställdes redan från början var att stabilisera växthusgaserna i atmosfären för att förhindra en farlig klimatförändring.

Och processen som leder fram till den rapport, Summary for Policymakers (SPM), som får mest uppmärksamhet, är väldigt olik den som gäller vanlig forskning. Det är nämligen inte forskarna som bestämmer vad som ska stå i den, utan politiker och byråkrater, och allt sker bakom lykta dörrar. Många menar att klimatpanelen blivit politiserad, och att verksamheten snarare syftar till att bekräfta på förhand bestämda slutsatser, än att ge en sann bild av var klimatforskningen står idag.

Dr. John Christy, klimatolog vid University of Alabama i Huntsville och Alabamas statsklimatolog, var huvudförfattare 2001 i FN:s tredje rapport: “Little known to the public is the fact that most of the scientists involved with the IPCC do not agree that global warming is occurring. Its findings have been consistently misrepresented and/or politicized with each succeeding report.

Dr Johannes Oerlemans, Professor i meteorologi vid fakulteten för Fysik och Astronomi, Utrecht University, var “lead author” för tre IPCC Working Group Assessments: “The IPCC has become too political. Many scientists have not been able to resist the siren call of fame, research funding and meetings in exotic places that awaits them if they are willing to compromise scientific principles and integrity in support of the man-made global-warming doctrine.

Dr. Andrew Lacis, klimatolog vid NASA och “IPCC contributor”: “There is no scientific merit to be found in the Executive Summary. The presentation sounds like something put together by Greenpeace activists and their legal department.

Dr Martin Manning, chef för “Working Group 1 Support Unit” i FN:s klimatpanel (IPCC) och koordinator av rapporten 2007: “Some government delegates influencing the IPCC Summary for Policymakers misrepresent or contradict the lead authors.

Dr. Philip Lloyd, sydafrikansk kärnfysiker och kemiingenjör, har varit “co-coordinating lead author” för IPCC: “I am doing a detailed assessment of the UN IPCC reports and the Summaries for Policy Makers, identifying the way in which the Summaries have distorted the science. I have found examples of a Summary saying precisely the opposite of what the scientists said.

Dr Niel Hutton, geolog, tidigare “District Geologist for Northwest Territories and the Arctic islands” i Kanada: “In an extraordinary move last spring the IPCC released the 21-page SPM [Summary for Policymakers] for the Fourth Assessment Report (2007) more than three months ahead of the 1,600-page scientific report. This was to ensure that the scientific report was consistent with the SPM. In other words the science was not to conflict with the politics. […] Most of the statements of the SPM are unproven assumptions, and a review of the literature on the basis of a truly multidisciplinary approach involving physics, geology, history and archaeology leads to much different conclusions.

Dr. Steve McIntyre, ekonom och ansvarig för webbpublikationen Climate Audit: “So the purpose of the three-month delay between the publication of the (IPCC) Summary for Policy-Makers and the release of the actual WG1 (Working Group 1) is to enable them to make any ‘necessary’ adjustments to the technical report to match the policy summary. Unbelievable. Can you imagine what securities commissions would say if business promoters issued a big promotion and then the promoters made the ‘necessary’ adjustments to the qualifying reports and financial statements so that they matched the promotion. Words fail me.

Processen i FN:s klimatpanel är alltså allt annat än vetenskaplig, eftersom det till sist är politiker som bestämmer, rad för rad, vad som ska stå i Sammanfattningen. Och sen anpassar man det vetenskapliga underlaget för att stämma med de politiskt styrda slutsatserna.

Så här radikalt ändrades exempelvis klimatforskarnas slutsatser i FN:s klimatpanel 1995 (bilden nedan, citerat från John McLean, 2010):

IPCC rewrite

En av de mest kända och citerade passagerna i rapporten från FN:s klimatpanel 1995 hade alltså inget stöd av panelens egna forskare. Men det har passerat obemärkt, och denna och andra liknande ”slutsatser” används sedan dess som underlag för politiska beslut som kostar mångmiljardbelopp.

Fler kritiska forskare

Dr. Richard Tol, professor i “the economics of climate change” vid Vrije University i Amsterdam. Han har varit författare (contributing, lead, principal and convening author) för arbetsgrupp I, II och III för IPCC: “The IPCC attracted more people with political rather than academic motives. In AR4, green activists held key positions in the IPCC and they succeeded in excluding or neutralizing opposite voices.

Dr Roy Spencer, klimatolog, Principal Research Scientist, Earth System Science Center vid University of Alabama, Huntsville: “The IPCC is not a scientific organization and was formed to regulate carbon dioxide emissions. Claims of human-caused global warming are only a means to that goal.

Dr Richard Lindzen, professor i meteorologi vid institutionen för Atmosfärfysik vid Massachusetts Institute of Technology och ”expert reviewer” för IPCC: “The IPCC process is driven by politics rather than science. It uses summaries to misrepresent what scientists say and exploits public ignorance.

Dr. Tom Segalstad, professor i miljögeologi vid Oslo universitet och ”expert reviewer” i FN:s expertpanel: “The IPCC global warming model is not supported by the scientific data.

Dr. Robert Watson, kemist, “chief scientific advisor” för the Department for Environment, Food and Rural Affairs (UK), och ordförande för IPCC 1997-2002: “The (IPCC) mistakes all appear to have gone in the direction of making it seem like climate change is more serious by overstating the impact. That is worrying.

Dr Vincent Gray, kemist vid Cambridge University, “expert reviewer” för IPCC: “The (IPCC) climate change statement is an orchestrated litany of lies.

Dr. Willem de Lange, “Senior Lecturer in the Department of Earth and Ocean Sciences at the University of Waikato” och “expert reviewer” för IPCC: “In 1996, the IPCC listed me as one of approximately 3,000 “scientists” who agreed that there was a discernible human influence on climate. I didn’t. There is no evidence to support the hypothesis that runaway catastrophic climate change is due to human activities.

Dr. Tom Tripp, “lead author” för IPCC sedan 2004: “Despite what you may have heard in the media, there is nothing like a consensus of scientific opinion that this is a problem. There is so much of a natural variability in weather it makes it difficult to come to a scientifically valid conclusion that global warming is man-made.

Dr. Fred Singer, atmosfärfysiker, professor Emeritus i miljövetenskap vid University of Virginia: “Isn’t it remarkable that the Policymakers Summary of the IPCC report avoids mentioning the satellite data altogether, or even the existence of satellites–probably because the data show a (slight) cooling over the last 18 years, in direct contradiction to the calculations from climate models?

Dr Hans Labohm, ekonom, tidigare rådgivare till Clingendael Institute (The Netherlands Institute of International Relations) och “expert reviewer” för IPCC: “The alarmist passages in the (IPCC) Summary for Policymakers have been skewed through an elaborate and sophisticated process of spindoctoring.

Dr. John Brignell, professor emeritus i ingenjörsvetenskap vid University of Southampton: “Here was a purely political body posing as a scientific institution. Through the power of patronage it rapidly attracted acolytes. Peer review soon rapidly evolved from the old style refereeing to a much more sinister imposition of The Censorship. New circles of like-minded propagandists formed, acting as judge and jury for each other. Above all, they acted in concert to keep out alien and hostile opinion. ‘Peer review’ developed into a mantra that was picked up by political activists who clearly had no idea of the procedures of science or its learned societies. It became an imprimatur of political acceptability, whose absence was equivalent to placement on the proscribed list.

Dr. Roger Pielke Sr., tidigare statsklimatolog i Colorado: “All of my comments were ignored without even a rebuttal. At that point, I concluded that the IPCC Reports were actually intended to be advocacy documents designed to produce particular policy actions, but not as a true and honest assessment of the understanding of the climate system. The same individuals who are doing primary research in the role of humans on the climate system are then permitted to lead the [IPCC] assessment! There should be an outcry on this obvious conflict of interest, but to date either few recognize this conflict, or see that since the recommendations of the IPCC fit their policy and political agenda, they chose to ignore this conflict. In either case, scientific rigor has been sacrificed and poor policy and political decisions will inevitably follow. We need recognition among the scientific community, the media, and policymakers that the IPCC process is obviously a real conflict of interest, and this has resulted in a significantly flawed report.

Dr. Christopher W. Landsea vid NOAA’s National Hurricane Center, har varit både “author” och “reviewer” för IPCC:s 2nd Assessment Report 1995 och 3rd Assessment Report 2001, men avgick från the 4th Assessment Report efter att ha anklagat FN för att ha politiserat orkanvetenskapen: “I am withdrawing [from the UN] because I have come to view the part of the IPCC to which my expertise is relevant as having become politicized. I personally cannot in good faith continue to contribute to a process that I view as both being motivated by pre-conceived agendas and being scientifically unsound.

Dr. Paul Reiter, professor i medicinsk entomologi vid Pasteurinstitutet i Paris och medlem av WHO. Han deltog i IPCC:s tredje rapport men avgick på rund av politisk inblandning. Han kämpade för att få sitt namn struket från rapporten: “As far as the science being ‘settled,’ I think that is an obscenity. The fact is the science is being distorted by people who are not scientists.

Ännu fler kritiska forskare

Dr. Madhav Khandekar, former research scientist at Environment Canada; editor at Climate Research (2003-05); editorial board member at Natural Hazards; IPCC expert reviewer 2007, lashed out at those who “seem to naively believe that the climate change science espoused in the [UN’s] Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) documents represents ‘scientific consensus’. Nothing could be further than the truth! As one of the invited expert reviewers for the 2007 IPCC documents, I have pointed out the flawed review process used by the IPCC scientists in one of my letters. I have also pointed out in my letter that an increasing number of scientists are now questioning the hypothesis of Greenhouse gas induced warming of the earth’s surface and suggesting a stronger impact of solar variability and large-scale atmospheric circulation patterns on the observed temperature increase than previously believed. I have carefully analysed adverse impacts of climate change as projected by the IPCC and have discounted these claims as exaggerated and lacking any supporting evidence. Unfortunately, the IPCC climate change documents do not provide an objective assessment of the earth’s temperature trends and associated climate change.

Dr. Andrei Kapitsa, a Russian geographer and Antarctic ice core researcher: “The Kyoto theorists have put the cart before the horse. It is global warming that triggers higher levels of carbon dioxide in the atmosphere, not the other way round… A large number of critical documents submitted at the 1995 U.N. conference in Madrid vanished without a trace. As a result, the discussion was one-sided and heavily biased, and the U.N. declared global warming to be a scientific fact.

Dr. Philip Lloyd, South African Nuclear Physicist and Chemical Engineer, a UN IPCC co-coordinating lead author who has authored over 150 refereed publications: “I am doing a detailed assessment of the UN IPCC reports and the Summaries for Policy Makers, identifying the way in which the Summaries have distorted the science. I have found examples of a Summary saying precisely the opposite of what the scientists said.

Dr Robert E Davis, Professor of environmental sciences, University of Virginia , IPCC contributor: “Global temperatures have not been changing as state of the art climate models predicted they would. Not a single mention of satellite temperature observations appears in the (IPCC) Summary for Policymakers.

Dr Georg Kaser, professor from the University of Innsbruck and glaciologist, and IPCC contributor: “This number (of receding glaciers reported by the IPCC) is not just a little bit wrong, but far out of any order of magnitude … It is so wrong that it is not even worth discussing.

Dr. Hajo Smit of Holland, Meteorologist, who reversed his belief in man-made warming to become a skeptic, is a former member of the Dutch UN IPCC committee: “Gore prompted me to start delving into the science again and I quickly found myself solidly in the skeptic camp…Climate models can at best be useful for explaining climate changes after the fact. There is clear cut solar-climate coupling and a very strong natural variability of climate on all historical time scales. Currently I hardly believe anymore that there is any relevant relationship between human CO2 emissions and climate change.

Dr John Everett led work for the IPCC on five impact analyses from 1988-2000: Fisheries (Convening Lead Author), Polar Regions (Co-Chair), Oceans (Lead Author), and Oceans and Coastal Zones (Co- Chair/2 reports): “I have reviewed the IPCC and more recent scientific literature and believe that there is not a problem with increased acidification, even up to the unlikely levels in the most-used IPCC scenarios.”

Dr. Andrew Lacis, NASAClimatologist and IPCC contributor: “There is no scientific merit to be found in the Executive Summary. The presentation sounds like something put together by Greenpeace activists and their legal department.

Dr. Richard Courtney, a UN IPCC expert reviewer and a UK-based climate and atmospheric science consultant: “To date, no convincing evidence for AGW (anthropogenic global warming) has been discovered. And recent global climate behaviour is not consistent with AGW model predictions.

Dr. Lee Gerhard, retired Kansas State Geologist, is past president of the AAPG Division of Environmental Geosciences and IPCC contributor: “I never fully accepted or denied the anthropogenic global warming (AGW) concept until the furor started after [NASA’s James] Hansen’s wild claims in the late 1980’s. I went to the [scientific] literature to study the basis of the claim, starting at first principles. My studies then led me to believe that the claims were false.

Dr. Yuri Israel, vice-chairman of the IPCC until September 2008: “There is no proven link between human activity and global warming. I think the panic over global warming is totally unjustified. There is no serious threat to the climate.

Dr. Lucka Bogataj, Climatologist, IPCC committee member: “Rising levels of airborne carbon dioxide don’t cause global temperatures to rise…. temperature changed first and some 700 years later a change in aerial content of carbon dioxide followed.

Dr Indur Goklany, B.Tech. Electrical Engineering, Indian Institute of Technology, Bombay. Expert Reviewer, IPCC (2005-2007): “Climate change is unlikely to be the world’s most important environmental problem of the 21st century. There is no signal in the mortality data to indicate increases in the overall frequencies or severities of extreme weather events, despite large increases in the population at risk.

Dr. Harry Lins managed the USGS Global Change Hydrology Program from 1989 to 1997, and served as Co-Chair of the IPCC Hydrology and Water Resources Working Group: “Surface temperature changes over the past century have been episodic and modest and there has been no net global warming for over a decade now. The case for alarm regarding climate change is grossly overstated.

Dr. Chris De Freitas, Vice President of the Meteorological Society of New Zealand IPCC Contributor: “Government decision-makers should have heard by now that the basis for the longstanding claim that carbon dioxide is a major driver of global climate is being questioned; along with it the hitherto assumed need for costly measures to restrict carbon dioxide emissions. If they have not heard, it is because of the din of global warming hysteria that relies on the logical fallacy of ‘argument from ignorance’ and predictions of computer models.

Dr. Kiminori Itoh, an award-winning PhD environmental physical chemist: “Warming fears are the worst scientific scandal in history…When people come to know what the truth is, they will feel deceived by science and scientists. There are many factors which cause climate change. Considering only greenhouse gases is nonsense and harmful. When people know what the truth is they will feel deceived by science and scientists.

Dr. Gerd-Rainer Weber, Ph.D., Consulting Meteorologist, Essen, Germany, IPCC contributor: “Most of the extremist views about climate change have little or no scientific basis.

Dr. Pat Michaels, IPCC reviewer, research fellow for Research and Economic Development at George Mason University: “The rates of warming, on multiple time scales have now invalidated the suite of IPCC climate models. No, the science is not settled.

Dr Aynsley Kellow, former professor of Social Sciences of the Australian School of Environmental Studies at Griffith University, Referee for Chapter 19 in the IPCC’s fourth assessment report: “I’m not holding my breath for criticism to be taken on board, which underscores a fault in the whole peer review process for the IPCC: there is no chance of a chapter [of the IPCC report] ever being rejected for publication, no matter how flawed it might be.

Dr Robert Balling, professor of geography at Arizona State University, and the former director of its Office of Climatology: “The IPCC notes that ‘No significant acceleration in the rate of sea level rise during the 20th century has been detected’. This did not appear in the IPCC Summary for Policymakers.

Dr Rosa Compagnucci, Climatologist at the Department of Atmospheric and Ocean Sciences, University of Buenos Aires, IPCC author 2001: “Humans have only contributed a few tenths of a degree to warming on Earth. Solar activity is a key driver of climate.

Dr Oliver Frauenfeld, Climate scientist at Texas A&M University, contributing author for the 2007, IPCC Working Group 1: “Much more progress is necessary regarding our current understanding of climate and our abilities to model it.

Dr Eigil Friis-Christensen, geophysicist and Director of Danish National Space Center: “The IPCC refused to consider the sun’s effect on the Earth’s climate as a topic worthy of investigation. The IPCC conceived its task only as investigating potential human causes of climate change.

Dr Kenneth Green, environmental scientist and director at the Fraser Institute in Vancouver, Canada: “We can expect the climate crisis industry to grow increasingly shrill, and increasingly hostile toward anyone who questions their authority.

Dr Mike Hulme, professor of climate change in the School of Environmental Sciences at the University of East Anglia: “Claims such as ‘2,500 of the world’s leading scientists have reached a consensus that human activities are having a significant influence on the climate’ are disingenuous … The actual number of scientists who backed that claim was “only a few dozen.

Dr Steven Japar, atmospheric chemist who was part of the IPCC’s Second (1995) and Third (2001) Assessment Reports, and has authored 83 peer-reviewed publications: “Temperature measurements show that the climate model-predicted mid-troposphere hot zone is non-existent. This is more than sufficient to invalidate global climate models and projections made with them.

Dr Patrick Michaels, director of the Center for the Study of Science at the Cato Institute. Michaels is a past president of the American Association of State Climatologists and was program chair for the Committee on Applied Climatology of the American Meteorological Society. He was a research professor of Environmental Sciences at University of Virginia for 30 years. Michaels was a contributing author and is a reviewer of the United Nations Intergovernmental Panel on Climate Change: “The rates of warming, on multiple time scales have now invalidated the suite of IPCC climate models. No, the science is not settled.

Dr Jan Pretel, director of the Climate Change Department of the Czech Hydrometeorological Institute. For years, until August 2009, he was the top Czech representative in the IPCC: “It’s nonsense to drastically reduce emissions … predicting about the distant future – 100 years can’t be predicted due to uncertainties.

Dr Miklos Zagoni, Hungarian physicist, reviewer of the IPCC 2007 Assessment Report Four: “I am positively convinced that the anthropogenic global warming theory is wrong. New developments in the physics of greenhouse effect and radiative transfer show that the accepted theory leads to largely exaggerated global warming projections.

Dr. Art Raiche, former Chief Research Scientist with Australia’s (CSIRO) who was awarded the Australian Society of Exploration Geophysicists (ASEG) Gold Medal in 2006: “The suppression of scientific evidence that contradicts the causal link between human-generated CO2 and climate has been of great concern to ethical scientists both here in Australia and around the world.

M.Sc. Bill Kininmonth headed Australia’s National Climate Centre at the Bureau of Meteorology from 1986 to 1998. He was Australia’s delegate to the WMO Commission for Climatology, was a member of Australia’s delegations to the Second World Climate Conference (1990) and the subsequent IPCC negotiations: “Climate change is naturally variable and it poses no serious hazards for human kind…… Focusing on man-made global warming is self-delusion on a grand scale.

Dr. David Packham is a former principle research scientist with Australia‟s CSIRO, a senior research fellow in a climate group at Monash University in Australia, and an officer in the Australian Bureau of Meteorology: “Research funding for environmental research in Australia, in my case mercury and wildfires, is almost impossible unless it is part of yet more greenhouse data gathering. There is also an atmosphere of intimidation if one expresses dissenting views or evidence. It is as if one is doing one’s colleagues a great disservice in dissenting and perhaps derailing the gravy train.

Dr. G LeBlanc Smith, retired Principal Research Scientist with Australia‘s CSIRO: “I have yet to see credible proof of carbon dioxide driving climate change, yet alone man-made CO2 driving it. The atmospheric hot-spot is missing and the ice core data refute this. When will we collectively awake from this deceptive delusion?

Dr. John Reid, Atmospheric Physicist who worked with Australia‘s CSIRO‘s (Commonwealth Scientific and Industrial Research Organization) Division of Oceanography: “Global warming is the central tenet of this new belief system in much the same way that the Resurrection is the central tenet of Christianity. Al Gore has taken a role corresponding to that of St Paul in proselytizing the new faith… My skepticism about AGW arises from the fact that as a physicist who has worked in closely related areas, I know how poor the underlying science is. In effect the scientific method has been abandoned in this field.

Ännu fler kritiska forskare

Professor Murry Salby is Chair of Climate Science at Macquarie University. He’s been a visiting professorships at Paris, Stockholm, Jerusalem, and Kyoto, and has spent time at the Bureau of Meteorology in Australia: “I have an involuntary gag reflex whenever someone says the “science is settled. Anyone who thinks the science is settled on this topic is in fantasia.

Prize-wining Geologist Dr. Ian Plimer, Professor of Geology, School of Earth and Environmental Sciences, University of Adelaide and Emeritus Professor of Earth Sciences, University of Melbourne, Australia : “There is new work emerging …. that shows we can have a very close correlation between the temperatures of the Earth and supernova and solar radiation. What if global warming has nothing to do with human activity? What happens if the astronomers are right, and the world is actually entering a cooling period?

Atmospheric Physicist Dr. Garth W. Paltridge, atmospheric physicist, Emeritus Professor and former Director of the Institute of Antarctic and Southern Ocean Studies, University of Tasmania, Australia, was a Chief Research Scientist with the CSIRO Division of Atmospheric Research: “They have been so successful with their message of greenhouse doom that, should one of them prove tomorrow that it is nonsense, the discovery would have to be suppressed for the sake of the overall reputation of science.

NASA Astronaut and Physicist Dr. Walter Cunningham of NASA‟s Apollo 7: “NASA should be at the forefront in the collection of scientific evidence and debunking the current hysteria over human-caused, or Anthropogenic Global Warming (AGW). Unfortunately, it is becoming just another agency caught up in the politics of global warming, or worse, politicized science. Advocacy is replacing objective evaluation of data, while scientific data is being ignored in favor of emotions and politics.

Award-Winning NASA Astronaut/Geologist and Moonwalker Dr. Jack Schmitt who flew on the Apollo 17 mission and formerly of the Norwegian Geological Survey and for the U.S. Geological Survey: “The global warming scare‟ is being used as a political tool to increase government control over American lives, incomes and decision making. It has no place in the Society’s activities.

Nobel Prize Winner for Physics, Dr. Ivar Giaever: “I am a skeptic…Global warming has become a new religion.

Nobel Prize-Winning Stanford University Physicist Dr. Robert B. Laughlin, who won the Nobel Prize for physics in 1998, and was formerly a research scientist at Lawrence Livermore National Laboratory: “You can’t find much actual global warming in present-day weather observations. Climate change is a matter of geologic time, something that the earth routinely does on its own without asking anyone’s permission or explaining itself.

Nobel Prize-winning Economist Dr. Gary S. Becker, University Professor of Economics and Sociology at the University of Chicago: “Future generations would be better off if the present generation, instead of investing the $800 billion in greenhouse gas-reducing technologies, invested the same amount in capital that would be available to future generations.

Atmospheric Scientist Dr. Joanne Simpson, the first woman in the world to receive a PhD in meteorology, formerly of NASA, authored more than 190 studies and has been called among the most preeminent scientists of the last 100 years: “Since I am no longer affiliated with any organization nor receiving any funding, I can speak quite frankly….As a scientist I remain skeptical…The main basis of the claim that man‟s release of greenhouse gases is the cause of the warming is based almost entirely upon climate models. We all know the frailty of models concerning the air-surface system.

NASA Scientist Dr. Leonard Weinstein who worked 35 years at the NASA Langley Research Center and finished his career there as a Senior Research Scientist. Weinstein is presently a Senior Research Fellow at the National Institute of Aerospace: “Any reasonable scientific analysis must conclude the basic theory wrong!!

Geophysicist Dr. Phil Chapman, an astronautical engineer and former NASA astronaut, served as staff physicist at MIT (Massachusetts Institute of Technology): “All those urging action to curb global warming need to take off the blinkers and give some thought to what we should do if we are facing global cooling instead.

Senior NASA Atmospheric Scientist Dr. John S. Theon, the former supervisor of James Hansen, NASA‟s vocal manmade global warming fears promoter, has publicly declared himself a sceptic: “Hansen was never muzzled even though he violated NASA’s official agency position on climate forecasting (i.e., we did not know enough to forecast climate change or mankind’s effect on it) My own belief concerning anthropogenic climate change is that the models do not realistically simulate the climate system because there are many very important sub-grid scale processes that the models either replicate poorly or completely omit.”

Dr. Charles Clough, an atmospheric scientist and Chief of the Atmospheric Effects Team with the Department of the Army at Aberdeen Proving Ground from 1982 until 2006: “It certainly does not follow logically that CO2 emissions drive a warming trend that began prior to widespread fossil fuel use and that has yet to reach the magnitude of the medieval warm period when Vikings colonized Greenland. Nor is a climate catastrophe implied by the presently observed rate of warming. Not only is the debate not over; it is expanding.

Dr Reid Bryson, one of the “Fathers of Meteorology”, University of Wisconsin: “All this argument is the temperature going up or not, it’s absurd. Of course it’s going up. It has gone up since the early 1800s, before the Industrial Revolution, because we’re coming out of the Little Ice Age, not because we’re putting more carbon dioxide into the air. You can go outside and spit and have the same effect as doubling carbon dioxide.”

Dr. Edward J. Wegman, Professor for Computational Statistics at George Mason University, played a prominent role in questioning the statistical validity of Michael Mann’s UN promoted “Hockey Stick” temperature graph: He found that Mann’s “small group of climate scientists were working on their own, largely in isolation, and without the academic scrutiny needed to ferret out false assumptions. I am baffled by the claim that the incorrect method doesn’t matter because the answer is correct anyway.

Renowned hurricane forecaster Dr. William Gray, Emeritus Professor of Atmospheric Science at Colorado State University: “[Gore’s] one of these guys that preaches the end-of-the-world type of things. I think he’s doing a great disservice and he doesn’t know what he’s talking about. Us older guys that were around in the pre-satellite, pre-computer age, we had to deal with the real weather. Most of these people don’t forecast. They don’t live in a real world. They’re living in an imaginary world.

Climate Scientist, Dr David Douglas, University of Rochester: “The observed pattern of warming, comparing surface and atmospheric temperature trends does not show the characteristic fingerprint associated with greenhouse warming. The inescapable conclusion is that the human contribution is not significant and that observed increases in carbon dioxide and other greenhouse gases make only a negligible contribution to climate warming.

Geologist Dr. Brian R. Pratt, Professor of Geology, Sedimentology, University of Saskatchewan, award-winning sedimentologist and paleontologist: “I have reviewed the observational evidence of climate change which leads me to interpret climate fluctuations and weather patterns as natural phenomena not caused by anthropogenic activities. I am very concerned that Earth’s physical, chemical and biological processes are being widely misunderstood by the public, by politicians and even by many scientists. Consequently, stopping global warming has been adopted as a mission by people with the power to cause severe economic harm and divert efforts away from more critical measures involving conservation, population growth, poverty and so forth.

Dr. Jeffrey P. Schaffer, Professor at the Department of Science & Mathematics at Napa Valley College in California: “Environmental organizations such as the Sierra Club create imaginary crises. Having been on the board of one organization and observing others, I can vouch for this. A perceived crisis really boosts your membership! For example, here is a global-warming quote by Stanford University climatologist Stephen Schneider: ‘We need to get some broad-based support to capture the public’s imagination. That of course, entails getting loads of media coverage. So we have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements, and make little mention of any doubts we might have.'”

Och ännu fler kritiska forskare

Dr. Freeman J. Dyson, Emeritus Professor of Physics, Institute for Advanced Studies, Princeton, N.J.

Dr. Don J. Easterbrook, Emeritus Professor of Geology, Western Washington University

Dr. Lance Endersbee, Emeritus Professor, former dean of Engineering and Pro-Vice Chancellor of Monasy University, Australia

Dr. Christopher Essex, Professor of Applied Mathematics and Associate Director of the Program in Theoretical Physics, University of Western Ontario

Dr. David Evans, mathematician, carbon accountant, computer and electrical engineer and head of ‘Science Speak,’ Australia

Dr. William Evans, editor, American Midland Naturalist; Dept. of Biological Sciences, University of Notre Dame

Stewart Franks, Professor, Hydroclimatologist, University of Newcastle, Australia

Dr. R. W. Gauldie, Research Professor, Hawai’i Institute of Geophysics and Planetology, School of Ocean Earth Sciences and Technology, University of Hawaii at Manoa

Dr. Lee C. Gerhard, Senior Scientist Emeritus, University of Kansas; former director and state geologist, Kansas Geological Survey

Dr. Gerhard Gerlich, Professor for Mathematical and Theoretical Physics, Institut für Mathematische Physik der TU Braunschweig, Germany

Dr. Fred Goldberg, Adjunct Professor, Royal Institute of Technology, Mechanical Engineering, Stockholm, Sweden

Dr. Howard Hayden, Emeritus Professor of Physics, University of Connecticut

Dr. Craig D. Idso, Chairman, Center for the Study of Carbon Dioxide and Global Change, Arizona.

Dr Nils-Axel Morner, Emeritus Professor of Paleogeophysics & Geodynamics, Stockholm University, Sweden.

Dr. Sherwood B. Idso, President, Center for the Study of Carbon Dioxide and Global Change, AZ, USA

Dr. Andrei Illarionov, Senior Fellow, Center for Global Liberty and Prosperity; founder and director of the Institute of Economic Analysis

Dr. Zbigniew Jaworowski, physicist, Chairman – Scientific Council of Central Laboratory for Radiological Protection, Warsaw, Poland

Dr. Jon Jenkins, MD, computer modelling – virology, NSW, Australia

Dr. Wibjorn Karlén, Emeritus Professor, Dept. of Physical Geography and Quaternary Geology, Stockholm University, Sweden

Dr. Olavi Kärner, Research Associate, Dept. of Atmospheric Physics, Institute of Astrophysics and Atmospheric Physics, Toravere, Estonia

Dr. Joel M. Kauffman, Emeritus Professor of Chemistry, University of the Sciences in Philadelphia

Dr. David Kear, FRSNZ, CMG, geologist, former Director-General of NZ Dept. of Scientific & Industrial Research, New Zealand

Dr. R.W.J. Kouffeld, Emeritus Professor, Energy Conversion, Delft University of Technology, The Netherlands

Dr. Salomon Kroonenberg, Professor, Dept. of Geotechnology, Delft University of Technology, The Netherlands

The Rt. Hon. Lord Lawson of Blaby, economist; Chairman of the Central Europe Trust; former Chancellor of the Exchequer, U.K.

Dr. Douglas Leahey, meteorologist and air-quality consultant, Calgary

Dr. David R. Legates, Director, Center for Climatic Research, University of Delaware

Dr. Marcel Leroux, Professor Emeritus of Climatology, University of Lyon, France; former director of Laboratory of Climatology, Risks and Environment, CNRS

Dr. Bryan Leyland, International Climate Science Coalition, consultant and power engineer, Auckland, New Zealand

Dr. William Lindqvist, independent consulting geologist, Calif.

Dr. A.J. Tom van Loon, Professor of Geology.

Dr. Adam Mickiewicz, University, Poznan, Poland; former President of the European Association of Science Editors.

Dr. Anthony R. Lupo, Associate Professor of Atmospheric Science, Dept. of Soil, Environmental, and Atmospheric Science, University of Missouri-Columbia

Dr. Richard Mackey, Statistician, Australia

Dr. Horst Malberg, Professor for Meteorology and Climatology, Institut für Meteorologie, Berlin, Germany

Dr. David Deming, Geophysics, Associate Professor, College of Arts and Sciences, University of Oklahoma

Dr. John Maunder, Climatologist, former President of the Commission for Climatology of the World Meteorological Organization (89-97), New Zealand

Dr. Alister McFarquhar, international economy, Downing College, Cambridge, U.K.

Dr. Owen McShane, economist, head of the International Climate Science Coalition; Director, Centre for Resource Management Studies, New Zealand

Dr. Fred Michel, Director, Institute of Environmental Sciences and Associate Professor of Earth Sciences, Carleton University

Dr. Frank Milne, Professor, Dept. of Economics, Queen’s University

Dr. Asmunn Moene, former head of the Forecasting Centre, Meteorological Institute, Norway

Dr. Alan Moran, Energy Economist, Director of the IPA’s Deregulation Unit, Australia

Dr. Lubos Motl, Physicist, former Harvard string theorist, Charles University, Prague, Czech Republic

Dr. John Nicol, Professor Emeritus of Physics, James Cook University, Australia

David Nowell, M.Sc., Fellow of the Royal Meteorological Society, former chairman of the NATO Meteorological Group, Ottawa

Dr. James J. O’Brien, Professor Emeritus, Meteorology and Oceanography, Florida State University

Dr. Cliff Ollier, Professor Emeritus (Geology), Research Fellow, University of Western Australia

Dr. R. Timothy Patterson, Professor, Dept. of Earth Sciences (paleoclimatology), Carleton University

Dr. Al Pekarek, Associate Professor of Geology, Earth and Atmospheric Sciences Dept., St. Cloud State University, Minnesota

Dr. Harry N.A. Priem, Emeritus Professor of Planetary Geology and Isotope Geophysics, Utrecht University; former director of the Netherlands Institute for Isotope Geosciences

Dr. Alex Robson, Economics, Australian National University Colonel F.P.M. Rombouts, Branch Chief – Safety, Quality and Environment, Royal Netherland Air Force

Dr. R.G. Roper, Professor Emeritus of Atmospheric Sciences, School of Earth and Atmospheric Sciences, Georgia Institute of Technology

Dr. Arthur Rorsch, Emeritus Professor, Molecular Genetics, Leiden University, The Netherlands

Rob Scagel, M.Sc., forest microclimate specialist, principal consultant, Pacific Phytometric Consultants, B.C.

Dr. Gary D. Sharp, Center for Climate/Ocean Resources Study, Salinas, CA

Dr. L. Graham Smith, Associate Professor, Dept. of Geography, University of Western Ontario

Dr. Hendrik Tennekes, former director of research, Royal Netherlands Meteorological Institute

Dr. Dick Thoenes, Emeritus Professor of Chemical Engineering, Eindhoven University of Technology, The Netherlands

Dr. Gerrit J. van der Lingen, geologist and paleoclimatologist, climate change consultant, Geoscience Research and Investigations, New Zealand

Dr. Len Walker, Power Engineering, Australia

Dr. Stephan Wilksch, Professor for Innovation and Technology Management, Production Management and Logistics, University of Technolgy and Economics Berlin, Germany

Dr. Boris Winterhalter, senior marine researcher (retired), Geological Survey of Finland, former professor in marine geology, University of Helsinki, Finland

Dr. Raphael Wust, Lecturer, Marine Geology/Sedimentology, James Cook University, Australia

Dr. A. Zichichi, President of the World Federation of Scientists, Geneva, Switzerland; Emeritus Professor of Advanced Physics, University of Bologna, Italy

Dr. Nir Shaviv, professor at the Racah Institute of Physics of the Hebrew University of Jerusalem, of which he is chairman.

… och många fler: https://www.epw.senate.gov/public/index.cfm/press-releases-all?ID=10fe77b0-802a-23ad-4df1-fc38ed4f85e3

8. Bör vi sluta använda fossila bränslen oavsett?

create-a-better-world-for-nothing

En riktigt rolig bild, som kan tyckas förmedla en riktigt klok tanke.  Men den bygger förstås på det högst tveksamma antagandet att en omställning från fossila bränslen till “grön” energi varken för med sig några kostnader eller risker, utan bara en rad fördelar, som vi inte kan få på annat sätt.

Mycket talar för att det är tvärtom, att det verkliga hotet inte kommer från klimatet, utan från klimatagendan.

Om klimathotet bara bygger på datamanipulation och forskningsfusk står vi i själva verket inför ett gigantiskt slöseri med resurser till ingen nytta, istället för att lösa världens riktiga problem, och att den enda energiform som faktiskt visat sig kunna skapa “en bättre värld” med välstånd, hälsa, friska barn, rent vatten och oberoende “etc etc” avvecklas helt i onödan, utan realistiska alternativ.

Men om man nu ändå är osäker på vad som är sant frestas man kanske att tycka att det trots allt är klokast att vidta åtgärder “för säkerhets skull”? Det är som att teckna en försäkring mot risken för att det trots allt visar sig att en klimatkatastrof är på väg, oavsett om den är orsakad av oss eller inte? En försäkring som gott kan få kosta en del, eftersom “vi bara har en jord”.

Sanningen är dock att de åtgärder som världens länder kommit överens om hittills kommer att vara helt betydelselösa, och inte påverka den globala medeltemperaturen mer än ytterst marginellt. Det hyllade Parisavtalet beräknas bara medföra att 0,05°C uppvärmning förhindras, givet att alla länder håller avtalet. Skulle det förlängas ända till 2100 handlar det om 0,17°C:

Impact of Paris

Givet den officiella bilden av koldioxidens betydelse för klimatet skulle i princip all användning av fossila bränslen behöva avbrytas omgående. I själva verket är det mycket tveksamt vilken effekt det skulle ha på klimatet, men det skulle med största säkerhet leda till en mänsklig katastrof och bli slutet för den positiva utveckling även fattiga länder har börjat se de senaste 50 åren.

Jag har respekt för försiktighetsprincipen – jag har självklart försäkrat min lägenhet, min vespa och till och med min sons dvärghamster. Men ingen kan försäkra sig mot alla risker över noll, utan vi tar givetvis hänsyn till helhetsbilden och uppskattar både risker och kostnader med olika alternativ. Ingen skulle köpa en bilförsäkring som kostar mer än själva bilen och som bara betalar ut en bråkdel om bilen brinner upp, och bara om den gör det på en söndag.

Man ska förstås inte ruinera sig på försäkringar, särskilt inte om de inte betalar ut ens en bråkdel av värdet samtidigt som självrisken är mångdubbelt högre. Då finns det bättre saker att investera i.

Klimatöverenskommelsen handlar om många hundra miljarder dollar per år, som istället kunde satsas på att lösa verkliga och akuta problem: fattigdom, tillgång till rent vatten, hälsovård, elektrifiering, bostäder, kommunikationer, utbildning, industrialisering osv – inte minst miljöproblem.

Men den som använder försäkringsargumentet får vara beredd på att det kommer att krävas enormt mycket större uppoffringar än Parisavtalet om koldioxidhalten ska kunna sänkas till nivåerna före 1950, och samtidigt ta risken att det antingen inte ger någon effekt, eller ger effekt och vi verkligen får tillbaka det förindustriella klimatet – som ju inte direkt var idealiskt utan tvärtom bistert.

Det finns faktiskt en inte helt försumbar risk att det blir kallare oavsett vad vi gör. Även om nästa stora istid lär dröja, så talar de naturliga klimatcyklerna för att vi kan stå inför en ny “liten istid”, och ett stort vulkanutbrott kan när som helst orsaka flera år av kyla och minskad solinstrålning. Det är ingen tvekan om att ett kallare klimat för med sig minst lika stora risker som en uppvärmning – i själva verket dör 20 gånger fler människor av köld än av värmeböljor. Sol-, vatten- och vindkraft är knappast lämpliga energisystem för att möta den utmaningen, och biobränslen kommer vi inte heller att vilja – och kunna – odla om det blir svältkatastrofer till följd av missväxt och skenande livsmedelspriser på grund av ett kallare och torrare klimat – och dessutom en lägre koldioxidhalt som ger minskade skördar på en allt mindre areal.

Varken Sverige eller världen i övrigt har idag någon beredskap alls för ett sådant scenario.

Vi borde använda resurserna till att säkra världens samhällen mot alla typer av tänkbara klimatkatastrofer, oavsett vad de beror på. Och då är fossila bränslen det överlägset bästa alternativet, vare sig det blir varmare eller kallare eller om vädret bara fortsätter att variera som det gjort historiskt.

Fossila bränslen är, för överskådlig tid, helt överlägsna när det gäller att göra samhällen säkra för väder- och klimatutmaningar, vare sig det handlar om stormar och översvämningar eller torka och skogsbränder.

Jag tror att de flesta har en viss aning om detta, men ändå ser fossila bränslen som ett “nödvändigt ont” som vi bör bli oberoende av så fort som möjligt. Det beror givetvis till stor del på att man utgår ifrån att koldioxid är på väg att orsaka en global katastrof. Men även de som insett att världen inte kommer att gå under “inom 10 år” förstår att klimatvetenskapen är osäker. Även jag är övertygad om att växthusgaser har en viss påverkan på klimatet, även om jag tror att mer koldioxid och värme överlag mest är positivt.

Men jag misstänker att det är få av alla som menar att vi måste bort från fossila bränslen illa kvickt som noggrant har tänkt igenom för- och nackdelarna med olika energikällor. Det finns en stark tendens att enbart fokusera på de fossila bränslenas nackdelar, och enbart fördelarna med så kallade “förnybara” energikällor som sol- och vindkraft och biobränslen.

Min uppfattning är att fossila bränslen inte är ett nödvändigt ont, utan det överlägset bästa, och att ett försök att genomföra en snabb omställning kommer att medföra stora negativa konsekvenser för många människor – fattigdom, ohälsa, svält och död och… klimatkatastrofer.

Ingen behöver förvånas över att Haiti drabbas mycket hårdare av orkaner och jordbävningar än grannen Dominikanska republiken:

Haiti

Billig och tillförlitlig energi – läs: fossila bränslen – är liktydigt med bland annat rent vatten, värme när det är kallt, svalka när det är varmt, hus som skyddar mot vädrets makter, belysning, elektrisk spis, kylskåp, tvättmaskin, transporter, kommunikation, transporter, media, modern sjukvård, livsmedelsförsörjning och, inte minst, bekvämare, intressantare och längre liv. Dessutom används olja och naturgas till mycket mer nyttigheter än energi – till exempel kläder, mediciner, gödning och plaster. 

Fossila bränslen har skapat välstånd, och med välstånd följer också intresse och resurser för att vårda naturen, ta hänsyn till miljön och lösa miljöproblem. Det finns en stor risk att de uppblåsta förväntningarna på att sol-, vind- och bioenergi ska kunna ta över den rollen inte besannas.

I takt med att människans utsläpp av koldioxid från förbränning av fossila bränslen ökat har alla parametrar för välstånd och livskvalitet också ökat:

Bättre liv ny

Befolkningsökningen, som under 1900-talet beskrevs som ett hot om en “befolkningsexplosion”, har planat ut när människor får det bättre, trots att barnadödligheten minskat och människor lever allt längre:

Världens befolkning

Födelsetalen sjunker i hela världen i takt med att välståndet ökar i länder och regioner:

What’s Behind West and Central Africa’s Youthful ...Det har blivit uppenbart att fattigdom inte beror på överbefolkning, utan att överbefolkning är en följd av fattigdom. I takt med att jordens befolkning fått det bättre tack vare modern teknologi driven av fossila bränslen har också befolkningsökningen avstannat.

Men fortfarande saknar över en miljard människor tillgång till elektricitet:

VärldenIdag dominerar vedeldning i många fattiga länder med sjukdom och död som följd:
Vedeldning inomhus

Vedeldning leder till också till kalhuggning som till slut orsakar ekologiska katastrofer. Jämför exempelvis växtligheten i Haiti med Dominikanska republiken:

Haiti vs Dominikanska republiken

Vedeldning är också en viktig orsak till att glaciärer smälter i Himalaya – sotet gör att mer energi absorberas av snö och is.

Tyskland leder utvecklingen mot “grön” energi i världen. Men eftersom man samtidigt har stängt sin (koldioxidfria) kärnkraft har man varit tvungen att kraftigt bygga ut sina kolkraftverk. Varför? Därför att energin från sol och vind är otillförlitlig och inte kan lagras. Vissa dagar kan de bidra med upp till 30 % av el-behovet, men oftast mycket mindre och ibland inget alls:

The german Experiment

För att säkerställa konstant tillförsel av elektricitet krävs back-up, som kan sättas in när det behövs.

Tysklands “Energiewende” har medfört skyhöga elpriser och ett annat nytt begrepp: energifattigdom. 

Är sol- och vindkraft lösningen för Haiti, som redan är fattigt? Knappast. De behöver infrastruktur, transporter, industrier, sjukhus, kommunikationer, moderna byggnader som står emot naturens krafter. Det kräver stora mängder tillförlitlig energi. Och även sol- och vindkraft behöver energi från fossila bränslen, dels för att produceras och transporteras, men också för att tjäna som back-up (om man inte väljer kärnkraft istället). Solen lyser inte alltid i Haiti heller, särskilt inte när orkanerna drar fram över ön, då vindkraftverken också måste stå stilla. I tropikerna drar dessutom regnmolnen oftast in dagligen. Sol- och vindkraft är också produkter av högteknologi, som i sig förutsätter samhällen med hög energiförbrukning, som dessutom stor del inte kan tillgodoses med sol- och vindkraft, till exempel transporter. Rikare länder kan visserligen skänka tekniken till fattigare, men det skapar ett beroende och till och med ett hinder för den inhemska utvecklingen. Och frågan är hur klokt det skulle vara av ett land som Nigeria, som har enorma koltillgångar, att börja odla/importera biobränslen istället för mat eller i djungelområden.

Det är med andra ord riskabelt, sannolikt onödigt och i någon mening neokolonialt att tvinga på utvecklingsländer dessa energisystem.

Sen är frågan hur miljövänligt det är med sol- och vindkraft. All teknik har nackdelar, men man kan inte bedöma en teknik enbart utifrån dess avigsidor. De flesta glömmer helt bort att väga in allt positivt som användningen av fossila bränslen ger oss. Sällan uppmärksammas heller det uppenbara att många av de problem som fanns på 1970-talet är lösta idag. Smogen hänger inte längre tung över våra städer, kolkraftverk kan renas och många farliga ämnen i avgaser elimineras. Allt är inte perfekt, men utvecklingen de senaste 50 åren borde vara uppmuntrande.

Hur ofta hör vi talas om nackdelarna med s.k. förnyelsebara energikällor, som naturligtvis varken är förnybara eller helt ”gröna” eftersom de kräver naturresurser, industriprocesser och transporter – och måste underhållas, repareras och skrotas?

Miljörörelsen ömmar för djur och natur, men bryr sig inte om de människor som får cancer av att arbeta med brytningen av det Neodymium som den “gröna” energin behöver (satellitbild):
Gruva

Men de tiger faktiskt också om de miljontals fåglar som dödas av vindkraftverk:

Fåglar

Än så länge kan inte de “gröna” energikällorna konkurrera med fossila bränslen – bortsett från kärnkraften. Det är inte många som har råd med en Tesla idag, och övergången till koldioxidfri energi har hittills lett till kraftigt höjda elpriser – vilket givetvis drabbar de fattigaste hårdast.

