Borde man oroa sig för klimathotet?

Oroar du dig för klimathotet? Kanske dina vänner, din familj eller dina barn gör det?

I den här boken presenterar jag fakta om klimatet som du antagligen aldrig har hört talas om, men som du och dina närmaste borde känna till om ni verkligen vill ta klimathotet på allvar.

Oron för klimathotet bygger på tre grundläggande påståenden:

  1. Så gott som alla klimatforskare är överens om att vi står inför ett klimathot orsakat av människans utsläpp av växthusgaser som leder till global uppvärmning.
  2. Den globala uppvärmningen leder till oroande klimatförändringar, som i förlängningen kommer att få katastrofala följder, och som redan nu visar sig i form av exempelvis smältande isar, stigande havsnivå, fler och kraftigare oväder, mer torka och översvämningar och försurning av haven.
  3. Den globala uppvärmningen sedan 1950 kan inte förklaras naturligt, och kan därför med stor säkerhet antas bero på människan.

Det är tre empiriska påståenden, som de senaste decennierna förvandlats till dogmer. Den som ifrågasätter dem riskerar att bli marginaliserad, smutskastad och till och med hotad. Övertygelsen om ett överhängande katastrofhot som bara kan avvärjas genom att vi slutar använda fossila bränslen är så starkt förankrad idag, att den som förhåller sig skeptisk automatiskt betraktas som anti-vetenskaplig, okunnig, känslostyrd, ointelligent, vilseledd, korrupt eller illasinnad.

Sanningen är att det verkligen finns starka vetenskapliga skäl att tvivla på att de tre påståendena ovan verkligen stämmer. Det finns överväldigande mängder fakta som talar emot att vi står inför ett allvarligt klimathot som till största del är orsakat av oss själva. De flesta känner inte till dessa fakta, eftersom varken forskare, media eller politiker tillåter att de tre klimatdogmerna granskas.

Frågan varför olika starka intressegrupper driver klimatfrågan så hårt kan jag bara spekulera kring. I den här boken kommer jag därför att fokusera på hårda vetenskapliga fakta utifrån tre frågeställningar:

  1. Pågår det oroande klimatförändringar?
  2. Vad är 97% av alla klimatforskare överens om?
  3. I vilken utsträckning kan den globala uppvärmningen förklaras naturligt?

Kapitel 4-6 handlar om mer svårfångade, men ofrånkomliga frågor som jag bara kan ge mer spekulativa svar på: 4. Kan man lita på FN:s klimatpanel? 5. Väger fördelarna över riskerna med att avveckla fossila bränslen? 6. Vem tjänar på klimathotet?

1. Pågår det oroande klimatförändringar

Enligt den dominerande bedömningen idag kommer en global uppvärmning med 1,5°C jämfört med den förindustriella temperaturen att få katastrofala konsekvenser. Det talas bland annat om smältande isar, torka, stormar, översvämningar och försurade hav. 

Det råder inget tvivel om att den globala medeltemperaturen stigit sedan mitten av 1800-talet – det handlar om någonstans mellan 0,8°C och 1,2°C. Det är i så fall redan mer än hälften av de 1,5°C som antas leda till katastrof. Och om man ska lita till mediarapporteringen verkar det också som att det redan har börjat: att extremt väder blivit vanligare, att isen vid polerna smälter på ett oroande sätt, att öar sjunker på grund av stigande havsvattenstånd och att hela ekosystem är på väg att dö av försurning.

Extremt väder och klimatrelaterade katastrofer förekommer verkligen, men har de verkligen ökat? Vad beror de på, och vilken roll spelar människans utsläpp av växthusgaser?

1.1 Smältande isar

Du vet antagligen att havsisarna i Arktis (runt Nordpolen) smälter. Det har pågått i flera decennier. Är det något man ska oroa sig för? Grafer som den här ser onekligen oroande ut (källa: Sea Ice Index (SII) från National Snow and Ice Data Center, NSIDC):

Polarisens minsta utbredning (d v s i september, efter sommaren) minskade med ungefär 3 miljoner kvadratkilometer mellan 1979 och 2019. Hur allvarligt är det egentligen?

Grafer som visar hur den arktiska polarisens utbredning förändrats genom åren har ofta sin startpunkt just 1979. Det brukar motiveras med att det var då man började använda satelliter för dessa mätningar. Men det finns satellitdata ända från 1973, bland annat publicerade i FN:s första rapport om klimathotet 1990, IPCC 1990, s. 224 (mina kommentarer i rött):IPCC 1990 Observed Climate Variation and Change

Det verkar ju gå lite upp och ner. Kan minskande isar i Arktis möjligen vara en del av en naturlig klimatcykel snarare än en hotande katastrof orsakad av människan?