Det är inte genom att motarbeta användningen av billiga, pålitliga, lättillgängliga och mångsidiga fossila bränslen som vi bäst bidrar till välstånd och klimatsäkerhet i världen. De mångmiljardbelopp som nu läggs varje år på en sannolikt helt onödig omställning av energisystemen borde mycket hellre användas till att ge människor tillgång till den livskvalitet, säkerhet och välstånd som ett industrialiserat samhälle med moderna bostäder och effektiva kommunikationer kan erbjuda.

Den billiga, pålitliga och mångsidiga energin från fossila bränslen har gjort det möjligt för oss att bygga samhällen som är betydligt säkrare för väder- och klimatkatastrofer. Statistiken för “klimatrelaterade dödsfall” har sjunkit med 97% sedan 1900-talets början.

Klimatrelaterade dödsfall

Oavsett om man tror att de fossila bränslena orsakar klimatproblem, vilket är tveksamt, så har de definitivt bidragit till att göra människan tryggare när köldknäppar, stormar, torrperioder, översvämningar och skogsbränder härjar.

Naturen ger oss inte ett säkert klimat som vi gör farligt, utan ett farligt klimat som vi gör säkert. Hotet från klimatet är inte ett problem som orsakats av fossila bränslen, utan ett problem som fossila bränslen i stort sett har löst.

De fossila bränslena är inte heller på väg att ta slut. Tack vare mänsklig uppfinningsrikedom och ny teknik ökar reserverna snabbare än konsumtionen (enligt Alex Epstein på Center for Industrial Studies):
reserver

I samband med oljekrisen i början av 1970-talet började man varna för att de fossila bränslena skulle ta slut, och att vi därför behövde hitta förnyelsebara energikällor. Man talade om att vi skulle nå ”peak-oil”, dvs den maximala oljeproduktionen redan före år 2000, och därefter skulle tillgången på olja börja minska.

Men det har visat sig bygga på ett missförstånd av hur den mänskliga uppfinningsrikedomen fungerar, och vad en ”naturresurs” är. “Naturresurser” är inte något som finns i en begränsad mängd, utan något som vi människor skapar. Det är inte en given “kaka” som allt fler människor med allt större behov ska dela på, utan tvärtom en kaka som hittills har vuxit snabbare än både antalet människor och vår allt större efterfrågan. Man kan säga att den enda egentliga naturresursen är den mänskliga uppfinningsrikedomen.

Tvärtemot vad alla trodde har därför tillgångarna på fossila bränslen ökat betydligt mer än konsumtionen. Man hittar nya fyndigheter, och kommer åt nya fyndigheter med ny teknik. Nu kända reserver av fossila bränslen räcker i flera hundra år framåt. Det finns fortfarande stora mängder kol, och enbart Iraks oljereserver beräknas räcka i mer än 300 år. “Med en produktion på tre miljoner fat olja per dag skulle det räcka i mer än 300 år. Dessutom har Irak enorma resurser av naturgas.” (SvD 2002-10-06)

Men innan dess är det inte omöjligt att ny teknik gjort ännu mer fossila reserver tillgängliga, och mer än sannolikt att vi hittat andra lika billiga, effektiva och pålitliga energikällor.

Faktum är att det också nybildas olja och naturgas, inte bara från organiskt material, utan även från det kol och väte som funnits i jordens mantel sedan jorden blev till. Det handlar om mycket större djup än för den kol, olja och naturgas som härrör från förhistoriska alger och andra växter, och i dagsläget är denna olja därför dyrare att utvinna. Men fördelarna med dessa bränslen kommer förstås att överväga tills ännu bättre och billigare energiformer konkurrerar ut dem.

Den teknologi som på senare år verkligen revolutionerat tillgången på fossil energi är s k Hydraulic Fracturing, populärt kallat Fracking som innebär att man kan utvinna olja och naturgas ur skiffer. Tekniken har faktiskt funnits sedan 1947, men har utsatts för mycket osaklig kritik när den börjat sprida sig numera – allt ifrån att den skulle leda till att vattnet i kranarna blir brandfarlig till att de kemikalier man använder skulle förorena grundvattnet – den påstås till och med att den skulle kunna orsaka jordbävningar. Filmregissören Josh Fox gjorde den kritiska filmen Gasland 2010, som dock avslöjades som grovt lögnaktig av Phelim McAleer och Ann McElhinney i den kick-starterfinansierade dokumentären Frack Nation året därpå.

Fossila bränslen består i huvudsak av kol och väte i en stark bindning, som bildats genom fotosyntes i växter och vissa mikroorganismer, som under hundratals miljoner år lagrats i sediment. Fossila bränslen är alltså ursprungligen solenergi som omvandlats till kolväten. En biprodukt av fotosyntesen som är särskilt intressant för människor och djur är naturligtvis syre, men denna “avgas” från växterna har istället lagrats i atmosfären.

Vid förbränning reagerar kolet och vätet med syre och bildar främst vatten och koldioxid – eller kolmonoxid vid ofullständig förbränning på grund av låg syrehalt – och den energi som bundit samman kol och väte frigörs explosivt som värme.

Tyvärr innehöll de gamla växterna också en del andra ämnen också, som svavel och kväve, som när de reagerar med syre bildar svaveldioxid, kväveoxid (som i sin tur bidrar till bildandet av marknära ozon), samt sot och tungmetaller, som har skadliga effekter på människor och miljö.

Men avgaserna från förbränning av fossila bränslen har blivit allt renare med åren tack vare ny teknik, men också beroende på att vi mer och mer övergått till att elda med naturgas (till exempel metan), som inte innehåller tungmetaller och mycket små mängder kväve och svavelväte.

I sin renaste form skulle fossila bränslen, dvs rena kolväten, vid fullständig förbränning enbart producera vatten och koldioxid (förutom värme), dvs ämnen som inte bara är helt ofarliga utan livsviktiga för livet på jorden.

Koldioxid och vatten – det är också de enda restprodukterna som uppstår när man eldar plaster med enbart långa kolvätekedjor, till exempel i PET-flaskor och plastkassar som är tillverkade av naturgas.

När koldioxid beskrivs som en luftförorening kan det vara värt att påminna sig om att denna gas har samma betydelse för växtlivet som syre har för alla djur som andas. Det är en fantastisk symbios som håller oss vid liv, där växter producerar det syre vi behöver, och vi producerar den koldioxid de behöver.

Och vi får naturligtvis inte bara syre från växterna, utan all vår mat, eftersom de utgör basen i hela näringskedjan. Genom fotosyntesen får vi också kolhydrater, och växten suger upp mineraler från jorden och producerar vitaminer och andra näringsämnen som vi och alla djur behöver.

Koldioxidhalten har varit betydligt högre på jorden under livets tidiga utveckling än den är idag. När de första primaterna utvecklades för mellan 55 och 85 miljoner år sedan var koldioxidhalten i atmosfären 3-5 gånger så hög som idag. Sedan dess har mer och mer kol bundits i kolsänkor, bland annat i form av kol, olja och gas. Faktum är att koldioxidhalten under lång tid varit farligt låg. Under 200 ppm får växter svårt att överleva, och de växer allt bättre ju högre halten är. I moderna växthus tillsätter man därför koldioxid mångdubbelt halten i atmosfären.

Den verkliga “växthuseffekten” är att jorden har börjat grönska igen. Jorden har blivit grönare de senaste 30 åren, särskilt i extremt torra områden som västra Australien och Sahelbältet söder om Sahara:

Världen grönskar

Högre koldioxidhalt innebär inte bara att växterna får rikligare tillgång till denna livsnödvändiga och tillväxtbefrämjande gas, utan också att de behöver färre porer (stomata) i bladen för att fånga in den. Det betyder i sin tur att växten förlorar mindre vatten, och kan överleva i ett varmare och torrare klimat, blir motståndskraftigare mot gifter och kan frodas i näringsfattigare jordar.

Med stigande koldioxidhalt ökar förstås jordbrukets avkastning, så att miljontals fler människor kan äta sig mätta och färre behöver svälta och dö av näringsbrist. Även i det torra Sahelbältet. Koldioxid räddar liv.
Världens jordbruksproduktion

Detta beror inte enbart på koldioxidhalten, utan också på effektivare odlingsmetoder, som dock i sin tur på olika sätt är beroende av fossila bränslen.

Att koldioxid har en avgörande betydelse för växters tillväxt och tålighet kan man visa i enkla experiment:
Koldioxidgödning Ris
Koldioxidgödning Tall

Det här vet alla som ägnar sig åt kommersiell växthusodling och pumpar in extra koldioxid, flera gånger högre halter än i atmosfären, för att det ska växa bättre.

Effekten av ökad koldioxidhalt ute i naturen ger dock inte självklart exakt samma resultat som i växthus. Växter behöver mer än bara koldioxid för att växa bra, och med enbart ökad koldioxidhalt riskerar förstås näringsvärdet bli sämre.

Tidskriften Forskning och Framsteg hade 2012 en artikel (Ökad växthuseffekt ger sämre grödor) som ifrågasatte välsignelserna av en ökad koldioxidhalt i atmosfären baserat på studier som talade för att mer koldioxid bland annat kan leda till ett lägre innehåll av exempelvis protein, järn, zink och selen. Man pekar också på andra potentiellt negativa effekter, som att ett minskat vattenupptag av växterna kan leda till ökad avrinning och urlakning av jordar.

Det stämmer säkert – under vissa förutsättningar. Och letar man tillräckligt noga kan man hitta negativa aspekter på allt. Om det plötsligt börjar växa extremt bra får vi naturligtvis problem med ogräs och överbeväxning där vi inte önskar det, till exempel.

Men det negativa måste givetvis vägas mot det positiva, och alla negativa effekter är inte av en sådan art att de är omöjliga att hantera eller minimera. För att jordbruket ska kunna dra optimal nytta av en ökad koldioxidhalt i atmosfären krävs förmodligen, under vissa omständigheter, en del uppfinningsrikedom.

Plantor som växter mer och snabbare tar naturligtvis upp mer koldioxid ur atmosfären, men det betyder inte att de blir mer kolhydratrika. De tar givetvis upp den koldioxid de behöver, och växer bättre bland annat för att färre och mindre stomata gör att de förlorar mindre vatten.

Koldioxid gör växter mer tåliga, vilket betyder att det inte bara växer mer och snabbare utan att växtligheten också breder ut sig. Och om nu ökenspridning och skogsskövling är ett problem, så är ju återbeväxning något positivt. Öknar krymper och nya områden kan odlas upp, där näring som legat outnyttjad kan komma mänskligheten till nytta.

Det avgörande i den här frågan är dock inget av detta, utan om man ser en ökad koldioxidhalt i atmosfären som ett klimathot eller inte. Gör man det förbleknar givetvis allt som kan vara positivt med ökad växtlighet, och det framstår sannolikt som viktigt att betona allt negativt, så att inte människor börjar få för sig att vi kan fortsätta förbränna fossila bränslen som förut.

Tyvärr riskerar klimatalarmismen även att ta både resurser och fokus från andra miljöproblem, som dessutom på grund av koldioxidhypotesen riskerar att förklaras felaktigt, eftersom alla miljöproblem faktiskt inte beror på global uppvärmning. Den erfarne ekologen Jim Steele ger flera exempel på det i det här intressanta föredraget: Del 1, del 2, del 3 och del 4.

Klimatfrågan är också allvarlig för att den handlar om forskningens integritet och tilltron till vetenskap, medier och politiker. Rent etiskt har vi kanske att göra med ett formidabelt bedrägeri, som både riskerar att leda till stora politiska misstag och har skapat ett obehagligt tankeförtryck. Politiseringen och korruptionen av forskarsamhället riskerar att underminera den vetenskapliga metod som den västerländska civilisationen är byggd på.

En annan mycket viktig dimension, som jag ännu inte fördjupat mig tillräckligt i, är den som rör överstatlig makt och kontroll. I de allra rikaste kretsarna i världen vill man gärna se bildandet av en världsregering som styr över en global marknad, och ser ett globalt katastrofhot en användbar hävstång för att uppnå detta. Oljefamiljen Rockefeller har finansierat miljöorganisationer med detta syfte ända sedan 1970-talet. Det kan låta vackert med en världsregering, men om man tycker att EU har ett demokratiskt underskott så lär det bara vara en västanfläkt i jämförelse.

Sist, men inte minst, har klimathotet orsakat en utbredd oro, där barn världen över känner ångest över att vi håller på att förgöra livet på jorden. Vi tar ifrån barn och ungdomar deras framtidstro. Sannolikt helt i onödan.

9. Vem tjänar på klimathotet

”Follow the money” brukar man säga, och många undrar just vem som kan tjäna pengar på att propagera för en hotande katastrof. Det är väl ändå bara kostsamt? Javisst, för skattebetalarna, men inte för klimatforskare, politiker, medier och miljöorganisationer. Eller globala storföretag. Inte ens för oljebolagen, som överraskande nog också har ett finger med i spelet.

Många tjänar pengar på klimathotet. Al Gore har blivit multimiljonär, nobelpristagare och Oscarsvinnare, men bakom klimathotet finns även ideologiska motiv.

Jag har egentligen fokuserat på själva klimatvetenskapen, men för många blir den avgörande stötestenen till sist ändå: “Men varför skulle de ljuga om en sån sak?” Och därför har jag även försökt svara på den frågan.

Allt talar för att katastroflarmen är dramatiskt överdrivna, och att människan bara marginellt påverkar klimatet. Men varför skulle forskare, institutioner, medier och miljöorganisationer lura hela världen att vi står inför en katastrof som kräver en fundamental omställning av hela samhället.

Är det verkligen möjligt att tänka sig att klimathotet bara är en konspiration? Med så många människor inblandade…? Någon borde ha trätt fram och avslöjat den? Hmm… Eller är det de som kallas “klimatförnekare”, blir karaktärsmördade och förlorar sina forskningspengar?

The real consensus nyOrdet ”konspirationsteori” för tankarna till medveten manipulation, och det tror jag faktiskt förekommer. Men det betyder inte att det började så, eller att alla som ”tror” på klimathotet är med i en hemlig klubb. De flesta är inte medvetna konspiratörer, utan följer bara med på tåget (“the gravy-train” som det så träffande heter på engelska) och gör karriär på ett populärt område. De flesta är sannolikt övertygade om att de gör något gott och rätt. Om man okritiskt utgår från att de data som statliga myndigheter som amerikanska NOAA och NASA presenterar verkar det ju stämma.

Men det verkar också ha uppstått ett obehagligt grupptryck i forskarvärlden, där minsta ansats till skeptiska frågor eller invändningar leder till sneda blickar, utmobbning och förlorade karriärmöjligheter. Det behövs inte så många sådana exempel för att andra ska akta sig. Inte undra på att nästan alla skeptiker är pensionerade.

Från början var global uppvärmning både seriös och rimlig som vetenskaplig hypotes. Men den blev snart en ”omhuldad” teori, som fick statligt stöd och gav medvind åt miljöorganisationer och en viss politisk agenda – inte bara miljöpartiernas utan också vänsterns, globalisternas och till slut alla partier som vill bli tagna på allvar. Klimatfrågan lät sig transponeras till en etisk fråga om ansvar för våra barnbarn liksom till en fråga om global rättvisa. Den passade också som hand i handske för statens inneboende intresse att reglera, kontrollera och beskatta.

När det började höjas röster som talade emot hypotesen om global uppvärmning hade redan en hel generation forskare byggt sina karriärer, sin forskningsfinansiering och sitt livsuppehälle på den, och istället för att börja betvivla började man justera den och modifiera den. Om inte atmosfären blev varmare, så kanske värmen hade sugits upp av havsdjupen, och så vidare.

För “riktiga” forskare är det, till en viss gräns, en legitim process att försöka ”rädda” sin hypotes, men till slut måste man vara beredd att överge den. Om det ständigt kommer vissa grunddata som bekräftar teorin (temperaturkurvor från NASA-GISS, till exempel) kan dock modifieringarna kännas motiverade hur länge som helst. De mest krystade förklaringar till fenomen som skulle kunna förklaras på annat sätt kan kännas legitima. Och när det gäller klimathotet läggs ingen kraft alls på det som ska vara vetenskapens adelsmärke, att försöka falsifiera hypoteser. De som ifrågasätter den ”omhuldade teorin” blir brännmärkta som ”förnekare”.

I takt med att forskning blivit alltmer beroende av statliga pengar är det inte alltför långsökt att tänka sig att forskningen alltmer anpassat sig till politiken. Redan president Eisenhower varnade för det i sitt avskedstal 1961 (min fetstil):

“Today, the solitary inventor, tinkering in his shop, has been overshadowed by task forces of scientists in labaratories and testing fields. In the same fashion, the free university, historically the fountainhead of free ideas and scientific discovery, has experienced a revolution in the conduct of research. Partly because of the huge costs involved, a government contract becomes virtually a substitute for intellectual curiosity. For every old blackboard there are now hundreds of new electronic computers.”

Fritt översatt: statliga forskningspengar blir ett substitut för intellektuell nyfikenhet.

Konspiration ny

När politiker får ett avgörande inflytande över forskningen kommer den också att inriktas på områden som har politisk betydelse. Det frestar forskare att dramatisera allvaret och överdriva betydelsen av sin forskning:

“The problem is, only sensational exaggeration makes the kind of story that will get politicians’ — and readers’ — attention. So, yes, climate scientists might exaggerate, but in today’s world, this is the only way to assure any political action and thus more federal financing to reduce the scientific uncertainty.” Monika Kopacz, atmosfärforskare.

“That, of course, entails getting loads of media coverage. So we have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements, and make little mention of any doubts we might have.” Stephen Schneider, miljöforskare, Stanford University.

Och för politiker och massmedier är en hotande katastrof inte bara en olägenhet utan också en möjlighet.

Forskare har alltså mycket att vinna på att överdriva exempelvis miljöhot, eftersom det engagerar många väljare och därmed politiker. Enorma summor pengar har strömmat till klimatforskningen, och idag är det nästan omöjligt att få forskningsanslag om man inte på något sätt relaterar sina projekt till klimathotet – så länge man inte ifrågasätter det, för då kan man få vänta både på pengar och publicering i vetenskapliga tidskrifter. Undra på att det blir många vetenskapliga artiklar i träffbilden när man söker på begrepp som knyter an till klimathotet.

För de enskilda forskarna handlar det visserligen inte om stora pengar, men likväl om forskningsanslag, levebröd, karriär och anseende.

I själva verket krävs det inte så många personer för att vidmakthålla illusionen om ett klimathot. Det räcker med några inflytelserika chefer på NASA-GISS, NOAA och ett antal andra organisationer som kontrollerar data från temperaturmätningarna. Alla andra baserar sina uppfattningar på dem. Och många har en hel del att tjäna på att illusionen vidmakthålls, vare sig de är medvetna om att det är en illusion eller inte.

Dessa inflytelserika personer drivs säkert inte bara av pengar, även om de gjort karriär och tjänat bra på klimathotet. Det verkar också finnas ideologiska motiv, med rötter i vänster- och miljörörelserna, som är antikapitalistiska och anti-industriella. Inom miljörörelsen finns en starkt romantiserad bild av naturen som ett harmoniskt idealtillstånd som människan i så stor utsträckning som möjligt ska lämna orörd, och som hotas av människans industrialism och kapitalistiska girighet. Klimathotet har blivit miljörörelsens bräckjärn mot allt detta och för en samhällsutveckling “i harmoni” med naturen. Den gamla vänsterrörelsen hade naturligtvis sina egna skäl att vara emot kapitalismen, och har i stor utsträckning sugits upp av just miljörörelsen, som har stort inflytande i FN:s klimatpanel.

Naomi Klein summerade detta ideologiska motiv med sin boktitel “This Changes Everything: Capitalism vs. the Climate.”

“What if global warming isn’t only a crisis?” frågar sig Klein i en trailer till en dokumentär inspirerad av hennes bok. “What if it’s the best chance we’re ever going to get to build a better world?”

För Christiana Figueres, FN-diplomat för Costa Rica och framträdande företrädare för UNFCCC (United Nations Framwork Convention on Climate Change), är klimatfrågan en murbräcka för att avskaffa kapitalismen:

“This is the first time in the history of mankind that we are setting ourselves the task of intentionally, within a defined period of time to change the economic development model that has been reigning for at least 150 years, since the industrial revolution.”

Även politiker, som vinner röster på att framstå som handlingskraftiga när människor är oroliga för planetens överlevnad, tjänar på klimathotet. Klimathotet är ett starkt argument för att öka statens makt och kontroll, nationellt och globalt, och driva världens utveckling i en viss ideologisk riktning.

FN:s klimatpanel är inte heller ett vetenskapligt projekt, utan politiskt (Intergovernmental Panel on Climate Change) och dess syfte var från start att hitta bevis för att människan är orsak till en hotande klimatförändring, inte att undersöka klimatet förutsättningslöst. Det framgår tydligt av klimatpanelens stadgar. Redan Stockholmskonferensen hade politiska motiv och initierades av Olof Palme. Även Margaret Thatcher var en av de starkaste pådrivarna för bildandet av FN:s klimatpanel, helt enkelt för att hon ville ge kärnkraften medvind och frigöra Storbritannien från beroendet av kol – inte minst från de bångstyriga kolgruvearbetarna och deras envisa strejker under fackföreningsledaren Arthur Scargill – och arabisk olja.

Till de stora vinnarna på klimathotet hör naturligtvis de stora miljöorganisationerna, Greenpeace och Världsnaturfonden. De är idag att likställa med globala multinationella företag som lever på människors oro. Det är det som gör att medlemmar strömmar till och att organisationerna får inflytande och prestige:

“It doesn’t matter what is true, it only matters what people believe is true.” Paul Watson, a founder of Greenpeace.

Många av de 150 länder i FN som kallas U-länder har också mycket att vinna på klimatavtalen, framför allt Kina och Indien som tills vidare slipper uppoffringar – med all rätt enligt dem som anser att de rika länderna har en kolonial skuld att betala. Om detta är bra eller dåligt är en ideologisk fråga, men det ger ytterligare en pusselbit till frågan om vad som driver FN:s klimatpanel:

“One has to free oneself from the illusion that international climate policy is environmental policy. This has almost nothing to do with the environmental policy anymore, with problems such as deforestation or the ozone hole. We redistribute de facto the world’s wealth by climate policy.” Ottmar Edenhofer, ordförande för arbetsgruppen “Mitigation of Climate Change” i FN:s klimatpanel mellan 2008 och 2015.

Men för en del länder, som Nigeria, framstår klimatagendan snarare som kolonialism i ny skepnad när Världsbanken villkorar lån med att man avstår ifrån att utnyttja sina egna rika tillgångar på kol. Satsningar på sol-, vind- och bioenergi kommer framför allt att gynna industrier i den rika världen, och är sannolikt ett effektivt sätt att hålla Nigeria fattigt och beroende. Att dessa energikällor skulle kunna bilda basen för utveckling, välstånd och modernisering är inte realistiskt.

Idag har en hel industri vuxit fram kring klimathotet i västvärlden, och det är inte bara energiproducenter som tjänar på det. De stora pengarna görs på handeln med utsläppsrätter.

Överraskningen bland klimathotets intressenter är – de gamla oljefamiljerna, främst Rockefeller (Standard Oil), men även brittiska kungahuset (BP) och holländska kungahuset (Shell). De har varit med och finansierat miljörörelsen ända sedan 1970-talet, och holländske prins Bernard var Världsnaturfondens första ordförande 1961. Den första ordföranden för UNEP (United Nations Environmental Program, där FN:s klimatpanel kom att ingå), som bildades vid Stockholmskonferensen 1972, var Maurice Strong, tidigare oljedirektör och Rockefellers man.

Det låter paradoxalt, men förklaringen ligger i att det aldrig handlat om olja eller snabba profiter för dem, utan om kontroll av världens resurser och marknader (för all framtid). En kärnfråga för denna elitens elit har varit oron för befolkningsökningen, som man var övertygad som skulle utarma jordens resurser, och det är tydligt hur exempelvis Romklubben, finansierad av Rockefeller, valde miljö- och klimatfrågorna som ett medel för att få opinionen med sig på att skapa en världsregering som skulle kunna reglera energitillgången på en “hållbar” nivå och därigenom begränsa befolkningsökningen, framför allt i den fattiga världen. (Källa)

Familjen Rockefeller finansierar den så kallade Romklubben, som i skriften “The First Global revolution” (1991) klart och tydligt redogör för hur de ser på klimatfrågan som ett redskap för sina syften:

“In searching for a new enemy to unite us, we came up with the idea that pollution, the threat of global warming, water shortages, famine and the like would fit the bill. All these dangers are caused by human intervention, and it is only through changed attitudes and behavior that they can be overcome. The real enemy then, is humanity itself.”

Den främsta opinionsbildaren för dessa tankar är den uppburne Paul Erlich, som sedan 1960-talet oförtrutet har förutspått världens snara undergång på grund av överbefolkning, och som band annat föreslagit att man skulle förgifta vattnet i Afrika för att minska fertiliteten. I bakgrunden finns dels den malthusianska hypotesen att befolkningen ökar snabbare än tillgången på resurser – vilket aldrig har bevisats – och dunkla rötter i 1930-talets idéer om rasförädling.

Sedan 2016 har familjen Rockefeller helt dragit sig ur oljebranschen. Kanske tror de på klimathotet, kanske ser de andra branscher som både mer lukrativa, mer långsiktiga och mindre kontroversiella. För dem handlade det hur som helst aldrig om olja.

Romklubben strävar också efter att etablera en global centralmakt, en världsregering, som kan ta kontrollen över världens resurser, men också skapa en global marknad utan de hinder som nationalstaterna innebär. Denna globalistiska agenda drivs också av Bilderberggruppen, som finansieras av bank- och oljefamiljen Rotschild.

Den dominerande berättelsen är att det är klimatskeptikerna är som är betalda av fossilbränsleindustrin för att göra allt för att så tvivel om klimathotet. Man drar gärna paralleller till 50-talet, då tobaksindustrin anställde forskare som skulle fokusera på att lyfta fram positiva effekter med rökning och angripa svagheterna i hypotesen om ett samband mellan rökning och cancer. Men det säger faktiskt ingenting alls om klimatvetenskap eller de forskare som är skeptiska till klimathotet. ”Konsensusvetenskap” är i så fall minst lika komprometterad av historiska exempel.

Det finns definitivt ekonomiska kopplingar även mellan oljeindustrin och olika konservativa tankesmedjor som bedriver klimatskeptisk forskning och anordnar konferenser om klimatfrågan, och det är ju inte så konstigt att en industribransch vill försvara sig mot kritik som hotar dess existens.

Visst ska man vara uppmärksam och källkritisk när kapitalstarka intressenter blandar sig i vetenskapen. Men det finns alltid kapitalstarka intressenter bakom forskning, om inte privata så statliga, som har sina ekonomiska, politiska och ideologiska intressen. Forskning måste finansieras. Stanley B. Prusiner, som ensam fick nobelpriset i medicin 1997 för upptäckten av prionerna, finansierades av Tobaksindustrin, men hade inte fel för det. Anledningen var att ingen annan tog hans hypotes på allvar.

En mycket stor del av de forskare jag stiftat bekantskap med i klimatsammanhang är pensionerade, och har sitt uppehälle tryggat. De som är yngre får däremot ofta betala ett högt pris – de blir av med sin finansiering, marginaliseras och smutskastas. Att några av dem söker sig till de enda finansiärer som är villiga att betala är inte förvånande. Men det betyder inte nödvändigtvis att de låter sig korrumperas. Det måste i så fall bedömas utifrån den vetenskap de presterar.

Om man som forskare är mindre intresserad av vetenskaplig integritet än av att tjäna pengar så är det definitivt smartare att satsa på klimathotet. Den statliga finansieringen av klimathotet i USA uppgick 2009 till över 7 miljarder dollar per år, varav drygt 2 miljarder gick till klimatforskning, medan Exxon, Koch och – framför allt – Donors Trust tillsammans bara gav lite drygt 30 miljoner dollar till klimatskeptiker:
Follow the moneyOch det är bara i USA. Oljebolagen har dock blivit försiktigare, eftersom de numera riskerar att dras inför rätta i många amerikanska delstater om de ger stöd till klimatskeptiska organisationer.

Flera stora oljebolag har, som sagt, tvärtom finansierat – och på sätt och vis “uppfunnit” – klimathotet för att driva en globalistisk agenda.

10. Sammanfattning: De 12 argumenten

1. 97% av alla forskare är överens om att klimatet förändras på hotfullt sätt på grund av människan. 

Det finns inga vetenskapliga studier som visar detta. De studier som finns är bedrägliga, men lyfts ändå fram som vetenskapliga av exempelvis NASA.

De studier som detta påstående bygger på har många svagheter, och visar bara, om något, att de allra flesta klimatforskare är överens om det självklara att klimatet förändras och att människans utsläpp av koldioxid bidrar med ökad värme i atmosfären. Men de visar inte alls att de är överens om hur mycket eller om det är farligt, vilket istället är vetenskapligt kontroversiellt och/eller osäkert.

I själva verket finns det kvalificerade forskare på båda sidor, men att prestigefyllda institutioner som NASA ställer sig bakom sådana bedrägliga studier som får tvivlarna att framstå som en marginell grupp av tokstollar, borde få var och en att fundera.

2. Att klimathotet till största del orsakas av människans utsläpp av växthusgaser kan bevisas med hjälp av grundläggande fysik.

Växthuseffekten från koldioxid kan förvisso betraktas som grundläggande fysik, men kan inte ensam förklara den ökning av den globala medeltemperaturen som har skett sedan 1850 enligt rapporterna från FN:s klimatpanel sedan år 2001. Det krävs kontroversiella och osäkra tilläggshypoteser.

Växthuseffekten från koldioxid är, enligt grundläggande fysik, logaritmisk, dvs ökningstakten avtar med stigande halter i atmosfären, medan den globala medeltemperaturen i FN:s kurvor ökar linjärt med en tendens till exponentiellt. För att förklara en sådan stigning av temperaturen krävs kontroversiella och osäkra tilläggshypoteser som är långt ifrån grundläggande fysik.

FN:s klimatpanel antar att den direkta växthuseffekten från koldioxid tredubblas av så kallad positiv feedback, dvs processer som den förhållandevis begränsade uppvärmningen från koldioxid sätter igång. Även en liten ökning av temperaturen till följd av stigande halter av koldioxid medför att havens värms en aning, och därmed avger ytterligare koldioxid, att isutbredningen minskar en aning, och därmed också minskar jordens förmåga att reflektera värme till rymden, och framför allt att en aning mer vatten avdunstar från haven. Vattenånga är nämligen en betydligt effektivare växthusgas än alla andra.

Hypotesen är alltså att bara en ganska liten uppvärmning, i det här fallet från en ökning av koldioxidhalten, sätter igång en ond cirkel som förstärker sig själv.

Men det är både osäkert och kontroversiellt: hur känsligt är klimatet för en förändring av koldioxidhalten? Inte ens FN:s klimatpanel kan svara mer exakt än att “en fördubbling av koldioxidhalten medför en ökning av den globala medeltemperaturen på mellan 1,5 och 4,5 grader Celsius”. Bland forskarna är oenigheten – och osäkerheten – stor eftersom man måste ta hänsyn till ett stort antal effekter, varav många inte förstärker uppvärmningen från koldioxid, utan försvagar den (negativ feedback) och andra är bristfälligt kända – eller okända.

Det verkar osannolikt att klimatet skulle ha en känslighet som är större än den direkta effekten från koldioxid, eftersom jorden i så fall borde ha blivit permanent överhettad eller djupfryst för länge sedan. Eftersom både koldioxidhalten och temperaturen varit både högre och lägre genom tiderna utan att det skett verkar jorden ha system som balanserar förändringar, dvs en låg klimatkänslighet.

Forskarna har under de senaste decennierna tenderat mot att göra allt lägre bedömningar av jordens klimatkänslighet.

3. Det finns bevis för att växthuseffekten accelererar till följd av förstärkning från positiv feedback.

Nej, det finns inga sådana bevis. Observationer talar tvärtom emot en accelererande växthuseffekt, och till och med emot att uppvärmningen beror på en växthuseffekt över huvud taget.

Klimathotet bygger på en testbar hypotes: Om uppvärmningen sedan 1850 fram till idag orsakas av en förstärkt växthuseffekt från framför allt ökad avdunstning borde:

  • den specifika fuktigheten i atmosfären ha ökat, och stigit allt snabbare
  • utstrålningen av energi till rymden ha minskat, också allt snabbare

Dessutom förutsäger växthushypotesen att den mellersta troposfären -luftskiktet närmast jordytan – i tropikerna värms mer och snabbare än jordytan. Det borde bildas en “hotspot” en bit upp i atmosfären över tropikerna.

Men någon sådan “hotspot” har inte kunnat observeras, och luftfuktigheten har inte stigit nämnvärt. Framför allt har 30 års observationer av den utgående strålningen från jorden visat att den ökat, tvärtemot växthushypotesen.

Antingen är den negativa feedbacken kraftigare än den positiva, eller, vilket verkar mer sannolikt, så beror inte uppvärmningen på växthuseffekten.

4. Det är omöjligt att förklara merparten av den globala temperaturökningen sedan 1950 med hänvisning till naturliga orsaker – den enda möjliga slutsatsen är att den beror på människan.

Det är mycket tveksamt att temperaturen skulle ha stigit mer sedan 1950 än vad som kan förklaras naturligt. Hela den del av den officiella temperaturkurvan som man anser bara kan förklaras av mänsklig påverkan beror på “administrativa justeringar” av NOAA och NASA. 

Den officiella temperaturkurvan bygger på mätningar med termometrar vid markbaserade väderstationer världen över. Innan dessa data kan publiceras bearbetas de med hänsyn till olika felkällor, och eftersom dagens nätverk av stationer bara täcker 10% av jordytan (ännu mindre förr), främst i Nordamerika och Europa, måste man gissa sig till temperaturen i många områden. Eftersom en stor del av stationerna sköts av amatörer måste man också fylla i data som saknas på grund av bristfällig rapportering. Man gör också justeringar med hänsyn till teknikbyten, ommålning och urbanisering. Många av dessa justeringar blir inte så exakta och säkra som man skulle önska, och hela den här processen lämnar utrymme för godtycke och ovetenskaplig manipulation.

Detta är ett av skälen till att satellitmätningar är så mycket mer tillförlitliga – eftersom de kretsar runt jorden över polerna täcker de hela jordytan, och de kräver inte samma svårbestämda “justeringar”, utan bara väldefinierade korrigeringar, till exempel för sjunkande omloppsbana. Systematiska satellitmätningar har dock bara funnits sedan 1970-talet, men sedan början av 2000-talet har de skilt sig alltmer – liksom data från väderballonger – från FN:s klimatprognoser, som helt bygger på de osäkrare temperaturkurvorna från väderstationer.

Under 2000-talet har antalet justeringar av väderstationernas data ökat kraftigt, och man har även börjat ändra historiska data på ett sätt som har gjort temperaturkurvan allt brantare – man har justerat ner äldre temperaturer, och justerat upp senare, och på så sätt skapat en kurva med en betydligt kraftigare uppvärmning än tidigare.

Ett av de mest tveksamma exemplen är att man i efterhand raderat den period av nedkylning av jorden ungefär mellan 1940 och 1975 som det rådde konsensus om i samtiden, och som kan beläggas med exempelvis rapporter om växande glaciärer och arktisk havsis.

Dessa mycket kraftiga justeringar av 1900-talets klimat sker antingen i tysthet eller ges ohållbara motiveringar, exempelvis “time of day bias adjustment”. Det visar sig att men under förevändning av att korrigera en felkälla som har att göra med vilken tid på dagen man läst av instrumenten vid väderstationen, i själva verket justerat ner temperaturen vid stationer som gav högre mätvärden för att de ligger längre söderut. Vi har kvalitetsspecialisten Tony Heller att tacka för den typen av analyser av de officiella historiska arkiven.

Ett annat slående exempel är hur man valde att i efterhand höja temperaturen vid stationer som påverkats av urbaniseringen, med hänvisning till att man bytt teknik eller att instrumentens höljen målats om.

Dagens officiella temperaturkurva bygger på att data från hela världen justerats, och det är enbart på grund av dessa justeringar som det ser ut som om den globala medeltemperaturen stigit mer än vad som kan förklaras naturligt.

I själva verket är det inget konstigt alls att den globala medeltemperaturen stigit sedan 1850, efter den 500 år långa Lilla istiden, då solaktiviteten var extremt låg, för att sedan öka under hela 1900-talet. Innan den Lilla istiden var det minst lika varmt som idag under den medeltida värmeperioden, och innan dess den romerska värmeperioden.

Sedan 2002 visar satellitdata att den globala m.edeltemperaturen inte längre stiger.

5. Det är extremt varmt numera och den moderna uppvärmningen saknar motstycke i historien, vilket bevisar att den är onaturlig och måste bero på människan.

Nej, det är extremt kallt och historien visar att naturliga klimatförändringar kan ske snabbt och dramatiskt. Men de senaste 150 årens uppvärmning har med stor sannolikhet varit mild.

Eftersom officiella data manipulerats för att visa en betydligt kraftigare temperaturökning än vad som verkligen skett är det sannolikt att det vi upplevt de senaste 150 åren bara är den milda uppvärmningen efter den 500 år långa lilla istiden. Men det finns historiska exempel på klimatförändringar som varit både snabbare och mer dramatiska än de värsta scenarierna från klimatalarmisterna.

I ett större perspektiv lever vi inte i en extremt varm tid, utan den kallaste på 65 miljoner år, dvs hela den tid då människan utvecklats från primater. Istider har avlöst varandra under miljontals år, avbrutna av korta perioder av gynnsammare klimat, oftast bara några få tusen år. Dessa klimatväxlingar berodde på förändringar av jordens bana och lutning runt solen, och analysen av data från borrkärnor i glaciärerna på Grönland och Antarktis visar att temperaturen ändras före koldioxidhalten.

Vi har haft ett gynnsamt och förhållandevis stabilt klimat i 10 000 år efter den senaste istiden, men sedan 3 500 år har det blivit svalare igen, samtidigt som koldioxidhalten stigit. Både bronsåldern, romartiden och medeltiden var varmare än idag, och uppvärmningen under de senaste 150 åren framstår bara som en mild återhämtning efter den 500 år långa Lilla istiden.

6. Det finns en mängd tydliga tecken på ett ökande klimathot orsakat av människan – smältande isar, stigande havsnivåer, mer extremt väder, varmare hav, havsförsurning och korallblekning.

Nej, det finns inga sådana tecken. Antingen existerar de inte eller så beror de inte på klimathotet.

  • Stormarna har varken ökat i frekvens eller intensitet.
  • Den arktiska havsisen smälter och fryser till i naturliga klimatcykler, och sedan 2008 har isen inte minskat vare sig i utbredning eller volym.
  • De grönländska glaciärerna har minskat och växt i naturliga klimatcykler, och sedan 2008 har temperaturen på Grönland sjunkit. Åtminstone sedan 2012 har de grönländska glaciärernas massbalans varit normal eller över normal.
  • Havsisen i Antarktis har vuxit under samma tid som den arktiska minskat. (Isbjörnstammen har överlag växt kraftigt sedan 1960-talet. Isutbredningen under sommaren har ingen större betydelse eftersom isbjörnar framför allt bygger sina energireserver under våren. De har klarat många perioder av minskad is genom sin historia.)
  • Glaciärerna i västra Antarktis har varit instabila i tusentals år på grund av vulkanisk aktivitet på havsbottnen.
  • Glaciärerna på östra Antarktis är stabila med stabilt mycket låga temperaturer och ökande snöfall sedan decennier.
  • Torrperioderna har minskat globalt sedan decennier.
  • Torra områden har inte blivit entydigt torrare, utan följer naturliga klimatcykler.
  • Regniga områden har inte blivit entydigt regnigare, utan följer naturliga klimatcykler.
  • Haven blir inte varmare på grund av växthuseffekten, eftersom infraröd strålning inte kan värma mer än några mikrometer av havsytan där den orsakar avdunstning som kyler vattnet under. Haven växlar mellan varma och kalla faser i naturliga klimatcykler som enbart styrs av det direkta solljus som når jordytan.
  • Havsvattensståndet har stigit sedan den lilla istiden, utan den acceleration som en förstärkt växthuseffekt skulle medföra.
  • Korallblekning beror inte på värme, utan på perioder av intensivt solljus som orsakas av naturliga klimatcykler, men koraller påverkas också av exempelvis miljögifter och övergödning.
  • Det marina livet inte bara klarar den ökande tillförseln av koldioxid, utan gynnas, eftersom allt liv – både i haven och på land – är kolbaserat och koldioxid behövs för fotosyntes.
  • Skaldjur behöver koldioxid för att bygga sina skal, och kan kontrollera sitt eget pH. Det är mycket gamla djurarter, som uppstått och utvecklats med betydligt högre halter av koldioxid än idag. De växer bättre med mer koldioxid.
  • Haven är tydligt alkaliska, men pH-värdet varierar ganska mycket både geografiskt, mellan årstider och över dygnets timmar. Undersökningar av korallrev visar att pH-värdet också förändrats betydligt kraftigare historiskt än vad som uppmätts vid Aloha-stationen på senare tid, och dessutom utan korrelation med koldioxidhalten i atmosfären.
  • Jorden har blivit 30% grönare de senaste 30 åren på grund av stigande koldioxidhalt. Växterna har också blivit tåligare och kan överleva i torrare områden. I förindustriell tid låg koldioxidhalten nära gränsen för vad växter klarar.
  • Temperaturväxlingarna de senaste 400 000 åren har drivits av förändringar i jordens rotation och bana runt solen, inte av koldioxidhalten. Borrkärnor i isen på Vostok-glaciären i Antarktis visar att temperaturen ändras före koldioxidhalten, inte tvärtom, eftersom stigande värme frigör koldioxid från haven. Alternativa hypoteser om att det ändå var koldioxidhalten som var det starkaste drivkraften håller inte, eftersom man i så fall inte kan förklara att processen av uppvärmning eller nedisning kan vända.
  • Vi lever inte i en ovanligt kall tid geologiskt sett, utan extremt kall, den kallaste på 65 miljoner år, med långa perioder av istid som varar i runt 100 000 år, avbrutna av mycket korta perioder på runt 10 000 år med mer gynnsamt klimat som vi har idag. Under de senaste 3000 åren har jorden blivit kallare, men även om nästa stora istid sannolikt dröjer tiotusentals år på grund av hur de naturliga klimatcyklerna samverkar, så finns det stor risk för en ny Liten istid under ett antal decennier på grund av att solens aktivitet minskar.

7. FN:s klimatpanel är vetenskapligt trovärdig. 

FN:s klimatpanel är ett samarbete mellan regeringar som sätter politiken före vetenskapen, och som många av de inblandade forskarna kritiserat och tagit avstånd ifrån.

8. Klimatmodeller kan förutsäga framtidens klimat.

Klimatmodellernas prognoser förutsätter att de är programmerade utifrån en korrekt och tillräckligt detaljerad förståelse av klimatsystemet, vilket inte är fallet. De innehåller stora osäkerheter och bygger i viktiga avseenden på gissningar och kontroversiella hypoteser – och antagligen även manipulerade data,

9. Ingen tjänar på att påstå att det finns ett klimathot orsakat av människan.

Det kan låta konstigt att någon skulle glädjas åt klimathotet, men det är många som tjänar på att vidmakthålla en undergångsstämning.

  • Forskare och forskningsinstitutioner (statliga anslag)
  • Miljöorganisationer – lever på människors oro
  • Media – en hotande katastrof säljer
  • Politiker – röster och skatteintäkter
  • ”Gröna” företag – nya produkter och marknader
  • Totalitära ideologier – en hotande katastrof kräver centraliserad politisk kontroll

10. Åtgärder mot klimathotet är bara av godo vare sig det är orsakat av människan eller inte.

Nej, det är till största delen bortkastade pengar, som skulle kunna användas till att lösa verkliga problem istället för att bara göra världen fattigare och allt mindre demokratisk.

  • Enorma resurser slösas bort på ett problem som inte finns, istället för att lösa verkliga problem.
  • Klimatpolitiken har en rad allvarliga konsekvenser, från ångest till politisk centralisering och odemokratisk styrning av våra liv.
  • Klimatåtgärderna gör världen fattigare, och mindre säkra mot klimatförändringar.
  • Minskade koldioxidutsläpp riskerar att bidra till ökenspridning och försämrad livsmedelsförsörjning.
  • En renare och hälsosammare miljö åstadkommer vi med hjälp av välstånd och fri teknikutveckling, inte genom beskattning, hämmad ekonomi och politisk styrning.

11. Bäst att ta det säkra före det osäkra – att ta klimathotet på allvar är en försäkring mot att det faktiskt orsakas av människan.

Nej, det är som att köpa en villaförsäkring som kostar mer än själva huset, men bara betalar ut några kronor om det brinner ner. 

De åtgärder som planeras mot klimathotet kostar enorma summor, men har knappt mätbar effekt. Effektiva åtgärder riskerar att leda till minst lika allvarliga konsekvenser som klimathotet väntas få utan klimatåtgärder. Och risken för global avkylning är minst lika stor som för global uppvärmning. Det räcker med ett kraftigt vulkanutbrott för att orsaka en flerårig global köldknäpp som gör sol- vind- och vattenenergi obrukbara.

12. Vi måste bli av med vårt beroende av fossila bränslen oavsett.

Det beror på om nackdelarna verkligen överväger fördelarna, och om det finns likvärdiga alternativa energikällor.

Det vi är beroende av är billig, pålitlig och lättillgänglig energi för att leva långa och tillfredsställande liv med god hälsa, och för att skapa samhällen som är trygga för oväder, klimatförändringar och naturkatastrofer. Livet före industrialiseringen var slitsamt, osäkert, plågsamt och kort, men sedan dess har maskiner, tack vare billig och pålitlig energi, tagit över de hårda arbetsuppgifterna och gjort oss tillräckligt rika för att leva intressantare, tryggare, värdigare, friare, friskare och längre liv.

Den “förnybara” energin har också nackdelar, inte bara att den inte alls är förnybar, eftersom även denna teknik har en livslängd och kräver stora mängder energi för att byggas och underhållas.

Framför allt är sol- och vindenergi inte tillförlitlig, eftersom den är beroende av att solen lyser och vinden blåser, och det inte finns batterier som kan lagra de enorma energi mängder som ett modernt samhälle behöver:

Den “gröna” energitekniken har också sina egna miljöproblem. Miljörörelsen ömmar för djur och natur, men bryr sig inte om de människor som får cancer av att arbeta med brytningen av det Neodymium som den “gröna” energin behöver och tiger om de miljontals fåglar som dödas av vindkraftverk:

Fördelarna med fossila bränslen framför andra energikällor överväger än så länge nackdelarna med stor marginal.

De problem som funnits med fossila bränslen har successivt löst, och givet att det inte finns något klimathot från koldioxid kan avgaserna från förbränningen av kol, olja och gas bli helt fria från skadliga ämnen. Med fortsatt teknikutveckling kommer det bara koldioxid och vatten ur skorstenarna och avgasrören.

Till den positiva bilden av fossila bränslen hör också att de ökade koldioxidhalterna i atmosfären har fått jorden att grönska och livsmedelsproduktionen att stiga.

De fossila bränslena är inte heller på väg att ta slut i en snar framtid. Tvärtom har reserverna ökat snabbare än konsumtionen, tack vare ny teknik.

Det är givetvis inget fel med att utveckla alternativ till fossila bränslen, men det finns ingen anledning att göra det i panik och med förutbestämda, politiskt styrda uppfattningar om vad som är de bästa energikällorna för framtiden. Det bästa är att låta marknaden och människors uppfinningsrikedom styra.

Sammanfattning och slutsats

Är det växthusgaser som styrt klimatet de senaste decennierna, eller helt naturliga processer som människan inte kan påverka nämnvärt?

Om det huvudsakligen handlar om växthusgaserna så finns det stor anledning till oro och drastiska åtgärder, annars är det med största sannolikhet ingen klimatkatastrof på gång, åtminstone inte en orsakad av oss människor.

Var och en får dra sina egna slutsatser, vilket antagligen kräver en del egna efterforskningar och kritiskt ifrågasättande, även av mina fakta och resonemang. Mitt viktigaste syfte är att visa på alla de kontroversiella och olösta frågeställningar, för att inte tala om en mängd fakta som sällan eller aldrig lyfts fram i medier eller offentlig debatt.

Samtidigt har jag försökt vara allsidig och opartisk, och tagit hänsyn till viktiga invändningar. Men det finns säkert fler, och jag ser fram emot att få veta var och på vilket sätt jag har fel. Jag har inget intresse av något annat än sanningen.

Men självklart har jag dragit egna slutsatser också, baserat på vad jag anser mig veta nu:

Den globala temperaturutvecklingen under 1900-talet, särskilt efter 1950 och de senaste decennierna, har en helt avgörande betydelse för svaret. Om de officiella temperaturserierna stämmer, så är det svårt att förklara dem enbart med naturliga orsaker. Det är visserligen fortfarande mycket vi inte vet om klimatet, men den synbarligen snabba uppvärmningen ger stark trovärdighet till hypotesen att människan har orsakat ett klimathot:

Officiella kurvan

Om man litar till den officiella temperaturkurvan blir det inte heller helt orimligt att tolka alla möjliga väderfenomen (mycket snö, lite snö, torka, störtregn, mycket stormar, få stormar, krympande glaciärer, växande glaciärer och allt “extremt väder”) som “Climate disruption” orsakad av den kraftigt stegrade temperaturen. Den extrema värmen borde ju ha någon betydelse, om inte annat genom att förstärka Orkanen Sandy eller den Kaliforniska torkan eller vilket ovanligt/onormalt väder som helst…

Journalisterna är inte sena att dramatisera det extrema vädret, som i allmänhetens och politikernas ögon blir starka bekräftelser på att det verkligen pågår en kraftig global uppvärmning som leder till katastrofala klimatförändringar. Tillsammans skapar temperaturkurvan och alla dessa dramatiska väderavvikelserna en helhetsbild där delarna bekräftar varandra.

Och om man samtidigt får höra från självaste presidenten i USA och respekterade institutioner som NASA och FN att 97% av alla klimatforskare är överens så tror man på det, och tycker inte ens att man behöver lyssna på dem som säger att redan det påståendet är grundlöst (åtminstone om man granskar NASA:s egna källor).

Som jag visar i boken finns det dessutom starka frågetecken kring de officiella temperaturkurvorna. De bygger enbart på mätningar med termometrar vid markstationer, som har stora svagheter och har skapats genom mängder av tendentiösa och svårförklarliga justeringar av de faktiskt uppmätta temperaturerna ända sedan 1800-talet. Medan de officiella kurvorna visar brant stigande temperaturer parallellt med ökande halt av koldioxid och med en närmast perfekt matchning med förutsägelserna av FN:s klimatmodeller, visar de faktiskt uppmätta temperaturerna visar cykliska och helt odramatiska variationer som följer naturliga cykler, med en mild uppvärmning sedan den “Lilla Istiden”:

Sanna kurvan

Det beror på att man i efterhand kraftigt justerat ned alla temperaturer före 1980, och på så vis “trollat bort” både det heta 1930-talet (the Dust-Bowl Era i USA) och den nedkylning mellan 1940 och 1980 som fick världens klimatforskare att varna för en stundande istid – den delen av de officiella temperaturkurvorna är numera en platå utan nämnvärd trend:

Temp 1980, 1987 och 2007

Skälen man ger för dessa justeringar av temperaturer uppmätta de senaste 150 åren håller inte för en närmare granskning. Men de har ökat dramatiskt på senare år:

Antal justeringar

Bilden av en snabb och kraftig uppvärmning under de senaste decennierna stämmer inte heller med data från andra mätmetoder med satelliter och väderballonger, som båda framstår som mer pålitliga och exakta än de från väderstationerna.

Det faktum att de officiella temperaturkurvorna inte tar hänsyn till detta sätter stora frågetecken kring den officiella bilden. Att man till råga på allt hävdar 95%-ig säkerhet och att “debatten är över” är enbart ägnat att väcka misstro.

Tempkurvor

De faktiskt uppmätta, omanipulerade temperaturerna under 1900-talet talar inte alls för att något allvarligt håller på att hända som bara kan förklaras av människans utsläpp av växthusgaser. Vi ser istället måttfulla temperaturväxlingar över längre och kortare perioder som helt kan förklaras som naturliga klimatcykler drivna av solen och haven.

Enligt satellitmätningarna från UAH har vi inte haft någon global uppvärmning i snart 20 år:

UAH mars-17

Det finns också anledning att ifrågasätta om solaktiviteten minskat så kraftigt som man gör gällande. Så här såg den officiella kurvan ut 2013:

Solaktivitet, 2013

Ett år senare ser grafen annorlunda ut:

Solaktivitet, 2014

Och exemplen på extremt väder?

I själva verket är det helt normalt med onormalt väder, vilket man hade klart för sig redan 1871:

Onormalt väder är normalt

Människor har alltid klämtat i larmklockorna i tron att undergången är nära. I perioder av sjunkande temperaturer oroar man sig för en ny istid. I perioder av stigande temperaturer sprids skräcken för att jorden ska brinna och haven koka.

Svagheterna och frågetecknen kring den officiella temperaturkurvan borde vara tillräckliga skäl att sluta lita till den, till förmån för satelliter och väderballonger. Om det inte skulle räcka så finns det fler skäl.

Teorin om global uppvärmning orsakad av en förstärkt växthuseffekt kan testas på andra sätt än genom att mäta temperaturen.

Historiska och geologiska bevis tyder i alla fall på att koldioxidhalten i atmosfären är en effekt av klimatförändringar, inte en drivkraft, utom vid halter nära noll och eventuellt vid extremt höga nivåer som vi inte är i närheten av idag.

Om det pågick en ökande växthuseffekt skulle luftfuktigheten öka, luften i troposfären över tropikerna skulle värmas snabbare än marken och jordens energibalans skulle påverkas, men inget av detta kan påvisas. Satellitmätningar visar tvärtom att värmeutstrålningen från jorden ökat när det blivit varmare.

Haven verkar inte vare sig värmas, stiga eller försuras i någon oroande omfattning, och smältande is verkar vara naturliga processer – i Arktis cykliska klimatvariationer och i västra Antarktis is som varit instabil i tusentalsår.

Stormarna har varken blivit fler eller starkare, och nederbördsstatistiken visar små, men cykliska variationer världen över. Torkan i Kalifornien är helt normal och inte alls permanent.

Allt talar för att det vis sett de senaste 150 åren är naturliga och milda klimatvariationer som huvudsakligen har varit positiva. Mycket talar för att oron för effekterna av både värme och koldioxid är överdriven eller helt felaktig. Värme och koldioxid är bra för växter, djur och människor.

So, we were completely wrong then

Förbränningen av fossila bränslen har med stor sannolikhet inte påverkat klimatet nämnvärt, men har bidragit till att jorden grönskar. Fossila bränslen har visserligen negativa bieffekter, men om man tar hänsyn till vad billig, pålitlig och lättillgänglig energi betyder för mänsklighetens hälsa, välstånd och motståndskraft mot naturkatastrofer borde det vara självklart att lagstiftning och resurser skulle satsas på att motverka och lösa problemen med dessa bieffekter istället för att bekämpa och beskatta de fossila bränslena.

NOAA:s och NASA:s trovärdighet började flaga redan när de bestämde sig för att hänvisa till undermåliga studier för att påstå att världens forskare är eniga, och analysen av FN:s klimatpanel visar att det inte är en vetenskaplig, utan en ideologisk och korrupt organisation.

This graph is clearly wrong

Det verkligt chockerande är inte att klimatvetenskapen skulle vara osäker, utan att kritik av den officiella bilden av en hotande klimatkatastrof undertrycks av mäktiga institutioner, och att den öppna vetenskapliga debatt som borde försiggå tystas genom att skeptiker brännmärks som anti-vetenskapliga “förnekare”.

Hypotesen om klimathotet är inte bara osäker, utan svag, för att inte säga felaktig eller rent av förfalskad, men används ändå som stöd för en dyrbar politisk agenda som kan visa sig betydligt mer livshotande än de eventuella klimatförändringar vi kan stå inför, naturliga eller inte.

Argumenten jag har presenterat kan jag inte uppfatta som annat än överväldigande. Katastrofscenarierna som vi matas med dagligen bygger enbart på teoretiska klimatmodeller som räknar med en extremt hög klimatkänslighet utan andra “bevis” än “justerade” temperaturkurvor från osäkra väderstationer, som motsägs av data från radiosonder och satelliter, för att inte tala om geologiska, historiska och nutida observationer.

Det betyder att den institutionella forskning som finansieras av staten är ute på farliga irrvägar, vilket i förlängningen självklart kommer att skada vetenskapen både som institution och idé.

Med andra ord:

Det är ingen tvekan om att det har blivit varmare sedan mitten av 1800-talet. Enligt de mest trovärdiga temperaturkurvorna handlar det om ungefär 1 grad fram till år 2000, då uppvärmningen avstannade trots fortsatt stigande koldioxidhalter. Klimatet verkar ha en låg känslighet för koldioxid och i huvudsak styras av naturliga cykler. Den milda uppvärmning som tagit oss ur den Lilla istiden har gett världen ett bättre klimat med större skördar och mindre av extremt väder, samtidigt som fossila bränslen gett oss ökad livskvalitet och klimatsäkrare samhällen. Och tack vare den höjda koldioxidhalten i atmosfären har jorden blivit grönare.

Det verkligt skrämmande är hur mäktiga institutioner korrumperats och lyckats förvandla denna framgångssaga om mänskligt välstånd till en skräckhistoria om mänsklighetens undergång, och att denna skrämseltaktik visat sig så politiskt effektiv. Det verkliga hotet är inte klimathotet, utan “klimathotet” – som faktiskt skapats av människor och verkligen kan få katastrofala konsekvenser.

Staffan Mörner

Född 1958. Lärare i Filosofi, Svenska och Religionskunskap. Uppvuxen i skuggan av olika miljöhot, och hela livet engagerad för att rädda planeten från människans miljöförstöring. Intresserad av naturvetenskap, idéhistoria och teknik, men lika mycket av samhällsfrågor och politik.

Jag har skrivit denna bok helt ideellt för att sprida kunskap och mana till eftertanke i klimatfrågan, och har aldrig tagit emot en krona från någon intressegrupp.

Jag har fyra barn som kommer att bidra till en bättre värld, och bor i en tvåa i en förening med bergvärme, har årskort på SL, kör el-vespa i närområdet och reser oftast med tåg. Semestrar helst hemma, på Fårö eller på det ekologiska vandrarhemmet Kolarbyn utanför Skinnskatteberg. Ingen stor villa, ingen pool, ingen bil. Nästan ett klimat-helgon, om det inte vore för att jag älskar rött kött – KRAV-märkt, obehandlat och gräsbetat från lokala gårdar, förstås… 🙂

Scoobidoo

Min el-vespa “Scoobi-Doo”. Går lagligt i 55 km/h när batteriet är fulladdat, och tar mig 6 mil på plan mark. Tankas i väggurtaget. Järn/Lithium-batteri. Lätt underhåll och billig drift. Och kul att köra. Enda nackdelen är de låga utsläppen av koldioxid.

 

 

Pappersboken

Förord

Oavsett om du tror att världen är på väg att gå under i flammor på grund av förbränningen av fossila bränslen eller att alltihop är en bluff, så är klimathotet en ödesfråga.

Finns det ett klimathot måste vi ändra livsstil NU eller dö. Annars är vi på väg att kasta bort enorma resurser på ett problem som inte finns istället för att lösa problem som vi med säkerhet vet finns. I båda fallen riskerar människor att drabbas och dö som en följd av våra beslut.

Därför ser jag det som en medmänsklig skyldighet att lära mig att förstå den vetenskapliga grunden för klimathotet, trots att jag riskerar att betraktas som förrädare av båda sidor.

Det är nämligen skarpa motsättningar i den här frågan. Man ser gärna meningsmotståndare som oresonliga och till och med illasinnade. Eller bara okunniga.

“Alarmisterna” ser skeptikerna som betalda lakejer eller nyttiga idioter åt oljebolagen, som bara bryr sig om sina egna profiter och gärna offrar människor, natur och miljö på tillväxtens altare.

Skeptikerna ser alarmisterna som betalda lakejer eller nyttiga idioter åt globalisterna, som vill skapa diktatoriska överstatliga myndigheter som beskattar oss och kontrollerar våra liv och världens resurser.

Men alla vi vanliga människor, som bara vill leva våra liv så gott vi kan och varken har intresse av profit eller världsherravälde, vi måste börja prata med varandra på allvar, lära, lyssna och tänka tillsammans med respekt för varandra, och försöka bli kloka på vad som är sant och vad som är bästa vägen till mänsklig blomstring.

Den största risken vi löper just nu är att det blir omöjligt att föra ett konstruktivt och sansat samtal, att allt blir polariserat och att vi tar alla beslut i panik utan att lyssna till varandra och tänka efter, tänka tillsammans.

Respekt betyder inte att tassa på tå med sina argument och slutsatser av oro för att någon ska bli provocerad. Det handlar istället om att hålla sig till sakargument och låta andra komma till tals på samma sätt utan att riskera personangrepp, etiketteringar eller hånfulla tillmälen.

Inledning: Borde man oroa sig för klimathotet

Oroar du dig för klimathotet? Kanske dina vänner, din familj eller dina barn gör det?

boken presenterar jag fakta om klimatet som du antagligen aldrig har hört talas om, men som du och dina närmaste borde känna till om ni verkligen vill ta klimathotet på allvar.

Här är ett exempel:

Du vet antagligen att polarisarna i Arktis (runt Nordpolen) smälter. Det har pågått i flera decennier. Är det något man ska oroa sig för? Grafer som den här ser onekligen skrämmande ut:

NSIDC 1979-2014Polarisens minsta utbredning (d v s i september) minskade med 2 miljoner kvadratkilometer mellan 1979 och 2015. Hur allvarligt är det egentligen?

Grafer över den arktiska polarisens utbredning har ofta sin startpunkt just 1979. Det brukar motiveras med att det var då man började använda satelliter för dessa mätningar. Men det finns satellitdata ända från 1973, bland annat publicerade i FN:s första rapport om klimathotet 1990 (IPCC 1990, s. 224), i en graf som visar avvikelser från det ”normala”, d v s genomsnittet för en representativ period (mina kommentarer i rött):IPCC 1990 Observed Climate Variation and ChangeDet verkar ju gå lite upp och ner. Kan de smältande isarna i Arktis möjligen handla om en naturlig klimatcykel snarare än en hotande katastrof orsakad av människan?

1979 var tydligen ett år med ovanligt mycket havsis i Arktis, nära 2 miljoner kvadratkilometer mer än 1973. I själva verket var 1979 det isrikaste året i Arktis under hela 1900-talet. Att välja 1979 som startår för en graf över havsisens utbredning i Arktis är ett exempel på den missledande teknik som brukar kallas ”cherry-picking the data”, när man alltså bara visar de data som stämmer med en viss hypotes, och medvetet bortser från data som talar emot – i det här fallet att det pågår en oroande utveckling i Arktis på grund av global uppvärmning. Men det verkar ju inte stämma – den arktiska havsisen har smält lika mycket förut, och sedan växt till igen.

Men Ok, man kan kanske inte jämföra den korta perioden 1973 – 1979 med vad som händer nu. Det var kanske en tillfällig förändring, ett exempel på väder och inte klimat?

Det finns dock officiella data för den arktiska havsisens utbredning ända från 1920-talet. Här är en graf över det årliga och 5-åriga genomsnittet i september från det amerikanska Energidepartementet publicerad 1985 (s. 152):

Screen-Shot-2017-02-14-at-6.12.59-AM-down-904x1024Dramatiskt minskande (och växande) isar i Arktis är uppenbarligen inget nytt. Avsmältningen mellan 1925 och 1955, innan koldioxidhalten i atmosfären stigit nämnvärt sedan förindustriell tid, är fullt jämförbar med vad vi sett efter 1979.

Sätter man ihop de tre föregående graferna – och anpassar skalan – framträder ett mönster som talar för att vi har att göra med en klimatcykel, inte en pågående klimatkatastrof (den antarktiska havsisens utbredning i gult – notera hur den vuxit sedan 1979):

3 grafer Arktisk havsis

Men om det är en klimatcykel borde vi kanske kunna se tecken på att trenden vänder nu efter 40 år? Här är en graf som visar den arktiska havsisens största och minsta utbredning årligen sedan 1979 (källa: Danmarks Meteorologiske Institut, DMI):Arktisk havsis från nollNotera särskilt vad som hänt sedan 2008. Havsisens utbredning i Arktis har faktiskt varit i stort sett oförändrad de senaste 10 åren:

https://klimathotetblog.files.wordpress.com/2017/07/arktis-is-2005-2017.jpg?w=640Det hör man inget om från vare sig journalister, meteorologer, politiker eller självutnämnda experter som (agronomen) Johan Rockström som bara fortsatt larma om att polarisen är på väg att försvinna. Ibland för att det varit en ovanligt varm dag, månad eller sommar (som 2012 eller för den delen, i Skandinavien i alla fall, 2018) men oftast liksom per automatik.

Det är i och för sig bara 10 år, men med tanke på hur isarna utvecklats tidigare under 1900-talet borde det i alla fall noteras och diskuteras tycker man.

Någon kanske invänder att isens utbredning inte säger så mycket, eftersom den påverkas av vindar, strömmar och stormar.

Men även isens volym har ökat:

Bild1

Liksom isens tjocklek:

Arktiska isens tjocklekKälla: Realclimatescience.com, baserat på data från Danmarks Meteorologiska Institut (DMI) och National Snow and Ice Data Center (NSIDC) Multisensor Analyzed Sea Ice Extent (MASIE).

I de följande kapitlen kommer jag att ge fler exempel på fakta som de flesta inte känner till. Om växthusgaser, extremt väder, havsnivåhöjning, havsförsurning och mycket annat. Men först vill jag röja undan det kanske största hindret för att ens börja ta kritiska argument om klimathotet på allvar: påståendet att nästan alla klimatforskare är överens.

1. Vad är 97% av alla klimatforskare överens om?

Konsensus

När Einstein blev uppvaktad av 100 forskare som ifrågasatte hans teorier svarade han att det var helt onödigt att vara så många – de hade räckt med en enda.

Vetenskap bygger inte på omröstningar. Men man kan trots allt inte bortse från betydelsen av vetenskaplig konsensus. Det är inte orimligt att förutsätta att mer korrekta teorier också har större chans att bli accepterade av en majoritet än felaktiga, eller mindre korrekta.

Men det råder inget tvivel om att en majoritet ofta har bitit sig fast vid felaktiga teorier, och aktivt motarbetat teorier som senare skulle visa sig korrekta. Filosofen Thomas Kuhn har beskrivit hur ett vetenskapligt “paradigm” kan etableras, och hur svårt det kan vara för de forskare som byggt hela sitt livs karriär och prestige inom ramen för det att inse dess begränsningar och överge det.

Ett känt exempel är hur Galileo Galilei blev förföljd av kyrkan för upptäckten att jorden kretsar kring solen – även om det som provocerade kyrkan egentligen inte var just det, utan att Galileo vägrade ta tillbaka sin uppfattning att detta faktum betydde att människan inte var skapelsens krona.

Den ungerske läkaren Semmelweis (1818-1865) blev länge ignorerad och hånad för att han menade att de höga dödstalen på förlossningskliniken berodde på att läkarna inte tvättade händerna när de arbetade där efter att ha genomfört obduktioner.

Samma sak med Alfred Wegeners hypotes om kontinentaldrift, som han presenterade 1912, men som inte blev allmänt accepterade förrän 50 år senare.

Stanley B. Prusiner, som ensam fick nobelpriset i medicin 1997 för upptäckten av prionerna, finansierades av Tobaksindustrin för att ingen annan tog hans hypotes på allvar.

Läkarna Barry Marshall och Robin Warren, som fick nobelpris i medicin 2005, blev länge bemötta med skepsis för sin hypotes att magsår orsakas av en bakterie.

I efterhand kan det framstå som överraskande och onödigt, men i själva verket är det i huvudsak av godo att vetenskapen är konservativ och inte faller pladask för varje ny hypotes som dyker upp. Uppstickare ska förstås inte hånas eller frysas ut, men man får ha respekt för de forskare som tar intryck av konsensus, särskilt om det inte är deras eget specialistområde, och ännu mer förstås för alla lekmän.

Men det betyder ju inte att majoriteten alltid har rätt. Ett vetenskapligt förhållningssätt kräver inte bara att avvikande uppfattningar får plats, utan också att man aktivt uppmuntrar försök motbevisa de etablerade teorierna. Enligt filosofen Karl Popper är själva kärnan i den vetenskapliga metoden inte att bevisa hypoteser, utan att falsifiera dem. En vetenskaplig hypotes måste alltid i princip kunna falsifieras, och det är genom att motstå falsifikation som den – tills vidare – kan betraktas som korrekt. Det är genom att leta fel i etablerade teorier såväl som nya hypoteser som vetenskapen förs framåt.

Man kan tycka att det är slöseri med tid och resurser att bemöda sig om att försöka falsifiera evolutionsteorin eller att jorden är rund, men vi får aldrig glömma bort att vara självkritiska, och våga ifrågasätta även våra mest omhuldade och etablerade teorier. Vi får inte upprepa det högmod som fick fysiker i början av 1900-talet att påstå att man redan visste hur allt fungerade – bara några år innan Einstein vände upp- och ner på allt.

Skeptiker fyller en viktig funktion i vetenskapen, och deras insats är ofta heroisk, även när de har fel. Men ibland behöver man faktiskt bara skrapa lite på ytan av en populär hypotes för att upptäcka att allt inte står rätt till.

När det börjar upprepas frenetiskt att “97% är överens” och att “debatten är över” finns det anledning att börja undra och till att börja med åtminstone ta reda på om det verkligen stämmer. Och om det visar sig att de där 97 procenten bygger på rent forskningsfusk finns det skäl att bli misstänksam, särskilt om förment respektabla institutioner som NASA ställer sig bakom det.

Bedrägliga studier

Den prestigefyllda rymdorganisationen NASA skriver på sin hemsida att det finns ett flertal vetenskapliga studier som visar att minst 97% av klimatforskarna är överens om att den globala uppvärmningen med stor sannolikhet beror på människan.

Problemet är bara att det inte alls är vad dessa studier visar.

97%

För de flesta människor som inte studerat klimatvetenskap har det avgörande betydelse om 97% av alla forskare är överens om något. Och i klimatfrågan är det vad medierna rapporterar, och som till och med USA’s förre president Obama har sagt:

ObamaVi tar för givet att det är sant eftersom det står i tidningarna, och upprepas av massmedia, politiker och forskare hela tiden.

Påståendet härrör från ett antal studier som finns lätt tillgängliga på NASA:s hemsida.

Så här skriver man: “Multiple studies published in peer-reviewed scientific journals show that 97 percent or more of actively publishing climate scientists agree: Climate-warming trends over the past century are very likely due to human activities.

Det är i stort sett vad FN:s klimatpanel har sagt: Människan har med stor sannolikhet orsakat minst 50% av den globala uppvärmningen sedan 1950.

Däremot sägs ingenting alls i de studier NASA refererar till om att klimatförändringarna skulle vara farliga eller utgöra ett hot. Så på den punkten har Obama inte alls stöd av 97% av forskarna.

NASA anger – i juli 2016 – fyra källor till detta påstående, här redovisade i kronologisk ordning. Observera att det inte handlar om forskning i NASA:s regi, som man kunde tro:

  1. N. Oreskes, (historiker), “Beyond the Ivory Tower: The Scientific Consensus on Climate Change,” Science Vol. 306 no. 5702, p. 1686 (3 December 2004); DOI: 10.1126/science.1103618. (I själva verket publicerad som en kolumn, inte en vetenskapligt granskad artikel).
  2. P. T. Doran & M. K. Zimmerman, [collegeuppsats], ”Examining the Scientific Consensus on Climate Change,” Eos Transactions American Geophysical Union Vol. 90 Issue 3 (2009), 22; DOI: 10.1029/2009EO030002.
  3. W. R. L. Anderegg, [collegeuppsats], “Expert Credibility in Climate Change,” Proceedings of the National Academy of Sciences Vol. 107 No. 27, 12107-12109 (21 June 2010); DOI: 10.1073/pnas.1003187107.
  4. J. Cook, et al, ”Quantifying the consensus on anthropogenic global warming in the scientific literature,” Environmental Research Letters Vol. 8 No. 2, (June 2013); DOI:10.1088/1748-9326/8/2/024024

Ingen av dessa personer är klimatforskare, inte ens naturvetare. Det är dock ganska lätt att konstatera att ingen av uppsatserna heller visar vad NASA påstår att de visar, och som alla tror. Bortsett ifrån att de är fyllda med metodologiska brister och faktiskt inte räknar forskare, utan publicerade vetenskapliga artiklar (eller rättare sagt artiklarnas sammanfattningar, ”Abstracts”), så är slutsatserna helt triviala. Det är inte ett dugg förvånande om nästan alla seriösa forskare skulle vara överens om att:

  • koldioxid är en växthusgas, som åtminstone i någon mån bidrar till att värma jordens atmosfär,
  • koldioxidhalten ökat i atmosfären de senaste 150 åren och att ökningen accelererar, till någon del beroende på förbränning av fossila bränslen
  • jordens medeltemperatur har stigit de senaste 150 åren (oklart hur mycket), samt att
  • denna temperaturökning till någon del beror på att koldioxidhalten ökat.

Det är långt ifrån att ge stöd till NASA:s påstående. Att människan i åtminstone någon utsträckning påverkar klimatet med sina utsläpp av växthusgaser kan i princip alla skeptiker också hålla med om. Det är inte det frågan om klimathotet handlar om. Nästan alla som är kritiska till klimathotet håller med utan att blinka. Men det hindrar inte att de är betvivlar att koldioxidhalten har en avgörande, eller ens särskilt stor, betydelse för den globala medeltemperaturen. De ser oftast den milda uppvärmningen sedan 1880 som en del av en naturlig klimatcykel som med största sannolikhet är ofarlig.

Forskare som Craig Idso, Nicola Scafetta, Willie Soon, Nir Shaviv och Nils-Axel Mörner är alla välkända för sin kritik av klimathotet och har alla sagt ifrån att de blivit vantolkade. Men även de har räknats in i de 97 procenten, bara för att de håller med om att koldioxid antagligen har åtminstone någon effekt på den globala medeltemperaturen.

Sådana misstag är inte helt förvånande i undersökningar som bara utgår ifrån Abstracts, eftersom dessa inte kan återspegla alla nyanser i en studie. Det förstås en metodologisk svaghet, särskilt om de som läser och klassificerar inte själva är klimatforskare, och ska plöja tusentals artiklar.

I en av undersökningarna, av Cook et al (2013, se nedan), som studerade sammanfattningar (”Abstracts”) av vetenskapliga artiklar (”papers”) inkluderas sådana forskare i kategorin ”explicitly endorses but does not quantify”, alltså ”ger uttalat stöd men inte om hur mycket” (dvs hur mycket koldioxiden påverkar temperaturen).

Vidare räknar man även med artiklar som egentligen inte alls handlar om orsakerna till temperaturförändringar, men som tar klimathotet som en given utgångspunkt för att studera vilka effekter en förväntad uppvärmning kommer att få på ekonomin eller för en viss djurart. Cook et al kallar det för ”implicitly endorses”, dvs att de håller med om att klimatet förändras huvudsakligen på grund av människan, trots att dessa forskare faktiskt saknar expertis att bedöma det.

Även bland de artiklar som klassificerades som ”explicitly endorses” finns forskare som Cook et al misstolkat totalt, exempelvis skeptikern Craig Idso. Samtidigt fanns framstående skeptiker som Richard Lindzen inte med alls i undersökningen, trots över 200 publicerade vetenskapliga artiklar. Det finns inget som talar för att urvalet av forskare i Cook et al är representativt.

Till sist marknadsförs undersökningen av Cook et al som att den bygger på en analys av 11 944 artiklar, vilket ger intrycket att 97% baseras på det. Men i själva verket hade hela 66,73% av artiklarna ”ingen åsikt” (”no position”), och räknades inte med i slutresultatet.

Med andra ord så visar denna undersökning att av 11 944 artiklar, så var det bara 64, motsvarande 0,54%, som uttryckligen höll med om vad som påstås av NASA.

Cook et alAv de 11.944 undersökta sammanfattningarna (”abstracts”) av vetenskapliga artiklar bedömdes hela två tredjedelar som neutrala i frågan. De 97% man hänvisar till avser med andra ord andelen av den återstående tredjedelen, alltså 3.974 Abstracts. Men de flesta av dessa accepterar bara global uppvärmning som en given förutsättning för sin forskning (”implicitly endorses”) utan att självständigt undersöka eller uttryckligen ta ställning – exempelvis artiklar som undersöker hur en viss djurart kommer att påverkas av stigande temperaturer. Och 922 artiklar som uttryckligen stödjer hypotesen att människan bidrar till global uppvärmning tar inte ställning till hur stort detta bidrag är.

Bara 64, alltså 0,5% av de 11.944 artiklarna (eller 1,6% av de 3.974 som uttryckte en uppfattning) stödjer uttryckligen den uppfattning som alla tror att det råder konsensus om bland klimatforskarna, dvs att människan är huvudorsak till den globala uppvärmningen. Med största välvilja kan denna siffra möjligen sägas vara 6,3%, dvs om man även räknar bort alla de som bara hade en “implicit” uppfattning, och som alltså egentligen inte själva hade kompetens att bedöma den globala uppvärmningens orsaker (64 av 1 010 = 6,3%). Inte direkt något imponerande stöd åt NASA:s påstående det heller.

Min poäng är givetvis inte att hävda att den ena eller andra siffran skulle vara närmare sanningen, utan att peka på hur manipulativa dessa undersökningar är. Själva det faktum att NASA marknadsför detta nonsens, och att inga journalister tar sig för att avslöja det, är allvarliga tecken på att något inte står rätt till i prestigefyllda institutioner som vi normalt litar på.

Några korta kommentarer om de andra tre källorna:

Naomi Oreskes är historiker vid University of California i San Diego. Till att börja med bör noteras att hennes undersökning, även om den publicerades i en vetenskaplig tidskrift, egentligen inte är vetenskapligt granskad på det sätt som menas med “peer-reviewed”, utan en kort “op-ed”. Oreskes text bygger på en sökning på frasen ”Global Climate Change”, och är begränsad till de vetenskapliga artiklarnas sammanfattningar (”Abstracts”). Även här handlar det alltså inte om antalet forskare, utan antalet artiklar. Oreskes slutsats är att 97% av de undersökta artiklarna stödjer hypotesen att människan orsakar klimatförändringarna. En svaghet i hennes undersökning är dock att den inte är begränsad specifikt till klimatforskare, utan även inkluderar alla vetenskapliga artiklar som enbart hänvisar till klimatförändringarna som en förutsättning för studier inom helt andra områden som exempelvis studier av djurarters utbredning och livsvillkor. Inte heller Oreskes tar hänsyn till den helt avgörande frågan om i vilken utsträckning människan antas orsaka klimatförändringarna.

De två övriga källorna som NASA hänvisar till är skrivna av collegestudenter.

Maggie Kendall Zimmermann skrev en uppsats baserad på en gallup bestående av två frågor till ett stort antal forskare, av vilka dock endast 79 (5%) var klimatforskare och fick ingå i det slutliga urvalet. De två frågorna som ställdes var:

1. Har temperaturen stigit?

2. Bidrar mänsklig aktivitet signifikant.

Av de 79 forskarna svarade 98% ja på båda frågorna. När det gäller den första frågan är det knappast förvånande, eftersom alla seriösa forskare, även skeptiker, är eniga om att jordens medeltemperatur har stigit de senaste 150 åren.

Den andra frågan innehåller en oklarhet, eftersom ordet ”signifikant” kan betyda olika saker i vardagligt språkbruk och i en vetenskaplig kontext. Som statistiskt begrepp betyder ”signifikant” att exempelvis ett samband mellan två företeelser är ”urskiljbart”. Det betyder alltså inte att sambandet nödvändigtvis är starkt – det kan handla om ett mycket svagt samband, som ändå är statistiskt signifikant. Människans bidrag till temperaturökningen kan med andra ord vara mycket litet, men ändå signifikant. I vardagligt språkbruk tolkas däremot ”signifikant” gärna synonymt med ”betydande” eller till och med ”avgörande”. Men man kan inte självklart utgå ifrån att det är så Zimmermanns uppsats ska tolkas.

William R. Love Anderegg valde ut de 50 forskare som hade publicerat flest artiklar (i genomsnitt 408) med hjälp av ett verktyg som heter Google Scholar, och konstaterade att 97% av dem bekräftar den ståndpunkt som FN:s klimatpanel står för, dvs att människan är huvudorsak till de klimatförändringar som skett sedan 1950. Men antalet publicerade artiklar är normalt inte ett självklart bevis för kvalitet, och att stå med på en artikel betyder inte nödvändigtvis att man medverkat till den. Verktyget Google Scholar innehåller heller inte bara vetenskapligt granskade artiklar, och omfattar dessutom inte all forskning. Även i detta fall undersöktes endast artiklarnas sammanfattningar. Att en artikel accepterar FN:s ståndpunkt betyder, slutligen, inte heller nödvändigtvis att författaren har expertis att självständigt bedöma vare sig omfattningen eller orsakerna till att klimatet ändras, utan i många fall bara att det är artikelns utgångspunkt.

En femte studie, Cook et al 2016 (samma Cook som 2013), är numera tillagd bland källorna på NASA-GISS hemsida, och påstås visa att det råder 90–100% konsensus i klimatfrågan. Det är en ”metastudie av metastudier”, som sammanfattar 14 olika studier av graden av konsensus i klimatfrågan. I underlaget ingår även de fyra studier jag redovisat ovan, vilket naturligtvis gör slutsatserna även i denna studie lika tveksamma.

Att NASA presenterar dessa bristfälliga och intetsägande undersökningar som stöd för att ”97 percent or more of actively publishing climate scientists agree: Climate-warming trends over the past century are very likely due to human activities” är ganska uppseendeväckande. Lika oroande är det att nästan alla accepterar detta som en sanning utan att kontrollera fakta.

Andra undersökningar ger en helt annorlunda bild, t.ex. Legates et al 2013, eller Strengers et al 2015 (nedan), som är baserade på omfattande frågeformulär besvarade av forskare med kompetens inom områden som har relevans för själva kärnfrågan om orsakerna till klimatförändringar:

Noconsensus

Min poäng är dock inte att argumentera om hur många av världens forskare som tycker det ena eller andra om klimathotet. Det skulle inte förvåna mig om det faktiskt skulle visa sig vara en majoritet, kanske till och med en stor majoritet, med tanke på den oerhörda politiska och ekonomiska uppbackningen för forskning som på ett eller annat sätt bekräftar klimathotet. Både enskilda forskare och hela institutioner är numera beroende av statliga forskningspengar, och för dagen är det klimathotet som är högst prioriterat. Forskare som inte följer den officiella linjen blir utfrysta och kallade ”förnekare”, och även de som egentligen är skeptiska håller god min officiellt. För yngre forskare kan det vara slutet på karriären att ställa obekväma frågor, och de som vågar är därför till stor del pensionerade och ekonomiskt oberoende.

Dessutom förutsätter de flesta forskare att både officiella temperaturdata från exempelvis amerikanska NOAA och NASA är pålitliga, och att klimatmodellerna bygger på en korrekt förståelse av klimatsystemet. Då är det svårt att komma till någon annan slutsats än att människan är huvudorsak till den globala uppvärmningen och att allt ifrån torka, översvämningar och snöstormar beror på växthusgaserna. Systemet är ju riggat så. Men båda dessa antaganden är tvivelaktiga (se tidigare bloggposter och http://www.klimathotet.com).

Vad som verkligen är anmärkningsvärt är ändå att så många människor, journalister, politiker och forskare helt okritiskt accepterat att 97% av alla forskare är överens om vad NASA och FN:s klimatpanel påstår utan att granska källorna. Och, framför allt, att NASA presenterar ett så undermåligt, och i själva verket obefintligt, stöd för det man påstår.

Det är svårt att tro att NASA medvetet skulle vilseleda världen. Men är det inte ännu svårare att tro att det handlar om ett oavsiktligt misstag eller ren inkompetens?

I kapitel 7. FN:s klimatpanel finns en lista på flera hundra specialister som är skeptiska, varav många är eller har varit inblandade i FN:s klimatpanel.

Grundläggande fysik

De allra flesta klimatforskare är alltså överens om att

  • koldioxid är en växthusgas, som åtminstone i någon mån bidrar till att värma jordens atmosfär,
  • koldioxidhalten ökat i atmosfären de senaste 150 åren och att ökningen accelererar, till någon del beroende på förbränning av fossila bränslen
  • jordens medeltemperatur har stigit de senaste 150 åren (oklart hur mycket), samt att
  • denna temperaturökning till någon del beror på att koldioxidhalten ökat.

Men det är inte detsamma som att de är överens om att människans utsläpp av koldioxid är huvudorsak till den globala uppvärmningen sedan 1950, inte heller hur mycket temperaturen faktiskt ökat, att den kommer att fortsätta att öka eller att denna uppvärmning skulle vara eller riskera att bli ett problem.

Även om det finns andra hypoteser om hur man kan förklara att temperaturen på jorden är 33 grader varmare än den skulle vara utan atmosfär, till exempel baserat på lufttryck eller termodynamiska processer, så är det växthuseffekten som accepteras av de flesta och som i den meningen kan betraktas som etablerad vetenskap och grundläggande fysik.

Växthuseffekten upptäcktes redan på 1800-talet (Fourier 1824) och kan lätt bevisas med enkla laboratorieförsök. Gaser som koldioxid och metan, men framför allt vattenånga, som står för 95% av växthuseffekten, saktar ner värme från jordytan på dess väg ut i rymden:

Växthuseffekten

Växthuseffekten är en av de fysikaliska mekanismer som enligt den dominerande teorin gör livet möjligt på jorden, som annars skulle vara alltför kall.

Det är i princip alla klimatforskare och fysiker överens om, även om det har funnits och finns alternativa teorier. Man kan med visst fog kalla det “grundläggande” eller i varje fall “etablerad” fysik, även om det fortfarande finns rivaliserande hypoteser.

Men det räcker inte långt för att förklara den globala uppvärmningen, eftersom det kräver osäkra och kontroversiella antaganden som inte ens FN:s klimatpanel är eniga om.

Det är lätt att tro att även om koldioxid är bra till en viss gräns, så kan det bli för mycket av det goda. Ju mer koldioxid, desto varmare, tänker nog de flesta, och föreställer sig ett mer eller mindre linjärt förhållande mellan koldioxidhalt och temperatur – kanske till och med exponentiellt.

Det stämmer dock inte.

Till grundläggande fysik hör nämligen att den direkta växthuseffekten av koldioxid ökar LOGARITMISKT, på ett sätt som är motsatsen till exponentiellt, när ytterligare koldioxid tillförs:

logarithmic

Den röda linjen i grafen markerar de förindustriella värdena, den gröna linjen värdena i början av 2000-talet och den svarta linjen effekten av en fördubbling av de förindustriella värdena.

Den direkta växthuseffekten av ytterligare koldioxid AVTAR alltså efter hand som halten ökar, enligt mönstret att en fördubbling av halten alltid leder till 1,1 grads temperaturhöjning. Om en fördubbling från 100 ppm (”parts per miljon”, 100 miljondelar=0,01%) till 200 ppm orsakar 1,1 grads temperaturökning, så kräver nästa ökning med 1,1 grad att halten återigen fördubblas från 200 ppm till 400 ppm. Och nästa ökning med 1,1 grad kräver en ny fördubbling till 800 ppm, och därefter till 1600 ppm osv.

Det här beror på att koldioxid absorberar infraröd strålning med olika effektivitet i olika våglängdsområden. I våglängden 667 svängningar per centimeter absorberar alla molekyler energi, och ju fler molekyler det finns desto mer energi absorberas. Men i kortare eller längre väglängder absorberar koldioxiden med successivt minskande effektivitet. För varje våglängdssteg på 33 svängningar per centimeter minskar effekten med 90%. I våglängderna 633 och 700 absorberar i genomsnitt 10% av molekylerna infraröd strålning, men när halten av gasen ökar blir 10% ett allt större antal molekyler. (Källa)

En annan graf visar hur mycket varje extra dos på 20 ppm koldioxid påverkar (även om dagens värde är föråldrat (408 ppm i januari 2018):

Logaritmiskt ny

Det är alltså ett misstag att tro att bara för att halten av en växthusgas som koldioxid är låg, så kan den inte ha någon effekt på klimatet. Det är tvärtom när halten är riktigt låg som den direkta effekten är som starkast.

Vid högre halter närmar sig ökningstakten av växthuseffekten noll, även om den fortsätter att öka i oändlighet. Därför kan inte ens en extrem ökning av koldioxidhalten ge någon nämnvärd ökning av växthuseffekten. Det beror på att koldioxid, liksom övriga växthusgaser, bara absorberar infraröd strålning inom vissa våglängder:

Absorptionsspektrum

Som framgår absorberar exempelvis metan inom ett fåtal våglängdsområden där vattenånga redan absorberar all eller nästan all värmestrålning. En ökad metanhalt är med andra ord egentligen inget problem, även av den anledningen att metan snabbt reagerar med syret i luften och bildar koldioxid. Koldioxid, däremot, “täpper till” luckor där vattenånga inte absorberar. Men effekten blir “mättad” när koldioxiden i princip absorberar all värme inom sitt våglängdsområde.

Lägg också märke till att det är vattenånga som har den absolut dominerande växthuseffekten (90-95%), eftersom det finns så stora mängder i atmosfären. Övriga växthusgaser absorberar jämförelsevis mycket smala delar av spektrum, särskilt ozon, kväveoxid och metan, och effekten är dessutom ganska liten. Framför allt absorberar dessa gaser nästan bara inom våglängdsområden där vattenånga redan absorberar all infraröd strålning, och gör därför ingen skillnad. Det gäller exempelvis metan. (Eftersom många är särskilt oroade för metan förtjänar det också att nämnas, att halterna aldrig kan bli särskilt höga i en atmosfär med 20% syre. Metan oxideras snabbt till koldioxid och vatten). Den enda växthusgasen, förutom vattenånga, som gör någon nämnvärd skillnad är koldioxid, och det är därför naturligt att fokusera på den.

Alla växthusgaser, inklusive vattenånga, har gemensamt att deras värmande effekt avtar logaritmiskt med ökande halt:

Logaritmiska effekten av olika växthusgaser för sig själva

Om man dessutom tar hänsyn till de olika gasernas överlappande absorptionsspektra förändras bilden. Den potentiella effekten av exempelvis metan vid 600 ppm (idag 1,85 ppm) blir 1,5°C istället för 2,5°C:

Logaritmiska effekten av olika växthusgaser för sig själva2Dessa värden handlar dock bara om den direkta växthuseffekten av koldioxid, som den kan mätas i laboratoriet.

2. Fundamental oenighet och osäkerhet

Den direkta växthuseffekten från koldioxid, som skulle kunna räknas till “grundläggande fysik”, räcker inte på långt när till för att förklara den officiella temperaturkurvan, trots att koldioxidhalten och temperaturen följs åt närmast identiskt i grafer som den här:

temp & co2

I atmosfären råder nämligen helt andra förhållanden än i laboratoriet, och effekten av växthusgaser är betydligt svårare att fastställa, eftersom en stor mängd olika faktorer påverkar varandra i ett komplext samspel.

Det betyder att klimathotet handlar om mycket mer än ”bara grundläggande fysik” och enkla välkända mekanismer. Om växthuseffekten var densamma i atmosfären som i laboratoriet skulle det inte finnas någon anledning till oro.

Hypotesen bakom klimathotet bygger på antagandet att även en liten temperaturökning, exempelvis orsakad av en ökning av koldioxidhalten i atmosfären, leder till andra effekter (positiv feedback) som förstärker uppvärmningen. Framför allt leder en temperaturökning, även en liten, till ökad avdunstning av vatten till atmosfären – och ökad luftfuktighet ger en växthuseffekt som är betydligt starkare än från koldioxid. Därmed är en ond cirkel igång, där ännu mer vattenånga frigörs till atmosfären, som ytterligare förstärker växthuseffekten, och med stigande temperaturer kommer fler förstärkande faktorer in i bilden.

Det är därför det talas om en ”tipping point”, en ”point of no return”, då klimatet antas börja skena okontrollerat. Om denna hypotes stämmer kan vi förvänta oss att temperaturen inte bara ökar, utan att ökningstakten accelererar exponentiellt.