1979 var tydligen ett år med ovanligt mycket havsis i Arktis, nära 2 miljoner kvadratkilometer mer än 1973. I själva verket var 1979 ett av de isrikaste åren i Arktis under hela 1900-talet. Att välja 1979 som startår för en graf över havsisens utbredning i Arktis ger med andra ord en missledande bild av att det pågår en oroande utveckling på grund av global uppvärmning orsakad av människan. Men det verkar ju inte stämma – den arktiska havsisen har både minskat och vuxit förut.

Men Ok, man kan kanske inte jämföra den korta perioden 1973 – 1979 med vad som händer nu. Och det var kanske en tillfällig förändring, ett exempel på väder och inte klimat?

Det finns dock officiella data för den arktiska havsisens utbredning ända från 1920-talet. Här är en graf över det årliga och 5-åriga genomsnittet i september från det amerikanska Energidepartementet publicerad 1985 (s. 152):

Screen-Shot-2017-02-14-at-6.12.59-AM-down-904x1024

Dramatiskt minskande (och växande) isar i Arktis är uppenbarligen inget nytt. Avsmältningen mellan 1925 och 1955, innan koldioxidhalten i atmosfären stigit nämnvärt sedan förindustriell tid, är fullt jämförbar med vad vi sett efter 1979.

Sätter man ihop de tre föregående graferna – och anpassar skalan – framträder ett mönster som talar för att vi har att göra med en klimatcykel, inte en pågående klimatkatastrof (den antarktiska havsisens utbredning i gult – notera hur den vuxit sedan 1979):

3 grafer Arktisk havsis

Det stämmer bra med de temperaturer som noterats på Island, och korrelerar starkt med Atlantens kalla och varma faser, den s k Atlantic Multidecadal Oscillation (AMO):

Förändringarna i Arktis de senaste decennierna verkar alltså inte vara onormala, utan ser snarare ut att vara en del av en naturlig klimatcykel. Det finns mycket som talar för det.

Det finns nyare forskning bekräftar bilden av hur isen minskar och växer cykliskt:

Arctic Sea Ice Extent

Intressant nog verkar havsisen i Antarktis (runt Sydpolen) förändras på ett motsatt sätt, som en spegelbild av Arktis (inklusive rekordåret 1979), vilket förstärker bilden av naturliga cykler (IPCC 1990, s. 224):

Sea Ice Southern hemisphere, IPCC 1990

Under ungefär samma period som den arktiska isen växte med nära 2 miljoner kvadratkilometer, minskade havsisen i Antarktis med nästan 5 miljoner kvadratkilometer (havsisarna runt sydpolen är större, eftersom inga landmassor är i vägen), för att sedan börja växa igen när den arktiska isen började smälta 1979 (Källa: amerikanska National Snow and Ice Data Center, NSIDC):

Arktis - AntarktisNär det smälter i norr fryser det till i söder, och tvärtom – det kan väl knappast bero på global uppvärmning…?

Jag återkommer till Antarktis.

I Arktis verkar i alla fall isutbredningen växla naturligt. Isen smälter och fryser till med jämna mellanrum när det blir varmare eller kallare, helt utan människans hjälp.

Men om det är en klimatcykel borde vi kanske kunna se tecken på att trenden börjar vända igen nu efter 40 år? Finns det några tecken på det i Arktis? Titta på SII-grafen från NSIDC igen här nedanför, och notera särskilt perioden 2007-2019:

Det går upp och ner, men bortsett från den ovanligt varma sommaren 2012 så har isutbredningen varit i stort sett konstant sedan 2007.

Data från MASIE vid National Ice Center (NIC) skiljer sig lite från SII, men visar också en i princip trendlös utveckling sedan 13 år:

Arctic sea ice extent sep 2019 MASIE

Man kan förstås inte dra några säkra slutsatser från 13 års data. “Platåer” har förekommit förut, till exempel mellan 1990 och 2000, då minskningen tagit “paus” för att sedan accelerera igen.

Men med tanke på att den arktiska havsisen minskat i liknande omfattning tidigare under 1900-talet för att sedan växa igen finns det dock anledning att tro att de senaste 13 årens relativa stabilitet är ett tecken på att det är på väg att vända den här gången också.