Men växthuseffekten ger inte bara upphov till förstärkande mekanismer (positiv feedback), utan också dämpande (negativ feedback). Högre luftfuktighet bidrar exempelvis till ökad molnbildning – höga moln bidrar visserligen till uppvärmning av markytan, medan låga, vita moln har en avkylande effekt på dagen genom att skugga jorden, men en värmande effekt på natten. Molnbildning är dock fortfarande ett relativt outforskat område inom klimatvetenskapen, och det råder oenighet om huruvida den samlade effekten av moln är uppvärmande eller avkylande totalt sett. Men som vi ska se i kapitel 28. “Vad styr klimatet?” finns det ett starkt samband mellan mängden låga, vita moln och den globala medeltemperaturen.

I det här sammanhanget bidrar positiv feedback till uppvärmning, och negativ feedback till avkylning. Men egentligen handlar det om “förstärkning” eller “dämpning” av en initial effekt oavsett om den är värmande eller avkylande. Även en initial avkylning kan förstärkas av positiv feedback, som i det fallet alltså leder till ytterligare avkylning.

Positiv feedback är med andra ord destabiliserande, medan negativ feedback är stabiliserande. Om positiv feedback dominerar över negativ är klimatet instabilt (känsligt), och kan lätt urarta oåterkalleligt.

Det faktum att jorden inte redan råkat ut för en oåterkallelig skenande växthuseffekt talar för att atmosfären på jorden har en förmåga att balansera växthuseffekten, att klimatet i grunden är stabilt på grund av negativ feedback. Om klimatet dominerades av positiv feedback och därmed var väldigt känsligt för små temperaturförändringar, borde det ha skenat för länge sedan. Koldioxidhalten har också varit många gånger högre än idag tidigare i jordens historia – förbränning av fossila bränslen, dvs gamla växter, frigör ju koldioxid som en gång fanns i atmosfären – utan problem. Det verkar till och med som om livet blev till och frodades med mångdubbelt högre koldioxidhalt än idag.

En förklaring till att livet på jorden överlevt och utvecklats genom tiderna kan vara att olika klimatfaktorer har effekter som balanserar varandra.

Det finns mängder av feedback-effekter, alla är säkert inte kända, och vi vet ännu inte i detalj hur de påverkar klimatet. Här är ett exempel på möjlig negativ feedback som kanske inte är så uppenbar men som kan tänkas ha en stabiliserande effekt på jordens temperatur:

Negativ feedback från svavel

Uppvärmning av haven bidrar till en ökning av sulfat-aerosoler i atmosfären, som i sin tur bidrar till molnbildning, som kyler jorden.

Växthuseffekten påverkar i själva verket en stor mängd faktorer, som i sin tur sekundärt bidrar till uppvärmning eller avkylning. Atmosfären är ett oerhört komplext och kaotiskt system av komplexa och kaotiska system som vi ännu vet alltför lite om för att kunna beskriva och förutsäga säkert. Genom att väga samman många olika observationer kan vi dock få indikationer om vart klimatet är på väg när koldioxidhalten i atmosfären ökar.

Det sammanfattande värdet på summan av effekterna från en ökad koldioxidhalt brukar kallas för ”klimatkänslighet”. Ett värde över 1 betyder att den direkta växthuseffektens uppvärmning förstärks, ett värde lägre än 1 att den försvagas, av sekundära effekter, dvs feedbacks.

Här är vi dock långt utanför vad som kan kallas grundläggande fysik eller etablerad vetenskap. Här är osäkerheten stor och man borde förvänta sig att det skulle pågå en öppen och frejdig vetenskaplig debatt, där alla gjorde sitt yttersta för att (respektfullt) falsifiera varandras (och sina egna) teorier.

Men istället får vi höra att debatten är avslutad, och att skeptiker är vetenskapsförnekare som kan liknas vid ”the Flat Earth Society”. Detta är i sig en varningssignal för en tänkande människa. Det är inget tecken på sund vetenskap.

Även FN:s klimatpanel erkänner att vi vet lite eller mycket lite om de olika faktorer som påverkar klimatet (från rapporten AR2007, 2.9.1 Uncertainties in Radiative Forcing):

Level of understandingKlimatkänsligheten, alltså hur mycket en fördubbling av koldioxidhalten orsakar inräknat feedback-effekter, beräknades ursprungligen av Svante Arrhenius till 6°C. 1988 presenterade dåvarande chefen för NASA-GISS James Hansen 4,2°C för amerikanska kongressen, men 1995 trodde FN:s klimatpanel på 3,8°C, vilket 2001 reviderades ner till 3,5°C och 2007 till 3,26°C. Och redan året efter återkom James Hansen med en ny beräkning på 2,5°C.

I de datormodeller som används för att simulera, dvs teoretiskt ”experimentera med” jordens atmosfär räknar man med att den direkta effekten från koldioxid tredubblas av feedback-effekterna:

FeedbacksVilken klimatkänslighet man räknar med har förstås en helt avgörande betydelse för klimatfrågan, men det är allt annat än självklart vad som är det rätta värdet. Dr William Gray, professor emeritus i atmosfärvetenskap vid Colorado State University menar till och med att den negativa feedbacken från moln minskar koldioxidens effekt med 0,8 grader C, till enbart 0,3 grader C per fördubbling. Då kan vi lugnt fortsätta elda med fossila bränslen.

Det finns också problem med hur man ska räkna. Formeln för att beräkna feedback är hämtad från elektronikvetenskapen (feedback=”rundgång”). Den framstående amerikanske fysikern William Happer har påtalat en rad felaktigheter i FN:s tillämpning av formeln, och menar att klimatkänsligheten är betydligt lägre än vad FN:s klimatpanel tror. Det finns en intervju med Happer längst ner på denna sida. Han betonar bland annat starkt koldioxidens positiva effekter för växtligheten.

Happers slutsats är att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären leder till en temperaturökning på mellan 1,1*0,9 och 1,1*1,3 grader C, med ett centralt värde på 1,1*1,1, dvs 1,21 grader C. Inte heller då behöver vi oroa oss för att koldioxidutsläpp ska orsaka några problem.

En vanlig uppfattning bland skeptiker är att klimatkänsligheten är ungefär 0,5, vilket innebär att summan av positiv och negativ feedback minskar den direkta effekten av en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären till +0,55 grader C:

Låg klimatkänslighet

Men det är inte bara några udda skeptiker det handlar om. Det råder stor oenighet – och framför allt osäkerhet – bland etablerade och allmänt erkända forskare om vilken påverkan koldioxid faktiskt har på klimatet, dvs hur känsligt klimatet är för tillförsel av koldioxid. Bedömningarna skiljer sig och nästan ingen kommer till någon särskilt exakt slutsats:

Ingen konsensus om klimatkänslighet

Osäkerheten beror bland annat på bristande kunskap om molnbildning och effekten från aerosoler.

Med tiden har dock fler och fler forskare kommit att tro på en allt lägre klimatkänslighet under 2°C både på kort (TCR) och lång (ECR) sikt:

cooling of climate sensitivity

Det kan till och med vara så att den direkta effekten från koldioxid totalt sett försvagas av alla de olika sekundära effekterna sammantagna. I den här frågan, som rör hur känsligt klimatet är för förändringar av koldioxidhalten, råder det allt annat än konsensus bland klimatforskarna. Man kan fråga sig varför NASA och hela etablissemanget påstår att det råder konsensus i klimatfrågan när det är helt uppenbart att det inte gör det ens i fundamentala frågor och ens bland forskare som tror på klimathotet.

Att inte ens FN:s klimatpanel är överens framgår med all önskvärd tydlighet av att de många olika simuleringarna ger så olika resultat (de olikfärgade prickade linjerna):

Spagetti-ensemble

Högst en av dessa 102 prognoser kan förstås vara rätt, men FN:s klimatpanel verkar mena att ett genomsnitt av 101 felaktiga och en – ingen vet vilken – korrekt kommer närmare sanningen.

I själva verket har ingen av klimatmodellerna har lyckats förutsäga framtiden, dvs ingen av dem verkar stämma med verkligheten så som den observerats av satelliter och väderballonger. I vetenskapliga sammanhang kallar man det falsifiering. Klimatmodellerna stämmer bättre bakåt i tiden, eftersom det är så de har kalibrerats. Men det är uppenbarligen ingen garanti för att de får klimatsystemets många olika kända och okända drivkrafter rätt. I själva verket använder man osäkra parametrar som “fudge-factors”, till exempel aerosoler och moln. Dessa kan man skruva på, eftersom ingen ännu vet exakt vilken roll de spelar, för att få det resultat man vill.

Ändå anser många forskare att FN:s klimatmodeller är pålitliga, och att de bygger på tillräcklig kunskap om hur klimatsystemet fungerar. Antingen talar de mot bättre vetande, eller så litar de bara blint på auktoriteter som FN:s klimatpanel, NOAA och NASA – vilket man kanske inte kan klandra dem alltför hårt för.

Det finns goda skäl att tvivla på att vare sig den moderna termometer-serien eller de officiella kurvorna över temperaturen de senaste 1 000 åren, är tillförlitliga. Jag kommer att belysa varför i senare kapitel, men det handlar dels om att en stor del av den officiella temperaturkurvan för tiden sedan 1880 består av tveksamma “administrativa justeringar” i efterhand, och att den bild av de senaste 1 000 årens temperaturer som FN:s klimatpanel ger sedan 2001 också kommit till på ett högst tvivelaktigt sätt, i strid mot en stor mängd andra data.

Inte heller de data som presenteras för koldioxidhalten är självklara vare sig i modern, historisk eller geologisk tid. Mätningarna på Mauna Loa är nog pålitliga, men det finns frågetecken kring hur de fogats samman med data från iskärnor. De senare skiljer sig dessutom från andra data, framför allt från fossilerade löv, där mängden så kallade stomata, öppningar för att släppa in koldioxid till växten, är ett pålitligt tecken på den samtida koldioxidhalten.

Skeptiska argument

De forskare som är skeptiska till klimathotet förenas först och främst av att de inte anser att vi ännu har tillnärmelsevis tillräcklig kunskap om klimatsystemet, vilket inte minst visar sig i det faktum att vi inte kan förutsäga det. Att förstå ett system betyder att man kan förutsäga det. Det är så många faktorer som påverkar klimatet, och vi vet ännu inte ens exakt hur de viktigaste fungerar, samtidigt som det sannolikt finns faktorer som vi inte ens känner till. På den punkten är det svårt att inte ge skeptikerna rätt.

Klimatet är dessutom ett kaotiskt system, som antagligen är omöjligt att förstå och förutsäga, och alla förändringar har inte nödvändigtvis en bestämd, identifierbar orsak. Även om all input var konstant skulle klimatet förändras.

Men skeptikerna anser inte bara att vetenskapen bakom klimathotet är osäker, utan pekar också på tunga skäl till att den sannolikt är felaktig. Här är de viktigaste:

Om positiv feedback dominerar skulle klimatet ha urartat för länge sedan

Frågan om klimatkänslighet handlar om huruvida jordens klimatsystem i grunden är stabilt eller instabilt. Positiv feedback är destabiliserande/förstärkande, negativ feedback är stabiliserande, dämpande. “Positiv” och “negativ” har alltså inget att göra med om feedbacken resulterar i uppvärmning eller avkylning, utan om den förstärker eller dämpar en given input i klimatsystemet vare sig den är uppvärmande eller avkylande. Den officiella uppfattningen är att klimatet är mycket känsligt och instabilt, medan skeptikerna anser att det är i grunden stabilt. Faktum är att det inte finns några andra exempel från naturen där den positiva feedbacken är starkare är den initiala drivkraften. Naturen strävar alltid efter jämvikt.

Om man, som ett tankeexperiment, antar att förstärkningseffekterna, den samlade positiva feedbacken, är kraftfullare än både den direkta effekten från växthusgaserna och den samlade negativa feedbacken, får man ett problem. Det blir svårt att förklara varför inte klimatet urartat redan för länge sedan. Det betyder att klimatet är i grunden instabilt, och bara en liten förändring av temperaturen mångfaldigas av mycket kraftfullare processer. I så fall spelar det ju ingen roll om den initiala förändringen upphör – de positiva feedbackeffekterna driver den onda spiralen oavsett.

Det talar för att stora klimatförändringar inte drivs så mycket av positiv feedback som av de initiala förändringarna, till exempel av hur mycket solenergi som når jorden. Att istider kommer och går förklaras då av att mängden solenergi ökar och minskar av olika skäl, exempelvis solens egen intensitet eller förändringar av jordens lutning och bana runt solen. Eftersom både halten av koldioxid varit betydligt högre i jordens historia utan att orsaka oåterkallelig värmedöd är det en rimlig slutsats att klimatet i grunden är stabilt, dvs att negativ feedback, de dämpande sekundära effekterna, dominerar över de förstärkande, och att positiv feedback aldrig kan vara kraftfullare än den initiala drivkraften till en klimatförändring.

Observationer talar emot en förstärkt växthuseffekt

Existensen av förstärkningseffekter kan också prövas experimentellt. Jag kommer att ta upp några viktiga sådana bevis, som det räcker med enkel logik och allmänbildning för att förstå:

1. Om effekten från växthusgaser förstärks av ökad avdunstning borde särskilt atmosfären över tropikerna bli varm av fuktig luft 10 km över jordytan. Det kan man mäta med hjälp av väderballonger och satelliter:

Till vänster i denna bild visas de mätresultat som hypotesen om en växthuseffekt förutsäger, och till höger vad som faktiskt har uppmätts av väderballongerna:

Hot spot

Trots att färgkodningen för temperaturskalan är betydligt ”snällare” (den röda färgkodningen börjar redan vid +0,4 grader C) i bilden till höger syns inte ett spår av någon ”hot-spot”.

2. Ökad avdunstning borde göra atmosfären fuktigare. Luftfuktigheten har mätts globalt sedan 1948:

Luftfuktighet står för 95% av växthuseffekten. Klimathotet bygger på hypotesen att den blygsamma uppvärmningen från koldioxid leder till mer avdunstning, och därmed en kraftigt förstärkt växthuseffekt. Men den specifika luftfuktigheten i troposfären har inte ökat sedan 1948, utom i viss utsträckning närmast markytan efter mitten av 1970-talet, vilket är en förväntad effekt av, och inte en orsak till, att det blivit varmare på jorden.

Specifik luftfuktighet

3. Om växthuseffekten tilltar, så att alltmer värme stannar kvar runt jorden, borde värmeutstrålningen till rymden minska.

Forskarna Lindzen och Choi undersökte saken under 30 års tid med hjälp av satelliter:

Kap 12 Erbe ny

De röda pilarna ovan illustrerar vad 11 av FN:s klimatmodeller förutspådde skulle ske – att den infraröda strålningen från jorden till rymden skulle minska i takt med att växthuseffekten tilltog och fångade värmen i atmosfären. Men den gröna pilen visar resultatet av mätningarna. I takt med att jorden blivit varmare har den infraröda utstrålningen till rymden ökat.

Det kan tyda på att negativ feedback dominerar över positiv, men hur som helst klart och tydligt på att klimatet inte alls är så känsligt för en ökning av koldioxidhalten i atmosfären som klimathotet förutsätter.

Resultatet kan också tala för att uppvärmningen inte alls i någon större utsträckning beror på växthuseffekten, utan snarare på att instrålningen av solenergi till jorden ökat av en eller flera anledningar, exempelvis på grund av ökad solaktivitet eller minskad molnighet, eller både och. Solaktiviteten har ökat under nästan hela 1900-talet, och det verkar också ha ett samband med minskad molnighet. Och en varmare jord avger i sin tur mer infraröd strålning till rymden. Det faktum att den lägre stratosfären blivit kallare anses dock tala för att växthuseffekten faktiskt har tilltagit.

Självklart har resultaten från Lindsen&Choi ifrågasatts, och andra forskare har kommit till andra resultat (till exempel Chung et al 2010). Men alla studier blir ifrågasatta, till och med respekterade atmosfärfysiker som Richard Lindzen och Yong-San Choi. Och som vi sett finns det en tendens bland en del forskare att gärna vilja bekräfta klimathotet. Lindzen och Choi har givetvis besvarat invändningarna, och resultaten har inte påverkats av de korrigeringar som gjorts. Hur som helst är det i alla fall uppenbart att den vetenskapliga debatten definitivt inte är över.

4. Det verkar inte pågå några klimatförändringar som kan kopplas till en accelererande växthuseffekt.

Extremt väder har inte ökat vare sig i omfattning eller intensitet, smältande isar kan förklaras naturligt och havsvattenståndet stiger inte på något oroande sätt, för att bara ta några exempel. Jag går närmare in på detta, och ger fler exempel, i kapitel 6. Är katastrofen redan på väg?

Den korta effekten av vulkanutbrott

Vulkanutbrott kan tyckas spy ut enorma mängder koldioxid, men det är försvinnande lite i jämförelse med andra källor, inklusive de antropogena, och de anses inte ha någon betydelse för klimatet. Det kan i och för sig verka lite motsägelsefullt, om man samtidigt menar att klimatet är instabilt och mycket känsligt för input.

Betydligt kraftfullare effekt har dock sotet och svavelföreningarna från vulkanutbrotten. De ha en erkänt avkylande effekt på temperaturen, oklart hur stor, men denna input i klimatsystemet verkar bara under en kort tid, maximalt några år, även de största som förekommit i historisk tid. Men det talar för en att klimatsystemet inte har hög känslighet, att den negativa feedbacken är tillräcklig för att snabbt stabilisera den avkylande effekten.

Vad kan vi lära av andra planeter?

Vetenskapliga ”kändisar” som brittiske Brian Cox och amerikanske Bill Nye (”the science guy”) har gjort fantastiska insatser för att popularisera modern forskning och försvara vetenskapen mot irrationalitet. De blir tagna på allvar när de säger att den ”skenande växthuseffekten” på Venus, som är 462°C varm vid markytan, skulle kunna inträffa på jorden.

Venus

Den dominerande teorin är att Venus en gång i tiden var ganska lik jorden, med hav av flytande vatten som av någon anledning dunstade och skapade en skenande växthuseffekt utan slut. Det är inte omöjligt att stigande koldioxidhalter, till exempel på grund av enorma vulkanutbrott, haft en initial betydelse, men man måste också väga in att Venus ligger mycket närmare solen än Jorden och roterar mycket långsamt runt sin egen axel – ett dygn på Venus motsvarar 243 dygn på jorden. De långa dagarna med starkare solljus bidrog rimligen också till att vattnet förångades.

Idag kan man inte förklara värmen på Venus med vattenånga, eftersom den inte längre finns kvar i atmosfären. Däremot består Venus atmosfär till 96,5% av koldioxid, så det skulle kanske inte vara så konstigt om där rådde en stark växthuseffekt.

Men eftersom koldioxid bara absorberar energi i ett fåtal smala våglängdsområden kan den inte påverka mer än en bråkdel av värmestrålningen.

Absorptionsspektrum

Stora mängder fukt i atmosfären kan mycket väl ha gjort Venus till en ångbastu en gång i tiden, men knappast drivet enbart av hög koldioxidhalt. Det är också rimligt att tänka sig att klimatet på Venus var mer instabilt, med  hög känslighet på grund av att positiv feedback dominerade. Jorden, däremot, som undvikit den totala katastrofen hittills verkar därför verkar ha ett i grunden stabilt klimat, med låg klimatkänslighet och en balans mellan positiv och negativ feedback. Om Jorden hade kunnat bli som Venus skulle det också ha skett för länge sedan under perioder med hög värme och koldioxidhalt.

Dessutom finns det helt andra teorier om hur växthuseffekten fungerar, exempelvis genom atmosfäriskt tryck, som är beroende av atmosfärens täthet.  Att Venus är så mycket varmare än jorden beror i så fall på att dess atmosfär är 92 gånger tätare än jordens.

Man kan jämföra med planeten Mars, som är mycket kall (i genomsnitt -60°C), och vars atmosfär består av nästan lika mycket (95%) koldioxid, men är väldigt tunn – lufttrycket vid ytan är i genomsnitt bara en hundradel av lufttrycket på Jorden.

I artikeln från 2017, New Insights on the Physical Nature of the Atmospheric Greenhouse Effect Deduced from an Empirical Planetary Temperature Model hävdar Ned Nikolov och Karl Zelle, baserat på studier av Venus, Jorden, Mars och tre månar, att:

“the atmospheric ‘greenhouse effect’ currently viewed as a radiative phenomenon is in fact an adiabatic (pressure-induced) thermal enhancement analogous to compression heating and independent of atmospheric composition.”

29573093_354025215099732_8712576932112468476_n

Om man antar att Venus atmosfär alltid varit lika tät, borde planetens yta även alltid ha varit lika varm, givet att det vi kallar växthuseffekt i själva verket handlar om adiabatiskt tryck. I så fall kan naturligtvis Jorden aldrig gå samma väg som Venus, så länge inte lufttrycket skulle öka dramatiskt av någon outgrundlig anledning.

3. Koldioxid och klimat i jordens historia

Mysteriet med den svaga, tidiga solen 4,5 miljarder år sedan

I jordens allra tidigaste historia var solen mycket svagare än idag. Jorden borde ha varit en isboll, men var ändå tillräckligt varm för att ha flytande vatten och förutsättningar för liv. För 3,5-4 miljarder år sedan, när de första encelliga livsformerna uppstod, var det antagligen ungefär 10 grader varmare än idag, trots att solen hade kanske 75-80% av dagens styrka. Sedan dess har det alltså blivit kallare, samtidigt som solen blivit varmare.

Det verkar ju inte gå ihop.

En förklaring skulle kunna vara att halterna av koldioxid i atmosfären var betydligt högre och har sjunkit stadigt till dagens nivåer. Det skulle i så fall tala för att växthuseffekten från koldioxid har en avgörande betydelse för jordens temperatur och klimat.

Det framstår som ett starkt argument.

Men, först och främst är det förstås inte det enda argumentet i klimatfrågan. Så länge det finns så mycket som talar emot att koldioxidhalten i atmosfären styr klimatet är det berättigat att förhålla sig skeptisk.

För det andra är det inte självklart att argumentet håller.

Det är svårt att veta något säkert om förhållandena på jorden under dess allra tidigaste geologiska historia. Det är ingen tvekan om att solen var svagare, och att det fanns flytande vatten redan för 3,5-4 miljarder år sedan – det framgår av fossilerade sediment och var naturligtvis en förutsättning för att livet skulle uppstå. Men denna paradox skulle kunna förklaras på fler än ett sätt, och frågan är vad vi kan veta säkert om atmosfärens sammansättning för så länge sedan. Att det skulle ha varit halten av koldioxid som skapade en växthuseffekt som höll jorden tillräckligt varm är en hypotes, inte ett faktum.

Vilka andra förklaringar är tänkbara?

1. Även om solen var svagare så var den antagligen mer aktiv, med en kraftigare solvind. Enligt en hypotes kan det ha bidragit till att det bildades färre moln som reflekterade solljuset, som därmed kunde värma jorden mer än idag. Antagandet är att solvinden skyddar jorden från kosmisk strålning, som har betydelse för molnbildning. Här kan, enligt samma teori, frekvensen av supernovor och solens position i Vintergatan, ha spelat in.

2. Den starkare solvinden kan också ha bidragit till höga halter av kväveoxid i atmosfären, som kan ha haft en mycket kraftigare växthuseffekt än koldioxid, men som inte är något vi behöver oroa oss för idag.

3. Det är mycket som var väldigt annorlunda i jordens barn- och ungdom. Månen låg betydligt närmare jorden, jorden roterade snabbare och kontinenterna låg inte som idag. Hur dessa faktorer påverkat jordens klimat är svårt att säga, men de kan mycket väl ha bidragit till ett varmare klimat på olika sätt.

4. Om atmosfärens täthet har den avgörande betydelsen för temperaturen så kan det ha varit den viktigaste förklaringen, snarare än dess sammansättning.

Även dessa hypoteser är osäkra, men med tanke på att det finns så många andra, oberoende skäl att tvivla på koldioxidens roll, bör man inte avfärda vare sig dem eller möjligheten till andra, ännu okända, förklaringar.

Sammanfattningsvis är vår kunskap om förhållandena i jordens tidiga historia för dålig för att någon enstaka hypotes ska kunna användas som ett särskilt starkt argument för att koldioxid orsakar ett klimathot idag.

Hur den tidiga, svaga solen går ihop med existensen av flytande vatten på jorden är inte så mycket ett argument som ett ouppklarat mysterium.

De senaste 800 miljoner åren

För att avgöra vilken beräkning av klimatets känslighet för växthusgaser som ligger närmast sanningen kanske man studera hur klimatet faktiskt har påverkats av koldioxidhalt och andra faktorer genom tiderna?

Det finns data som ger indikationer på temperatur och koldioxidhalt i atmosfären långt tillbaka i tiden – även om osäkerheten blir större ju längre tillbaka vi kommer – så att man kan göra någorlunda kvalificerade gissningar om hur de korrelerar med varandra.​ Hur starkt verkar sambandet vara?

800 miljoner år

(Temperatur efter C.R. Scotese. CO2-halten efter R.A. Berner, 2001 (GEOCARB III)).

Sett över större delen av livets historia på jorden framgår det att vi, tvärtemot vad många kanske tror, inte lever i en ovanligt varm period, utan tvärtom ovanligt kall. Tekniskt sett är vi fortfarande inne i en istid. Och koldioxidhalten i atmosfären är också historiskt extremt låg, på gränsen till vad jordens växter klarar.

Både medeltemperaturen och koldioxidhalten har varit betydligt högre än idag (dvs c:a 14,5 grader C resp. 400 ppm) samtidigt som livet blomstrat, exempelvis under den ”kambriska explosionen” av nya arter (22 grader C resp. 4 000 – 7 000 ppm).

Men det verkar inte finnas något samband alls mellan koldioxidhalten och temperaturens växlingar genom jordens geologiska tidsåldrar. Det beror dock på att koldioxid samspelar med andra faktorer, inte minst solaktiviteten. Om man tar hänsyn till solens betydelse är korrelationen tydlig (Royer et al, 2009):

Sol o koldioxid geologiskt ny

Koldioxid verkar alltså, över dessa långa tidsspann, ha ett samband med jordens medeltemperatur, och därmed med klimatet. Men det är svårt att säga hur sambandet närmare bestämt ser ut. Över så här långa tidsperioder är upplösningen låg, och det skulle lika gärna kunna vara temperaturen som styr koldioxidhalten som tvärtom – eller båda som styrs av en tredje faktor.

Höga koldioxidhalter i atmosfären och värme verkar däremot inte ha varit något negativt för växter och djur. Den geologiska historien visar att livet blomstrat under mycket långa tidsperioder med betydligt högre temperaturer, och med mångdubbelt högre koldioxidhalt i atmosfären än idag, till exempel under Kambrium och Ordovicium:

Geologiskt liv

Under Kambrium utvecklades och diversifierades livet på jorden så kraftigt att man kallat det för den “kambriska explosionen”.

Men under de 800 miljoner år som komplext liv funnits på jorden har det också förekommit fem större ekologiska katastrofer, ibland kallade “massutrotningar”, och det alarmister varnar för att det skulle kunna vara på väg att ske igen.

Det betyder i och för sig att massutrotningar är mycket ovanliga, och att jordens klimat varit väldigt stabilt och tåligt, särskilt som det aldrig spårat ur totalt, utan alltid återhämtat sig, även om så mycket som 90% av alla arter på jorden utplånats vid enstaka tillfällen. 

99% av alla arter som någonsin funnits på jorden är utdöda, men det beror på flera olika faktorer, inte bara globala ekologiska katastrofer. Det är ingen tvekan om att människan idag är orsak till att oroande många djur- och växtarter dör ut genom att sprida miljögifter, avverka skogar och dika ut våtmarker. Men ger den geologiska historien anledning till oro för just stigande koldioxidhalter?

Vad orsakade de fem massutdöendena?

  1. 444 miljoner år sedan (slutet av Ordovicium). 86% av alla arter, som nästan alla levde i havet, dog ut under loppet av några miljoner år, antagligen på grund av en omfattande istid, som sänkte havsvattenståndet och som möjligen kan ha orsakats av sjunkande koldioxidhalter beroende på geologiska faktorer. Det är ingen tvekan om att koldioxid har en ansenlig effekt på temperatur vid extremt låga halter, så det verkar rimligt. Men växter och djur är också beroende av koldioxid för sin metabolism, och klimatet påverkas i sin tur även av växtlighet. Det är inte så lätt att veta exakt hur det gick till för så länge sedan, men vid just den här katastrofen finns det inget som talar för att förhöjd koldioxidhalt hade någon betydelse.
  2. 375 miljoner år sedan (slutet av Devon). 75% av alla arter dog ut, möjligen på grund av syrebrist i haven till följd av övergödning från den kraftigt tilltagande växtligheten på land.
  3. 251 miljoner år sedan (Perm). 96% av alla arter dog ut på grund av ett gigantiskt vulkanutbrott som förvandlade halva Sibirien till ett kilometerdjupt hav av lava. Perm-katastrofen
    Det frigjorde tusentals gigaton koldioxid, men även enorma mängder andra giftiga gaser, vilket först orsakade en djup istid, som sänkte havsvattenståndet dramatiskt och därmed stängde av havscirkulationen. Det gynnade tillväxten av giftiga cyanobakterier, vilket också bidrog till att andra arter dog ut. Denna istid följdes sedan av global uppvärmning, men det är allt annat än självklart att det huvudsakligen berodde på förhöjd koldioxidhalt.
  4. 200 miljoner år sedan (slutet av Trias), då 80% av alla arter dog ut. I det här fallet finns ingen allmänt accepterad förklaring.
  5. 65 miljoner år sedan (slutet av Krita), då 76% av alla arter dog ut, bland annat de stora dinosaurierna (dagens fåglar härstammar från mindre dinosaurier, som överlevde) på grund av att en 9,5 kilometer stor asteroid slog ner på jorden i en hastighet av 60 000 kilometer i timmen. Nedslaget utvecklade inte bara en enorm hetta och orsakade stora skogsbränder, utan även en kilometerhög tsunami, men det som gjorde katastrofen global var att stora mängder stoft slungades upp i atmosfären, förmörkade himlen och orsakade en köldperiod som dödade både växter och djur.

Även för 55 miljoner år sedan, i övergången mellan Paleocen och Eocen, inträffade en period av global uppvärmning som anses bero på extremt hög koldioxidhalt, dock med jämförelsevis milda effekter på livet – 10% dog ut, medan de flesta arter anpassade sig och några faktiskt tillkom. Därför brukar det inte heller räknas med bland de stora massutdöendena ovan.

Det är ingen tvekan om att koldioxidhalten ökade och att temperaturen steg med 5°C, men det är inte på något sätt klarlagt vad som är orsak och vad som är verkan. Analyser av klimatförändringarna de senaste 400 000 åren talar inte för att koldioxidhalten har någon större betydelse som drivkraft, utan i första hand är en effekt av temperaturen. Jag kommer in på det alldeles strax.

Däremot är det mycket som är osäkert i hypoteserna om vad som orsakat klimatväxlingar för miljontals år sedan. I själva verket beror nog tvärsäkra tolkningar mest på vilka antaganden man redan på förhand gör om klimatkänsligheten, men också på att man inte tar hänsyn till den grundläggande fysiken.

Att en ökande koldioxidhalt skulle ha varit den viktigaste drivkraften när jorden drabbats av värmekatastrofer är inte möjligt, eftersom effekten snabbt planar ut på grund av den logaritmiska effekten. Dessa värmekatastrofer kan inte ha orsakats ens av oerhörda mängder koldioxid. De smala band i spektrum som koldioxid kan absorbera i mättas snabbt, och även om effekten förstärks i princip oändligt, så närmar sig ökningstakten noll. Och om man menar att den begränsade effekten från koldioxid triggade betydligt kraftfullare positiv feedback måste man också förklara hur uppvärmningen till slut kunde avta och minska igen.

Det faktum att dessa katastrofer är så ovanliga och jordens klimat inte ens då spårat ur helt talar dock starkt för att klimatet inte är särskilt känsligt för koldioxidhalten. Det är uppenbart att negativ feedback balanserar positiv feedback på uppvärmning, vare sig den beror på en växthuseffekt eller inte.

Vid de tillfällen då jorden kylts ner och förvandlats till en ”snöboll” kan en dramatiskt minskande koldioxidhalt i atmosfären ha haft en betydelse. Liksom även när dessa djupa istider till slut bringades till ett slut genom att små, potenta mängder koldioxid från vulkanutbrott kan ha skapat en uppvärmande växthuseffekt.

De senaste 65 miljoner åren

I ett kortare perspektiv, säg de 65 miljoner år då däggdjuren utvecklats som mest efter dinosauriernas försvinnande, är det verkligen inte särskilt varmt idag – tvärtom. Sedan 50 miljoner år tillbaka har det blivit stadigt kallare, och vi lever nu i en de kallaste perioderna i jordens historia, om än i en tid av tillfälligt förhållandevis milt klimat (källa: James Hansen, NASA-GISS):

65 miljoner år

Primaterna, som skulle komma att utvecklas till människor, uppstod för 85-55 miljoner år sedan i en livsmiljö som var 10-15°C varmare än idag, med en koldioxidhalt på uppskattningsvis 1 000 – 2 000 miljondelar, jämfört med dagens drygt 400 miljondelar. Sedan dess åren har koldioxidhalten successivt sjunkit ner till 280 ppm för 150 år sedan, och närmat sig gränsen för vad växter klarar. 

Men den geologiska klimathistorien tyder i alla fall på att det verkar finnas ett samband mellan temperatur och koldioxidhalt. Frågan är vad som orsakar vad: Är det koldioxidhalten som driver temperaturen, eller är den en verkan av temperataturförändringar som orsakas av andra faktorer?

Upplösningen i de geologiska data som finns är dock för dålig för att svara säkert på den frågan. Vi måste zooma in.

De senaste 2 miljoner åren har jorden varit så kall att vi nästan hela tiden haft istid, avbruten av korta perioder på några tusen år med mildare klimat.

De senaste 400 000 åren

Under de senaste 400 000 åren har det i princip varit konstant istid, med bara korta avbrott på några få tusen år.

Al Gores diagram från ”An Inconvenient Truth”, boken och filmen som gav honom både en Oscar och Nobels Fredspris, visar data från iskärnor borrade i glaciären på Antarktis:

400 000 år

Koldioxidhalten och temperaturerna följer varandra nästan perfekt. Men sambandet är inte så självklart som det verkar.

I filmen antyder Al Gore att det egentligen är komplicerat, utan att berätta på vilket sätt, och konstaterar sedan bara att “när koldioxidhalten går upp, så går temperaturen också upp”, dvs att det är koldioxiden som orsakar temperaturförändringarna.

Men då glider han förbi ett viktigt problem med den slutsatsen: Två faktorer kan samvariera av olika skäl – den ena kan orsaka den andra, eller båda orsakas av något annat, eller så är sambandet bara tillfälligt.

En närmare analys av visar att förändringarna av koldioxidhalten kommer efter – ibland långt efter – förändringarna av temperaturen, inte före:

Temp och koldioxid 800 år

Det betyder ju att det knappast kan vara koldioxidhalten som styr temperaturen, utan snarare temperaturförändringarna som påverkar koldioxidhalten? Hur kan det sambandet tänkas se ut?

Ett varmare klimat tycks leda till högre koldioxidhalt i atmosfären, inte tvärtom. Och när klimatet blir kallare sjunker koldioxidhalten igen. En förklaring är att varmt vatten kan absorbera mindre koldioxid än kallt. När haven kyls tar de upp koldioxid från atmosfären, som avges när haven blir varmare.

Men varför ändras temperaturen?

Det finns en tredje faktor som visat sig ha den avgörande betydelsen i det här sammanhanget – nämligen de förändringar av jordens lutning och bana runt solen som kallas Milankovich-cykler.

Jordbanan runt solen är till exempel ibland rundare och ibland mer oval, vilket har betydelse för hur mycket energi som jorden tar emot. Milankovich-cyklerna samvarierar på ett slående sätt med både temperaturen och koldioxidhalten de senaste 400 000 åren, vilket inte lämnar så mycket att undra över när det gäller orsakssambanden mellan dessa tre faktorer (efter bl.a. Muller et al, 1997 och Pettit et. al., 1999, skalan går från höger till vänster):

Solens excentricitet

De varmare perioderna mellan istiderna varar oftast bara några tusen år, så man kan undra om det möjligen är dags för en ny istid nu. Men det är det inte – förändringarna av jordbanans form runt solen har nämligen även en 400 000-årig cykel. Vi har turen att leva i en tid då jordbanan håller sig relativt rund även i den elliptiska fasen. Med hänsyn även till andra klimatcykler dröjer det antagligen 25 000 – 50 000 år innan det blir en djup istid igen.

Att det är Milankovich-cyklerna som varit den yttersta drivkraften för de stora istiderna är inte alls kontroversiellt, utan har varit känt och vedertaget länge. Men sedan koldioxidhypotesen blivit populär har också invändningar dykt upp. Milankovic-cyklerna anses inte ha tillräckligt stark påverkan på jordens energibalans för att helt förklara växlingarna mellan istider och varmare perioder. Man tänker sig däremot att de små förändringar i temperatur som de orsakar sätter igång andra processer som förstärker effekten. När temperaturen börjar stiga börjar också is smälta, vilket minskar jordens albedo, medför ökad avdunstning och frigör ytterligare koldioxid ur haven. Eftersom växthuseffekten är logaritmisk är den också kraftigast när halten av växthusgaser ökar från väldigt låga nivåer. Upptiningen av en istid förutsätter med andra ord ett samspel mellan en rad faktorer, varav utgasning av koldioxid från haven sannolikt är en. Förändringar av havstemperaturen sker dock långsamt, vilket förklarar fördröjningen mellan lufttemperaturen och koldioxidhalten.

Det är alltså fullt tänkbart att en extremt låg koldioxidhalt, nära noll, under vissa omständigheter kan bidra till starten av en istid, och att en mycket liten ökning från en extremt låg nivå, nära noll, under vissa omständigheter kan bidra till den uppvärmning som tinar upp den.

Att temperaturen ändras före koldioxidhalten under de senaste 400 000 åren är med andra ord bara ett bevis på att det inte är koldioxidhalten som startar processerna, inte på att koldioxid saknar betydelse för luftens temperatur, framför allt inte vid förändringar till/från låga nivåer. Frågan är hur stor betydelse.

Titta noga på skalorna i grafen från Vostok igen:

400 000 år

Koldioxidhalten varierar ganska lite, mellan180 ppm och 280 ppm. Temperaturen varierar däremot mycket, ungefär 10°C. Det kan man definitivt inte förklara med att koldioxidhalten ökar eller minskar med 100 ppm. Det skulle förutsätta en absurt hög klimatkänslighet, som ingen kan eller vill försvara.

Man kan invända att effekten av Milankovich-cyklerna är alldeles för liten för att orsaka så kraftiga klimatförändringar och egentligen bara räcker för att trigga igång betydligt starkare feedback-effekter från exempelvis koldioxid, avdunstning och albedo. Men om effekten från Milankovich-cyklerna är mycket svagare än feedback-effekterna så kan man ju inte förklara hur en uppvärmning eller nedkylning kan ta slut. Jorden skulle för länge sedan ha fastnat i ett glödhett eller djupfryst klimat för evig tid.

Det problemet kan inte lösas med hänvisning till att växthuseffekten decelererar, eftersom den trots allt ändå ökar hela tiden, om än allt långsammare, och feedbackprocesserna är självförstärkande när de väl kommit igång. 

Och även om det är sant att Milankovich-cyklerna inte påverkar den mängd solljus jorden tar emot totalt så mycket, så är deras effekt på latituden 65°N är upp till 25%, och det är det som driver de här stora klimatväxlingarna.

Även under kortare tidsspann verkar det vara temperaturen som styr koldioxidhalten i atmosfären, inte tvärtom. Här är en analys av perioden 1960-2016 (skalan från vänster till höger):

Orsak verkan 1900-tal

Andra analyser talar för att det inte finns något samband alls mellan temperatur och halten av koldioxid i atmosfären. Så här skriver Magnus Cederlöf på Stockholmsinitiativet:

”Nedan följer en figur med förändringen i temperatur som funktion av förändringen i koldioxidhalt. Värdena har samplats med c:a 1000-års mellanrum, vilket innebär att en punkt i figuren motsvarar en tidsperiod på c:a 1000 år:

Samband temp o CO2

Här syns inte någon koppling alls mellan koldioxidhalt och temperatur. När koldioxidhalten ökar eller minskar verkar temperaturen både kunna öka och sjunka. Kanske är inte mätningarna tillförlitliga eller också döljs det ändå en koppling i bruset, eller också är klimatkänsligheten faktiskt väldigt låg – dvs temperaturen bryr sig inte särskilt mycket alls om koldioxidhalten.

Klimathotets försvarare påpekar dock gärna att det inte spelar någon roll om koldioxidhalten spelat en marginell roll i historien – det betyder ju inte automatiskt att den inte gör det idag. Men som vi ska se är även bevisen för det svaga.

De senaste 10 000 åren

För 15 000 år sedan var stora delar av norra halvklotet täckt av ett kilometertjockt lager av is, och temperaturen på Grönland låg – enligt borrkärnor i isen – 25°C lägre än idag:

Climate change debate – latest results | Watts Up With That?

Sedan istiden tog slut för 10 000 år sedan har vi haft en ovanligt lång period av behagligare klimat, som varit upp till 5 rader varmare än idag. Polarisarna har varit mindre, och havsvattenståndet högre. Att det inte medförde någon katastrof betyder givetvis inte att det inte skulle göra det idag, men världen gick trots allt inte under.

Det hade också sina fördelar. Ett tecken på att det blivit kallare sedan dess är att Sahara är en öken idag. För mellan 5 000 och 10 000 år sedan var Sahara ett grönskande landskap med sjöar, floder och goda jaktmarker. Spår av de människor som levde där finns fortfarande kvar. Det kan låta motsägelsefullt, men högre global medeltemperatur ger ett fuktigare klimat med mer nederbörd, eftersom mer vatten avdunstar från haven, vilket gynnar växtligheten. Lägre temperaturer ger ett torrare klimat med mer öken. 

Men sedan 3 500 år har det blivit svalare igen, samtidigt som koldioxidhalten faktiskt stigit:

11000 år

Både bronsåldern och romartiden var varmare än idag. Under den Medeltida Värmeperioden koloniserade vikingar Grönland, som då också var grön med odlingsbar jord, och Vinland i norra Kanada. Och i norra England kunde man göra vin av egna druvor, men det är omdiskuterat både om den var global och om den var varmare än idag.

Climate and Human Civilization for the Past 4,000 Years ...

De senaste 1000 åren

Den medeltida värmeperioden och den Lilla istiden

I den första rapporten från FN:s klimatpanel 1991 noterades att klimatet växlat mellan varmare och kallare perioder de senaste 1000 åren, vilket illustrerades med den här grafen:

Giving Credit Where Credit Is Due | Real Science

Det stämmer bra med historisk dokumentation, som vittnar om att vikingar koloniserade både Grönland och Vinland i norra Kanada och att det odlades vin i England under medeltiden, och att det var bitande kallt i Europa under vad som kommit att kallas den Lilla istiden.

Vi hör ständigt om att den senaste månaden var den varmaste hittills. Men med det menar man egentligen bara att det blivit varmare sedan mena började använda termometrar på 1700-talet, d v s precis när den 500 år långa Lilla Istiden började tina upp. Med tanke på hur temperaturen svängt upp och ner genom hela historien är det inget konstigt alls att det vänder uppåt igen efter en lång period av kyla:

1900-talet1

Grafer liknande den här används gärna för att ge intryck av att uppvärmningen beror på stigande koldioxidhalter. Koldioxidhalt och temperatur korrelerar närmast perfekt med varandra. Men sambandet har, som sagt, visat sig vara det omvända.

Och om vi vidgar perspektivet lite igen så blir bilden helt annorlunda:

MWP och LIA

Här ser man inte alls någon slående samvariation mellan koldioxid och temperatur. Under de senaste 2 000 åren är korrelationen mellan koldioxidhalt och temperatur bara 4,5%.

Det har dock ifrågasatts om den medeltida värmeperioden och den lilla istiden var globala fenomen, eller bara regionala.

Ett antal forskare vid brittiska Climate research Unit (CRU), vid University of East Anglia, UK, under ledning av Dr. Michael Mann, presenterade 1998 ett diagram (kallat ”hockeyklubban” efter sin form), som kom att publiceras av FN:s klimatpanel 2001 och därför fick stor spridning och betydelse:

Hockey-klubban

Den här grafen över den globala medeltemperaturen de senaste 1000 åren vände upp-och-ned på allt man dittills trott sig veta om klimatet under denna period. Den har etsat sig fast hos många som en sanning – att klimatet var mycket stabilt tills människan började använda fossila bränslen och fick temperaturen att skena.

Men vart hade den Medeltida Värmeperioden tagit vägen? 

“Hockey-klubban” fick hård kritik på grund av metodologiska brister, och för att man till största del använde sig av ett mycket begränsat urval av en särskilt olämplig trädart för att uppskatta temperaturen med hjälp av årsringarna (och i mycket liten utsträckning koraller, iskärnor och historiska data). Andra forskare har också visat att de algoritmer som användes ger upphov till en ”hockey-klubba” nästan helt oberoende av vilka data man använder (McIntyre).

Grafen togs bort från senare upplagor av FN-rapporten.

Det var särskilt tre omständigheter som gjorde det hela till en skandal.

Till att börja med olika metodologiska tveksamheter. De data från årsringar i träd man använde tydde nämligen på att det blivit kallare från under andra hälften av 1900-talet (grafen till vänster):

Hide the decline 2

Därför bytte man ut denna del av kurvan mot data från väderstationer och fick istället en graf som visade snabb uppvärmning i slutet, utan att ange det. Det kan i och för sig tyckas vara en pålitlig källa, men det kan också ifrågasättas (se kapitel 4).

Problemet är inte bara att det är en tveksam metod att blanda data från olika källor på det viset, utan även att man i så fall även borde ha ifrågasatt de övriga resultaten i studien. Om årsringarna inte duger från 1960-talet och framåt, så kanske de inte duger alls. Som framgår av grafen till höger var dessutom felmarginalen betydligt större för årsringarna än vad som framgick av den artikel som publicerades i Nature och i rapporten från klimatpanelen.

De dataunderlag man använde var i spretigt, redan i urvalet av vilka träd som fick ingå i studien använde en algoritm som favoriserade dataserier med formen av en hockeyklubba, och viktade dem nästan 400 gånger tyngre än andra data: 

För det andra vägrade forskarteamet att lämna ut sina rådata, vilket naturligtvis strider mot den vetenskapliga metoden. En av forskarna, Phil Jones, skrev till Steve McIntyre i ett av de läckta emailen att (fritt översatt): “Varför ska jag lämna ut mina data till dig när du bara försöker hitta något fel med dem?”.

Det är väl precis det som den vetenskapliga metoden går ut på – att falsifiera?

2004 visade dock Stephen McIntyre och Ross McKitrik att samma algoritm producerar en graf med formen av en hockeyklubba även med slumpmässiga data. (Källa)

Det som verkligen skapade skandal var just de läckta emailen. Det påstås ibland att de blev hackade, men jag ser det som mer sannolikt att det fanns en “visselblåsare” på CRU, som inte hade samvete att bara se på vad som hände.

Formuleringar som “Mike’s nature trick” och “hide the decline” har fått många att misstänka att den här studien byggde på medveten manipulation. 

Det finns tre tre teman i de läckta mailen:

  1. Inflytelserika forskare som argumenterar för klimathotet döljer data och diskussioner.

“I’ve been told that IPCC is above national FOI [Freedom of Information] Acts. One way to cover yourself and all those working in AR5 would be to delete all emails at the end of the process,” skriver Paul Jones, en forskare som medverkar I FN:s klimatpanel.

 “Any work we have done in the past is done on the back of the research grants we get – and has to be well hidden,” skriver Jones också. “I’ve discussed this with the main funder (U.S. Dept of Energy) in the past and they are happy about not releasing the original station data.”

“Mike, can you delete any emails you may have had with Keith [Briffa] re AR4 [UN Intergovernmental Panel on Climate Change 4th Assessment]?” skriver Jones I ett annat mail till Michael Mann, ledande klimatforskare vid Penn State University och huvudaansvarig för den s.k. hockey-klubban. “Keith will do likewise. … We will be getting Caspar [Ammann] to do likewise. I see that CA [the Climate Audit Web site] claim they discovered the 1945 problem in the Nature paper!!”

2. Dessa forskare ser klimathotet som en del av ett politiskt mål snarare än en balanserad vetenskaplig undersökning.

 “The trick may be to decide on the main message and use that to guid[e] what’s included and what is left out” skriver Jonathan Overpeck, koordinerande huvudförfattare I FN:s klimatpanel.

Michael Mann: “I gave up on [Georgia Institute of Technology climate professor] Judith Curry a while ago. I don’t know what she thinks she’s doing, but its not helping the cause”.

Tom Wigley, forskare vid the University Corporation for Atmospheric Research, uppmanar i ett mail sina kolleger att de “must get rid of” redaktören för en vetenskaplig tidskrift som hade publicerat några studier som ifrågasatte klimathotet.

3. Flera av dem erkänner till varandra att vetenskapen bakom klimathotet är svag och beroende av att data manipuleras.

Peter Thorne vid brittiska Met Office till Phil Jones, den ledande forskaren på Hadley Climatic Research Unit (HadCRUT) vid University of East Anglia: “Observations do not show rising temperatures throughout the tropical troposphere unless you accept one single study and approach and discount a wealth of others. This is just downright dangerous. We need to communicate the uncertainty and be honest. Phil, hopefully we can find time to discuss these further if necessary”. Han tillägger: “I also think the science is being manipulated to put a political spin on it which for all our sakes might not be too clever in the long run,”.

Till Michael Mann skriver Wigley:“Mike, The Figure you sent is very deceptive … there have been a number of dishonest presentations of model results by individual authors and by IPCC”.

Här finns mailen på nätet. Läs gärna även professor Gösta Petterssons analys av den här kontroversen kring “Hockeyklubban” i hans webb-baserade bok Falskt larm kapitel 4. En bra sammanfattning har också gjorts av Karl-Erik Tallmo, Klimatet och den omstridda hockeyklubban.

Michael Mann och hans medarbetare blev frikända från anklagelsen om forskningsfusk, men det har naturligtvis inte åtgärdat bristerna i deras forskning, och betyder inte att de hade rätt. Och de får stå ut med satiren “Mann-made Global Warming”.

Men hur var det egentligen med den Medeltida Värmeperioden?

Denna varma tid är väl belagd i historiska källor. Det går inte att komma ifrån att Vikingar koloniserade ett Grönland – där det verkligen var grönt och gick att odla – och Vinland i norra Kanada, eller att det gick att göra vin på egenodlade druvor i norra England under den här tiden.

Men kanske var Den Medeltida Värmeperioden begränsad till enbart Europa? Det är i alla fall vad som påstås av de som vill försvara hypotesen om ett klimathot.

Det finns dock data från hela världen – från historiska angivelser av vattenståndet, snäckskal, droppstenar och iskärnor till trädringar, pollen, glaciärer och  sediment:

Bevisen för MVP

Ett överflöd av data talar för att den medeltida värmeperioden var global.

MWP global

Sajten Notrickszone.com har samlat 300 grafer över forskningsresultat som talar emot hockeyklubban. Här är en:

Hanno 1000 år

Graph drawn by Hanno using data published by A. Moberg, D.M. Sonechkin, K. Holmgren, N.M. Datsenko, W. Karlén, and S.-E. Lauritzen (2005, Highly variable Northern Hemisphere temperatures reconstructed from low- and high-resolution proxy data. Nature (London), 433, 613–617). Temperatures for the last three decades of the 20th Century were taken from P.D. Jones, D.E. Parker, T.J. Osborn & K.R. Briffa (2005, Global and hemispheric temperature anomalies – land and marine instrumental records. In Trends: A Compendium of Data on Global Change. Carbon Dioxide Information Analysis Center, Oak Ridge National Laboratory, U.S.

Varför var så viktigt för Michael Mann och hans kolleger att bli av med den Medeltida Värmeperioden? Kanske för att det faktum att det har varit varmare förr än idag utan katastrofala konsekvenser förtar intrycket att det pågår något extremt och unikt hotfullt just nu. Hockeyklubban ger intryck av att klimatet varit stabilt under tusentals år innan det plötsligt börjar förändras dramatiskt i samband med den industriella revolutionen. Hockey-klubban förmedlar tanken att det finns en “naturlig balans”, som människan rubbat på grund av sin kortsiktiga girighet. I själva verket är klimatförändringar, ibland dramatiska och förödande, det naturliga tillståndet, och det är först med industrialiseringen som vi kunnat bygga samhällen som kan skydda oss mot både klimat- och andra naturkatastrofer.

Kanske också för att det omöjligt att förklara vare sig den Medeltida värmeperioden eller den Lilla istiden med koldioxidhalten i atmosfären, eftersom den legat nästan oförändrad de senaste 2000 åren:

Antarctic Ice Cores: The Sample Rate Problem | Watts Up ...

Från och med 1600-talet finns det dock data gällande en annan tänkbar drivkraft för klimatförändringar, nämligen solaktiviteten, som kan mätas med hjälp av observationer av antalet solfläckar.  Här kan man se en betydligt bättre korrelation med både den Lilla istiden och den moderna uppvärmningen:

Ice Age 2050s: Certainty 1Jag går in närmare på detta samband och vad som orsakar klimatförändringar i kapitel 5.

4. Temperaturdata de senaste 150 åren

Den trend av uppvärmning vi ser idag började alltså redan 1700-talet. Vi hör ständigt om att den senaste månaden var den varmaste hittills. Men med det menar man egentligen bara att det blivit varmare sedan man började mäta med termometrar, d v s sedan den 500 år långa Lilla Istiden började tina upp. Med tanke på hur temperaturen svängt upp och ner genom hela historien är det inget konstigt alls att det vänder uppåt igen efter en lång period av kyla.

Varför kan man inte tänka sig att det är samma orsaker som fortfarande är verksamma?

Det officiella svaret att uppvärmningen sedan 1950 har varit för kraftig för att kunna förklaras av naturliga orsaker.

Rising Global Temperatures and CO2 | Climate CentralI själva verket är dock den här temperaturkurvan för 1900-talet, där koldioxidhalt och temperatur följs åt så dramatiskt, allt annat än självklar. Det finns andra officiella data för 1900-talet som visar en betydligt mildare uppvärmning (HadCRUT, Hadley Climate Research Unit, University of East Anglia 2009):The trend repeatsDet här ser mer ut som en upprepad klimatcykel, och uppvärmningen på ungefär 0,8°C sedan 1850 framstår som mild och välkommen.

Hur kan det bli så olika?

Att mäta den globala medeltemperaturen är en invecklad procedur med många felkällor, korrigeringar och justeringar. Den globala medeltemperaturen är inte ett mätvärde, utan en produkt av en komplicerad bearbetningsprocess, som till stor del idag sköts av algoritmer.

NOAA, National Oceanic and Atmospheric organization, är USA’s motsvarighet till SMHI, men med ett globalt uppdrag och ett världsomspännande nätverk av väderstationer, som bland annat rapporterar dygnets minimi- och maximi-temperaturer dagligen.

Dessa data bearbetas av NOAA, men även av exempelvis NASA-GISS (Goddard Institute for Space Studies, ej att förväxla med det NASA som skickade människor till månen), och brittiska Hadley Climate Research Unit (HadCRU) vid University of East Anglia. Men det vore fel att säga att de är oberoende av varandra, och de arbetar i princip på samma sätt, även om framför allt HadCRU historiskt har avvikit något från NOAA och NASA och haft färre justeringar.

Den bearbetade, officiella temperaturkurvan från dessa organisationer ligger till grund för FN’s klimatpanel och deras rekommendationer till världens regeringar, och är själva förutsättningen för klimathotet (NASA-GISS, GISTEMP v.3):

NASA-GISS senaste

Det har självklart avgörande betydelse för all forskning om klimathotet att dessa temperaturkurvor är korrekta, och ju mer jag studerar frågan desto mer undrande blir jag till att inte en enda av våra vassa vetenskapsjournalister andas ett ord om hur komplicerad, kontroversiell och tankeväckande den är.

Det finns många svagheter med den mätteknik som NOAA och NASA bygger sina kurvor på, dvs termometrar vid väderstationer på marken (och i viss mån fartyg). Till att börja med kan NASA-GISS själva försöka ge svar på vad det är man mäter (från Q&A, numera borttaget):

Q. What exactly do we mean by SAT (Surface Air Temperature)?

A. I doubt that there is a general agreement how to answer this question. Even at the same location, the temperature near the ground may be very different from the temperature 5 ft above the ground and different again from 10 ft or 50 ft above the ground. Particularly in the presence of vegetation (say in a rainforest), the temperature above the vegetation may be very different from the temperature below the top of the vegetation. A reasonable suggestion might be to use the average temperature of the first 50 ft of air either above the ground or above the top of the vegetation. To measure SAT we have to agree on what it is, and as far as I know, no such standard has been suggested or generally adopted.

Det finns ingen ”global termometer” där man kan läsa av den ”globala temperaturen”, utan markstationerna är ojämnt utspridda över jordklotet, och mätningarna från fartyg täcker inte de enorma ytvattnen utanför handelsrutterna, särskilt inte sedan Panama- och Suez-kanalerna byggdes.

Det här är the Global Weather Observation network (2014)

Det finns också en mängd stationer i Arktis och Antarktis som inte finns med på denna karta, men som inte har funnits där så länge:

Stationer Arktis och Antarktis

Väderstationerna mäter naturligtvis bara den helt lokala temperaturen, och enorma områden saknar data. De officiella temperaturkurvorna kan ungefärligen sägas täcka 30% av jordens markyta, vilket i sin tur bara är 30% av jordens totala yta, som till 70% upptas av hav. Mätningarna täcker med andra ord ungefär 10% av jordytan.

Dessutom har antalet väderstationer inte varit konstant genom tiderna. Det här är vad “den globala medeltemperaturen” för 1880 grundar sig på:

Stationer 1880

1920:

Stationer 1920

Än idag saknas stationer i enorma områden i Sydamerika, Afrika, Sibirien, Arktis och Antarktis. Att tala om global medeltemperatur är följaktligen inte verklighetsförankrat.

Antalet stationer ökade fram till 1970 (prickade linjen nedan), men har därefter minskat av olika skäl (Källa: Ross McKitrick, University of Guelph, CA):

Antalet stationer

Framför allt skedde en drastisk minskning 1989, i samband med att Sovjetunionen föll samman. Att den globala medeltemperaturen plötsligt steg kraftigt i samband med det skulle kunna hänga samman med att många mätstationer på jordens kallaste platser slutade rapportera efter denna omvälvning. NOAA har förlorat 80% av sina stationer sedan 1980, framför allt i norr, vilket medfört att stationernas genomsnittliga latitud har förskjutits 8 grader söderut.

Screen-Shot-2017-03-05-at-4.17.26-PM

Justeringar av uppmätta data

Temperaturdata från markbaserade väderstationer genomgår omfattande och komplicerad bearbetning innan de offentliggörs, och är långt ifrån detsamma som de faktiskt uppmätta temperaturerna. Det legitima syftet är att korrigera för felkällor, men processen innehåller också osäkra och i viss mån godtyckliga uppskattningar där det inte finns någon objektiv måttstock för att avgöra vad som egentligen är korrekt och inte. Justeringar av nutida data kan exempelvis ge statistiska dominoeffekter som ändrar temperaturen för 75 år sedan – utan att någon vet vad den “egentligen” var.

Nödvändigheten av justeringar av data från markbaserade väderstationer, delvis på oklara eller osäkra grunder, är en av anledningarna till att de betraktas som en sämre datakälla jämfört med radiosonder (väderballonger och dropp-sonder) och satellitdata, som har den bästa kvaliteten när det gäller global medeltemperatur.

Ändå är det dessa “justerade” temperaturkurvor som ligger till grund för all nutida forskning om klimatet, och för FN:s klimatpanel och politiker, och som alla beslut om resurskrävande åtgärder bygger på. Det spelar verkligen stor roll om dessa kurvor är pålitliga eller inte.

Därför är det i och för sig inte så förvånande att justeringar ifrågasätts av “skeptiker”, och inte heller att det förekommer misstankar om att det döljer sig illegitima manipulationer i dunklet av dessa svårbedömda procedurer. Särskilt som det inte finns någon oberoende kvalitetssäkring, utan bara en auktoritativ försäkran från NOAA och NASA att de minsann “kontrollerar processen noga”.

Så här har NASA-GISS successivt ändrat sina egna data sedan 1981:

Adjustments

Det är uppseendeväckande stora ändringar som med råge överskrider NASA:s egna felmarginaler.

Faktum är att hela den del av den moderna uppvärmningen som enligt FN:s klimatpanel inte kan förklaras naturligt, utan måste bero på människan, beror på ändringar av de data som rapporterats in från väderstationerna.

Konstigt nog verkar inte dessa brännande, avgörande och hyperintressanta frågor locka till sig några grävande journalister.

Icke desto mindre har kvalificerade utomstående forskare och entusiaster upptäckt både tveksamheter och uppenbara orimligheter i den här hanteringen, ofta utan att få vare sig förklaring eller rättelse från NOAA.

Antalet justeringar har ökat dramatiskt de senaste decennierna. Idag handlar det om nästan hälften av alla data:

Adjustments increasingMen det slutar inte där. I samtliga fall har man dessutom justerat på ett sådant sätt att kurvan blivit allt brantare och gett ett intryck av allt kraftigare global uppvärmning. Äldre temperaturer har konsekvent gjorts kallare, och senare varmare:

adjustments 6

Det är svårt att värja sig för tanken att man ändrat temperaturerna för att matcha ökningen av koldioxidhalten i atmosfären. Efter justeringarna är kurvorna nästan identiska:

Justeringar, Kurvorna nästan identiska, kopia

USA har världens största och bästa nätverk av väderstationer, och fram till 1999 visade temperaturkurvan från NASA-GISS att det blivit svalare sedan 1930-talet. 2016 har man ändrat på det.

USA temp

James Hansen, som var chef för GISS, skrev i augusti 1999 en artikel om hur olika klimatet utvecklats i USA jämfört med globala data:

Hansen, US temperatures 1999

Med tanke på att data för resten av världen är mycket mera sparsam, med kortare dataserier av sämre kvalitet, särskilt längre tillbaka i tiden, kan man tycka att det skulle vara logiskt att justera dessa med hänsyn till USA, men det verkar som om man gjort tvärtom.

Hur motiverar NOAA det här?

Klimatologen Judith Curry, som är specialiserad på kvalitetssäkring av temperaturdata, vill inte tro att det pågår några medvetna manipulationer, men analyserar NOAA’s data noggrant och har hittat allvarliga brister.

Andra, som elektronikingenjören Tony Heller, också han specialiserad på kvalitetssäkring av bland annat klimatmodeller, är säker på att det handlar om ideologiskt och ekonomiskt motiverat bedrägeri.

Det viktiga för min del är dock enbart frågan om justeringarna är försvarliga och korrekta. Jag vill först och främst hålla mig till fakta, och tillåter mig bara undantagsvis, och med reservationer, att spekulera om människors motiv.

Officiellt finns det tre typer av justeringar:

1. Time of observation bias adjustment (TOB)

Stationer som läser av på eftermiddagen kommer i viss utsträckning ge högre temperaturer genom att dubbelräkna varma dagar, medan stationer som läser av på morgonen kommer att dubbelräkna kalla dagar. Om en station alltid läser av en viss tid gör det i och för sig ingen skillnad för den långsiktiga trenden, men om en station byter tid spelar det roll. Och det var också vad som skedde på 1950-talet, då de stationer som tidigare läst av temperaturen på eftermiddagen började göra det på morgonen istället.

“On average, observing temperatures (and resetting the minimum-maximum thermometer) in the early morning results in reading about 0.15 C cooler than if temperatures were observed at midnight. Observing temperatures in the late afternoon results in temperatures about 0.45 C warmer on average than if temperatures were observed at midnight. Switching from an afternoon time of observation to a morning time of observation would result in minimum, maximum, and mean temperatures around 0.6 C colder previously measured.” (Judith Curry, Understanding Time of Observation Bias.)

Denna förklaring motiverar en stor del av de justeringar som görs.

Tony Heller har ifrågasatt TOB på grundval av analyser och jämförelser av stationer som 1936 läste av temperaturen på morgonen respektive eftermiddagen, där han visade att det i själva verket var “morgonstationerna” som hade högre temperaturer: Morgon- och kvällsstationer… och att det helt enkelt berodde på att de låg längre söderut. I varmare klimat är det antagligen naturligare att göra avläsningarna på morgnarna än i kallare klimat:

Average latitude 2

Av detta diagram framgår dock att den genomsnittliga latituden förändrats över tid, framför allt för “morgonstationerna”, så detta är också något som man justerar för. Det verkar rimligt, men om man verkligen vill komma åt de faktiska temperaturförändringarna borde man kanske snarare studera mätserierna vid stationer som inte ändrats.

Tony Heller har visat att stationer som konsekvent mätt på morgonen eller eftermiddagen, och som inte heller flyttats vare sig norrut eller söderut i någon nämnvärd utsträckning faktiskt visar samma mönster som NASA:s officiella kurvor gjorde 1999, dvs en mild avsvalning mellan 1930-talet och 2000.

Morgonstationer:

Heller, morgonstationer på samma latitud, kopia

Eftermiddagsstationer

Heller, eftermiddagsstationer på samma latitud, kopia

Efter ytterligare 18 år är huvudintrycket fortfarande inte uppvärmning, utan en klimatcykel utan trend.

Dessa justeringar verkar med andra ord skulle med andra ord sakna täckning i verkligheten, och både byte av tid för avläsning och förändringar av stationers latitud helt betydelselöst för vilken temperatur en station rapporterar.

2. Pairwise homogenization algorithm (PHA)

PHA är en algoritm som upptäcker och justerar avvikelser i data från en station, som kan bero på teknikbyte, platsbyte eller andra lokala förändringar, genom att jämföra med andra, närliggande stationer.

Den australiska biologen Dr Jennifer Morohasy berättade vid ett framträdande vid Heartlandinstitutets 9:th International Conference on Climate Change (ICCC) 2014 om sina erfarenheter av temperaturjusteringar. I staden Amberley visade data från väderstationen att det pågått en svagt avkylande trend sedan 1940-talet (blå linjen):

Amberley

NASA-GISS justerade alltså temperaturserien så att det istället blev en uppvärmande trend för Amberley (röda linjen). Dr Morohasy kontaktade Gavin Schmidt, chef för GISS sedan 2013, och fick förklaringen att man justerat dataserien för Amberly med hänsyn till en närliggande station.

Det enda problemet med den förklaringen var att den stationen låg 600 engelska mil från Amberley. I själva verket visade den station som ligger närmast Amberley samma temperaturer som den i Amberley. När Dr Morohasy frågade varför fick hon till svar: ”Du ställer fel frågor!”.

Sedan dess har Jennifer Marohasy engagerat sig djupt i frågan om justeringar av både nutida och historiska data, och skriver om dem på sin blogg, bland annat i en post den 16 februari 2019: “The Australian Bureau of Meteorology keeps remodelling the temperature record for Australia – and not just by a little bit. Temperatures are changed through a process known as homogenisation, and then changed again, sometimes by as much as 6.4 degrees Celsius for the one day.”

“For example, on 8th February 1933 the maximum temperature as measured at Albany in Western Australia was 44.8 degrees Celsius. Then, six years ago it was changed to 51.2 degrees Celsius! Recently it was changed again, this time to 49.5.

Changing the temperature record like this is not unusual for institutions such as the Australian Bureau of Meteorology, though the extent of the change for Albany on this day in 1933, and also the direction of the change, is unusual.

Usually past temperatures are cooled relative to the present as part of remodelling, which is called ‘homogenisation’. Cooling the past relative to the present has the effect of exaggerating global warming.

Given the magnitude and direction of this change to the Albany temperatures, which was first made six years ago, several of us asked the Bureau: ‘Why’?

Why was the temperature at Albany on this day (February 8, 1933) adjusted-up by so much (6.4 degrees) in the official version 1 of the ACORN-SAT dataset that was published six years ago?

I never got an answer.”

Här är justeringarna för 1900-talets temperaturer i Alice Springs i Australien:

alice springs

Den australiske underhållaren Ed Morrissey (ingen expert alltså, men läskunnig) har jämfört uppmätta och rapporterade data för Darwin, som visar samma sak:

“Before getting homogenized, temperatures in Darwin were falling at 0.7 Celcius per century … but after the homogenization, they were warming at 1.2 Celcius per century. And the adjustment that they made was over two degrees per century … when those guys “adjust”, they don’t mess around. And the adjustment is an odd shape, with the adjustment first going stepwise, then climbing roughly to stop at 2.4C. …”

Det stämmer precis, men det är bara temperaturer efter 1940 som justerats, och trenden per århundrade därefter är hela 5,9°C (den svarta linjen visar vilka justeringar som gjorts enligt skalan till höger, enligt Anthony Watts):

Do humans influence temperature records? | Uncommon Descent3. Infilling (ifyllnad av data)

Många av NOAA’s väderstationer drivs av amatörer. Antalet aktiva stationer är inte konstant, och det förekommer att stationer missar eller upphör att rapportera. Och ibland bedöms data från en station som osäkra, till exempel på grund av en pågående flytt. Då uppskattar man istället stationens data, exempelvis med hjälp av den närmast liggande stationen eller med ledning av den saknade stationens statistiska trend, vilket därför inte ska göra någon skillnad. Men det verkar även göras på oklara och rentav tveksamma grunder, särskilt när det inte ges någon förklaring.

Ifyllda data markeras med ett E, och kan därför lätt identifieras i NOAA’s data. Man punlicerar faktiskt också klimatkartor månadsvis och årsvis, där det framgår var man inte har data, utan har fyllt i temperaturen och alltså uppskattat den, på oklara grunder.

För 2016 rapporterade NOAA rekordvärme i stora delar av världen där man, enligt egen uppgift, inte hade några data:

Infilling 2016

Det handlar till stor del om områden där vi vet att NOAA inte faktiskt inte har, eller ens någonsin har haft, väderstationer. Vilken grund har man då för sina uppskattningar?

Det mesta av den här processen sköts förvisso inte manuellt, utan av algoritmer, men de är trots allt skapade av människor.

Här är samma jämförelse mellan de data NOAA hade tillgång till för Afrika i september 2016 (till vänster), och vad man rapporterade samma månad:

Record warm with no data

Det är förstås förbryllande att NOAA har dessa data tillgängliga om man inte kommenterar och förklarar dem. Ännu märkligare är det att ingen grävande reporter skrivit om det.

4. Administrativa justeringar (utan förklaring)

Wibjörn Karlén, professor emeritus i Naturgeografi vid Stockholms universitet och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademin från 1992, noterade under vintern 2012–13 att NASA-GISS utan förvarning eller förklaring hade tagit bort de tidigare lättillgängliga dataserierna från världens olika markstationer.

Men han lade också märke till att dataserierna hade ändrats, som kurvorna för Reykjavik nedan visar. Så här justerades Islands 1900-talstemperaturer mellan 2012 och 2013:

Island före och efter

Den trendlösa, cykliska växlingen mellan helt jämförbara perioder av uppvärmning och avsvalning, som på ett uppenbart sätt korrelerar med Atlantens varma och kalla faser (AMO, Atlantic Multidecadal Oscillation) ersattes plötsligt med en kurva som istället stämmer bättre med hur koldioxidhalten i atmosfären ökat.

Det finns ingen förklaring till denna ändring, och den isländska vädertjänstens (Veðurstofa Íslands) ställer sig helt frågande. Här är deras egna data för hela 1900-talet vid stationen i Stykkisholmur (årlig medeltemperatur):

Stykkishólmshiti

Mönstret är detsamma i Reykjavik och Akureyri. I princip hela uppvärmningen på Island sedan 1800 skedde fram till 1941, och berodde knappast på koldioxid från fossila bränslen. Efter en avkylning 1941 – 1979 steg temperaturen igen till ungefär samma nivå som 1941. (Källa)

Professor Karlén publicerade sina iakttagelser 2013 under rubriken ”GISS/NASA manipulation of temperature data”, och skriver bland annat:

Adjustments of data that are several decades old may be justified in some specific cases. However, this would require very strong indications that they are necessary, which then, of course, must be carefully spelled out. The number of stations found with data from both 2012 and 2013 is small, but the extent of changes to their data is startling. As the two sets of data series differ significantly, none of them can be accepted as the real temperature for calculation of a global mean.

Liknande justeringar har gjorts av data från Vestmannaöarna, antagligen alla isländska väderstationer, och det ser faktiskt likadant ut över hela världen:

Före och efter

Aswan, Egypt

Världens största och mest välskötta väderstationer finns i USA. Så här har 1900-talets temperaturkurva ändrats i efterhand:

global warming | The k2p blog

Kurvan för den faktiskt uppmätta temperaturen i USA (Measured) är nästan identisk med den för Sverige, till exempel Uppsala (källa):

Uppsalas årsmedeltemperatur. Det skuggade området är tiden mellan 1960 och 1990 som SMHI anväder som referensmätningar när de anger avvikelser.

I Sverige kan SMHI ändå tala om uppvärmning, eftersom man använder en sval period som “normalvärde”.

I USA justerar man. I Texas visar väderstationernas originaldata sjunkande temperatur, men NOAA rapporterar stigande:

Texas, measured reported

… precis som i alla andra andra delstater:

Rådata USA ny

Ska vi verkligen tro att detta har gjorts på grund av att väderstationer flyttats eller tiden för avläsning av instrumenten ändrats?

Enligt bevarade originaldata har antalet dagar med extrem värme i USA har sjunkit under 1900-talet (över 32,2°C i grafen nedan, men detsamma gäller för dagar över 35°C och 37,8°C – grafen från Tony Heller):

USA dagar över 90 FOch det är betydligt färre värmerekord nuförtiden (John Christy):
Värmerekord, graf ny

Den borttrollade avkylningen 1940 – 1975

De stora justeringar som gjorts globalt under 2000-talet har aldrig fått någon förklaring. NASA-GISS hänvisar till att deras data överensstämmer med NOAA och HadCRUT, men talar för övrigt bara om “homogenisering”.

På 1960-och 70-talen var alla överens om att det hade blivit svalare sedan 1940:

CoolingMånga forskare förutspådde att världen var på väg mot en lång period av kallare klimat, liknande den Lilla istiden, och att det skulle föra med sig extremt väder, livsmedelskris och sträng kyla.

Avkylningen mellan 1940 och 1975 syns också i den här grafen som fanns med i den andra rapporten från FN:s klimatpanel 1995 (kurvan till vänster):

FN temp 1958-1995Kurvorna till höger är data från satelliter och väderballonger med start i mitten av 1970-talet fram till 1995, och där fanns faktiskt ingen trend alls.

Men redan 1987 hade började NASA-GISS börjat ändra data för hela 1900-talet, tills avkylningen mellan 1940 och 1975 förvandlats till en temperaturplatå:

GISS 1980, 1987 och 2007

Jag kan inte förstå hur man kan motivera dessa dramatiska ändringar med någon av de tre officiella typerna av justeringar.

Kanske får vi en ledtråd i ett läckt (eller hackat?) e-mail från klimatforskaren Tom Wigley på UCAR (University Corporation för Atmospheric Research, som ansvarar för amerikanska NCAR, National Center for Atmospheric Research) till Phil Jones, chef för CRU (Climate Research Unit vid brittiska MetOffice’s Hadley Centre vid University of East Anglia – UEA).

Notera att det finns en värmepuckel på 1940-talet i föregående grafer, även 2007 – låt oss kalla det en “blip”. Tom Wigley har  problem med att bli av med den och funderar över hur det ska gå till.

Climategate

Så har det fortsatt, tills man skapat hela klimathotet:

Adjustments

Ole Humlum, dansk klimatolog och professor i fysisk geografi vid Oslo universitet, har undersökt de här justeringarna noga utan att se att det finns någon vetenskaplig grund för dem. Hans föreläsning vid den nordiska klimatkonferensen i Mölndal 2018 finns på Youtube.

Desinformation i Wikipedia

Man försöker också skriva om historien på andra sätt. Det författas vetenskapliga artiklar där man framställer det som en myt att det blev kallare mellan 1940 och 1975, och Wikipedia sprider denna desinformation vidare.

Den 28 april 1975 varnade tidningen Newsweek för att världen var på väg att bli kallare:

Global Cooling Science

Men enligt Wikipedia var det här bara något som slogs upp i media, och inget som de flesta forskare höll med om.

“Global cooling was a conjecture during the 1970s of imminent cooling of the Earth’s surface and atmosphere culminating in a period of extensive glaciation. Press reports at the time did not accurately reflect the scientific literature. The current scientific opinion on climate change is that the Earth underwent global warming throughout the 20th century and continues to warm” (Wikipedia)

Man hänvisar till studier som visar att det bara fanns ett fåtal vetenskapliga artiklar, enligt en studie bara 7, som argumenterade för en kommande global nedkylning under tidsperioden 1965 – 1979.

Men det är ett bedrägeri, som kastar en skarp skugga över Wikipedia som kunskapskälla.

Officiella källor som NCAR (National Center for Atmospheric Research), Journal of the Atmospheric Sciences och National Academy of Sciences rapporterade följande data, som också återgavs i National Geographic:

Global Cooling konsensus

Det finns en överväldigande mängd rapporter från nyhetsmedia på 1970-talet som bekräftar att det rådde stor enighet både bland forskare och officiella institutioner om att världen blivit kallare under flera decennier, att glaciärerna växte och att klimat antagligen var på väg att bli lika bistert som under den Lilla istiden, med missväxt och svält som följd.

Alla trodde på global avkylning

Global cooling tidningsklipp 2

Global Cooling tidningsklipp

Det lät faktiskt väldigt mycket som idag, fast det handlade om hotande kyla, inte hotande värme – mer torka, översvämningar, stormar och annat onormalt väder:

Returning to harcher state 1974

Även Stephen Schneider, som senare skulle bli en av de främsta företrädarna för global uppvärmning, varnade för svält på grund av global nedkylning:

Och han ansågs även då representera rådande vetenskaplig konsensus:

Även de notoriska alarmisterna Paul Ehrlich och John Holdren, som senare skulle bli president Obamas vetenskapsrådgivare, varnade för risken för en ny istid:

42 världsledande forskare som samlats till klimatkonferens på Brown University 1972 var så oroade att de skrev följande till president Nixon:


(Källa till brevet och tidningsklippen: Tony Heller)

Och CIA analyserade konsekvenserna av den nya förväntade “lilla istiden”:

“The western world’s leading climatologists have confirmed recent reports of a detrimental global climate change. The stability of most nations is based upon a dependable source of food, but this stability will not be possible under the new climatic era. A forecast by the University of Wisconsin projects that the earth’s climate is returning to that of the neo-boreal era (1600- 1850) – an era of drought, famine and political unrest in the western world.” (Källa)

Men klimathistorien har sedan dess skrivits om av NOAA och NASA-GISS (nedan).

Enligt NCAR (ovan) var det kallare 1970 än 1900, men nu ser den officiella temperaturkurvan från NOAA och NASA-GISS ut så här:

NASA-GISS senaste

Den nästan 40 år långa avsvalningen har förvandlats till en platå med oförändrad temperatur (se kapitel 4. Temperaturdata de senaste 150 åren).

Det stämmer ju illa med att det skulle ha rått enighet om Global Cooling på 1970-talet. De som vill försvara den klimathotet vill därför gärna tona ner det, och påstår att det är en “myt”.

Wikipedia hänvisar bland annat till en artikel av Thomas Peterson, William Connolley och John Fleck “The Myth of the 1970s Global Cooling Scientific Consensus” publicerad i Bulletin of the American Meteorological Society (2008), som påstås visa att det i själva verket var mycket få klimatforskare, och bara 7 publicerade vetenskapliga artiklar, som talade för global avkylning 1965-1980, och att de flesta redan då varnade för global uppvärmning. Den baseras på ett underlag som tagits fram av William Connolley.

Vem är det?

Jo, en klimatalarmistisk propagandist, som inte minst utnyttjat sitt inflytande över Wikipedia för att censurera information om klimatet. Så här skrev den undersökande journalisten Andrew Bolt i en artikel i The Daily Telegraph, 2009:

All told, Connolley created or rewrote 5,428 unique Wikipedia articles. His control over Wikipedia was greater still, however, through the role he obtained at Wikipedia as a website administrator, which allowed him to act with virtual impunity. When Connolley didn’t like the subject of a certain article, he removed it — more than 500 articles of various descriptions disappeared at his hand. When he disapproved of the arguments that others were making, he often had them barred — over 2,000 Wikipedia contributors who ran afoul of him found themselves blocked from making further contributions. Acolytes whose writing conformed to Connolley’s global warming views, in contrast, were rewarded with Wikipedia’s blessings. In these ways, Connolley turned Wikipedia into the missionary wing of the global warming movement.

Kenneth Richards, som driver bloggen NoTricksZone, har kontrollerat Connolleys undersökning (källa):

As will be shown here, the claim that there were only 7 publications from that era disagreeing with the presupposed CO2-warming “consensus” is preposterous. Because when including the papers from the 1960s and 1970s that indicated the globe had cooled (by -0.3° C between the 1940s and ’70s), that this cooling was concerning (leading to extreme weather, drought, depressed crop yields, etc.), and/or that CO2’s climate influence was questionable to negligible, a conservative estimate for the number of scientific publications that did not agree with the alleged CO2-warming “consensus” was 220 papers for the 1965-’79 period.  If including papers published between 1960 and 1989, the “non-consensus” or “cooling” papers reaches 285.” Längst ner på sidan listar jag alla dessa forskare.

Den kompletta listan över 285 vetenskapliga artiklar som talar för “Global Cooling” eller “svagt inflytande från koldioxid” finns här:

Part 1
Part 2
Part 3

Dåliga data: Den urbana värmeeffekten

Den kanske viktigaste förändringen av alla som påverkat mätningarna av temperatur under 1900-talet är urbaniseringen. Stationer som från början låg lantligt står numera omgivna av asfalt, betong, hus, maskiner och människor i takt med att städerna och flygplatserna vuxit.

Det ger en s.k. ”heat island effect”, särskilt på nätterna, då värme som staden absorberat under dagen strålar tillbaka till atmosfären:

Urban heat island effect

Las Vegas är ett bra exempel (data från National Wetherservice, Las Vegas)):

Las Vegas

Stapeldiagrammet högst upp till vänster visar hur staden vuxit, och de tre övriga diagrammen visar hur max-, min- och medeltemperaturerna uppmätts mellan 1937 och 2012.

Medeltemperaturen har stigit, men det verkar främst vara en effekt av att min-temperaturen stigit. Max-temperaturerna är i princip oförändrade, med en svagt avsvalnande trend. Det beror helt enkelt på att max-temperaturen mäts på dagen, medan min-temperaturen på natten påverkas av att byggnader och vägar strålar ut den värme de absorberat under dagen. Medeltemperaturen ser ut att öka, men ökningen beror helt på den urbana värmeeffekten.

Följaktligen skiljer sig temperaturkurvorna från stads- eller flygplatsbaserade mätstationer och lantligt placerade mätstationer åt (källa: 2000-2014, www.ncdc.noaa.gov/cag):

Stad och land ny

Temperaturangivelserna till höger i diagrammet ovan avser vad förändringen motsvarar i grader Fahrenheit per århundrade på var och en av platserna.

Temperaturskillnaden mellan stad och land har ökat kraftigt i USA sedan 1960-talet (Källa: Dr. Edward Long, Contiguous U.S. Temperature Trends Using NCDC Raw and Adjusted Data for One-Per-State Rural and Urban Station Sets):

Stad o land 1960-2010

När den oberoende forskaren Anthony Watts upptäckte att många av mätstationerna i USA var mycket olämpligt placerade på grund av att städer och flygplatser vuxit – omgivna av betong och värmealstrande maskiner – gjorde NOAA (under ledning av Tom Karl) en utredning (Menne, M.J., C.N. Williams, Jr., and M.A. Palecki, 2010).

Överraskande nog kom man fram till att dessa stationer i själva verket hade visat för låga temperaturer – vilket skulle bero på att man bytt mätteknik:

“Of significant note, the sign of the bias is counterintuitive to photographic documentation of poor exposure because associated instrument changes led to an artificial negative (“cool”) bias in maximum temperatures and only a slight positive (“warm”) bias in minimum temperatures.”

Så löste NOAA både problemet med värmeöar och med illa placerade mätstationer i ett enda slag, och därför justerar NOAA för den urbana värmeeffekten genom att höja temperaturerna, även vid de sämst placerade stationerna.

Den självklara invändningen är förstås att det är de bäst placerade stationerna, särskilt de lantliga som berättar sanningen. En bearbetad temperaturkurva som avviker från den historiken är automatiskt misskrediterad.

Astrofysikern Willie Soon har också sammanställt data från de bästa belägna väderstationerna på hela det norra halvklotet med samma resultat (Källa):

De danska forskarna Frank Lansner och Jens Olaf Pepke Jacobsen publicerade 2018 en helt ny form av analys av väderstationernas temperaturdata. De misstänkte att stationer som påverkades av vinden från havet (Ocean Air Affected, OAA) och stationer som låg skyddade (Ocean Air Sheltered, OAS) systematiskt uppmätte olika temperaturtrender, och analyserade dessa data var för sig i 10 olika områden i världen:

OAS och OAA

Grafen till vänster visar båda dataserierna, och den till höger enbart OAS-stationernas data. Skillnaden förklaras enligt forskarna av att det tog betydligt längre tid för havet att värmas upp efter den Lilla istiden, medan temperaturen på land reagerade mer direkt på uppvärmningen. Det är med andra ord grafen till höger som mer korrekt beskriver den globala medeltemperaturen under 1900-talet ur klimatperspektiv, och i så fall finns det inget fog för att säga att uppvärmningen efter 1950 fram till idag är alarmerande på något sätt. I själva verket var det varmare på 1930-talet. (Källa)

“The little ice-age centuries led to a very cold ocean around 1900-1920 and so ocean and ocean-affected stations were not able to show the warming around 1920-30 so well. The ocean kept the warming hidden to some degree. Ocean temperature rise was somewhat delayed for decades it appears. That’s why ocean temperatures do not well reflect the heat balance over the Earth 1920-50 – unlike OAS areas valleys that reflected the change in heat balance rapidly. Thus it appears OAS data are the data best suited for evaluating the heat balance over the Earth.” (Frank Lansner, källa).

På Notrickszone finns 600 grafer från studier gjorda mellan 1993 och 2016 som också talar för att det inte pågår någon normal eller katastrofal uppvärmning.

Försvunna och manipulerade originaldata

En hel del originaldata verkar ha försvunnit eller raderats, men det senaste är att även de ändras. Tony Heller har visat att man inte bara rapporterat “justerade” data för Island, utan även manipulerat de data som justeringarna är baserade på, de “råa”, faktiskt uppmätta värdena. Det kan det naturligtvis inte finnas något legitimt vetenskapligt motiv till att göra. Den här grafen visar att man att man gjort originaltemperaturerna kallare före 1993 och varmare efter:

De senaste 40 åren – satellitmätningar

Det brukar sägas att satellitmätningarna av den globala medeltemperaturen började 1979, för 40 år sedan.

Till skillnad från de markbaserade väderstationerna kan satelliter verkligen mäta globalt, särskilt om de kretsar runt jorden över polerna:

Vädersatelliter

Satelliter som kretsar runt ekvatorn kan inte observera vädret vid polerna, men de de som kretsar runt jorden över polerna kan samla in data för hela jorden, eftersom jorden roterar under dem.

Satelliterna mäter inte med vanliga termometrar som vid de markbaserade väderstationerna, och inte heller temperaturen vid markytan, utan i den mellersta troposfären (det ungefär 10 km tjocka luftskiktet närmast jorden). För att kunna jämföra med data från marken anger man därför inte temperaturer i absoluta tal, utan som avvikelser från ett normalvärde, här exemplifierat av dataserien från UAH (Roy Spencer, University of Alabama, Huntsville):

Att den globala medeltemperaturen stigit med bara 0,14C i september 2018 är dock inte det intressanta, eftersom det ändras från månad till månad och varierar en hel del. Det viktiga ur klimatsynpunkt är istället den långa trenden, beräknad som ett löpande genomsnitt.  

Det mest slående med satellitmätningarna är att de inte visar den temperaturökning som förutspåtts officiellt. Det ser ut som om den globala uppvärmningen tagit en “paus” från 2002, i 17 år, samtidigt som koldioxidhalten stiger i allt snabbare takt. Under denna tid har i själva verket en tredjedel av människans samtliga utsläpp skett.

Det borde vara goda nyheter, men har naturligtvis varit ett problem som måste lösas för dem som tror på koldioxidhypotesen.

Bland annat har satellitmätningarna ifrågasatts, och det är sant att det har funnits utmaningar även med denna mätmetod. Framför allt upptäckte man på ett tidigt stadium att satelliterna successivt sjunker i sin bana, och därför inte mäter kontinuerligt vid samma tidpunkt. Men det är ett tekniskt och geometriskt problem av en helt annan art än de som finns med markstationernas data, och det är jämförelsevis enkelt att korrigera för på ett transparent sätt som vem som helst kan kontrollera. Här finns inte alls samma utrymme för subjektiva bedömningar, uppskattningar, gissningar eller tendentiös manipulation som när det gäller dataserierna från väderstationer.

När det gäller global medeltemperatur är satellitdata tveklöst det bästa vi har. Att de stämmer överens med de helt oberoende observationer som görs med radiosonder (väderballonger och droppsonder) innebär att vi kan betrakta satelliternas data som i princip helt säkra.

Den bortrollade pausen

Under det första decenniet av 2000-talet visade alla mätningar – från markstationer, satelliter och radiosonder – att den globala medeltemperaturen slutade stiga eller till och med började falla, trots att FN:s klimatmodeller (röda linjen) förutsagt fortsatt global uppvärmning:

Spagetti-ensemble

Den globala uppvärmningen verkade ha tagit en “paus”.

Från början avfärdade NASA-GISS och NOAA denna utveckling med att det handlade om väder, inte klimat. Och det är riktigt, klimat är vädertendenser under längre tid – man brukar (lite godtyckligt) säga 30 år. Och klimatmodellerna är inte kalibrerade för att förutsäga vädret, som skiftar extremt mycket från år till år, och till och med från decennium till decennium.

Men när pausen i den globala uppvärmningen drog ut på tiden blev den ändå ett problem, som behövde hanteras och förklaras, och man kastade fram en mängd hypoteser, bland annat att stoft (aerosoler) från Kinas och Indiens kraftigt ökade användning av kolenergi reflekterade solens värme, eller att värmen absorberats av haven

Uppfinningsrikedomen var stor, men att ens börja fundera på att den globala uppvärmningen kanske bara varit del av en naturlig cykel var otänkbart. Ingen var intresserad av att ens pröva hypotesen att mänskligheten kanske inte står inför en klimatkatastrof.

Därför var antagligen lättnaden stor när Tom Karl, chefen för NOAA, i maj 2015 – inför klimatmötet i Paris – kunde meddela att man funnit bevis för att det aldrig hade varit någon paus i den globala uppvärmningen. Den hade i själva verket pågått oförminskat hela tiden.

Studien från Karl et al 2015 fick stort genomslag i världens media. Det var ”breaking news” att den globala uppvärmningen inte alls tagit “paus” utan fortsatt som förut.

“Abstract: Much study has been devoted to the possible causes of an apparent decrease in the upward trend of global surface temperatures since 1998, a phenomenon that has been dubbed the global warming ‘hiatus’. Here we present an updated global surface temperature analysis that reveals that global trends are higher than reported by the IPCC … These results do not support the notion of a “slowdown” in the increase of global surface temperature.” (“Hiatus” är en term hämtad från geologin som betyder att data saknas för en viss tidsperiod).

“Pausen”, som varit ett av skeptikernas mest effektiva argument mot klimathotet, hade alltså aldrig egentligen existerat, utan påstods bero på mätfel.

Men i själva verket är det precis tvärtom. Det var den nya studien som var baserad på riktigt dåliga data och metoder.

Klimatologen dr Judith Curry pekar på allvarliga brister: “I am … unconvinced by NOAA’s gap filling in the Arctic, and in my opinion this introduces substantial error into their analysis.” 

“Gap filling” innebär att man helt enkelt gissar temperaturen i stora områden där det inte finns väderstationer.

Klimatforskarna Patrick J. Michaels, Richard S. Lindzen, Paul C. Knappenberger påpekar också att studien bygger på opålitliga data från fartyg, där temperaturen mäts  vid vattenintaget till motorerna: ”As has been acknowledged by numerous scientists, the engine intake data are clearly contaminated by heat conduction from the structure, and they were never intended for scientific use.”