Någon kanske invänder att isens utbredning inte säger så mycket, eftersom den påverkas av vindar, strömmar och stormar. Det är volymen som är intressant.

Men även isvolymen ser ut att ha stabiliserats sedan snart 10 år, enligt Pan-Arctic Ice Ocean Modeling and Assimilation System (PIOMAS) vid Polar Science Center:

Arktis havsisvolym PIOMAS

Inget av detta får vi höra från vare sig journalister, meteorologer, politiker eller självutnämnda experter som (agronomen) Johan Rockström som bara fortsatt larma om att polarisen är på väg att försvinna. Ibland för att det varit en ovanligt varm dag, månad eller sommar (som 2012 eller för den delen, i Skandinavien i alla fall, 2018) men oftast liksom per automatik. Det borde väl i alla fall komma upp till diskussion – såvida det inte finns andra drivkrafter bakom klimathotet, som inte har med fakta att göra.

Även glaciärerna har minskat, och det har pågått åtminstone sedan 1700-talet, vilket knappast kan skyllas på förbränning av fossila bränslen (United States Geological Survey, de sarkastiska röda etiketterna tillagda av Tony Heller):

USGS

Att glaciärer försvinner behöver inte heller bero på uppvärmning. Al Gore gjorde Kilimanjaro till en ikonisk symbol för global uppvärmning, men isen och snön har minskat ända sedan 1700-talet på grund av att det regionala klimatet blivit torrare, med mindre nederbörd. Temperaturen på Kilimanjaros glaciärer har aldrig varit över fryspunkten. Man kan lätt se det på de strukturer i isen som formats när den minskat på grund av torka (Källa: Jim Steele):

Kilimanjaro

Glaciärerna i Alperna har också minskat sedan den Lilla istiden, men också periodiskt växt, i takt med att jordens klimat blivit varmare och kallare. Under 1940-talet var minskningen i stort sett lika omfattande som 2010 (Källa: Jim Steele):

Alperna

Hur står det då till med de grönländska glaciärerna? Deras massbalans har faktiskt varit helt normal eller över det normala åtminstone sedan 2011, bortsett från en ovanligt kraftig avsmältning den varma sommaren 2012 (=den röda linjen i alla graferna nedan från Danmarks Meteorologiske Institut, DMI):

Grönland 2011-2018Vintern 2016-17 ackumulerades mycket mer is än normalt på de grönländska glaciärerna, och 2017-18 var överlag normalt, men långt över genomsnittet under sommarmånadernas smältperiod :

Greenland Ice Sheet Mass Balance 2016-2018

Det här tas ibland som ett bevis på att det inte kan pågå någon global uppvärmning – glaciärerna ser ju ut att växa!? Det är dock inte självklart något starkt argument, eftersom det handlar om en så kort tidsperiod, och det dessutom är en misstolkning av graferna.

Det som visas är balansen mellan hur mycket det snöar och hur mycket av denna nederbörd som försvinner som smältvatten och genom avdunstning. Men glaciärernas totala volym påverkas också av kalvning – glaciärerna rör sig ju mot havet, där is lossnar och flyter iväg som isberg.

Att de grönländska glaciärernas massbalans legat lägre under 2019 än åren innan kan betyda både att det smält/avdunstat mer och/eller snöat mindre:

Greenland mass balance 2019

Men den blå linjen för 2018-19 ligger fortfarande inom det normala, och snö-/istäcket växte ändå med 200 miljoner ton. Frågan är hur mycket glaciärerna förlorat genom kalvning.

Enligt NASA har de grönländska glaciärernas volym minskat med i genomsnitt 286 miljarder (286.000.000.000) ton varje år mellan 2002 och 2017. Det är väl ändå väldigt alarmerande?!

NASA, mass loss greenland's ice sheetDet är, till att börja med, viktigt att få ett grepp om proportionerna här: 286 miljarder ton (286 gigaton) låter väldigt mycket, men man måste  sätta det i relation till den totala ismassan på Grönland:

286 gigaton

När vi får höra att Grönland förlorar is motsvarande hela Manhattan låter det förstås mycket. Men i jämförelse med Grönland är Manhattan inte så stort:

Manhattan jfr Grönland

I förlängningen skulle förstås en fortsatt avsmältning ändå innebära att den grönländska inlands isen försvann. Men, precis som när det gäller den arktiska havsisen, så smälter och växer även de grönländska glaciärerna med jämna mellanrum:

A Walk On The Natural Side: Dr Judith Curry and Dr ...