Man använde sig visserligen även av data från ARGO-systemet, de tusentals automatiska sjunkbojar som finns utspridda över hela världen, men gav dem i praktiken ingen tyngd: ”The treatment of the buoy sea-surface temperature (SST) data was guaranteed to put a warming trend in recent data. They were adjusted upwards 0.12°C to make them “homogeneous” with the longer-running temperature records taken from engine intake channels in marine vessels … Adjusting good data upwards to match bad data seems questionable.”

Man justerade säkra data, som visade lägre temperaturer, uppåt för att passa osäkra data, som visade mer uppvärmning. Ändå är det den här studien som numera accepteras som sanning:

NASA-GISS senaste

Intressant nog har studiens originaldata försvunnit.

Källa: Judith Curry, Has NOAA ‘busted’ the pause in global warming?

Tendentiösa justeringar av data från satelliter och väderballonger

Satellitmätningarna från UAH och RSS har också stämt bra överens – hittills. Våren 2017 meddelade dock forskarna vid RSS att man justerat sina data, så att de ligger mer i linje med de markbaserade väderstationerna. Förklaringen skulle vara att man korrigerat för att satelliter drivit ur sin bana. Det är i sig ingen orimlig förklaring – den typen av justeringar måste man göra, och det gäller även UAH. Det som framstår som mindre rimligt är storleken på de justeringar man gjort, och att man av någon anledning ansett sig ha skäl att sänka temperaturer man uppmätt före 1998, men höja temperaturer man uppmätt efter 1998 – i princip på samma sätt som NOAA har gjort med sina data från markbaserade väderstationer.

Resultatet har blivit att den tidigare ganska måttliga uppvärmning RSS dokumenterat nu har blivit brantare, och mer i linje med de markbaserade mätningarna, och med FN:s prognoser.

Så här såg temperaturkurvan från RSS ut innan:

RSS

Och så här har man justerat sina egna data retroaktivt:

RSS-manipulation

Den grå linjen representerar den tidigare versionen, den röda den nya, som stämmer bättre med de data från markstationer som NOAA publicerar.

Det är svårt att undvika misstanken att RSS gett efter för trycket från klimatalarmisterna på NOAA, NASA-GISS och FN och börjat korrumpera sina data även de. Roy Spencer, som tillsammans med John Christy leder forskargruppen vid UAH förutsåg att det skulle ske, liksom att RSS snabbt skulle få sina nya resultat publicerade utan att få granskas av UAH-gruppen.

UAH fortsätter dock att visa mycket små förändringar ända sedan 1979, och särskilt sedan 2002. Och som vi har sett har det stämt med data från radiosonder.

Hittills – för även dessa data har “justerats” på senare tid. Sedan James Angell vid NOAA’s Air Resources Laboratory (ARL) i Silver Spring i Maryland gick i pension 2012 har även data från väderballonger ändrats för att stämma bättre med markstationerna:

Justeringar radiosonder

Statistiskt fusk

För att visa att temperaturökningen har accelererat under 1900-talet, i takt med att halten av koldioxid i atmosfären ökat, har FN:s klimatpanel publicerat den här grafen:
Accelererande uppvärmning

Trendlinjerna i grafen lutar allt brantare, dvs uppvärmningen går allt snabbare. Eller?

Är de här trendlinjerna verkligen helt OK?

Svaret är att detta är ett flagrant exempel på statistisk manipulation. Hur en trendlinje lutar beror helt på var man väljer start- och slutpunkt.

Exakt samma data kan användas för att påvisa att temperaturökningen är på väg att stanna av:

Decelererande uppvärmning

Så här ser en korrekt tillämpning av trendlinjer ut:

Korrekta trendlinjer

Det visar sig att uppvärmningen sedan 1860 skett i tre perioder, som är i stort sett identiska. Uppvärmningen har varje gång haft samma hastighet (lutning) och har med andra ord inte accelererat.

5. Orsaker till den globala uppvärmningen

Det enda “beviset” för växthusgasernas dominans

Det finns många olika faktorer som påverkar klimatet, men enligt den officiella berättelsen är det den stigande halten av växthusgaser, främst koldioxid, i atmosfären till följd av människans industriella aktiviteter som är den viktigaste förklaringen till att det pågår en accelererande global uppvärmning som är på väg att bli katastrofal.

Det enda entydiga beviset för detta framgår av denna bild:

Climate Change Attribution

Först och främst menar man att klimatmodellerna (bruna linjen), som bygger på vissa antaganden om vilken roll olika faktorer spelar, bekräftas av observationerna av stigande temperaturer (svarta linjen). De matchar varandra närmast perfekt i grafen.

Sen konstaterar man att denna temperaturökning inte kan förklaras naturligt (röd, blå, grön och lila linje), utan förutsätter att man också räknar med växthusgaserna, framför allt koldioxid, vars halt människan till stor del bidragit till.

Den globala uppvärmningen sedan 1950 kan inte förklaras utan antropogena drivkrafter. Det är hittills det enda entydiga beviset för att människan bidrar på ett avgörande sätt till global uppvärmning – givet att det bygger på sanna premisser.

Men det är mycket tveksamt.

1. Det är osäkert, kontroversiellt och historiskt sett orealistiskt att den ökade halten av växthusgaser i atmosfären alls kan ha denna stora effekt på temperaturen. Det förutsätter nämligen osäkra, kontroversiella och historiskt orealistiska antaganden om hur känsligt klimatet är – att positiv feedback dominerar kraftigt över negativ, och att klimatet i grunden är instabilt. Det finns inte heller entydiga bevis för en förstärkt växthuseffekt, till exempel att den utgående strålningen från jorden skulle ha minskat, men däremot starka indikationer emot, till exempel att det inte bildats någon “hot-spot” med varm luft i troposfären över tropikerna (se tidigare bloggposten Fundamental oenighet i klimatvetenskapen).

2. Klimatmodellerna är programmerade med samma osäkra och kontroversiella antaganden. De ger inte heller ett så entydigt resultat som den bruna (?) linjen, dvs genomsnittet av 100 simuleringar, ger intryck av. (Se gårdagens bloggpost Varför man inte kan lita på klimatmodellerna).

3. Den kylande effekten av aerosoler, till exempel svavelföreningar (lila linjen) är mycket osäker, för att inte säga okänd. Den används, just därför, för att kalibrera modellerna bakåt i tiden, så att de ser ut att vara korrekta. (se tidigare bloggposten Fundamental oenighet i klimatvetenskapen).

4. Det finns starka skäl att ifrågasätta den temperaturkurva man refererar till som “observed”. Hela den del av uppvärmningen som inte kan förklaras av naturliga drivkrafter har skapats genom tvivelaktiga “administrativa justeringar” (se bloggposten Är justeringarna av temperaturdata legitima?).

5. Det finns inga tecken på att det pågår en dramatisk klimatförändring. Det påstås visserligen, och anses allmänt ge stöd till klimatmodellernas och temperaturkurvornas trovärdighet, men en närmare analys visar att antingen finns inte förändringarna (stormarna har exempelvis inte blivit starkare) eller så har de mycket mer sannolikt naturliga förklaringar (minskningen av de arktiska havsisarna). Det kan du läsa mer om på Klimathotet.com. Det kommer fler poster om det också.

6. Beviset förutsätter att man verkligen förstår, och kan simulera, de naturliga drivkrafterna, till exempel hur variationer i solintensiteten påverkar klimatet, och att det inte finns andra naturliga faktorer som har stor betydelse, till exempel molnbildning och oceancykler.

Klimatmodeller

Den del av FN:s klimatrapporter som antagligen får mest uppmärksamhet är förutsägelserna för framtiden. Så här ser ett förenklat diagram över datormodellernas prognoser ut:

Klimatscenarier ny

Klimatmodellerna är grunden för alla förutsägelser om hot och katastrofer till följd av en accelererande global uppvärmning. Det ger stora rubriker, men som vi ska se finns det inga tecken på att något av detta verkligen håller på att ske, trots att det ofta påstås. Det handlar om spekulation och manipulation, inte observation.

Det är ett misstag att tro att bara för att det är svårt att förutsäga vädret, så kan man inte förutsäga klimatet. Från dag till dag, vecka till vecka och månad till månad kan i princip vad som helst hända. Men när man betraktar vädret över längre tidsperioder, säg 30 år, får man en uppfattning om hur klimatet förändras, till exempel hur den längre temperaturtrenden ser ut och hur känsligt klimatet är för olika förändringar av exempelvis atmosfärens sammansättning.

Genom att studera klimatet tusentals och miljontals år tillbaka i tiden – det finns gott om naturliga “termometrar – kan vi få en uppfattning både om klimatcykler och drivkrafterna bakom dessa.

Att klimatet utvecklats på ett visst sätt historiskt, och visar stark korrelation med sannolika drivkrafter, betyder dock inte självklart att det är samma saker som händer idag.

Men om det finns osäkerheter kring hur känsligt klimatet är för olika förändringar, till exempel av atmosfärens sammansättning, så blir förstås även prognoserna osäkra.

Men det är faktiskt ett omöjligt projekt att modellera ett kaotiskt system som klimatet. Det konstaterade även FN:s klimatpanel (IPCC) i sin tredje rapport 2001:

“The climate system is a coupled non-linear chaotic system, and therefore the long-term prediction of future climate states is not possible.”

Ett kaotiskt system skulle förändras på ett oförutsägbart sätt även med all input oförändrad. Klimatmodellerna kalibreras mot historiska data, men eftersom de inte dessutom bygger på en fullständig förståelse av klimatsystemet (som alltså heller inte är möjlig) är de dömda att göra de felaktiga förutsägelser som de faktiskt också gjort.

Stephen Schneider, som själv stödjer IPCC:s slutsatser, konstaterar att: ”uncertainties in emissions scenarios feed into uncertainties in carbon-cycle modelling, which feed into uncertainties in climate modeling, which drive an even larger range of uncertain climate impacts.” (Nature 411:17-19).

Donald DuBois, Computer Modeler: “I know something about how misleading models can be, and the fact that their underlying assumptions can completely predetermine the results of the model.”

Men FN:s klimatmodeller har ju testats mot historiska temperaturdata (gröna kurvan ovan)? De verkar ju kunna ”förutsäga” hur klimatet verkligen utvecklats under 1900-talet, och då borde de vara tillräckligt avancerade för att kunna förutsäga framtiden.

Detta är dock en sanning med modifikation. Att klimatmodellerna kan fås att stämma med historiska temperaturdata beror paradoxalt nog just på osäkerhet eller bristande kunskap om vissa parametrar. Man vet exempelvis mycket lite om i vilken utsträckning aerosoler (partiklar, t ex från sot) påverkar klimatet – mer än att de har en avkylande effekt. Det betyder att man kan kalibrera klimatmodellerna lite som man vill, och på så vis få dem att stämma hyggligt.

Dessutom finns det en rad allvarliga frågetecken kring de temperaturkurvor för 1900-talet som presenteras officiellt och som FN:s klimatpanel stödjer sig på. De skiljer sig kraftigt från vad som rapporterats tidigare under 1900-talet, eftersom man under senare år “justerat” historiska data i ökande omfattning. Jag fördjupar mig i denna fråga i kapitel 11, där jag konstaterar att 1900-talets officiella temperaturkurvor successivt justerats för att stämma med FN:s klimatmodeller, snarare än tvärtom, och att modellerna sedan början av 2000-talet avviker allt kraftigare från de enda riktigt pålitliga temperaturmätningarna med satelliter (och väderballonger).

En annan viktig klimatfaktor som man ännu inte vet tillräckligt mycket om är molnbildning. I rapporten från FN:s klimatpanel 2013, AR5 (Assessment Report 5), skriver man att ”The simulation of clouds in climate models remains challenging. There is very high confidence that uncertainties in cloud processes explain much of the spread in modelled climate sensitivity.” (kap. 9, s 743).

Med andra ord: “vi är mycket säkra på att vi är osäkra”.

Därför hittar man också förbehåll som den nedan i rapporter baserade på klimatmodeller:

Important disclaimer

Notera: “Models involve simplifications of the real processes that are not fully understood”. Men det är det nog inte många som lägger märke till. Media och politiker tar utan vidare fasta på de mest skrämmande scenarierna från klimatmodellerna, som om de vore fakta.

Klimatmodellerna har en viss upplösning, ungefär som en datorskärm, som återger bilder med ett visst antal pixlar. Medan väder och klimat består av processer som försiggår på avstånd mindre än en millimeter, är klimatmodellernas pixlar 100 kilometer stora.

Klimatmodellerna bygger alltså på en simulering av verkligheten, som dels har en viss upplösning som är betydligt sämre än verkligheten, och dels utgår ifrån ofullständig och osäker kunskap om klimatsystemets drivkrafter och mekanismer, men dessutom, med stor sannolikhet, tveksamma klimatdata.

Det finns också flera olösta matematiska problem som gör klimatmodellerna osäkra. Två av dem är Millenium Prize Problems, som alltså ger en belöning på 1 miljon dollar till den som löser dem, nämligen Navier-Stokes-ekvationen och “P vs NP”-problemet. Ett tredje, som mer är ett fysikaliskt problem, är “The closure problem of turbulence” som handlar om hur vätskor och gaser uppför sig. Det går visserligen att skapa algoritmer som gör att ögat uppfattar simuleringar av vatten och moln som realistiska, men de bygger ändå på grova förenklingar som faktiskt också ger observerbara felaktigheter.

Datorer har också andra begränsningar som ger upphov till fel. “The finite representation of computers”, innebär att samma ekvation faktiskt inte alltid ger exakt samma resultat, eftersom beräkningarna innehåller avrundningar (“machine epsilon”). Klimatmodeller kan ger med andra ord i viss utsträckning “garbage out” även utan “garbage in”.

Det är alltså ingen tvekan om att klimatmodellerna har betydande felkällor. Men inte nog med det. Modellerna beräknar klimatets utveckling år för år, och tar med sig felen från det ena året till det andra, vilket betyder att felen multipliceras. En prognos för 10 år framåt, för att inte tala om 100 år framåt, har en ackumulerad felmarginal som är så stor att förutsägelsen blir meningslös. Modellen förutsäger i praktiken att nästan vad som helst kan hända.

Osäkerhet är förstås en del av all vetenskap. Och i den första grafen ovan ser det trots allt ut som om denna osäkerhet är angiven i god vetenskaplig ordning. Varje projektionslinje har en färgad felmarginal markerad, och den ser hanterbar ut:

Klimatscenarier nyMen den står inte för vad man kanske tror. Den anger inte felmarginalen för vad temperaturen i framtiden faktiskt kommer att bli, utan för modellernas precision.

Det som anges är det område inom vilket 95% av simuleringarna med en viss modell hamnar. Detta har ingenting med modellernas reliabilitet att göra, dvs hur bra de är på att faktiskt förutsäga temperaturer.

Hur väl har då datormodellerna fungerat hittills för att förutsäga framtiden? Om man jämför med temperaturmätningar från satelliter och väderballonger – inte alls:

Modeller vs observationer ny

Den röda linjen är i själva verket ett genomsnitt av resultatet från många klimatmodeller:

Spagetti-ensemble

Högst en av dessa 102 prognoser kan förstås vara rätt, men FN:s klimatpanel verkar mena att ett genomsnitt av 101 felaktiga och en – ingen vet vilken – korrekt kommer närmare sanningen.

Men hittills har ingen av klimatmodellerna har lyckats förutsäga framtiden, dvs ingen av dem verkar stämma med verkligheten så som den observerats av satelliter och väderballonger. I vetenskapliga sammanhang kallar man det falsifiering. Klimatmodellerna stämmer bättre bakåt i tiden, eftersom det är så de har kalibrerats. Men det är uppenbarligen ingen garanti för att de får klimatsystemets många olika kända och okända drivkrafter rätt. I själva verket använder man osäkra parametrar som “fudge-factors”, till exempel aerosoler och moln. Dessa kan man skruva på, eftersom ingen ännu vet exakt vilken roll de spelar, för att få det resultat man vill.

Ändå anser många forskare att FN:s klimatmodeller är pålitliga, och att de bygger på tillräcklig kunskap om hur klimatsystemet fungerar. Antingen talar de mot bättre vetande, eller så litar de bara blint på auktoriteter som FN:s klimatpanel, NOAA och NASA – vilket man kanske inte kan klandra dem alltför hårt för.

Definitionen på att “förstå ett system” är “att kunna förutsäga det”, och den här grafen visar tydligt att klimatmodellerna bygger på felaktiga antaganden. Och när det gått 20 år är det svårt att hävda att det bara beror på “väder”.

Solintensiteten

Både i ett långt och kort perspektiv korrelerar temperaturförändringar på jorden med variationer i solaktiviteten. Solaktiviteten varierar i flera cykler med olika tidsspann, av vilka solfläckarnas 11-årscykel är den mest kända.

Här är en graf som visar hur solaktiviteten och temperaturen (som den uppmätts med hjälp av borrkärnor i den grönländska glaciären) samvarierat sedan slutet av 1800-talet:

Sol och temp Izzit

Som framgår av grafen ovan finns det ett närmast perfekt samband mellan solaktivitet och global medeltemperatur från 1860 fram till 1985, åtminstone om man väljer att lita på den temperaturkurva som gällde officiellt innan NOAA och NASA-GISS började “justera” 1900-talets temperaturdata. Och om man litar på data för hur isar och glaciärer vuxit och minskat under 1900-talet:

Kurvan för hur koldioxidhalten ökat i atmosfären stämmer däremot sämre med dessa data, utom från 1975 till 2000, vilket snarast framstår som en tillfällighet:

Solaktivitet och co2 18660-1985

Sambandet mellan solaktivitet och global medeltemperatur är tydligt under de senaste 400 åren (bilderna från filmen The Great Global Warming Swindle):

Solaktivitet och co2 400 år

… och kan beläggas flera tusen år tillbaka i tiden med hjälp av analyser av droppstenar:

Sol o temp tusentals år

En invändning mot att solaktiviteten skulle ha haft en avgörande betydelse för den globala uppvärmningen sedan 1950 är dock att variationerna är små. Dessutom har solaktiviteten minskat och gått in i en kall fas efter år 2000, samtidigt som temperaturen fortsatt att stiga, åtminstone enligt den officiella temperaturkurvan:

Minskande solaktivitet 3

Därmed framstår den ökande koldioxidhalten genast som en mer sannolik förklaring till den stigande temperaturen, i alla fall just nu.… och åtminstone om man tror att den globala medeltemperaturen verkligen har stigit på det sätt som NASA-GISS och NOOA påstår, dvs ungefär lika brant som koldioxidhalten i atmosfären:

Global temperature and Carbon Dioxide

Men det finns starka skäl att tvivla på det. 1900-talets temperaturer har ändrats i efterhand på ett tendentiöst sätt, och jämför man med NASA:s officiella temperaturkurvor vid olika tidpunkter visar det sig att hela den del av den globala uppvärmningen som man säger inte kan förklaras naturligt beror på “administrativa justeringar” som det inte verkar finnas någon legitim förklaring till:

Adjustments

Antalet justeringar har ökat dramatiskt de senaste decennierna till närmare 50%:

adjustments 5

Och alla dessa ändringar bidrar till att göra den globala uppvärmningen värre genom att sänka temperaturer före 2005 och höja dem därefter i förhållande till vad som faktiskt uppmätts vid väderstationerna:

adjustments 6

Det finns, vad jag vet, ingen rimlig vetenskaplig förklaring till detta (se bloggposten Är justeringarna av temperaturdata legitima?).

Och enligt data från satelliter (och väderballonger) har den globala medeltemperaturen inte stigit sedan 2002 (bortsett från värmetoppar orsakade av väderfenomenet El Nino 2010 och 2016):

UAH_LT_1979_thru_May_2018_v6

Denna “paus” var ett stort problem för NOAA, som producerade tiotals olika hypoteser för att förklara “vart värmen tagit vägen”, till exempel i havsdjupen – vilket är omöjligt, eftersom haven inte kan värmas av den infraröda strålningen från växthusgaserna. Så sent som 2015 löste man “problemet” genom en studie som baserat på mycket tveksamma data påstods visa att pausen aldrig existerat (Karl et al, läs kritiken här).

Det är inte heller så säkert att solaktiviteten minskat så mycket som i grafen ovan. Även dessa data har “justerats”. 2013 såg den officiella kurvan ut så här:

Fusk solaktivitet

Men ett år senare ändrades den:

Fusk solen 2

Det kanske var välmotiverat, men att officiella data ändras drastiskt på det här sättet är inte direkt förtroendeingivande, och tyder allra minst på att beräkningarna är väldigt osäkra. Jag ska återkomma till det, men en spontan misstro är väl motiverad med tanke på hur temperaturkurvan “justerats” utan rimlig vetenskaplig förklaring.

Men – variationerna i solaktiviteten anses ju ändå för små för att förklara klimatförändringar på jorden. Hur kan man i så fall förklara korrelationen med temperatur?

Kosmisk strålning och molnbildning

Fysikern Henrik Svensmark har visat att det finns ett omvänt samband mellan styrkan i solaktivitet och kosmisk strålning, som i sin tur verkar ha avgörande betydelse för molnbildningen på jorden. Enligt teorin, som testats med positiva resultat i CLOUD-projektet vid CERN, har kosmisk strålning stor betydelse för uppkomsten de låga vita moln som kyler jorden genom att reflektera solljus tillbaka ut i rymden (albedo). Den kosmiska strålningen ger nämligen upphov till de partiklar i atmosfären som krävs för att vattenånga ska kunna kondenseras till moln.

Hög solaktivitet betyder stark solvind som skyddar jorden från kosmisk strålning, vilket medför färre låga, vita moln och därmed att mer solljus når jordytan, som blir varmare. Ett svagare magnetfält släpper igenom mer strålning vilket gynnar bildningen av mer låga, vita moln, som reflekterar mer solljus och därmed kyler jorden.

Solaktiviteten kan avläsas i antalet solfläckar, och det är väl dokumenterat att solen hade få eller inga fläckar under den 500 år långa Lilla Istiden. Låg solaktivitet medförde svag solvind och att mer kosmisk strålning träffade jorden, så att det blev mer moln och kallare klimat. Under 1900-talet har solaktiviteten mer än fördubblats, parallellt med att de globala medeltemperaturen stigit. Därefter har solen gått in i en period med låg aktivitet, vilket stämmer väl med de temperaturdata vi har från satelliter och väderballonger, som visar att uppvärmningen avstannat.

Korrelationen mellan kosmisk strålning och temperatur kan beläggas en halv miljard år tillbaka i tiden (bilden från filmen The Great Global Warming Swindle):

Temp och kosmisk strålning 500 miljoner år

Och sambandet mellan kosmisk strålning, låga vita moln och global medeltemperatur är tydligt (från vänster till höger: Marsch&Svensmark 2003, Marthinus Potgieter et al 2009, Shaviv & Vezier 2003, Svensmark 2007):

Strålning, moln och temperatur

I stora drag verkar den uppvärmning som pågick mellan 1980 och 2000, liksom ”pausen” därefter, kunna relateras till variationer i molntäcket (nedan – obs att skalan för molntäcket till höger i diagrammet är inverterad). Moln och temp

Korrelationen är inte perfekt, eftersom den globala medeltemperaturen påverkas av många olika tillfälliga faktorer, men trenderna samvarierar tydligt (HadCRUT = temperaturdata från brittiska Hadley Center, Climate Research Unit).

I bilderna från NASA-GISS nedan illustreras hur molntäcket i februari har förändrats mellan 2002 och 2015:

Ökad molnighet

Det är tydligt att jordens albedo, alltså reflektivitet, har ökat på grund av ökad molnbildning, som kyler jorden. Det är svårt att få ihop med de stigande temperaturerna som NASA-GISS själva rapporterar, och ökar trovärdigheten i temperaturserierna från radiosonder och satelliter.

I den mån växthusgaserna värmer jorden verkar klimatsystemet ha en förmåga att balansera deras effekt, eller så har växthusgaserna en mycket liten effekt och klimatet styrs huvudsakligen av andra faktorer.

Svensmarks och Shavivs hypotes beskrivs närmare i filmen “The Cloud Mystery” som finns på Youtube. Där finns också videon Henrik Svensmark “The connection between cosmic rays, clouds and climate” med en uppdatering om forskningsläget i januari 2019.

Oceancylerna

Till skillnad från solen genererar haven ingen värme, men de är väldiga energireservoarer, som fördelar solvärmen över tid och rum. ”The Pacific Decadal Oscillation” (PDO) i Stilla havet och ”The Atlantic Multidecadal Oscillation” (AMO) i Atlanten, har båda ett tydligt samband med temperaturförändringarna på jorden. De har varma och kalla faser, som har stor betydelse för temperatur och nederbörd över hela världen.

Notera i grafen nedan hur en varm fas av PDO sammanfaller med den period av uppvärmning mellan 1980 och 2000 som fått så stor betydelse för hypotesen om en pågående global uppvärmning som orsakas av koldioxid. Kanske borde vi istället oroa oss för att vi i så fall står inför en period där båda cyklerna samverkar till avkylning.
Sun and ocean cycles

Att klimatet förändras i cykler som utspelas över olika tidsperioder har vi sett flera exempel på, och de drivs naturligtvis av solen. Det finns bland annat en längre 230-årig solcykel (de Vries) och en kortare 65-årig oceancykel som samspelar (nedan). Under 1900-talet har vi upplevt en uppvärmande del av den längre 230-årscykeln, som modulerats av en kortare 65-års-cykel. När båda cyklerna samverkade mellan 1980 och 2000 blev effekten extra stark, vilket bidrog till oron för en hotande global uppvärmning och ledde till bildandet av FN:s klimatpanel.

Två cycler

Med hjälp av spektralanalys kan man identifiera cykler i temperaturdata och visa att de samvarierar med sol- och oceancykler och inte med koldioxidhalten i atmosfären. (källa). Professor Carl-Otto Weiss berättar om denna forskning i ett föredrag för Schillerinstitutet, som finns på Youtube: Prof. Carl-Otto Weiss – The climate change is due to natural cycles.

Reflektion

Klimatet är ett komplicerat fenomen som vi ännu inte helt förstår oss på, och självklart spelar även växthusgaser en roll. Men atmosfärfysikern Richard Lindzen har antagligen rätt: tanken att komplexa fenomen som klimatförändringar skulle vara ”simply a matter of the response to a single forcing, CO2 (or solar forcing for that matter), represents a gigantic step backwards in the science of climate”.

Självklart har Svensmark stött på patrull, som om de som vill försvara klimathotet inte ens tycker att hans hypotes är intressant. Det är ett öde som många klimatskeptiker fått erfara – bli kallade “förnekare” och få svårt både att få finansiering och bli publicerade.

Det sägs ibland att klimathotet inte kan vara en konspiration, eftersom forskare gör karriär på att kritisera sina kolleger, och den som kunde motbevisa klimathotet skulle bli en hjälte som fick nobelpriset. Men i själva verket gör man idag karriär genom att anpassa sig till det rådande paradigmet, och etablissemanget är inte ett dugg intresserad av några motbevis. Hypoteser som förklarar klimatförändringar med naturliga drivkrafter eller talar emot att vi står inför en klimatkatastrof hälsas inte med glädje, utan med tystnad eller klassas som desinformation.

Svensmark, Soon och Shaviv har kanske fel, men det bemötande de får av etablissemanget är ägnat att starkt underminera klimathotets legitimitet. Ingen kan påstå att deras forskning inte förtjänar uppmärksamhet. Om klimathotet handlade om ärlig och noggrann vetenskap skulle det pågå en öppen diskussion, men det handlar i uppenbarligen om helt andra saker än vetenskap – själv gissar jag på pengar, makt och ideologi.

6. Klimatförändringar

Det råder inget tvivel om att det blivit varmare på jorden de senaste 150 åren, oberoende av vad det beror på. Men de som vill hävda att denna uppvärmning riskerar att bli katastrofal pekar ofta på att vi kan se tecken på att detta redan har börjat ske: polarisarna smälter, extremt väder med torka och översvämningar ökar, det blir fler skogsbränder, havens blir varmare, försuras och stiger.

Alla dessa fenomen förekommer, men har de verkligen ökat? Och beror de på människan, eller ens på den globala uppvärmningen?

6.1 Smältande isar

Du vet antagligen att polarisarna i Arktis (runt Nordpolen) smälter. Det har pågått i flera decennier. Är det något man ska oroa sig för? Grafer som den här ser onekligen skrämmande ut:

NSIDC 1979-2014Polarisens minsta utbredning (d v s i september) minskade med 2 miljoner kvadratkilometer mellan 1979 och 2015. Hur allvarligt är det egentligen?

Grafer över den arktiska polarisens utbredning har ofta sin startpunkt just 1979. Det brukar motiveras med att det var då man började använda satelliter för dessa mätningar. Men det finns satellitdata ända från 1973, bland annat publicerade i FN:s första rapport om klimathotet 1990 (IPCC 1990, s. 224), i en graf som visar avvikelser från det “normala”, d v s genomsnittet för en representativ period (mina kommentarer i rött):IPCC 1990 Observed Climate Variation and ChangeDet verkar ju gå lite upp och ner. Kan de smältande isarna i Arktis möjligen handla om en naturlig klimatcykel snarare än en hotande katastrof orsakad av människan?

1979 var tydligen ett år med ovanligt mycket havsis i Arktis, nära 2 miljoner kvadratkilometer mer än 1973. I själva verket var 1979 det isrikaste året i Arktis under hela 1900-talet. Att välja 1979 som startår för en graf över havsisens utbredning i Arktis är ett exempel på den missledande teknik som brukar kallas “cherry-picking the data”, när man alltså bara visar de data som stämmer med en viss hypotes, och medvetet bortser från data som talar emot – i det här fallet att det pågår en oroande utveckling i Arktis på grund av global uppvärmning. Men det verkar ju inte stämma – den arktiska havsisen har smält lika mycket förut, och sedan växt till igen.

Men Ok, man kan kanske inte jämföra den korta perioden 1973 – 1979 med vad som händer nu. Det var kanske en tillfällig förändring, ett exempel på väder och inte klimat?

Det finns dock officiella data för den arktiska havsisens utbredning ända från 1920-talet. Här är en graf över det årliga och 5-åriga genomsnittet i september från det amerikanska Energidepartementet publicerad 1985 (s. 152):

Screen-Shot-2017-02-14-at-6.12.59-AM-down-904x1024Dramatiskt minskande (och växande) isar i Arktis är uppenbarligen inget nytt. Avsmältningen mellan 1925 och 1955, innan koldioxidhalten i atmosfären stigit nämnvärt sedan förindustriell tid, är fullt jämförbar med vad vi sett efter 1979.

Sätter man ihop de tre föregående graferna – och anpassar skalan – framträder ett mönster som talar för att vi har att göra med en klimatcykel, inte en pågående klimatkatastrof (den antarktiska havsisens utbredning i gult – notera hur den vuxit sedan 1979):

3 grafer Arktisk havsis

Nyare forskning bekräftar bilden:

Arctic Sea Ice Extent

Intressant nog verkar havsisen i Antarktis (runt Sydpolen) förändras på ett motsatt sätt, som en spegelbild av Arktis (inklusive rekordåret 1979), vilket förstärker bilden av naturliga cykler (IPCC 1990, s. 224):

Sea Ice Southern hemisphere, IPCC 1990

Under ungefär samma period som den arktiska isen växte med nära 2 miljoner kvadratkilometer, minskade havsisen i Antarktis med nästan 5 miljoner kvadratkilometer (havsisarna runt Sydpolen är större, eftersom det finns mer utrymme än runt Nordpolen), för att sedan börja växta igen när den arktiska isen började smälta 1979 (Källa: amerikanska National Snow and Ice Data Center, NSIDC):

Arktis - AntarktisNär det smälter i norr fryser det till i söder, och tvärtom – det kan ju knappast bero på global uppvärmning…

Däremot har det med havsströmmarna att göra. Golfströmmen transporterar varmt ytvatten norrut till Arktis, där det bidrar till ett varmare klimat innan det sjunker och blir en djuphavsström söderut ända till Antarktis, där det väller upp och bidrar till ett kallare klimat.

Att den antarktiska havsisen vuxit sedan 1979 brukar förklaras med att stora mängder sött smältvatten från glaciärerna har höjt fryspunkten, men det handlar nog mest om något så enkelt som att havet har blivit kallare (SST=Sea Surface Temperature, källa: Bintanja et al, 2013. Från http://www.antarcticglaciers.org, se även Reynolds OI.v2):

temp vs sst antarctica

Både i norr och söder verkar isutbredningen växla naturligt. Isen smälter och fryser till med jämna mellanrum när det blir varmare eller kallare, helt utan människans hjälp.

Men om det är en klimatcykel borde vi kanske kunna se tecken på att trenden vänder nu efter 40 år? Här är en graf som visar den arktiska havsisens största och minsta utbredning årligen sedan 1979 (källa: Danmarks Meteorologiske Institut, DMI):Arktisk havsis från nollNotera särskilt vad som hänt sedan 2008. Havsisens utbredning i Arktis har faktiskt varit i stort sett oförändrad de senaste 10 åren:

https://klimathotetblog.files.wordpress.com/2017/07/arktis-is-2005-2017.jpg?w=640Det hör man inget om från vare sig journalister, meteorologer, politiker eller självutnämnda experter som (agronomen) Johan Rockström som bara fortsatt larma om att polarisen “smälter snabbare än väntat”. Ibland för att det varit en ovanligt varm dag, månad eller sommar (som 2012 eller för den delen, i Skandinavien i alla fall, 2018) men oftast liksom per automatik.

Det är i och för sig bara 10 år, men med tanke på hur isarna utvecklats tidigare under 1900-talet borde det i alla fall noteras och diskuteras tycker man.

Någon kanske invänder att isens utbredning inte säger så mycket, eftersom den påverkas av vindar, strömmar och stormar. Men även isvolymen har ökat sedan 2006 :

Arktiska isens tjocklekKälla: Realclimatescience.com, baserat på data från Danmarks Meteorologiska Institut (DMI) och National Snow and Ice Data Center (NSIDC) Multisensor Analyzed Sea Ice Extent (MASIE).

2012 var sommaren dock som synes ovanligt varm, vilket föranledde larmrubriker i media om att isen i Arktis skulle vara borta inom bara några år.

Även glaciärerna har minskat åtminstone sedan 1700-talet, vilket knappast kan skyllas på förbränning av fossila bränslen (United States Geological Survey, de sarkastiska röda etiketterna tillagda av Tony Heller). Titta nog:

USGS

Att glaciärer försvinner behöver inte heller bero på uppvärmning. Al Gore gjorde Kilimanjaro till en ikonisk symbol för global uppvärmning, men isen och snön har minskat ända sedan 1700-talet på grund av att det regionala klimatet blivit torrare, med mindre nederbörd. Temperaturen på Kilimanjaros glaciärer har aldrig varit över fryspunkten. Man kan lätt se det på de strukturer i isen som formats när den minskat på grund av torka (Källa: Jim Steele):

Kilimanjaro

Glaciärerna i Alperna har också minskat sedan den Lilla istiden, men också periodiskt växt, i takt med att jordens klimat blivit varmare och kallare. Under 1940-talet var minskningen i stort sett lika omfattande som 2010 (Källa: Jim Steele):

Alperna

Hur står det då till med de grönländska glaciärerna? Deras massbalans har faktiskt varit helt normal eller över det normala åtminstone sedan 2011, bortsett från en ovanligt kraftig avsmältning den varma sommaren 2012 (=den röda linjen i alla graferna nedan från Danmarks Meteorologiske Institut, DMI):

Grönland 2011-2018Vintern 2016-17 ackumulerades mycket mer is än normalt på de grönländska glaciärerna, och 2017-18 var överlag normalt, men långt över genomsnittet under sommarmånadernas smältperiod :

Greenland Ice Sheet Mass Balance 2016-2018

Det här tas ibland som ett bevis på att det inte kan pågå någon global uppvärmning – glaciärerna ser ju ut att växa!? Det är dock inte självklart något starkt argument, eftersom det handlar om en så kort tidsperiod, och det dessutom är en misstolkning av graferna.

Det som visas är balansen mellan hur mycket det snöar och hur mycket av denna nederbörd som försvinner som smältvatten och genom avdunstning. Men glaciärernas totala volym påverkas också av kalvning – glaciärerna rör sig ju mot havet, där is lossnar och flyter iväg som isberg.

Enligt NASA har de grönländska glaciärernas volym minskat med i genomsnitt 286 miljarder (286.000.000.000) ton varje år mellan 2002 och 2017. Det är väl ändå väldigt alarmerande?!

NASA, mass loss greenland's ice sheetDet är, till att börja med, viktigt att få ett grepp om proportionerna här: 286 miljarder ton (286 gigaton) låter väldigt mycket, men man måste  sätta det i relation till den totala ismassan på Grönland:

286 gigaton

När vi får höra att Grönland förlorar is motsvarande hela Manhattan låter det förstås mycket. Men i jämförelse med Grönland är Manhattan inte så stort:

Manhattan jfr Grönland

I förlängningen skulle förstås en fortsatt avsmältning ändå innebära att den grönländska inlands isen försvann. Men, precis som när det gäller den arktiska havsisen, så smälter och växer även de grönländska glaciärerna med jämna mellanrum:

Grönland 1900-talet diagramDen andra stora landismassan på jorden, på Antarktis, har förlorat hela 3 biljoner (3.000.000.000.000) ton is sedan 1992. Det låter galet mycket, men det är faktiskt bara 0,011% av den totala ismassan på Antarktis (27.601.654.000.000.000 ton).

Nu är det i och för sig nästan bara i Västra Antarktis som det blivit varmare och is smälter:

Östra och västra Antarktis, temp

Men 3 biljoner ton är ändå bara 0,1% av den totala ismassan i Västra Antarktis (2.990.275.000.000.000 ton).

Isen i västra Antarktis har varit instabil i tusentals år, delvis beroende på ett mildare klimat orsakat av den cirkumpolära strömmens varma subtropiska vatten:

Cirkumpolära strömmen

Dels kommer strömmen närmare västra Antarktis än övriga delar av kontinenten, och dels förekommer uppvällning av dess varma vatten i Rosshavet och Weddellhavet där glaciärerna ligger på shelfen.

Men också på grund av vulkanisk aktivitet på havsbottnen:

Volcanos in AntarcticaHavsbottnen i västra Antarktis är full av vulkanisk aktivitet. När det larmas om smältande isar på Antarktis är det alltså oftast detta det handlar om, inte global uppvärmning orsakad av människan.

Även 1977, då man larmade om Global Cooling efter nästan 40 år av sjunkande temperaturer och växande isar, varnades för att shelfisen i västra Antarktis var på väg att smälta, men glaciologerna var på det klara med att det inte handlade om ett resultat av klimatförändring, utan en process som pågått i 6 000 år.

Västra antarktis 1977

Till skillnad från resten av Antarktis ligger isen i västra Antarktis till allra största del inte på land utan i havet, på shelfen:

Antarktis

Det betyder dels att isen är mer utsatt för påverkan från havet, och dels att avsmältning och kalvning inte påverkar havsvattenståndet lika mycket.

På östra Antarktis (den stora delen) har dock isen vuxit sedan 1992 till följd av mer snöfall (Devis et al 2005, Boening et al. 2012), men överlag verkar inte de enorma landisarna där ha förändrats nämnvärt de senaste 7 000 åren (Mackintosh, A., White, D., Fink, D., Gore, D.B., Pickard, J. and Fanning, P.C. 2007, Geology 35: 551-554). NASA:s satellitmätningar mellan 2003 och 2008 visar också att glaciärerna blivit tjockare och vuxit med 82 miljarder ton is om året.

Totalt sett har snömängden över Antarktis har ökat med 10% sedan 1800 – det motsvarar 272 gigaton vatten i form av mer snö per år (källa: Thomas et al 2017 och CNN 2018):

ais smbNär glaciärer växer kalvar de också mer, eftersom de blir tyngre och rör sig snabbare mot havet. Och eftersom den ökande ismassan består av vatten från haven (som nederbörden dunstat ifrån), gör den ökande kalvningen ingen skillnad för havsvattenståndet.

Ökad kalvning av isberg betyder alltså inte nödvändigtvis att glaciärerna minskar på Grönland heller, utan det kan tvärtom vara ett tecken på att de växer på grund av att det snöar mer.

Men att det snöar mer är å andra sidan inte något självklart bevis emot global uppvärmning. Mer nederbörd är nämligen en förväntad effekt av ett varmare klimat. När det blir varmare ökar ju avdunstningen från haven, vilket leder till mer nederbörd – självklart i form av snö i områden där temperaturen ligger under noll.

Den teorin förutsätter dock att det verkligen blivit varmare i Antarktis.

Men den södra oceanen har generellt blivit kallare sedan 1982 (SST=Sea Surface Temperature):

Södra oceanen kallare

Och lufttemperaturen har legat stadigt kring det normala, med små naturliga cykliska svängningar upp och ner sedan 1979, med en svagt sjunkande trend sedan 2002:

Antarctic temp 1979-2017

Och isarna runt Antarktis har vuxit sedan 1979:

Southern Hemisphere Sea Ice Anomaly

Teoretiskt skulle växande havsisar kunna bero på att smältvatten från glaciärerna sänker vattnets salthalt och därmed också dess fryspunkt. Men förklaringen är nog mycket enklare – havet runt Antarktis har blivit kallare (SST=Sea Surface Temperature, källa: Bintanja et al, 2013. Från http://www.antarcticglaciers.org, se även Reynolds OI.v2):
temp vs sst antarcticaGlaciärerna har avgett sötvatten i alla tider. Den största avsmältningen är i västra Antarktis och där har den pågått länge, och i de östra delarna finns ingen akut avsmältning som kan förklara havsisens tillväxt på detta sätt. Den rimliga förklaringen är väl att det blivit lite kallare i både luften och havet.

Den växande havsisen runt Antarktis talar inte direkt för ökad avdunstning, och varken på södra eller norra halvklotet finns någon direkt korrelation mellan temperatur och nederbörd under 1900-talet:

temp vs precipitation sh

temp vs precipitation nh

(Källa: Bob Tisdale, baserat på data från NCDC)

Men det har inte bara snöat mer – på norra halvklotet har också snöns utbredning ökat sedan 1967:

Winter Northern Hemisphere Snow Extent

Även det kan faktiskt bero på ett varmare klimat som försvagar polarvirveln på vintrarna och låter jetströmmen krypa söderut med polarkyla från Arktis, som istället blir – inte “varmare” men – mindre kall (dvs fortfarande långt under fryspunkten). Det fenomenet kan mycket väl ha bidragit till det ökande snötäcket från 1989 till 2012, men totalt sett har faktiskt antalet köldknäppar på vintrarna minskat sedan 1930-talet, åtminstone i USA:

Färre köldknäppar i USA

Givet att global uppvärmning orsakar kallare vintrar talar det för att klimatet blivit svalare sedan dess. Jag fördjupar mig i det här skenbart paradoxala förhållandet i kapitel 17. Kan global uppvärmning orsaka kalla vintrar?

Även på Grönland har snöutbredningen ökat både på vintrarna och – framför allt – somrarna ända sedan 1972, särskilt sedan mitten av 1990-talet:

greenland-min-summer-snow-coverDet har också blivit kallare på Grönland sedan slutet av 1980-talet, med en klart avkylande trend sedan början av 2000-talet, enligt data från fem grönländska väderstationer:

Greenland cooling since 2005Värmetoppen 2010 har inget med global uppvärmning att göra utan berodde på det återkommande väderfenomenet El Nino (om grafen fortsatt ett år till skulle den visa samma sak 2016).

Man kan visserligen inte dra några säkra slutsatser om klimatet baserat på en så kort period som 15 år. Men det är ändå mer än bara några få speciella år, och det ser mer och mer ut som en klimatcykel, snarare än en tillfällig väderförändring.

Man kan även invända att medeltemperaturen inte säger allt, och att vi måste ta hänsyn till hur temperaturerna över årets alla månader förändrats. 2018 låg exempelvis temperaturerna under årets första månader till stor del långt över det normala i Arktis (DMI, Danmarks Meteorologiska Institut):

2018Det ser dramatiskt ut, även om det trots allt inte blev “varmare” än -9°C under en kort period (vilket inte smälter några isar) och temperaturen annars låg mellan -18 och -28°C de första 75 dagarna (temperaturerna i grafen är angivna i Kelvin)0. Och det är faktiskt inte något ovanligt utan förekommer då och då under det grönländska vinterhalvåret. Det är heller inte något som ökat de senaste 50 åren. Här är en animation från DMI som visar temperaturerna över året i Arktis under 55 år mellan 1958 och 2013:

dmi_80ntemp_animation_1961-2013Här syns över huvud taget inga tecken på att det skulle pågå en dramatisk klimatförändring. Notera särskilt temperaturerna på somrarna, då det normalt är plusgrader och isarna smälter. Där finns inga tecken på global uppvärmning, som högre temperaturer eller längre smältperiod – och ändå är det i Arktis som den globala uppvärmningen enligt den officiella hypotesen skulle ha störst effekt…

Sommaren 2018 var ovanligt varm här i Skandinavien, vilket orsakade mycket oro och kanske räddade miljöpartiet i riksdagen, men det hade inget med global uppvärmning att göra, utan är något som händer då och då. I själva verket var det kallare än genomsnittet för de senaste 10 åren i större delen av världen i juni 2018:

Temperaturkarta juni 2018Och det gäller även Arktis  norr om 80:de breddgraden:

Temp Arktis sommaren 2018

Över en ännu längre period har medeltemperaturen i Arktis (70°N-90°N) gått lite upp och ner sedan 1920, enligt brittiska HadCRUT (Hadley Climate Research Unit vid University of East Anglia):

Temp Arktis 1920-2016, HadCRUTDet stämmer bra med de data vi sett för havsis och glaciärer. Det ser mer ut som en mild klimatcykel än skenande global uppvärmning. Och värmetopparna var fler och högre på 1930-talet än de senaste 30 åren.

Isarnas cykliska tillväxt och avsmältning i Arktis under 1900-talet stämmer väldigt väl med äldre officiella data för temperaturen på norra halvklotet. Här är en graf över medeltemperaturen på norra halvklotet från amerikanska National Academy of Sciences 1975:

National Academy of Science 1975

Temperaturen går upp och ner – när det blir varmare smälter isarna och när det blir kallare fryser de igen. I början av seklet blev det varmare (och det larmades även då om dramatiskt minskande glaciärer och havsisar), men ungefär runt 1940 började det bli kallare igen, och på 1970-talet larmades det om dramatiskt växande glaciärer och havsisar.

På 1960- och 70-talen var många klimatforskare övertygade om att vi stod inför en ny istid – det är faktiskt inte en myt som vissa påstår (s285 Papers From 1960s-’80s Reveal Robust Global Cooling Scientific ‘Consensus’). Och amerikanska CIA varnade för stormar, torka, översvämningar och missväxt som skulle leda till social oro och konflikter på grund av Global Cooling. Även då skyllde man på fossila bränslen.

6.2 Isbjörnarna

Isbjörnarna är förmodligen den starkaste symbolen för den globala uppvärmningen, och klimathotet mot livet på jorden. Jag gissar att de flesta tror att de är på väg att drunkna och svälta ihjäl på grund av att havsisarna i Arktis smälter bort. Men isbjörnarna mår bra, bättre än på länge. De har överlevt stora variationer i isarnas utbredning förr, och minskande is på sommaren har inte påverkat populationen negativt – tvärtom har stammen vuxit parallellt med att isarna krympt:

Is och isbjörnar

I själva verket är isbjörnarna fler nu än på minst 50 år:

Isbjörnarna 1965-2006 ny

Varför anses i så fall isbjörnen som en hotad art?

Man anser att det är säkerställt att det pågår en katastrofal global uppvärmning och att de arktiska isarna, som isbjörnarna är beroende av, därför kommer att smälta bort.

Men inget av detta är självklart, inte ens att isbjörnar inte överlever utan havsisen. De har överlevt perioder med högre temperaturer än idag, och drunknar normalt inte när de simmar extremt långa sträckor (om det inte stormar).

Havsisens utbredning på sommaren har ingen större betydelse för isbjörnarna, som framför allt fyller på sina fettförråd under våren. Men den arktiska havsisen har faktiskt inte minskat sedan 2008:

Arktis is 2005-2017

Minskningen av havsis sedan 1979 är inte heller unik, utan motsvaras av vad som skedde under uppvärmningen mellan. Det handlar om en klimatcykel, där isen ömsom minskar och ökar, så man kan förvänta sig att det vänder igen:

Arctic Sea Ice Extent

Det påstås att isarna smälter tidigare på våren så att isbjörnarna får mindre tid att jaga och äta:

Bildresultat för arctic sea ice melting season earlier

Det stämmer ju – mellan 1979 och 1995. Sedan dess har tidpunkten för smältsäsongens start varierat, men inte fortsatt att komma tidigare.

Det allvarligaste hotet mot isbjörnsstammen har varit möten med människor, som jagat dem eller dödat dem i självförsvar.

På Youtube finns Dr Susan Crockfords utmärkta film Polar Bear Scare Unmasked: The Saga of a Toppled Global Warming Icon.

6.3 Golfströmmen

a5b317_56cefa6d8b9b4f21b3ccd30930b64d26mv2

Golfströmmen transporterar varmt ytvatten från ekvatorn till norra Atlanten, och bidrar på så sätt till det milda klimatet i norra Europa. Den kallas också Atlantic Meridional Overturning Circulation (AMOC) och är en del av den globala Termohalina cirkulationen som främst drivs av vindarna, men i norra Atlanten även av vattnets salthalt, som får vattnet att sjunka och strömma tillbaka söderut igen.

Många oroar sig för att den globala uppvärmningen ska leda till att sött smältvatten från Grönland ska stoppa Golfströmmen, och därmed ge norra Europa ett kallare klimat, kanske till och med en ny “liten istid”.

Det har sannolikt hänt förr, när smältvatten från den senaste inlandsisen som samlats i en gigantisk, uppdämd insjö i Nordamerika en gång på mycket kort tid vällde ut i norra Atlanten. Finns det en risk att något liknande kan hända idag?

Kylan i det inre av Grönland talar inte för det. Det är framför allt havets temperatur vid kusterna som styr avsmältningen. Smältvatten och is från kalvning strömmar successivt ut i havet, och däms inte upp i någon gigantisk fördämning som plötsligt kan brista. Ingen seriös forskare tror att de grönländska glaciärerna kommer att smälta så snabbt eller på ett sådant sätt att det orsakar en plötslig katastrof. Det är alltså ett orealistiskt skräckscenario som sprids av media och politiker, ofta underförstått i påståenden om vad som “skulle hända om” Grönlands glaciärer smälte.

Som jag skrev i bloggposten den 20 april 2019 Historielöst i SvD om glaciärer har isen på Grönland minskat de senaste decennierna. Sedan 2011 har också norra Atlanten blivit kallare, vilket är ett tecken på att Golfströmmen förlorat kraft:

Norra Atlanten kallare

Frågan är om det är en effekt av global uppvärmning orsakad av människan, och ett oroande tecken på att Golfströmmen kan vara på väg att stanna.

Det är ingen tvekan om att Golfströmmen försvagats något under några decennier, men enligt brittiska MetOffice (Reporting Climate Science, 2016) beror det på en naturlig klimatcykel:

“The reanalysis data place the ten years of observations—April 2004 to February 2014—into a longer-term context and suggest that the observed decrease in the overturning circulation is consistent with a recovery following a previous increase. We find that density anomalies that propagate southwards from the Labrador Sea are the most likely cause of these variations. We conclude that decadal variability probably played a key role in the decline of the AMOC observed over the past decade.” (Jackson et al, Nature Geoscience 2016)

En annan studie publicerad i Nature 2018 (Xianyao Chen, Ka-Kit Tung. Global surface warming enhanced by weak Atlantic overturning circulation) konstaterar också att:

”Our results, based on several independent indices, show that AMOC changes since the 1940s are best explained by multidecadal variability, rather than an anthropogenically forced trend.”

“Many have focused on the fact that it’s declining very rapidly, and that if the trend continues it will go past a tipping point, bringing a catastrophe such as an ice age. It turns out that none of that is going to happen in the near future. The fast response may instead be part of a natural cycle and there are signs that the decline is already ending.” (Ka-Kit Tung, Science Daily)

Data från en rad olika källor talar för att Golfströmmens styrka varierar som en del av en 60 till 70 år lång, självreglerande cykel:

Golfströmmens faser

Den här variationen har en naturlig logik: När strömmen är starkare förs mer av det varma och salta tropiska vattnet upp i norra Atlanten, vilket leder till ökad avsmältning på Grönland. Tillflödet av sötvatten leder efterhand till att salthalten i havet minskar och att Golfströmmen saktar av. Men eftersom mindre varmt vatten transporteras i denna långsamma fas blir norra Atlanten kallare igen, avsmältningen och tillflödet av sötvatten från glaciärerna minskar vilket så småningom gör att Golfströmmen åter får mer kraft igen. (Källa: Science Daily)

“Recent measurements of density in the Labrador Sea suggest the cycle is beginning to shift”, säger Tung, en av författarna till artikeln i Nature.

Den här klimatcykeln återspeglas förstås även i hur de grönländska glaciärerna vuxit och minskat under 1900-talet:

Grönland 1900-talet diagram

Det stämmer bra med temperaturdata för Arktis från brittiska Hadley Climate Research Unit (HadCRUT) vid University of East Anglia:

Nope, ingen accelererande uppvärmning av Arktis ...

De temperaturdata från amerikanska NOAA och NASA-GISS som verkar tala för skenande global uppvärmning, och som ligger till grund för oroande prognoser för avsmältningen på Grönland, stämmer däremot illa både med Golfströmmens cykler, och de grönländska glaciärernas faktiska historiska utveckling:

File:Global Temperature Anomaly.svg - Wikimedia Commons

Dessa data har dessutom många andra allvarliga brister som jag har skrivit om i kapitel 4. Temperaturdata de senaste 150 åren.

6.4 Metanbomben

Metan är, i en viss mening, en kraftfullare växthusgas än koldioxid, men finns i betydligt mindre halt i atmosfären, c:a 1850 miljarddelar, dvs 0,000185%, eller knappt 2 miljondelar, jämfört med koldioxid som ligger på strax över 400 miljondelar, eller 0,04%.

Metan2

(Observera att y-axeln i diagrammet ovan inte börjar på noll. Halten ser ut att ha stigit en hel del, men det handlar om mycket små förändringar på mycket låga nivåer.)

Metan absorberar värmestrålning i ett par mycket smala delar av spektrum, där även vattenånga till stor del redan absorberar, och påverkar egentligen inte den totala absorptionen nämnvärt:

Metaan spektrum

Även metan har en logaritmisk växthuseffekt, som alltså decelererar med ökande halter. Den svarta linjen i grafen nedan är metan – som alltså idag har en halt i atmosfären på nära noll (röda pricken till vänster).

Växthusgaser logaritmiska

Effekten är som störst när halten ökar från extremt låga nivåer. Det är med andra ord inte metanet i sig som är så kraftfullt, utan just det faktum att halten är så låg, vilket gör effekten av en ökning större än för koldioxid.  Det skulle krävas att halten ökar mer än 50 gånger jämfört med idag, från 1,85 ppm till 100 ppm, för att effekten av metan ska bli 1°C.

Livslängden i atmosfären är dock kort, eftersom metan är mycket mera reaktivt än koldioxid (det är därför det brinner så bra). I den mån det inte absorberas av växter och mikroorganismer så oxideras det så snart det stöter på syre och omvandlas till vatten och koldioxid. Och syre finns det gott om i atmosfären (c:a 20%).

Metan ackumuleras därför inte nämnvärt i atmosfären, och ökningen har varit ganska liten och utplanande under 1900-talet och början av 2000-talet, med en liten ökning igen de senaste 10 åren. Däremot omvandlas det alltså till koldioxid, som visserligen också är en växthusgas, men som ligger på halter i atmosfären där effekten på temperaturen av detta extra lilla tillskott inte är mätbar (se kapitel 1, avsnittet om koldioxidensrundläggande fysik).

De risker som framförts med metan är främst kopplade till de stora reservoarer som finns i frusen form, dels i permafrosten på tundran och dels i enorma mängder i sediment på havsbottnen (i form av hydrater). Inte minst oroar man sig för att minskande isar ska påskynda uppvärmningen av haven. Om de stora mängderna metan på havsbottnen skulle frigöras till atmosfären på kort tid  på kort tid skulle det, antar man, medföra en katastrofal global uppvärmning.

Det är ett tacksamt skräckscenario, men inte särskilt sannolikt.

Det är främst metandepåerna på den arktiska oceanens grunda kontinentalsocklar som påverkas när havet blir varmare. Det metan som finns på djupare vatten är under så högt tryck i kallt bottenvatten att det bara skulle frigöras under mycket extrema omständigheter. Men den ryska kontinentalsockeln under den arktiska oceanen är vidsträckt:

Topografy Arctic Ocean

När isarna blir mindre antar man att solen kan värma havet mer, så att mer metan frigörs.

Det frigjorda metanet verkar dock till största del stanna i sedimenten eller lösas upp i vattnet där det absorberas eller bryts ner, enligt en studie från University of Rochester (Sparrow et al, Science Advances 2018, källa):

“Our data suggest that even if increasing amounts of methane are released from degrading hydrates as climate change proceeds, catastrophic emission to the atmosphere is not an inherent outcome”, säger studiens huvudförfattare Katy Sparrow.

Det är inga klimatskeptiker som ligger bakom den här studien. Man utgår från att klimatförändringarna kommer att fortgå, och den centrala slutsatsen i artikeln är att människans utsläpp är mycket viktigare för den globala uppvärmningen än de naturliga metandepåerna.

Det verkar dock inte som om den globala medeltemperaturen skenar på något oroande sätt, vilket ytterligare minskar risken för att det ska explodera en metanbomb. Enligt satellitmätningar har den globala medeltemperaturen varit i princip oförändrad sedan 2002 (topparna 2010 och 2016 berodde på naturfenomenet El Nino):

Detsamma gäller sommartemperaturerna i Arktis:

Arctic summer temperatures UAH

Det verkar inte ens som om temperaturen i Arktis skenat på något oroväckande sätt de senaste 100 åren:

Temp Arktis 1900-tal

Det ser mer ut som en mild klimatcykel än en katastrofal uppvärmning på grund av människans utsläpp av växthusgaser. Det talar inte bara emot hypotesen att stigande halter av växthusgaser orsakar global uppvärmning, utan är också lugnande besked till de som oroar sig för att stigande temperaturer ska frigöra mer metan.

De officiella temperaturkurvorna från NASA-GISS visar visserligen en allt kraftigare uppvärmning som korrelerar med de stigande halterna av växthusgaser i atmosfären, men det finns många skäl till varför de sannolikt inte är korrekta (se kapitel 4 Temperaturdata de senaste 150 åren). Bland annat så stämmer de inte med data för havsisens utbredning under 1900-talet, som också talar för en naturlig klimatcykel:

Arctic-Sea-Ice-Alekseev-2016-as-shown-in-Connolly-2017

Inte heller med de grönländska glaciärernas utveckling:

Grönland 1900-talet diagram

Haven har en avgörande betydelse för klimatet världen över, även i Arktis, men det är inte växthuseffekten som värmer dem (se kapitel 6, avsnittet Varför blir haven varmare?) utan solen. Det stämmer förstås att solstrålningen kan träffa och värma större vattenytor när isarna minskar. Men det är ändå inte det som förklarar vare sig isutbredningens växlingar eller hur mycket metan som frigörs från havsbottnen.

Under det arktiska ytvattnet strömmar vatten från Atlanten, vars temperatur skiftar cykliskt mellan varmare och kallare faser (Atlantic Multidecadal Oscillation, AMO). Det är alltså atlantströmmen som i de varma faserna både hämmar isbildningen och frigör metan från havsbottnen. I den kalla fasen gynnas istället isbildningen.

Atlantströmmen

Att solstrålningen kan träffa större vattenytor när isens utbredning minskar har liten betydelse. De båda vattenskikten – ytvattnet och den djupare strömmen av atlantvatten (Atlantic Water, AW) – skiljs åt av den så kallade pyknoklinen, som fungerar som en barriär mot konvektion (värmeöverföring), men i den mån det sker så är det av naturliga skäl det varmare atlantvattnet som värmer ytvattnet, inte tvärtom. Desto mer betydelsefullt är att atlantströmmens vatten på olika sätt förs upp från djupen, och på så vis kan smälta havsis även när det är mycket kallt i luften:

“Warm water is brought from the AW layer up to the surface through near-inertial waves generated by winter storms, large barotropic tides over steep topography and/or geostrophic adjustments.” (Koenig 2017)

Det är alltså inte på grund av konvektion från ytan som den arktiska oceanen blivit varmare sedan 1979, utan på grund av att Atlanten haft en varm fas. Sedan 2005 har en kall fas inletts:

Atlantic Multidecadal Oscillation (AMO) January 2017 ...

På Grönland har det också blivit kallare sedan 2005 (bortsett från El Nino-året 2010):

Greenland cooling since 2005

Den arktiska havsisens utbredning har ökat, eller i varje fall inte minskat:

Arktis is 2005-2017

Detsamma gäller för havsisens volym :

Bild1

Och tjocklek:

Arktiska isens tjocklek

(Se kapitel 6, avsnittet Smältande isar)

Till sist: med tanke på att det var varmare än idag både under bronsåldern, romartiden och medeltiden utan att det exploderade någon metanbomb som fick klimatet att urarta, finns det ingen anledning till oro för detta idag heller:

11000 år

En studie vid Oregon State University publicerad i tidskriften Nature (Petrenko et al, 2017) konstaterade att det faktiskt inte frigjordes några större mängder av metan från vare sig tundra eller marina sediment i samband med den kraftiga uppvärmningen i slutet av den senaste istiden (Källa):

“Our findings show that natural geologic emissions of methane – for example, leakage from oil seeps or gas deposits in the ground – are much smaller than previously thought”, säger säger Edward Brook, paleoklimatolog vid Oregon State University, som medverkade i studien. “A lot of people have painted the Arctic as a methane time bomb, but this shows that it may be more stable than we thought.”

Inte heller denna studie är gjord av klimatskeptiker – slutsatsen är att det är människans utsläpp som är boven i dramat, inte de naturliga källorna.

6.5 Köldknäppar

Det låter som en motsägelse, och bara ytterligare ett exempel på det gamla vanliga, att global uppvärmning påstås orsaka ALLT – både mindre snö och mer snö, torka och ösregn, saltare hav och mindre salta hav. Ingenting verkar kunna falsifiera påståendet om global uppvärmning. Vare sig sommaren blir kall eller varm, stormarna blir fler eller färre, vintrarna varmare eller kallare – vad som än händer så påstår man att det beror på global uppvärmning.

Men ibland är paradoxen skenbar. Att det snöar mer i kalla områden kan exempelvis mycket väl bero på att det blivit varmare i varma områden så att mer vatten avdunstat.

Å andra sidan är klimathotet förstås inte den enda tänkbara förklaringen till vare sig mer eller mindre nederbörd, och tittar man närmare på olika väderfenomen finner man normalt andra, naturliga förklaringar och inte global uppvärmning orsakad av människan.

Så, hur är det med de senaste årens rejäla köldknäppar i Nordamerika?

För tredje året i rad har vintern i Kanada och USA varit hård och kall med extrem kyla och stora mängder snö. Många har säkert börjat tvivla på klimathotet av den anledningen, men den officiella förklaringen är – global uppvärmning. Och det nya ordet på allas läppar är “Polar vortex”, polarvirveln.

Hur kan global uppvärmning orsaka kalla vintrar? Jo, det verkar faktiskt vara så.

Vad jag kallat “polarvirveln” är ett oerhört kraftfullt fenomen som uppstår varje vinter i stratosfären, alltså luftskiktet över det närmast jorden, och som huvudsakligen drivs av temperaturskillnaden mellan polerna och ekvatorn. Det är inte samma sak som “jetströmmen” som ligger högt upp i troposfären, luftskiktet närmast jorden där allt vad vi kallar “väder” utspelar sig. Men jetströmmen påverkas av polarvirveln. En stark polarvirvel håller jetströmmen på plats runt Arktis, där kylan stängs in. Ju större skillnad i temperatur mellan Arktis och ekvatorn, desto starkare polarvirvel och jetström.

Om den globala medeltemperaturen stiger, så påverkas polerna mer än ekvatorn, vilket innebär att temperaturskillnaden som driver polarvirveln minskar, och polarvirveln blir svagare och kan splittras i flera delar. Det gör att jetströmmen kan ringla söderut släppa ner kall luft från Arktis, vilket drar in varmare luft över Arktis.

Teoretiskt är det alltså fullt rimligt att global uppvärmning skulle kunna orsaka kalla vintrar i Nordamerika.

Men det finns ändå goda skäl att ifrågasätta att de kalla vintrarna faktiskt beror på global uppvärmning, och det gör inte bara de som är skeptiska tillklimathotet, utan även forskare som för övrigt är helt main-stream och inne på att människans utsläpp av koldioxid orsakar global uppvärmning (se referenser nedan).

Anledningen är framför allt att det här fenomenet verkar uppstå helt naturligt ungefär sju gånger per decennium. Det verkar inte heller öka, och enligt klimatmodeller förväntas det inte heller göra det i framtiden även om den globala uppvärmningen fortsätter till 2100. Alla är förstås inte överens om detta, men det råder hur som helst inte konsensus om att global uppvärmning leder till hårdare vintrar.

Men vi vet faktiskt att antalet riktigt kalla vintrar i USA minskat under hela den tid som global uppvärmning varit på tapeten, så det finns goda skäl att anta att de här köldknäpparna inte har något med global uppvärmning att göra.

Färre köldknäppar i USA

Grafen visar hur antalet köldknäppar per år i 27 delstater i den norra halvan av USA har minskat totalt sett från 1900 till idag.

Ironiskt nog kan man faktiskt se en viss korrelation mellan global uppvärmning och köldknäppar i mitten av 1930-talet och mellan 1980 och slutet av 1990-talet då det var varmt. Och när jorden blev lite svalare mellan 1940 och 1975 var det färre köldknäppar. Se kapitel 11 Hur mycket varmare har jorden blivit sedan 1800-talet?

De forskare som tror att fortsatt global uppvärmning inte kommer att öka antalet köldknäppar, trots att de accepterar ett samband mellan temperatur och polarvirvelns styrka, drar fel slutsats eftersom de utgår från “justerade” temperaturdata och inte får ihop den ökande värmen med den sjunkande frekvensen av köldknäppar.

Kanske är det helt enkelt så, att det är helt riktigt att köldknäppar orsakas av global uppvärmning, och att skälet till att man inte kan se någon ökande trend är att den globala medeltemperaturen inte heller ökat nämnvärt sedan man började studera det här fenomenet. Vinterkylan i år och förra året kan i så fall kanske istället förklaras av exempelvis 2016 års kraftiga El Nino.

Att köldknäpparna i USA minskat sedan 1935 talar i så fall för att polarvirveln blivit lite starkare på grund av att det blivit lite kallare, och att temperaturskillnaden därmed ökat mellan Arktis och ekvatorn. Men klimatet är ett komplext och kaotiskt system, så man ska akta sig för förenklade förklaringar.

Det stämmer också med data för temperaturerna i USA som inte utsatts för “justeringar”, dvs “råa”, obearbetade temperaturdata:

USA, measured - reportedAntalet dagar över 90°F  (32,22°C) har minskat, enligt US Global Historical Climatology Network:USA dagar över 90 F

…och antalet värmerekord:
Värmerekord, graf ny

Så ja, global uppvärmning kan orsaka kalla vintrar, men det verkar inte vara det som sker, eftersom antalet köldknäppar inte ökat. Det är snarare sannolikt att bland annat USA och Island har blivit något svalare sedan 1930-talet, vilket i sin tur betyder att den ökade koldioxidhalten i atmosfären sedan dess knappast kan påstås ha haft ett avgörande inflytande på klimatet genom sin växthuseffekt.

För tydlighets skull bör det avslutningsvis påpekas att temperaturen på vintrarna givetvis även påverkas av andra faktorer. Under istidsförhållanden är förstås vintrarna överlag kalla, liksom när sot i stratosfären från ett vulkanutbrott under en tid skärmar av solljuset och kyler hela jorden. Dessutom spelar naturligtvis kaotiska faktorer roll, och avgör vädersystemens banor på ett oförutsägbart sätt. En köldknäpp eller en kall vinter kan ha olika orsaker. Det är, som sagt, inte heller klarlagt exakt hur polarvirveln påverkar vädret i troposfären.

Referenser: 

Simon James Clark 2017, Quasi-geostrophic influence of the polar stratosphere on the troposphere

Blanca Ayarzagüena et al 2018, No robust evidence of future changes in major stratospheric sudden warmings: a multi-model assessment from CCMI

När inget annat angivits är graferna från Tony Heller, Realclimatescience.com

6.6 Extremt väder

Nästan dagligen får vi höra att det pågår klimatförändringar som orsakar mer extremt väder – torka, översvämningar, orkaner och – lite överraskande kanske – snöfall. Och eftersom det alltid är extremt väder någonstans i världen har media alltid dramatiska bilder att visa. Men aldrig klimatstatistik.

Intressant nog genomskådade ledarskribenten på Brisbane Courier det här redan 1871:

Onormalt väder är normalt

Klimat handlar om statistik, inte om vad som hände just den här sommaren eller vintern. Så, här är lite statistik:

6.6.1 Nederbörd (extremt torrt eller blött)

Global uppvärmning sägs leda till fler och längre torrperioder, men också ökad nederbörd som leder till översvämningar och erosion. Olika regioner är sårbara på olika sätt – där det är torrt blir det torrare, där det är blött, blir det blötare.

Om vi börjar med torka, så har den faktiskt både minskat och blivit mindre extrem globalt sett sedan 1983:

Torka

Det stämmer ju faktiskt bra med att det blivit varmare, och det har det ju. En varmare atmosfär kan hålla mer fukt, och avdunstningen från haven ökar, vilket leder till mer nederbörd (både i form av regn och snö).

1930-talet i USA är berömt för “the dustbowl”, den extrema torka som förvandlade bördig jordbruksmark till sandöken och drev tusentals människor på flykt. Det kan man bland annat läsa om i nobelpristagaren John Steinbecks roman Vredens druvor. Så här kunde det se ut:Colorado - Depression-era dust storms - Pictures - CBS News

Dustbowl

Men om man startar kurvan 1960, som amerikanska Miljödepartementet (EPA, Environmental Protection Agency) gjorde i sin National Climate Assessment (NCA) inför klimatmötet i Paris 2015, ser det dock ut som en ökning (röda staplarna, resten av grafen visar man inte):

EPA US temperaturesOch även om skogsbränder gärna blåses upp som exempel på hur allt blivit värre, så var det inte bättre förr. Tvärtom, enligt amerikanska jordbruksdepartementet:

Men inte om man startar kurvan 1980, det amerikanska miljödepartementet (EPA) gjorde i sitt National Climate Assessment inför klimatmötet i Paris 2015:

Extreme Wildfire Fraud In The National Climate Assessment ...

Inte heller globalt sett har några nya värmerekord satts sedan 1977 (data från WMO, World Meteorological Organisation):

Globala värmerekord WMO

Om vi tittar närmare på USA, som har bra väderstatistik, så kan vi se att totalt sett har det varken blivit torrare eller blötare. Torrt och blött väder växlar cykliskt, men utan trend under åren mellan 1974 och 2014, allt medan koldioxidhalten i atmosfären skjutit i höjden:

a5b317_bd32fdaa2bc842e3a930606d30094d48mv2Och här är data för ett par regioner i USA, som redan har ett torrt klimat och därför skulle vara särskilt känsliga för torka till följd av global uppvärmning – Texas och Kalifornien:

a5b317_1448a39a3773478e9514d588b7bbbe9amv2

Kalifornien har haft torka sedan 2014, och många har fruktat att den skulle bli permanent. Huruvida den blöta vintern 2016-17 markerade slutet på torkan eller inte återstår att se:

Kalifornien 2014 och 2017

Torrperioder är normalt för Kalifornien, men de var både längre och svårare under 1900-talet, framför allt på 20- och 30-talen:

California ny

Men det gäller att ta tillvara vattnet också. En del menar att Kaliforniens vattenproblem handlar lika mycket om politik – exempelvis den inflytelserika miljörörelsens motstånd mot “ingrepp i naturen” – som om klimat (källa).

De senaste 600 åren har sydvästra USA varit jämförelsevis blött, och de senaste 150 årens torrperioder kan inte på långa vägar mäta sig med de långa perioder av svår torka som rådde under medeltiden:

Drought is normal in the westNederbörden har ökat i hela världen sedan 1950, vilket alltså är en förväntad effekt av att jordens medeltemperatur stiger (bruna staplar=torrt, gröna staplar=blött):

Precipitation worldwide

Torrare och blötare perioder avlöser varandra i ett vågmönster. Det talar för att det är naturliga processer som i huvudsak ligger bakom förändringarna, snarare än människans utsläpp av växthusgaser, som ju bara går i en riktning – uppåt. Någon katastrofsignal finns i alla fall inte i dessa data.

Även världens torraste områden har fått mer regn de senaste årtiondena, vilket bidragit till krympande öknar. Sahelbältet söder om Sahara, som upplevde svår torka under 1980-talet, har också fått mer nederbörd de senaste 20 åren när det blivit varmare globalt (källa):

a5b317_024f0766e5894326a17e03f3e0738ebcmv2

Det är alltså inte riktigt sant att ett varmare klimat orsakar mer torka ens i torra områden. Sahara grönskade, med sjöar, floder och goda jaktmarker för mellan 12 000 och 5 000 år sedan när den globala medeltemperaturen var mycket högre än idag. Men den långsiktiga trenden i Sahel de senaste dryga hindra åren talar snarare för att det blivit lite svalare än lite varmare. Någon katastrof verkar dock inte vara på väg.

I torra områden är regnet förstås välkommet, men hur påverkas områden som normalt är mycket blöta när nederbörden ökar?

Data från Indien talar inte för någon dramatisk utveckling, utan bara ett tydligt cykliskt vågmönster (och möjligen en svagt minskande trend):

Rajan's Take: Climate Change: How Indian Farmers Beat the ...

Det finns dock statistik som ser mer oroande ut. Inför FN:s klimatmöte i Paris 2015 sammanställde den amerikanska administrationen under president Obama rapporten National Climate Assessment, en sammanfattning av hur klimatet i USA utvecklats:

a5b317_72062365a9bf4d83846d04d964865f29mv2

Ett av rapportens nyckelbudskap (Key Message 6) var att den häftiga nederbörden, som orsakar allvarliga översvämningar, ökat i USA under de senaste 30–50 åren. En kontroll med data från USHCN (US Historical Climatology Network) visar att det faktiskt stämmer att antalet dagar med mer än 5 cm nederbörd ökat under denna tid:

a5b317_672505bd960f4f87af8b6a08c86533femv2

Men varför valde man att redovisa data från just 1958 och framåt?

Svaret kan du ge själv genom att titta på nedanstående graf över hur den häftiga nederbörden förändrats under hela 1900-talet:

a5b317_d25a3a723adf48768b5e0d5ecbcb1e0amv2

Här är för övrigt historiken för extrem nederbörd i Sverige (källa: SMHI):Sverige, extrem nederbörd

Och för antalet torra dygn (källa: SMHI):
Sverige, torra dygn

6.6.2 Stormar

Tvärtemot vad många tror förutspår inte FN:s klimatpanel att stigande temperaturer leder till fler stormar.

Förklaringen är att polerna värms snabbare och mer än ekvatorn när den globala medeltemperaturen stiger, vilket betyder att temperaturskillnaderna, som driver luftströmmarna, jämnas ut.

Men det är svårt att hävda att det hänt något dramatiskt alls sedan 1970:

“Extreme Weather” Page | Watts Up With That?

Kurvan går lite upp och ner, utan att antalet stormar vare sig ökar eller minskar. Från 1972 kan man visserligen påstå att trenden till 2018 är minskande, men från 1978 är den å andra sidan ökande. I själva verket är det väl en kurva med cyklisk vågform, som tydligt talar för att förändringarna är naturliga.

Däremot antas stormarna bli energirikare när haven blir varmare. Men data sedan 1972 talar inte för någon katastrofal utveckling i det avseendet heller, bara kortsiktiga förändringar som knappast kan förklaras med global uppvärmning på grund av stigande koldioxidhalt:

Look at the trends in extreme weather & see the state of ...

Räknar man från 1972 är trenden visserligen svagt ökande (starkare om man börjar 1975!), men från 1993 är den minskande. En klimatcykel, helt enkelt.

6.6.3 Naturkatastrofer

Av viss statistik kan man få intrycket att antalet klimatbetingade naturkatastrofer har ökat:

The number of natural disasters is on the rise – Make ...

Men det beror förstås dels på att kurvan startar 1980, men dels också på att rapporteringen blivit noggrannare och effektivare:

EM-DAT är en databas för internationella naturkatastrofer som drivs av CRED (Centre for Research on the Epidemiology of Disasters), och analyseras av IRSS (Institut de Recherche Santé et Société, Institutet för forskning om hälsa och samhälle), som är två institutioner vid UCL, det katolska universitetet i Louvain.

Den här statistiken är uppenbart opålitlig före 1960. 1930-talets torka har inte ett något avtryck alls, trots de stora dödstalen (källa till alla klipp och bilder nedan: Tony Heller och Realclimatescience.com):

Inte heller den gigantiska översvämningen som drabbade östra USA 1936, samtidigt som en fruktansvärd sandstorm rasade i västra USA:

Eller den som dränkte Rhode Island 1938:

Eller drabbade Florida 1928, samtidigt som fyra gigantiska skogsbränder rasade i Kalifornien:

Florida Hurricane 1928

Eller den tornado som dödade eller skadade 4 000 människor i mellanvästern 1925:

1925

Eller den enorma översvämningen i Vermont 1927:

Vermont 1927

Eller orkanen som utplånade Galveston, Texas, år 1900:

This Date In 1900 — Galveston Destroyed By A Hurricane ...

Eller någon annan av de 14 ödeläggande orkaner som drabbade USA mellan 1900 och 1950:

US Hurricanes killed 11000

Eller det “freak weather” som enligt Los Angeles Times drabbade hela världen 1934:Freak weather 1934

För att inte tala om översvämningarna i Kina 1931:

Den här sortens naturkatastrofer har inte förekommit på decennier. Åtta av USA:s värsta klimatrelaterade naturkatastrofer skedde mellan år 1900 och 1936 – innan koldioxidhalten i atmosfären börjat stiga nämnvärt (källa: Tony Heller):

Värsta naturkatastroferna i USA

Skälet till att antalet rapporterade naturkatastrofer ökat efter 1960 är alltså att man bortser från alla dessa stora händelser, men också att man numera räknar med även små och medelstora.

Man har uppenbarligen inte koll på de storas katastroferna före 1960, men numera räcker det med att ett av fyra mycket lågt ställda kriterier är uppfyllda för att ett naturfenomen ska räknas som en internationell naturkatastrof, till exempel att minst 10 personer dör eller 100 personer påverkas. Det var inget som rapporterades och dokumenterades före 1960:

Definition katastrof

Och mycket riktigt är en växande andel av de naturkatastrofer som rapporteras små eller mindre:Proportion disasters

6.6.4 Människan har gjort klimatet mindre farligt, inte mer

Klimatet verkar inte ha blivit farligare, men det är ingen tvekan om att det alltid kommer att förekomma klimatrelaterade katastrofer, vare sig de beror på koldioxidutsläpp eller inte. Men användningen av fossila bränslen har gjort klimatkatastrofer och -variationer mindre farliga.

Statistiken är tydlig – antalet ”klimatrelaterade dödsfall” har sjunkit med 98% sedan 1900-talets början.

Klimatrelaterade dödsfall

Den billiga, pålitliga, mångsidiga och lätthanterliga energin från fossila bränslen gjort det möjligt för oss att bygga samhällen som är betydligt säkrare för väder- och klimatkatastrofer. Människans förmåga att stå emot vädrets makter ökat tack vare all den teknologi som tillgången på billig och pålitlig energi har möjliggjort. Vi klarar inte bara katastrofer bättre, utan även oväder, värmeböljor och köldknäppar, tack vare bättre byggnadsteknik, luftkonditionering, uppvärmning och – i värsta fall – snabba transporter till avancerad sjukvård.

Istället för att göra klimatet farligt har alltså de fossila bränslena bidragit till att göra människan tryggare när stormar, torrperioder, översvämningar och skogsbränder härjar.

Naturen ger oss inte ett säkert klimat som vi gör farligt, utan ett farligt klimat som vi gör säkert. Det verkliga hotet från klimatet är inte ett problem som orsakats av fossila bränslen, utan ett problem som fossila bränslen i stort sett har löst.

6.7 Varmare hav

6.7.1 Haven är nyckeln till klimatet

I genomsnitt har världshaven blivit varmare de senaste 150 åren, precis som troposfären (lufthavet från jordytan till ungefär en mils höjd). Det råder det ingen diskussion om.

Frågan är varför haven blivit varmare, och specifikt vilken roll halten av växthusgaser i atmosfären spelat. Är det den varmare atmosfären som värmer haven, eller tvärtom varmare hav som värmer luften – eller kanske både och?

Haven innehåller tusen gånger mer energi än atmosfären, eftersom de har så mycket större massa, och vatten har så mycket högre värmekapacitet än luft. (Källa)

Haven absorberar mer än 90% av den strålningsenergi som ackumuleras på jorden, atmosfären bara 1%:

Ocean warming dominates the increase in energy stored in the climate system, accounting for more than 90% of the energy accumulated between 1971 and 2010 (high confidence), with only about 1% stored in the atmosphere.” (FN:s klimatpanel, Climate Change 2014 Synthesis Report Summary for Policymakers, s. 4)

Det betyder att haven spelar den ojämförligt största rollen både för väder och klimat. Värmen lagras och avges dygnsvis och säsongsvis, men även exempelvis genom det fenomen som kallas El Nino, som med 5-10 års mellanrum ger kraftiga men temporära väderförändringar med värme och häftiga stormar över stora delar av världen.

Havens energiomsättning är dock till stor del mycket långsam, och spänner över cykler som omfattar decennier, sekler och till och med millennier.

Havens temperatur har alltså den helt avgörande betydelsen för luftens temperatur och därmed för klimatet. Men vad är orsaken till att haven blivit varmare? Växthuseffekten?

6.7.2 Kan växthuseffekten värma haven?

Nej, det hör till grundläggande fysik att det bara är det direkta solljuset som har energi nog att tränga ner i vattnet och värma haven. Den lågintensiva infraröda värmestrålningen från växthusgaserna kan bara värma det allra översta, mikrometertunna  avdunstningsskiktet (Knudsen-skiktet) som består av en blandning av vatten- och luftmolekyler, vilket leder till ökad avdunstning, som KYLER haven.  (Läs mer).

Enligt en hypotes skulle denna avkylning paradoxalt nog kunna bidra till att haven värms genom att den förhindrar att energin i de djupare vattenskikten avges till atmosfären. Det kalla ytskiktet skulle alltså ha samma sorts effekt på haven som växthusgaserna har på atmosfären, och fungera som en filt som gör att alltmer solenergi ackumuleras i haven.

Men denna hypotes verkar inte bygga på en korrekt förståelse av hur avdunstningen och termodynamiken i haven fungerar. Den blandar exempelvis ihop det mikrometertunna Knudsen-skiktet med det millimetertunna ytskiktet, och hypotesen är bara testad med hjälp av datormodeller som bygger på samma misstag. Det framstår mest som ett desperat försök att rädda (inte planeten, utan) klimathotet, dvs hypotesen att människans koldioxidutsläpp är huvudorsak till den globala uppvärmningen.

Men om växthuseffekten värmer atmosfären så kanske haven i sin tur värms av den allt varmare luften, inte genom strålning, utan konduktion? Det är fysikaliskt möjligt, och sker om luften är varmare än vattnet. Men havens ytvatten är i genomsnitt 1-2°C varmare än luften, varför det generellt sett är haven som värmer luften och inte tvärtom. (Källa)

Och haven i sin tur värms alltså enbart av det direkta solljuset, inte av växthuseffekten. Koldioxidens roll för den globala uppvärmningen begränsar sig med andra ord till att bidra till en del av uppvärmning av atmosfären, där alltså bara 1% av energin som når jorden från solen absorberas.

Den globala uppvärmningen beror alltså i huvudsak på att haven värmts upp av mer direkt solljus, exempelvis beroende på ökad solintensitet eller minskad molnbildning (se bloggposten 10 mars 2019). Växthuseffekten, och därmed människans utsläpp av växthusgaser, kan bara ha marginell betydelse.

Den ökade avdunstningen från haven medför förvisso högre luftfuktighet, som bidrar till uppvärmning, men också till molnbildning som kyler, och då är vi tillbaka till kärnfrågan om balansen mellan positiv och negativ feedback, d v s om klimatkänsligheten. (se bloggposten 2 mars 2019).

6.7.3 Korrelerar havens uppvärmning med koldioxidhalten?

Hur mycket har då haven värmts? Kan man se något samband med ökningen av mängden växthusgaser i atmosfären, som tog fart efter 1950?

2004 startades det världsomspännande ARGO-systemet, som består av mätutrustning placerad på nära 4000 sjunkbojar världen över som mäter temperaturen i haven ned till 2000 meters djup.

ARGO-bojar

Resultaten fram till 2017:

Havstemperaturer enligt ARGO

Haven värms alltså inte lika mycket överallt. I den tropiska zonen blev havet varmare under fyra år från 2012 till 2016, då kurvan vänder nedåt igen. De nordliga haven har blivit kallare de senaste åtta åren, och de sydliga haven har varken blivit varmare eller kallare sedan 2004. Det är raka motsatsen till vad hypotesen om global uppvärmning på grund av accelererande växthuseffekt förutsäger – att det framför allt i polartrakterna som temperaturen skulle stiga. Att haven runt ekvatorn blir varmare medan vattnen runt polerna blir kallare eller oförändrade är ett uttryck för att det är värme från solstrålning som är orsaken.

Hur ser det ut över en längre tidsperiod? Här är fyra datakällor:

Äldre temperaturdata

Den totala uppvärmningen sedan slutet av 1800-talet är bara ungefär 0,5°C, motsvarande en trend på 0,36°C per århundrade. Man kan se en period av uppvärmning mellan 1910 och 1945, som faktiskt är brantare än den mellan 1975 och 2005, varefter alla kurvorna vänder nedåt, eller i varje fall planar ut (pausen!). Här syns ingen acceleration av uppvärmningen, och haven värms i stort sett lika mycket före 1945 som efter.

Enligt Gouretski et al 2012 inträffade den allra största delen av temperaturhöjningen i haven på djup ner till 20 meter under 1900-talet före 1945, hela 1,3°C på 45 år, och bara 0,3°C dunder de följande 65 åren fram till 2010 – inklusive 30 år av sjunkande temperaturer (-0,3°C):

Gouretski et alRäknat på de 35 åren från 1975, då temperaturen slutar sjunka, till 2010, är det en ökning med 0,5°C, men inte alls lika brant som före 1945, dvs uppvärmningen accelererar inte, utan decelererar, samtidigt som koldioxidhalten i atmosfären ökat kraftigt.

Jämför med den officiella kurvan för den globala medeltemperaturen i nedre troposfären, som korrelerar nästan perfekt med hur koldioxidhalten ökat:

Global temperature and Carbon Dioxide

Det bekräftar inte bara att koldioxidhalten inte verkar ha så mycket med havens temperatur att göra, utan också att allt inte står rätt till med den officiella kurvan för den globala medeltemperaturen. (Se bloggposten 3 mars 2019).

6.8 Stigande havsvattenstånd

6.8.1 Globala data

Havsvattenståndet i världen har stigit ända sedan den senaste istiden på grund av en uppvärmning orsakad av förändringar av jordens bana och lutning runt solen, och sedan 8000 år är vi inne i en lång period med mycket små växlingar:

Post-glacial Sea Level Rise

Under denna tid har havsnivån varierat med naturliga klimatcykler över decennier och sekler på grund av global uppvärmning och avsvalning med tiondelar till enstaka grader som fått isar att smälta och frysa, och havsvattenståndet att stiga och sjunka med decimetrar.

Spår av hamnar anlagda under den romerska eller medeltida värmeperioden, som idag ligger flera kilometer från kusten, vittnar om hur havsvattenståndet sjunkit sedan dess.

Under 1900-talet har havsytan i genomsnitt höjts med cirka 1,14 millimeter per år.

Officiellt har höjningen av havsvattenståndet accelererat, framför allt efter 1993, vilket skulle kunna kopplas till den kraftigt ökande halten av koldioxid i atmosfären, men som givetvis i princip också skulle kunna ha en naturlig förklaring:

Global mean sea level changeDet finns dock en helt annan förklaring till den tvära vändningen uppåt 1993. Det var nämligen då man började mäta havsytans nivå med hjälp av satelliter – den röda och gröna linjen ovan visar två olika studier av satellitdata. Den svarta linjen över den blå delen av kurvan fram till 1993 bygger på data från tidvattenmätare runt om i världen. (Källa)

Beror accelerationen på teknikbytet eller på själva havsvattenståndet?

Svaret är uppenbart:

Tidvattenmätarna (tide gages) fortsätter nämligen att leverera data även sedan man började mäta med satelliter, och de visar inte någon acceleration från 1993. Havsvattenståndet verkar helt enkelt fortsätta att stiga i samma takt som tidigare. (Källa)

Och inte heller satelliterna visar någon acceleration (källa):

Global Mean Sea Level

Det som ser ut som en acceleration från 1993 beror följaktligen med största sannolikhet enbart på teknikbytet.

Däremot talar satelliternas data trots allt för att havsnivån stiger mer än vad man tidigare trott. Det finns dock anledning att tvivla på det. Medan satelliter är mer pålitliga än mätningar vid marken när det gäller luftens temperatur, är de inte lika självklart det bästa vi har när det gäller havsvattenståndet. Havsnivån skiljer sig kraftigt runt jorden beroende på tidvatten och strömmar, och inte minst mellan vågtoppar och dalar vilket satelliternas utrustning saknar tillräcklig upplösning för att kompensera för med den millimeterprecision som man vill ge intryck av att ha.

Data från markbaserade tidvattenmätare påverkas visserligen av lokala förhållanden, som man måste justera för, till exempel landhöjning. Men tolkningsproblemen är inte tillnärmelsevis så stora som när det gäller mätningar av lufttemperaturen vid markbaserade väderstationer. När man väl korrigerat för lokala och regionala felkällor har det egentligen ingen betydelse var i havet man mäter – världshaven är kommunicerande kärl. Väder, vind, havsströmmar och lufttryck påverkar visserligen också havsnivån, men det jämnar ut sig över åren och påverkar inte havshöjningens långsiktiga takt eller trend.

Man ska också komma ihåg att dessa mätningar haft en mycket viktig praktisk funktion för sjöfarten, vilket givetvis gjorde att de sköttes ännu mer noggrant än om det bara handlat om nyfikenhet eller en fritidssyssla (som vid många väderstationer). Det handlade om liv och död, eftersom förändringar av havsnivån är detsamma som förändringar i vattendjup. I första hand var man förstås intresserad av just tidvattnet, men data för den genomsnittliga havsnivån kom ju på köpet.

Generellt finns det alltså anledning att ta dessa historiska dataserier på stort allvar.

Satellitmätningarna har fördelen att täcka hela jordytan, men det har mindre betydelse när det gäller havsnivån än lufttemperaturen. Och eftersom tidvattenmätarna inte har samma problem som väderstationerna är skillnaden i kvalitet inte alls lika stor jämfört med satelliterna.

En av världens främsta experter på havsvattenståndet, Nils-Axel Mörner, förlitar sig dock inte på någon av dessa tekniker, utan på fältstudier och fysikens lagar. Han använder istället observationer på plats av hur strandlinjen förändrats genom att studera vegetation, erosion, koraller, sediment, geologiska spår med mera, självklart med hänsyn till lokal landhöjning eller -sänkning, vilket ger helt andra och antagligen mycket mer tillförlitliga resultat, som motsäger den officiella bilden. (Se hans föredrag sist i den här artikeln.)

Dessutom gör NASA-GISS “administrativa justeringar” även av dessa historiska data, så att kurvan efterhand har pekat allt brantare uppåt för att ge intryck av acceleration (källa: Tony Heller):

2016-04-25065924

Justeringarna motiveras bland annat med att havsbottnen antas sjunka som en effekt av den senaste istiden. Det kallas Global Isostatic Adjustment (GIA). Originaldata kommer från de två satelliterna inom ramen för GRACE (Gravity Recovery and Climate Experiment). Så här stor skillnad gör dessa justeringar (Källa):

Adjustments, sea level GRACE

Men GIA-justeringarna framstår som minst sagt märkliga kopplat till havsvattenståndet. Att havsbottnen sjunker innebär ju att havsnivån sjunker eller i varje fall stiger långsammare. Däremot betyder det ju att havens vattenvolym ökar mer än vad havsvattenståndet ger intryck av, men det är knappast det som oroar i samband med klimathotet, utan stigande vattennivåer vid kusterna.