De grönländska glaciärerna minskar och växer i takt med Atlantens varma och kalla faser, och följer samma mönster som de arktiska havsisarna och temperaturen på Island (innan NASA ändrade den):

Den andra stora landismassan på jorden, på Antarktis, har förlorat hela 3 biljoner (3.000.000.000.000) ton is sedan 1992. Det låter galet mycket, men det är faktiskt bara 0,011% av den totala ismassan på Antarktis (27.601.654.000.000.000 ton).

Nu är det i och för sig nästan bara i Västra Antarktis som det blivit varmare och is smälter:

Östra och västra Antarktis, temp

Men 3 biljoner ton är ändå bara 0,1% av den totala ismassan i Västra Antarktis (2.990.275.000.000.000 ton).

Isen i västra Antarktis har varit instabil i tusentals år, delvis beroende på ett mildare klimat orsakat av den cirkumpolära strömmens varma subtropiska vatten:

Cirkumpolära strömmen

Dels kommer strömmen närmare västra Antarktis än övriga delar av kontinenten, och dels förekommer uppvällning av dess varma vatten i Rosshavet och Weddellhavet där glaciärerna ligger på shelfen.

Men också på grund av vulkanisk aktivitet på havsbottnen:

Volcanos in AntarcticaHavsbottnen i västra Antarktis är full av vulkanisk aktivitet (källa). När det larmas om smältande isar på Antarktis är det alltså oftast detta det handlar om, inte global uppvärmning orsakad av människan:

Även 1977, då man larmade om Global Cooling efter nästan 40 år av sjunkande temperaturer och växande isar, varnades för att shelfisen i västra Antarktis var på väg att smälta, men glaciologerna var på det klara med att det inte handlade om ett resultat av klimatförändring, utan en process som pågått i 6 000 år.

Västra antarktis 1977

Till skillnad från resten av Antarktis ligger isen i västra Antarktis till allra största del inte på land utan i havet, på shelfen:

Antarktis

Det betyder dels att isen är mer utsatt för påverkan från havet, och dels att avsmältning och kalvning inte påverkar havsvattenståndet lika mycket.

På östra Antarktis (den stora delen) har dock isen vuxit sedan 1992 till följd av mer snöfall (Devis et al 2005, Boening et al. 2012), men överlag verkar inte de enorma landisarna där ha förändrats nämnvärt de senaste 7 000 åren (Mackintosh, A., White, D., Fink, D., Gore, D.B., Pickard, J. and Fanning, P.C. 2007, Geology 35: 551-554). NASA:s satellitmätningar mellan 2003 och 2008 visar också att glaciärerna blivit tjockare och vuxit med 82 miljarder ton is om året.

Totalt sett har snömängden över Antarktis har ökat med 10% sedan 1800 – det motsvarar 272 gigaton vatten i form av mer snö per år (källa: Thomas et al 2017 och CNN 2018):

ais smbNär glaciärer växer kalvar de också mer, eftersom de blir tyngre och rör sig snabbare mot havet. Och eftersom den ökande ismassan består av vatten från haven (som nederbörden dunstat ifrån), gör den ökande kalvningen ingen skillnad för havsvattenståndet.

Ökad kalvning av isberg betyder alltså inte nödvändigtvis att glaciärerna minskar på Grönland heller, utan det kan tvärtom vara ett tecken på att de växer på grund av att det snöar mer.

Men att det snöar mer är å andra sidan inte något självklart bevis emot global uppvärmning. Mer nederbörd är nämligen en förväntad effekt av ett varmare klimat. När det blir varmare ökar ju avdunstningen från haven, vilket leder till mer nederbörd – självklart i form av snö i områden där temperaturen ligger under noll.

Den teorin förutsätter dock att havet verkligen blivit varmare i Antarktis.

Men den havet temperatur runt Antarktis har knappt förändrats alls sedan 2004, enligt det avancerade ARGO-systemet:

Lufttemperaturen har också legat stadigt kring det normala, med små naturliga cykliska svängningar upp och ner sedan 1979, med en svagt sjunkande trend sedan 2002:

Antarctic temp 1979-2017

Och isarna runt Antarktis har vuxit sedan 1979:

Southern Hemisphere Sea Ice Anomaly

Att den antarktiska havsisen vuxit har förklarats med att stora mängder sött – och kallt – smältvatten från glaciärerna skulle ha höjt havsvattnets fryspunkt, t ex Bintanja et al, 2013. 

Men det är framför allt i västra Antarktis som landisen smälter, och och det har den gjort länge och helt oberoende av den globala uppvärmningen i slutet av 1900-talet. Och eftersom varken luften eller havet blivit kallare så är väl frågan vad som i så fall skulle ha orsakat en ökad avsmältning som höjer fryspunkten?

Den växande havsisen runt Antarktis talar inte heller för ökad avdunstning som kan förklara den ökade nederbörd som fått glaciärerna att växa – faktum är att det varken på södra eller norra halvklotet finns någon direkt korrelation mellan temperatur och nederbörd under 1900-talet:

temp vs precipitation sh

temp vs precipitation nh

(Källa: Bob Tisdale, baserat på data från NCDC, National Climatic Data Center)

Men det har inte bara snöat mer – på norra halvklotet har också snöns utbredning ökat sedan 1967:

Winter Northern Hemisphere Snow Extent

Även det sägs kunna bero på ett varmare klimat som försvagar polarvirveln på vintrarna och låter jetströmmen krypa söderut med polarkyla från Arktis, som istället blir – inte “varmare” men – mindre kall (dvs fortfarande långt under fryspunkten). Det fenomenet kan mycket väl ha bidragit till det ökande snötäcket från 1989 till 2012, men totalt sett har faktiskt antalet köldknäppar på vintrarna minskat sedan 1930-talet, åtminstone i USA:

Färre köldknäppar i USA

Givet att global uppvärmning orsakar kallare vintrar talar det för att klimatet blivit svalare sedan dess. 

Även på Grönland har snöutbredningen ökat både på vintrarna och – framför allt – somrarna ända sedan 1972, särskilt sedan mitten av 1990-talet:

greenland-min-summer-snow-coverDet har också blivit kallare på Grönland sedan slutet av 1980-talet, med en klart avkylande trend sedan början av 2000-talet, enligt data från fem grönländska väderstationer:

Greenland cooling since 2005

Värmetoppen 2010 har inget med global uppvärmning att göra utan berodde på det återkommande väderfenomenet El Nino (om grafen fortsatt ett år till skulle den visa samma sak 2016).

Man kan visserligen inte dra några säkra slutsatser om klimatet baserat på en så kort period som 15 år. Men det är ändå mer än bara några få speciella år, och det ser mer och mer ut som en klimatcykel, snarare än en tillfällig väderförändring.

Man kan även invända att medeltemperaturen inte säger allt, och att vi måste ta hänsyn till hur temperaturerna över årets alla månader förändrats. 2018 låg exempelvis temperaturerna under årets första månader till stor del långt över det normala i Arktis (DMI, Danmarks Meteorologiska Institut):

2018Det ser dramatiskt ut, även om det trots allt inte blev “varmare” än -9°C under en kort period (vilket inte smälter några isar) och temperaturen annars låg mellan -18 och -28°C de första 75 dagarna (temperaturerna i grafen är angivna i Kelvin)0. Och det är faktiskt inte något ovanligt utan förekommer då och då under det grönländska vinterhalvåret. Det är heller inte något som ökat de senaste 50 åren. Här är en animation från DMI som visar temperaturerna över året i Arktis under 55 år mellan 1958 och 2013:

dmi_80ntemp_animation_1961-2013Här syns över huvud taget inga tecken på att det skulle pågå en dramatisk klimatförändring. Notera särskilt temperaturerna på somrarna, då det normalt är plusgrader och isarna smälter. Där finns inga tecken på global uppvärmning, som högre temperaturer eller längre smältperiod – och ändå är det i Arktis som den globala uppvärmningen enligt den officiella hypotesen skulle ha störst effekt…

Sommaren 2018 var ovanligt varm här i Skandinavien, vilket orsakade mycket oro och kanske räddade miljöpartiet i riksdagen, men det hade inget med global uppvärmning att göra, utan är något som händer då och då. I själva verket var det kallare än genomsnittet för de senaste 10 åren i större delen av världen i juni 2018:

Temperaturkarta juni 2018Och det gäller även Arktis  norr om 80:de breddgraden:

Temp Arktis sommaren 2018

Över en ännu längre period har medeltemperaturen i Arktis (70°N-90°N) gått lite upp och ner sedan 1920, enligt brittiska HadCRUT (Hadley Climate Research Unit vid University of East Anglia):

Temp Arktis 1920-2016, HadCRUTDet stämmer bra med de data vi sett för havsis och glaciärer. Det ser mer ut som en mild klimatcykel än skenande global uppvärmning. Och värmetopparna var fler och högre på 1930-talet än de senaste 30 åren.