Det finns också en annan viktig skillnad mellan satelliternas mätningar av det globala havsvattenståndet och tidvattenstationernas mätningar vid kusterna. En stor del av havsnivåhöjningen ute till havs beror nämligen på att havsvattnet expanderat när haven blivit varmare, och den expansionen har ingen betydelse vid kusterna, där vattenpelarens höjd går mot noll. Där finns inte tillräckligt med vatten för att expansionen ska märkas.

Idag är den officiella siffran för den globala havsnivåhöjningen 3,3 mm per år. Det betyder 3,3 decimeter på hundra år – för närvarande, mer om höjningen verkligen accelererar. Denna kurva korrelerar bättre med ökningen av koldioxidhalten i atmosfären och tycks därmed tala för att en fortsatt förbränning av fossila bränslen kommer att bidra till ytterligare acceleration. Men det är förstås bara en korrelation, inte ett bekräftat orsakssamband. Som jag har beskrivit i en tidigare post (10 mars 2019) finns det inga entydiga bevis för att människan haft någon avgörande betydelse för den globala uppvärmningen.

Klimatmodellerna ger som vanligt flera olika scenarier beroende på hur utsläppen av växthusgaser kan tänkas förändras och glaciärerna reagera – i grund och botten beroende på osäkerheten om hur känsligt klimatet är (Se posten 2 mars 2019).

Predictions made by climate models | Earth 501 ...

(Källa)

Spännvidden är stor, men alla officiella prognoser ligger långt ifrån de värsta skräckscenarierna från media och klimatalarmister, som talar om flera meters höjning. Nog för att en höjning med 0,7 meter jämfört med idag skulle kunna orsaka problem på många håll, men inte civilisationens undergång.

Skräckscenarierna bygger på att landisen på Grönland eller hela västra Antarktis – eller båda – smälter helt, vilket inte har någon vetenskaplig grund (se posten Borde man oroa sig för klimathotet). Enligt Nils-Axel Mörner är sådana scenarier dessutom helt enkelt fysikaliskt omöjliga.

Men klimatprofeten framför andra, forskaren James Hansen, som var chef för NASA-GISS fram till 2013, förutspådde redan 1988 att Manhattan skulle vara översvämmat 20 år senare, dvs år 2008, för över 10 år sedan:

a5b317_177830066e2a41d080d8af3baac3c34bmv2

Samma varning hördes faktiskt redan 1934, då man också skapade fantasifulla bilder av Manhattan under vatten:

Klipp Manhattan under vatten

Då hade det blivit varmare sedan 1910, med smältande havsisar och glaciärer.

Trots att förutsägelserna inte slår in fortsätter man att upprepa dem, med nya årtal, och de tas på lika stort allvar varje gång.

Så låt oss än en gång gå tillbaka till källorna, de faktiska mätningarna. NOAA har totalt 233 mätstationer världen över som rapporterar havsnivån. Bara 14% av stationerna visar en höjning av havsvattenståndet med 3,4 mm/år eller mer (källa):

Global Data Change – Vital Signs Of NASA Climate ...

Varken tidvattenmätningarna eller satelliterna, tagna var för sig, ger någon anledning att tro på de dramatiska prognoserna från FN:s klimatpanel:

Alla de mätstationer som NOAA använder finns tillgängliga på webbsidan Tides&Currents, avdelningen Sea Level Trends. Surfa gärna runt där. Där finns bland annat data för hur vattenståndet förändrats vid Battery Park på Manhattan sedan 1850-talet:

Manhattan havsnivå

Det är ju uppenbart att Manhattan inte har översvämmats, men vattenståndet vid Battery Park stiger trots allt med 2,8 millimeter i genomsnitt per år. Det har det å andra sidan gjort ända sedan 1850-talet, utan någon som helst långsiktig acceleration eller några tvära trendbrott. Sanningen är också att höjningen av vattennivån inte bara beror på att havet stiger, utan också till stor del på att marken sjunker. Jämför med Los Angeles:

Los Angeles

I Kalifornien har flera Counties nyligen stämt oljebolagen för höjningen av vattenståndet i havet, som man menar hotar att åstadkomma enorma skador.

Kaliforniska staten stämmer Big Oil

Som tur är har domstolarna tillbakavisat dessa absurda anklagelser. Och det finns inget som helst vetenskapligt stöd för detta. Havsvattenståndet har stigit stadigt och mycket blygsamt med mindre än 1 mm per år i Los Angeles sedan mätningarna startade på 1920-talet. En jämförelse mellan bilder tagna vid Cove of La Hoja i Kalifornien 1879 och 2017 visar att skillnaden i havsnivå vid högvattenstånd inte ens är urskiljbar – identiska utsnitt av bilderna har dubbelexponerats längst ner (källa):

La Jolla

Den enda slående skillnaden mellan bilderna är att det är mycket grönare idag.

I Juneau, Alaska, sjunker havsvattenståndet, eftersom det pågår landhöjning sedan istiden, precis som i Skandinavien:

Alaska

Man ser dock inga spår av att människans utsläpp av växthusgaser skulle ha haft någon påverkan.

Ett svep över världens mätstationer visar att havsnivån stiger på vissa håll, men sjunker på andra, av flera olika skäl, men i genomsnitt stiger i en jämn och icke accelererande takt, mest sannolikt för att den globala medeltemperaturen stigit efter den extrema kölden under den Lilla istiden.

Jag kan inte hitta belägg för acceleration någonstans, och alltså inte 1993 heller. Här är ytterligare 12 exempel:

Florida

Aberdeen, Skottland

Portugal

Hakodate, Japan

Filippinerna

Mar del Plata (marinbas), Argentina

Buenos Aires

PåskönMidway, Stilla havetMumbay

Sydney.jpg

Och till sist Stockholm, som fortfarande har landhöjning efter den senaste istiden:

Stockholm

6.8.2 Hotas korallöarna i Söderhavet av översvämning?

Liksom isbjörnarna har de låga söderhavsatollerna, exempelvis Tuvalu (med huvudorten Funafuti) och Kiribati, blivit till symboler för klimathotet. Höjningen av havsytan sägs vara på väg att dränka dessa låga öar. Men det är ett missförstånd som sprids av sensationshungriga medier, inte av seriösa forskare. De vet nämligen hur korallöar fungerar.

Det finns en väldigt bra förklaring till att dessa öar ligger precis i nivå med havsytan, och ändå har klarat sig bra trots stora förändringar av havsnivån genom tiderna. De anpassar sig.

Många tänker sig nog att dessa atoller består av växande koraller, men det är en total missuppfattning. De består nämligen inte av levande koraller, utan av korallsediment – den finkorniga sand som bildas när korallerna mals av vågorna och av fiskar som äter koraller.

Korallöarna ligger där de ligger och precis i vattenbrynet, oavsett hur havet höjs och sänks, på grund av hur vindar, stormar och havsströmmar i alla tider drivit sanden in mot land eller ut i havet.

Officiellt har havsytan stigit mer runt Söderhavets atoller än på andra håll de senaste 30 åren. Det verkar i och för sig inte stödjas av data (se nedan), men visst har havvattenståndet stigit. Vad har hänt? Finns det tecken på att deras yta minskar? En artikel i tidskriften New Scientist från 2 juni 2015 rapporterade resultatet från en studie av Paul Kench vid University of Aukland på Nya Zeeland: Small atoll islands may grow, not sink, as sea levels rise (New Scientist, 2 juni 2015).

Funafuti

Det verkar inte heller som om stormar tär på korallöar, utan snarare omfördelar sanden och till och med kan öka landytan. Och hittills finns ju inte heller tecken på att stormarna ökar vare sig till frekvens eller intensitet globalt sett. Men stormar kommer naturligtvis att fortsätta att drabba öarna och orsaka erosion som förändrar landskapet, mer eller mindre katastrofalt. Så har det alltid varit.

Skräckscenarierna verkar återigen bygga enbart på klimatmodellernas worst-case och inte på faktiska observationer.

Som framgår av data från NOAA:s mätstationer nedan finns det inte data för vattenståndet så långt tillbaka i tiden från de här öarna, men i alla fall från 1950 eller 1980, då klimathotet varit på tapeten. Den längsta serien i NOAA:s databas är från Kiribati (men märkligt nog saknas helt data från Maldiverna, som brukar framhållas som särskilt hotat. Där har dock den framstående forskaren Nils-Axel Mörner gjort noggranna fältstudier – se videon nedan).

Ingenstans ser man någon plötslig acceleration som skulle kunna förklaras med stigande halter av växthusgaser i atmosfären (NOAA, Sea level Trends, Tides and Currents):

Kiribati

Funafuti, Tuvalu

Rarotonga, Cook islandsPenrhyn, Cook IslandsPapete, Franska PolynesienRikitea, Franska Polynesien

Palau

Marshall Islands

Det skiljer en hel del, men det är svårt att se att det skulle pågå någon accelererande katastrof i det här området.

Fiji ligger också i samma område som ögrupperna ovan. Det är visserligen ingen korallö, men är just därför intressant att jämföra med. En vulkanö lär ju stå stabilt på havsbottnen och därför ge mer pålitliga data för vattenståndet.

Fiji

Här stiger havet nästan dubbelt så mycket som det globala genomsnittet enligt NOAA, och just för att Fiji står stadigt märks det höjda vattenståndet också mycket tydligare vid kusterna.

Men någon acceleration på 1990-talet kan man inte se, och den närmaste mätstationen på fast mark, i Auckland på Nya Zeeland, observerar något helt annat:

Aukland 1

Mer läsning: Sea Level Rise Accelerating? Not. Av Willis Eschenbach / July 20, 2017

På Youtube finns en underhållande och informativ föreläsning av Dr. Nils-Axel Mörner, professor emeritus i paleogeofysik och geodynamik vid Stockholms universitet: Sea Levels – Fact & Fiction. Han är en av världens främsta experter på havsvattenståndet och har bland annat studerat förhållandena på Maldiverna mycket noga.

6.9 Havsförsurning

En av de mest oroande konsekvenserna av de ökande halterna av koldioxid i atmosfären är att havsvattnet skulle ”försuras”, vilket skulle kunna påverka det marina livet negativt, framför allt skaldjur, koraller och vissa alger i botten på näringskedjan, eftersom bildningen av deras skal antas försvåras av ett sjunkande pH-värde.

Skaldjurens skal består av kalciumkarbonat, dvs en förening av kalk och kol. Koldioxid bidrar visserligen med kol till denna process, men kalk löses upp i sur miljö.

När vatten absorberar koldioxid bildas bland annat den svaga syran divätekarbonat (kolsyra, som i kolsyrade drycker), men det sker också andra reaktioner som frigör vätejoner som också påverkar vattnets pH åt det sura hållet (”H” i pH står för väte, hydrogen).

Begreppet “havsförsurning”, som ger intryck av att vattnet  blir frätande, är dock helt missledande. Havens vatten är inte i närheten av att bli surt i teknisk mening, utan kan bara bli mindre alkaliskt, eller mer neutralt om man så vill. Neutral pH är 7:

Claim: Ocean Acidification Is Climate Change’s ‘Equally ...

Mjölk och regnvatten har ett surt pH, under 7, utan att vara särskilt frätande. Havsvatten är däremot tydligt alkaliskt, och varierar generellt i pH mellan 7,8 och 8,4 beroende på exempelvis temperatur, marin fotosyntes, havsströmmar och geologiska förhållanden (källa):

Ocean pH 2

Vulkanism på havsbottnen kan lokalt medföra lägre pH, bland annat på grund av koldioxid från jordens inre. Kallare vatten har lägre pH än varmt, eftersom det kan absorbera mer koldioxid. Därför varierar pH även med havsdjupet, och uppvällning av kallt vatten till ytan ger lokalt lägre pH. Omvänt absorberar varmare vatten mindre koldioxid, och är därför mer alkaliskt. Havets temperatur har på så vis stor betydelse för koldioxidhalten i atmosfären – om haven blir varmare, avger de koldioxid, och blir samtidigt mer alkaliska (vilket motverkar “försurning”).

Vattnets pH varierar också kraftigt över ett dygn. I en studie av Georgiou et al (2015) vid Heron Island vid Stora Barriärrevet uppmättes som högst pH-värden uppemot 8,4 under dagen i juni, och som lägst 7,9 under natten i december. På natten pågår nämligen ingen fotosyntes som kan binda koldioxid.

Det skulle vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att göra haven “sura”. Hundramiljontals år av sedimenterad kalk från döda skaldjur har nämligen försett haven med en gigantisk buffer mot försurning.

Men vad finns det då för data? Blir haven mindre alkaliska? Och hur påverkar det i så fall skaldjuren?

Ett vanligt påstående är att medelvärdet för havens pH sjunkit med pH 0,1 (dvs 30%)sedan 1750. Men det är absurt, eftersom begreppet pH uppfanns 1913, och instrument för att mäta pH först 1924. Inte heller därefter mättes havens pH vare sig systematiskt eller globalt, och inte heller kontinuerligt på samma sätt som exempelvis temperatur, nederbörd och andra data som behövs för att göra väderleksprognoser. pH-mätningar kan dessutom inte automatiseras eftersom det måste ske ett prov i taget. Det världsomspännande nätverket av automatiserade sjunkbojar (ARGO-systemet) kan mäta mycket, men inte pH.

På Aloha-stationen norr om Hawaii tar man dock prover och mäter pH-halten i havet regelbundet sedan 1988:

pH Hawaii

Koldioxidhalten i atmosfären stiger, och pH-halten i havet sjunker, som vore de varandras spegelbilder. Den övertygande visuella effekten beror dock på skalan. Det ser dramatiskt ut, men under 20 år har pH-halten faktiskt bara förändrats med 0,034 enheter på en 14-gradig (förvisso logaritmisk) skala. Det kan man också presentera på det här sättet:

Aloha site measurements ny

Om trenden skulle fortsätta till år 2100 skulle havets PH ha sjunkit med totalt ungefär 0,17 enheter till strax under pH 8 (7,945), dvs fortfarande klart alkaliskt.

Här är FN:s ”worst case scenario”:

Worst case ny

Det är i och för sig inte särskilt realistiskt, eftersom det förutsätter att vi bränner mer kol än vad vi vet existerar, att inga konkurrenskraftiga koldioxidfria energislag kommer att uppfinnas, att haven kan absorbera hur mycket koldioxid som helst, att havens enorma kalkreserver inte neutraliserar koldioxid, och att koldioxid inte absorberas av de organismer det fungerar som gödningsmedel för (!).

Men inte ens då blir havet försurat, utan är fortfarande klart alkaliskt över pH 7,5. Det betyder i och för sig inte att marint liv inte kan påverkas negativt av en sådan förändring, bara att det inte finns någon risk att havet blir surt, under 7 pH, på grund av människans utsläpp av koldioxid.

Kurvan från Hawaii visar naturligtvis bara hur havets pH förändras på en plats. Men det finns data som ger en bredare bild av vad som händer i världshaven globalt.

2010 presenterade Dr. Richard A. Feely, vid Pacific Marine Environmental Laboratory (PMEL) för NOAA:s räkning den röda kurvan i grafen nedan inför den amerikanska kongressen:

2 miljoner mätpunkter ny

Den verkade bekräfta farhågorna. pH-värdet i haven såg ut att sjunka under hela 1900-talet, med en acceleration från mitten av seklet då människans utsläpp av koldioxid och halten i atmosfären började skena uppåt.

Men den röda kurvan visade sig bygga på en dataserie som saknade över 1,5 miljoner mätningar. När hydrologen Mike Wallace kompletterade med dessa data 2014 visade det sig att haven totalt sett blivit mer alkaliska i genomsnitt (blå kurvan) sedan början av 1900-talet. (Källa)

Carles Pelejero et al redovisade i en studie 2005, Preindustrial to Modern Interdecadal Variability in Coral Reef pH, hur pH-halten förändrats vid Flinders reef i det Stora Barriärrevet sedan 1700-talet (röda linjen):

De blå prickarna markerar de halter av koldioxid som uppmätts med hjälp av borrkärnor i glaciäris, och den blå linjen till höger representerar mätningarna av koldioxidhalten i atmosfären vid Mauna Loa i Hawaii (fr o m 1957). Något samband mellan koldioxidhalt och pH-halt syns inte.

Den korta grönmarkerade svarta linjen längst till höger i grafen visar de data från mätningarna av havets pH-halt vid Aloha-stationen sedan 1988 som presenterades ovan. I jämförelse med de naturliga cyklerna under 300 år ter sig den lilla förändringen knappast dramatisk längre. Det är helt enkelt sån’t som händer naturligt.

Hur är det då med det andra antagandet, att det marina livet skulle skadas av sänkta pH-värden? Det visar sig faktiskt att marina organismer ofta är anpassade för att klara variationer till och med i den storleksordning som FN:s worste-case scenario varnar för.

Hofmann et al (2011) har visat att pH-värdet varierar naturligt mellan 8,356 och 6,669 i ett brett urval av marina miljöer (ishaven, tropikerna, öppet hav, kust, kelpskogar och korallrev): ”These biome-specific pH signatures disclose current levels of exposure to both high and low dissolved CO2, often demonstrating that resident organisms are already experiencing pH regimes that are not predicted until 2100.

Det verkar i alla fall som att en del kalcifierande havsorganismer kan anpassa sig bra till högre koldioxidhalter, till och med frodas bättre. Exempelvis krabbor och humrar, enligt en studie av Ries et al 2009:

Skaldjur

Krabba

Fytoplankton, som exempelvis de livsviktiga Coccolitoforerna, verkar trivas med ökad koldioxidhalt. De har ökat med 40% sedan 1950 (källa):

Matt Ridley: Oceans And Acid Again - The Global Warming ...Skaldjur använder kolet från koldioxid för att bilda kalciumkarbonat till sina skal, och har gjort så alltsedan de uppstod för hundratals miljoner år sedan, och de har levt och frodats under långa tider med betydligt högre halter av koldioxid i atmosfären än idag.

Men laboratorieförsök visar trots allt att lägre pH har många negativa effekter, exempelvis på koraller. De producerar mindre kalciumkarbonat, blir övervuxna av alger och har svårt att skapa sina kalkskelett när de är små.

På grund av dessa oroande resultat förväntade sig den forskargrupp vid MIT som står bakom studien Barkley et al (publicerad i Science Advances 2015) alla möjliga negativa effekter inför fältstudierna vid det kraftigt ”försurade” revet vid Palau Rock Islands.

Men till stor förvåning fann man istället ett friskt och blomstrande rev där koraller och artrikedomen snarare verkade ha gynnats. Försöken i laboratoriemiljö, där man sänker vattnets pH artificiellt med hjälp av syra, inte genom att höja koldioxidhalten, var kanske helt enkelt inte riktigt naturtrogna. Det finns också en risk att det UV-ljus man belyser korallerna med bidrar till att skada korallerna.

En sammanfattning av resultaten finns här.

‘Based on lab experiments and studies of other naturally low pH reef systems, this is the opposite of what we expected’, says lead author Hannah Barkley, a graduate student in the WHOI-MIT joint program in oceanography“.

‘Surprisingly, in Palau where the pH is lowest, we see a coral community that hosts more species, and has greater coral cover than in the sites where pH is normal,’ says Anne Cohen, a co-author on the study and Barkley’s advisor at WHOI.

Anne Cohen kan dock inte tänka sig att det kan vara tack vare den höga koldioxidhalten, men det är förstås bara en spekulation från hennes sida: ‘That’s not to say the coral community is thriving because of it, rather it is thriving despite the low pH, and we need to understand how.’” (Citerat från forskargruppens pressmeddelande)

På andra “försurade” rev såg man i och för sig negativa effekter, men det visar ändå att frågan är mer komplex än vad man kan tro. I själva verket påverkas olika marina organismer olika av pH-förändringar, och de kan gynnas i vissa avseenden, men hämmas i andra.

CO2Science.org finns många fler forskningsstudier samlade om allt som rör koldioxidens roll, bland annat för havens pH och det marina livet.

Där finns även Ocean Acidification database, med över 1 100 publicerade studier, som bland annat visade att en sänkning av havets pH-värde med upp till 0,3 fick följande effekter på de undersökta marina organismerna, specificerat på 5 olika parametrar:

Ocean Acidification Database

Från Papua Nya Guinea, finns flera exempel på korallrev som frodas mitt i områden med naturliga utsläpp av koldioxid, till exempel vid Dobu Island (källa, foto Bob Halstead):

image

Enligt havsforskaren Walter Starck, som besökte Dobu Island 2010, växte friska koraller här i vatten med pH så lågt som 7,74 – jämfört med öppna havet utanför på pH 8,23. (Källa)

Seafriends.org.nz finns också en gedigen genomgång av forskningsläget kring havsförsurning.

6.10 Korallblekning

Korallblekning

Korallernas hårda delar består av kalciumkarbonat och byggs av polyper, ryggradslösa nässeldjur som lever i symbios med en alg. Polypen förser algen med koldioxid, fosfor och kväve och får syre och energi i utbyte från algens fotosyntes. Det är också algen som ger korallen dess färg.

Korallblekning är en naturlig skyddsmekanism som inte har någonting med vare sig havsförsurning eller global uppvärmning att göra. 

Koraller tycker om värme. En studie av Reynaud et al. (Marine Ecology Progress Series 2004) visar att korallers kalcifiering ökar linjärt med stigande temperaturer från 20 till 29 grader C. Liknande resultat har presenterats av Clausen and Roth (1975), Coles and Coles (1977), Kajiwara et al. (1995), Nie et al. (1997), Lough and Barnes (1997, 2000), Reynaud-Vaganay et al. (1999), Bessat and Buigues (2001), Carricart-Ganivet (2004), McNeil et al. (2004) och Reynaud et al. (2007).

Däremot är koraller känsliga för intensivt solljus, dvs i stark UV-strålning producerar algens klorofyll ett överskott av syre som orsakar oxidativ stress, varför korallerna reagerar med att göra sig av med algen och bli kalkvita.

“While endosymbiont photosynthesis serves as the engine to power the growth and calcification of coral reefs, sunlight capture, absorption, and utilization presents a high potential for photo-oxidative damage. Oxidative stress results from the production and accumulation of reactive oxygen species (ROS) and can damage lipids, proteins and DNA and signal cell apoptosis or exocytosis (). Oxidative stress is considered the unifying mechanism for a number of environmental insults that elicit coral bleaching (), resulting in the loss of Symbiodinium from host cells via mechanisms such as apoptosis, exocytosis, and necrosis (reviewed in ).” (Källa)

Världens koraller har varit med  om mycket under sin långa evolution sedan de uppstod i betydligt varmare hav än idag, och med betydligt högre koldioxidhalt. Däremot kan de skadas av mycket snabba temperaturförändringar, både varma och kalla, men det är en helt annan sak.

2016 drabbades bland annat Stora Barriärrevet utanför Australien hårt av korallblekning, och det påstods förstås per automatik bero på den globala uppvärmningen. Men korallerna på Stora Barriärrevet finns även i tropikerna och tål alltså värme bra. Det handlade istället om väderfenomenet El Nino, som även orsakade omfattande korallblekning 1998–1999.

El Nino påverkar vädret över hela världen, exempelvis med stormar på delar av Atlanten och Stilla havet, eller med minskad molnighet och torka i Kalifornien och Australien, dvs intensivt solljus. Det påverkar framför allt de snabbväxande korallerna på grundare vatten, som även drabbas hårdare av stormar. De har alltid levt riskabelt, men kompenserat med att växa snabbt. De stora koraller som växer långsamt på större djup, påverkas inte, utan blir mycket gamla. 

Reven brukar återhämta sig efter några år:

Great Barrier Reef starts to recover after severe coral bleaching, survey of sites between Cairns and Townsville shows

Scientists from the Australian Institute of Marine Science this month surveyed 14 coral reefs between Cairns and Townsville to see how they fared after being bleached. The institute’s Neil Cantin said they were surprised to find the coral had already started to reproduce.

Photo: Coral which has produced eggs near Fitzroy Island, in Queensland (Supplied: Australian Institute of Marine Science, Neal Cantin )

”We’re finding corals that are showing early signs of reproductive development, really visible eggs that we can see under the naked eye,” Dr Cantin said.

”[It’s] very surprising as previous studies have shown a two-to-three year delay in reproductive activity following bleaching events.

”It means they have enough energy, they’ve recovered the zooxanthellae and the symbiosis and they even have energy to invest in reproduction and egg development.”

(ABC NEWS, Australian Broadcasting Corporation, 29 september 2017)

Hur påverkas då koraller av havsförsurning? Som jag skrivit om tidigare i bloggposten den 24 mars Hotas skaldjuren av havsförsurning? är det tveksamt om det pågår någon allmän försurning av haven och att det i så fall skulle vara ett problem. 

En studie av De’ath et al 2009 påstods visa att korallernas skalbildning på Stora Barriärrevet försämrats dramatiskt med hela 15% mellan 1990 och 2005. Den byggde dock på ett par helt avgörande misstag, som professor Peter Ridd uppmärksammat (Ridd et al. 2013, Journal Marine Geology):

“First, there were instrumental errors with the measurements of the coral layers. This was especially the case for the last layer at the surface of the coral, which was often measured as being much smaller than the reality. This forced an apparent drop in the average calcification for the corals that were collected in the early 2000s – falsely implying a recent calcification drop. Second, an ‘age effect’ was not acknowledged. When these two errors are accounted for, the drop in calcification rates disappear, as shown in Figure 1.2.”

Grafen till vänster visar de alarmerande resultaten som de presenterades av De’ath et al 2009, och grafen till höger visar samma data, men efter korrigering av felaktigheter. I själva verket hade korallernas skalbildning förbättrats.

“The problem with the ‘age effect’, mentioned above, arose because in the study De’ath and colleagues included data from corals sampled during two distinct periods and with a different focus; I will refer to these as two campaigns. The first campaign occurred mostly in the 1980s and focused on very large coral specimens, sometimes many metres across. The second campaign occurred in the early 2000s due to the increased interest in the effects of CO2. However, presumably due to cost cutting measures, instead of focusing on the original huge coral colonies, the second campaign measured smaller colonies, many just a few tens of centimetres in diameter.

In summary, the first campaign focused on large old corals, while, in contrast, the second campaign focused on small young corals. The two datasets were then spliced together, and wholly unjustifiable assumptions were implicitly made, but not stated – in particular that there is no age effect on coral growth…”

En annan studie av dr Juan D’Olive Cordero vid University of Western Australia (D’Olivo et al 2013) visade att 99% av alla koraller på Stora Barriärrevet hade ökat skalbildningen med 10% sedan 1940. Bara 1% kunde konstateras ha minskad kalcifiering, med 5%, och det var kustnära koraller.

Kanske påverkas de mer av mänsklig aktivitet? Ja, men också en mängd andra faktorer.

Det är ingen tvekan om att många av världens korallrev är hotade på många sätt. Det finns en rad olika miljöfaktorer som orsakar problem för koraller, och som kommer helt i skymundan på grund av det ensidiga fokuset på koldioxid, exempelvis extrem värme eller kyla, sjukdomar, gifter, övergödning, variationer av salthalten, till exempel på grund av tillflöde av färskvatten, samt såväl ökad som minskad solintensitet (exempelvis på grund av vattengrumling). Människan påverkar korallreven negativt på flera olika sätt, men inte just genom utsläpp av koldioxid. 

När ekosystem rubbas utgår forskare gärna ifrån att det beror på människan. Det är förstås ofta sant, men inte självklart, och därför kan man missa de verkliga orsakerna. Ett exempel är hur massangrepp från korallätande sjöstjärnor (Acanthaster Planci, på engelska kallade Crown of Thornes Starfish, COTS) omedelbart hänfördes till överfiskning eller övergödning, när det visat sig att korallreven drabbats av COTS i årtusenden, och dessutom återhämtar sig.

Bara för att ett fenomen precis upptäckts av människor för första gången betyder det inte att det inte är helt naturligt och har förekommit sedan urminnes tider. Det gäller även korallblekning, hur chockerande det än kan se ut.

Gareth Phillips arbetar som guide vid Reef Tech på Stora Barriärrevet. Vissa skulle säga att han därmed är partisk, men frågan är vad han skulle tjäna på att locka turister till ett dött rev. Hursomhelst vet han vad han pratar om:

Dead? Dying? Or distorted truth?

Läs mer om koraller och det Stora Barriärrevet på CO2Science.org.

Huvudkälla till avsnittet om koraller är, när inget annat är angivet: Climate Change – The facts 2017, en antologi utgiven av Institute of Public Affairs med JenniferMarohasy som redaktör, kapitel 1. The extraordinary resilience of Graet Barrier Reef Corals, and Problems with Policy Science, av professor Peter Ridd, och kapitel 2. Ocean Acidification: Not Yet a Catastrophe for the Great Barrier Reef, av Dr John Abbot och Dr Jennifer Marohasy.

7. FN:s klimatpanel

FN:s klimatpanel sägs bestå av “tusentals av världens bästa klimatforskare” – och de är eniga! Kan verkligen alla dessa experter ha fel?

1989 förutsåg FN att höjningen av havsnivån till följd av global uppvärmning skulle ha utplånat hela nationer redan år 2000. 2005 trodde man att det skulle det ske 2010 (Myers, 2005).

FNs klimatpanel

2011 hade katastrofen skjutits fram till 2020 (mindre än ett år från nu):

50 miljoner klimatflyktingar 2005

Så ja, visst kan de ha fel. Det är i och för sig inte så märkvärdigt. Alla seriösa forskare har fel ibland, det är en del av den vetenskapliga metoden att ha fel.

Det viktiga är att man lär sig något av misstagen. Korrigerar sin hypotes. Och är försiktig med att dra lika drastiska slutsatser i fortsättningen. Så det borde väl skada klimatpanelens trovärdighet åtminstone lite grann att man gång på gång gör så dramatiska förutsägelser som slår fel?

Hur vetenskaplig är egentligen FN:s klimatpanel?

FN:s klimatpanel har en enorm prestige och trovärdighet – ingen verkar komma ihåg misstagen. De flesta antar nog också att det just handlar om tusentals av världens bästa klimatexperter, som gemensamt sammanställer det bästa av all aktuell forskning.

Men det är en missuppfattning. FN:s klimatpanel är en politiskt styrd organisation. På engelska heter den “the Intergovernmental Panel on Climate Change” – IPCC – en organisation som styrs av de medverkande regeringarna.

Journalisten Donna Laframboise har i sin bok “The Delinquent Teenager who was Mistaken for the World’s Top Climate Expert” visat att de forskare som tillsätts ofta inte håller den kvalitet som påstås. Alla som deltar har inte ens doktorsexamen, och all litteratur man hänvisar till är inte vetenskapligt granskad. Många av deltagarna i klimatpanelen är tillsatta snarare för att skapa global representativitet än för att ”toppa laget”, och aktivister från miljöorganisationer har stort inflytande, även på högsta nivå.

FN:s klimatpanel påstår att man enbart förlitar sig på vetenskapligt granskade och publicerade (”peer-reviewed”) artiklar. Men av 18 531 referenser i rapporten 2007 var 5 587 inte det. I 21 av 44 kapitel (48%) var färre än 60% av referenserna granskade vetenskapliga artiklar. En del av dessa är legitima referenser till exempelvis statliga utredningar och liknande, men i många fall handlar det om rapporter som måste betraktas som partsinlagor från miljöorganisationer som World Wildlife Fund och Greenpeace.

Den australiske klimatdata-analytikern Dr. John McLean uppmärksammade i en studie att det också är mycket få forskare som är aktivt inblandade i processen. Bland annat noterade han följande angående klimatpanelens centrala slutsats, d v s att människan högst sannolikt är huvudorsak till den globala uppvärmningen sedan 1950: ”The IPCC leads us to believe that this statement is very much supported by the majority of reviewers. The reality is that there is surprisingly little explicit support for this key notion. Among the 23 independent reviewers just 4 explicitly endorsed the chapter with its hypothesis, and one other endorsed only a specific section.”

Se gärna intervjun på Youtube med Donna Laframboise, journalist och författare till boken”The Delinquent Teenager who was Mistaken for the World’s Top Climate Expert”:  50 t 1 Project – Donna Laframboise Interview.

FN:s klimatpanel är ett institutionaliserat samarbete mellan regeringar, och dess sekretariat i Geneve utser medlemmar och deltagande forskare utan transparens. Panelen har egentligen inte heller ett öppet vetenskapligt mandat, utan arbetar utifrån politiska direktiv som förutsätter att det pågår en farlig klimatförändring orsakad av människan.

Därför intresserar man sig inte särskilt aktivt för att hitta bevis för motsatsen, eller undersöka naturliga klimatfaktorer.

Klimatpanelens direktiv talar om objektivitet, men har inbyggda antaganden som inte är förutsättningslösa: ”Att analysera – på ett uttömmande, objektivt, öppet och transparent sätt – den vetenskapliga, tekniska och socioekonomiska information som är relevant för att förstå den vetenskapliga grunden till riskbedömning av klimatförändring orsakad av människan, dess möjliga påverkan och möjligheter till anpassning och mildring av effekterna” (min fetstil). Utgångspunkten är med andra ord att det pågår en klimatförändring orsakad av människan som är riskabel och kräver åtgärder. Detta är inte så konstigt, eftersom klimatpanelen bildades just mot bakgrund av en oro för att människans utsläpp av växthusgaser skulle orsaka global uppvärmning. Det mål som fastställdes redan från början var att stabilisera växthusgaserna i atmosfären för att förhindra en farlig klimatförändring.

Och processen som leder fram till den rapport, Summary for Policymakers (SPM), som får mest uppmärksamhet, är väldigt olik den som gäller vanlig forskning. Det är nämligen inte forskarna som bestämmer vad som ska stå i den, utan politiker och byråkrater, och allt sker bakom lykta dörrar. Många menar att klimatpanelen blivit politiserad, och att verksamheten snarare syftar till att bekräfta på förhand bestämda slutsatser, än att ge en sann bild av var klimatforskningen står idag.

Dr. John Christy, klimatolog vid University of Alabama i Huntsville och Alabamas statsklimatolog, var huvudförfattare 2001 i FN:s tredje rapport: “Little known to the public is the fact that most of the scientists involved with the IPCC do not agree that global warming is occurring. Its findings have been consistently misrepresented and/or politicized with each succeeding report.

Dr Johannes Oerlemans, Professor i meteorologi vid fakulteten för Fysik och Astronomi, Utrecht University, var “lead author” för tre IPCC Working Group Assessments: “The IPCC has become too political. Many scientists have not been able to resist the siren call of fame, research funding and meetings in exotic places that awaits them if they are willing to compromise scientific principles and integrity in support of the man-made global-warming doctrine.

Dr. Andrew Lacis, klimatolog vid NASA och “IPCC contributor”: “There is no scientific merit to be found in the Executive Summary. The presentation sounds like something put together by Greenpeace activists and their legal department.

Dr Martin Manning, chef för “Working Group 1 Support Unit” i FN:s klimatpanel (IPCC) och koordinator av rapporten 2007: “Some government delegates influencing the IPCC Summary for Policymakers misrepresent or contradict the lead authors.

Dr. Philip Lloyd, sydafrikansk kärnfysiker och kemiingenjör, har varit “co-coordinating lead author” för IPCC: “I am doing a detailed assessment of the UN IPCC reports and the Summaries for Policy Makers, identifying the way in which the Summaries have distorted the science. I have found examples of a Summary saying precisely the opposite of what the scientists said.

Dr Niel Hutton, geolog, tidigare “District Geologist for Northwest Territories and the Arctic islands” i Kanada: “In an extraordinary move last spring the IPCC released the 21-page SPM [Summary for Policymakers] for the Fourth Assessment Report (2007) more than three months ahead of the 1,600-page scientific report. This was to ensure that the scientific report was consistent with the SPM. In other words the science was not to conflict with the politics. […] Most of the statements of the SPM are unproven assumptions, and a review of the literature on the basis of a truly multidisciplinary approach involving physics, geology, history and archaeology leads to much different conclusions.

Dr. Steve McIntyre, ekonom och ansvarig för webbpublikationen Climate Audit: “So the purpose of the three-month delay between the publication of the (IPCC) Summary for Policy-Makers and the release of the actual WG1 (Working Group 1) is to enable them to make any ‘necessary’ adjustments to the technical report to match the policy summary. Unbelievable. Can you imagine what securities commissions would say if business promoters issued a big promotion and then the promoters made the ‘necessary’ adjustments to the qualifying reports and financial statements so that they matched the promotion. Words fail me.

Processen i FN:s klimatpanel är alltså allt annat än vetenskaplig, eftersom det till sist är politiker som bestämmer, rad för rad, vad som ska stå i Sammanfattningen. Och sen anpassar man det vetenskapliga underlaget för att stämma med de politiskt styrda slutsatserna.

Så här radikalt ändrades exempelvis klimatforskarnas slutsatser i FN:s klimatpanel 1995 (bilden nedan, citerat från John McLean, 2010):

IPCC rewrite

En av de mest kända och citerade passagerna i rapporten från FN:s klimatpanel 1995 hade alltså inget stöd av panelens egna forskare. Men det har passerat obemärkt, och denna och andra liknande ”slutsatser” används sedan dess som underlag för politiska beslut som kostar mångmiljardbelopp.

Fler kritiska forskare

Dr. Richard Tol, professor i “the economics of climate change” vid Vrije University i Amsterdam. Han har varit författare (contributing, lead, principal and convening author) för arbetsgrupp I, II och III för IPCC: “The IPCC attracted more people with political rather than academic motives. In AR4, green activists held key positions in the IPCC and they succeeded in excluding or neutralizing opposite voices.

Dr Roy Spencer, klimatolog, Principal Research Scientist, Earth System Science Center vid University of Alabama, Huntsville: “The IPCC is not a scientific organization and was formed to regulate carbon dioxide emissions. Claims of human-caused global warming are only a means to that goal.

Dr Richard Lindzen, professor i meteorologi vid institutionen för Atmosfärfysik vid Massachusetts Institute of Technology och ”expert reviewer” för IPCC: “The IPCC process is driven by politics rather than science. It uses summaries to misrepresent what scientists say and exploits public ignorance.

Dr. Tom Segalstad, professor i miljögeologi vid Oslo universitet och ”expert reviewer” i FN:s expertpanel: “The IPCC global warming model is not supported by the scientific data.

Dr. Robert Watson, kemist, “chief scientific advisor” för the Department for Environment, Food and Rural Affairs (UK), och ordförande för IPCC 1997-2002: “The (IPCC) mistakes all appear to have gone in the direction of making it seem like climate change is more serious by overstating the impact. That is worrying.

Dr Vincent Gray, kemist vid Cambridge University, “expert reviewer” för IPCC: “The (IPCC) climate change statement is an orchestrated litany of lies.

Dr. Willem de Lange, “Senior Lecturer in the Department of Earth and Ocean Sciences at the University of Waikato” och “expert reviewer” för IPCC: “In 1996, the IPCC listed me as one of approximately 3,000 “scientists” who agreed that there was a discernible human influence on climate. I didn’t. There is no evidence to support the hypothesis that runaway catastrophic climate change is due to human activities.

Dr. Tom Tripp, “lead author” för IPCC sedan 2004: “Despite what you may have heard in the media, there is nothing like a consensus of scientific opinion that this is a problem. There is so much of a natural variability in weather it makes it difficult to come to a scientifically valid conclusion that global warming is man-made.

Dr. Fred Singer, atmosfärfysiker, professor Emeritus i miljövetenskap vid University of Virginia: “Isn’t it remarkable that the Policymakers Summary of the IPCC report avoids mentioning the satellite data altogether, or even the existence of satellites–probably because the data show a (slight) cooling over the last 18 years, in direct contradiction to the calculations from climate models?

Dr Hans Labohm, ekonom, tidigare rådgivare till Clingendael Institute (The Netherlands Institute of International Relations) och “expert reviewer” för IPCC: “The alarmist passages in the (IPCC) Summary for Policymakers have been skewed through an elaborate and sophisticated process of spindoctoring.

Dr. John Brignell, professor emeritus i ingenjörsvetenskap vid University of Southampton: “Here was a purely political body posing as a scientific institution. Through the power of patronage it rapidly attracted acolytes. Peer review soon rapidly evolved from the old style refereeing to a much more sinister imposition of The Censorship. New circles of like-minded propagandists formed, acting as judge and jury for each other. Above all, they acted in concert to keep out alien and hostile opinion. ‘Peer review’ developed into a mantra that was picked up by political activists who clearly had no idea of the procedures of science or its learned societies. It became an imprimatur of political acceptability, whose absence was equivalent to placement on the proscribed list.

Dr. Roger Pielke Sr., tidigare statsklimatolog i Colorado: “All of my comments were ignored without even a rebuttal. At that point, I concluded that the IPCC Reports were actually intended to be advocacy documents designed to produce particular policy actions, but not as a true and honest assessment of the understanding of the climate system. The same individuals who are doing primary research in the role of humans on the climate system are then permitted to lead the [IPCC] assessment! There should be an outcry on this obvious conflict of interest, but to date either few recognize this conflict, or see that since the recommendations of the IPCC fit their policy and political agenda, they chose to ignore this conflict. In either case, scientific rigor has been sacrificed and poor policy and political decisions will inevitably follow. We need recognition among the scientific community, the media, and policymakers that the IPCC process is obviously a real conflict of interest, and this has resulted in a significantly flawed report.

Dr. Christopher W. Landsea vid NOAA’s National Hurricane Center, har varit både “author” och “reviewer” för IPCC:s 2nd Assessment Report 1995 och 3rd Assessment Report 2001, men avgick från the 4th Assessment Report efter att ha anklagat FN för att ha politiserat orkanvetenskapen: “I am withdrawing [from the UN] because I have come to view the part of the IPCC to which my expertise is relevant as having become politicized. I personally cannot in good faith continue to contribute to a process that I view as both being motivated by pre-conceived agendas and being scientifically unsound.

Dr. Paul Reiter, professor i medicinsk entomologi vid Pasteurinstitutet i Paris och medlem av WHO. Han deltog i IPCC:s tredje rapport men avgick på rund av politisk inblandning. Han kämpade för att få sitt namn struket från rapporten: “As far as the science being ‘settled,’ I think that is an obscenity. The fact is the science is being distorted by people who are not scientists.

Ännu fler kritiska forskare

Dr. Madhav Khandekar, former research scientist at Environment Canada; editor at Climate Research (2003-05); editorial board member at Natural Hazards; IPCC expert reviewer 2007, lashed out at those who “seem to naively believe that the climate change science espoused in the [UN’s] Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) documents represents ‘scientific consensus’. Nothing could be further than the truth! As one of the invited expert reviewers for the 2007 IPCC documents, I have pointed out the flawed review process used by the IPCC scientists in one of my letters. I have also pointed out in my letter that an increasing number of scientists are now questioning the hypothesis of Greenhouse gas induced warming of the earth’s surface and suggesting a stronger impact of solar variability and large-scale atmospheric circulation patterns on the observed temperature increase than previously believed. I have carefully analysed adverse impacts of climate change as projected by the IPCC and have discounted these claims as exaggerated and lacking any supporting evidence. Unfortunately, the IPCC climate change documents do not provide an objective assessment of the earth’s temperature trends and associated climate change.

Dr. Andrei Kapitsa, a Russian geographer and Antarctic ice core researcher: “The Kyoto theorists have put the cart before the horse. It is global warming that triggers higher levels of carbon dioxide in the atmosphere, not the other way round… A large number of critical documents submitted at the 1995 U.N. conference in Madrid vanished without a trace. As a result, the discussion was one-sided and heavily biased, and the U.N. declared global warming to be a scientific fact.

Dr. Philip Lloyd, South African Nuclear Physicist and Chemical Engineer, a UN IPCC co-coordinating lead author who has authored over 150 refereed publications: “I am doing a detailed assessment of the UN IPCC reports and the Summaries for Policy Makers, identifying the way in which the Summaries have distorted the science. I have found examples of a Summary saying precisely the opposite of what the scientists said.

Dr Robert E Davis, Professor of environmental sciences, University of Virginia , IPCC contributor: “Global temperatures have not been changing as state of the art climate models predicted they would. Not a single mention of satellite temperature observations appears in the (IPCC) Summary for Policymakers.

Dr Georg Kaser, professor from the University of Innsbruck and glaciologist, and IPCC contributor: “This number (of receding glaciers reported by the IPCC) is not just a little bit wrong, but far out of any order of magnitude … It is so wrong that it is not even worth discussing.

Dr. Hajo Smit of Holland, Meteorologist, who reversed his belief in man-made warming to become a skeptic, is a former member of the Dutch UN IPCC committee: “Gore prompted me to start delving into the science again and I quickly found myself solidly in the skeptic camp…Climate models can at best be useful for explaining climate changes after the fact. There is clear cut solar-climate coupling and a very strong natural variability of climate on all historical time scales. Currently I hardly believe anymore that there is any relevant relationship between human CO2 emissions and climate change.

Dr John Everett led work for the IPCC on five impact analyses from 1988-2000: Fisheries (Convening Lead Author), Polar Regions (Co-Chair), Oceans (Lead Author), and Oceans and Coastal Zones (Co- Chair/2 reports): “I have reviewed the IPCC and more recent scientific literature and believe that there is not a problem with increased acidification, even up to the unlikely levels in the most-used IPCC scenarios.”

Dr. Andrew Lacis, NASAClimatologist and IPCC contributor: “There is no scientific merit to be found in the Executive Summary. The presentation sounds like something put together by Greenpeace activists and their legal department.

Dr. Richard Courtney, a UN IPCC expert reviewer and a UK-based climate and atmospheric science consultant: “To date, no convincing evidence for AGW (anthropogenic global warming) has been discovered. And recent global climate behaviour is not consistent with AGW model predictions.

Dr. Lee Gerhard, retired Kansas State Geologist, is past president of the AAPG Division of Environmental Geosciences and IPCC contributor: “I never fully accepted or denied the anthropogenic global warming (AGW) concept until the furor started after [NASA’s James] Hansen’s wild claims in the late 1980’s. I went to the [scientific] literature to study the basis of the claim, starting at first principles. My studies then led me to believe that the claims were false.

Dr. Yuri Israel, vice-chairman of the IPCC until September 2008: “There is no proven link between human activity and global warming. I think the panic over global warming is totally un