Isarnas cykliska tillväxt och avsmältning i Arktis under 1900-talet stämmer väldigt väl med äldre officiella data för temperaturen på norra halvklotet. Här är en graf över medeltemperaturen på norra halvklotet från amerikanska National Academy of Sciences 1975:

National Academy of Science 1975

Temperaturen går upp och ner – när det blir varmare smälter isarna och när det blir kallare fryser de igen. I början av seklet blev det varmare (och det larmades även då om dramatiskt minskande glaciärer och havsisar), men ungefär runt 1940 började det bli kallare igen, och på 1970-talet larmades det om dramatiskt växande glaciärer och havsisar.

På 1960- och 70-talen var många klimatforskare övertygade om att vi stod inför en ny istid – det är faktiskt inte en myt som vissa påstår (s285 Papers From 1960s-’80s Reveal Robust Global Cooling Scientific ‘Consensus’). Och amerikanska CIA varnade för stormar, torka, översvämningar och missväxt som skulle leda till social oro och konflikter på grund av Global Cooling. Även då skyllde man på fossila bränslen.

1.2 Hur mår isbjörnarna?

Isbjörnarna är förmodligen den starkaste symbolen för den globala uppvärmningen, och klimathotet mot livet på jorden. Jag gissar att de flesta tror att de är på väg att drunkna och svälta ihjäl på grund av att havsisarna i Arktis smälter bort. Men isbjörnarna mår bra, bättre än på länge. De har överlevt stora variationer i isarnas utbredning förr, och minskande is på sommaren har inte påverkat populationen negativt – tvärtom har stammen vuxit parallellt med att isarna krympt (källa):

Is och isbjörnar

I själva verket är isbjörnarna fler nu än på 60 år (källa):

Varför anses i så fall isbjörnen som en hotad art?

Man anser att det är säkerställt att det pågår en katastrofal global uppvärmning och att de arktiska isarna, som isbjörnarna är beroende av, därför kommer att smälta bort.

Men inget av detta är självklart, inte ens att isbjörnar inte överlever utan havsisen. De har överlevt perioder med högre temperaturer än idag, och drunknar normalt inte när de simmar extremt långa sträckor (om det inte stormar).

Havsisens utbredning på sommaren har ingen större betydelse för isbjörnarna, som framför allt fyller på sina fettförråd under våren.

Det påstås att isarna smälter tidigare på våren så att isbjörnarna får mindre tid att jaga och äta:

Bildresultat för arctic sea ice melting season earlier

Det stämmer ju – mellan 1979 och 1995. Sedan dess har tidpunkten för smältsäsongens start varierat, men inte fortsatt att komma tidigare.

Det allvarligaste hotet mot isbjörnsstammen har varit möten med människor, som jagat dem eller dödat dem i självförsvar.

Källa: Polar Bear Science. På Youtube finns Dr Susan Crockfords film Polar Bear Scare Unmasked: The Saga of a Toppled Global Warming Icon.

Staffan Mörner

Född 1958. Lärare i Filosofi, Svenska och Religionskunskap. Uppvuxen i skuggan av olika miljöhot, och hela livet engagerad för att rädda planeten från människans miljöförstöring. Intresserad av naturvetenskap, idéhistoria och teknik, men lika mycket av samhällsfrågor och politik.

Jag har skrivit denna bok helt ideellt för att sprida kunskap och mana till eftertanke i klimatfrågan, och har aldrig tagit emot en krona från någon intressegrupp.

Jag har fyra barn som kommer att bidra till en bättre värld, och bor i en tvåa i en förening med bergvärme, har årskort på SL, kör el-vespa i närområdet och reser oftast med tåg. Semestrar helst hemma, på Fårö eller på det ekologiska vandrarhemmet Kolarbyn utanför Skinnskatteberg. Ingen stor villa, ingen pool, ingen bil. Nästan ett klimat-helgon, om det inte vore för att jag älskar rött kött – KRAV-märkt, obehandlat och gräsbetat från lokala gårdar, förstås… 🙂

Scoobidoo

Min el-vespa “Scoobi-Doo”. Går lagligt i 55 km/h när batteriet är fulladdat, och tar mig 6 mil på plan mark. Tankas i väggurtaget. Järn/Lithium-batteri. Lätt underhåll och billig drift. Och kul att köra. Enda nackdelen är de låga utsläppen av koldioxid.

 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s